Huset Elliot

Skulle glädja och förvåna familjen på fredagen genom att ägna den åt köksrenoveringen. Framför mig såg jag hur alla skulle oooh:a och aaaah:a när de kom hem och konstatera att morsan minsann inte alls är teknisk som en guldfisk. Verkligheten blev något helt annat... Inte en grej jag tog i blev rätt! Skåpsluckorna jag monterade så fint blev sneda, av lådorna jag satte upp var det två som gick omlott med de andra och den nedersta hamnade en cm för lågt. Misslyckades totalt med ett skåp som såg busenkelt ut och lyckades till sist få på en skåpslucka perfekt, bara för att sedan inse att den inte alls skulle sitta där på det viset... Ridå! Sedan visade det sig ju att det mesta var rätt lättfixat, felvända lådfronter och monterat i fel skruvhål. Men det kändes surt att maken var tvungen att rätta till mina fadäser. Och att jag ägnat en hel ledig dag åt att bara misslyckas!

 

Till råga på allt så avbokade jag måndagens veterinärbesök för Idefix (öga) och Visa (bakben). Idefix har varit utan tratt i närmare två veckor utan bekymmer och Visa jagar Melvin som en tok över ängarna på våra promenader så det hela kändes lite hysteriskt (dvs typiskt mig). Och vad händer? Jo, på lördagsförmiddagen börjar Idefix plötsligt att klia i det förb... ögat igen som en tok och innan vi hinner rycka ut så skriker han till och kniper ihop hela ögat igen. Tillbaka till ruta ett, med andra ord. Nu har jag ju tid för operation av Mayas analsäckar i morgon kl 8 så jag får ta med mig Idefix på vinst och förlust och se om de kan klämma in honom. Det innebär i värsta fall två resor till Skellefteå den här veckan men det får det vara värt, det är lättare att få tid där och man får en fantastisk vård. Synd att det ska vara så långt för jag älskar verkligen den djurkliniken! I den mån man nu kan älska sådana ställen...

 

Har tovutrett den trefärgade gossens öron idag. Själv är han mycket skeptisk till hela arrangemanget och tycker att tovigt är snyggt, men matten vill gärna att han är silkesörad. Han har fruktansvärt tjocka öron och som han far fram så får han tovor i ett nafs. Hans hämnd på mattens kardande är att han sedan försöker välta papperskorgen i jakten på den utkardade pälsen som han sedan försöker tugga i sig. Knäpphund!

 

Apropå tovor och pälsvård så såg jag bilder på nedklippta och rakade cavalierer på Facebook. Så vansinnigt fult! Hela uttrycket försvinner och de ser närmast dumma ut. Även om jag tycker att det är jättetrist att reda ut öronen så finns det inte i min värd att klippa eller raka ner dem. Orkar man inte sköta pälsen ska man inte ha en pälshund, det är min bestämda uppfattning. Det finns så många raser att välja på så det är bättre att skaffa sig en som passar ens behov. En cavalier ska vara söt. 

Arbetet med köket går framåt, nu är golv och alla stommar på plats, kvar är "bara" resten... Så här ser det ut för stunden:

 

... håller matte igång. Jag har valpköpare vars hundar smyger upp i sängen när matte/husse har somnat. Min lille skrutt smyger NER från sängen när matte har somnat, med avsikten att välta papperskorgen för att sedan demolera innehållet. Andra natten i rad nu. Dess bättre är han inte så ljudlös, papperskorgen välter med en duns och lättväckt matte vaknar. Jag försöker också vara arg men uppenbarligen lyckas jag sämre med det eftersom det hela tenderar att upprepa sig. Idag har därför taktiken varit att köra slut på liten kille. Jag har gått två långa rundor i skogen, totalt ungefär en mil, och hundarna har sprungit lösa. Det vore väl katten om han inte ska sova nu! Matte får jobba när mörkret faller på istället, det är fördelen med att vara sin egen. Rapport följer.

 

Tassas husse har hjälpt oss med köket och då har Tassa (SEVCh H. E Tau) också varit här lite grann och sällskapat. Idag följde hon med ut på den andra skogsrundan och efter den tog jag några bilder. 

 

Eller ja, det var kanske att ta i. Men Idefix har dambesök på gång och jag hoppas innerligt att de ska få till det och att det ska bli valpar. Det roligaste med att ha en hane som går lite i avel är ju att få åka till andra och pussa på småvalpar men slippa allt jobbet med dem! Idefix är en trolös liten rackare, normalt följer han ju sin matte i hasorna men nu är han min kille. Det är med mig det roliga händer!

 

Cavalierer är fascinerande små hundar, smarta till tusen. Ibland funderar jag över vem som tränar vem... Morris senaste är att plötsligt vara "borta" på promenaderna. Vänder jag mig om så står han ofta långt bak på stigen och stirrar stint på mig. Då ska jag kalla in honom, varpå han kommer som skjuten ur en kanon och sätter sig fot vid sidan, bara för att på nytt titta uppfordrande på mig och kräva en godis. Vad säger man??? Samma sak med detta j-a kottätande. Jag avskyr att de ständigt ska plocka upp kottar och tugga på, eftersom de där kottarna är svåra att bryta ner och ibland gör ont att få ut (och lämnar skrapsår efter sig). "Nej, loss" hörs inte sällan under våra promenader och ibland belönas då släppandet med en godis. Men ibland undrar jag, plockar han upp kottar för att tugga eller för att få en godis när han släpper..? Han är en filur, lille Morris, och alldeles för söt för mattens bästa.

 

Visa var olydig igår, så pass att matten blev riktigt arg. Jag var ute med alla fem i skogen och har ju som regel bara jaktkoppel till de svarta eftersom de är så skötsamma. Ha! Vi mötte ett par på promenad som stannade och pratade och då slet Visa till - och matten tappade taget! Att jag ropade åt henne struntade hon blankt i, här skulle hälsas! De andra fyra blev ju helt i gasen, varför fick hon hälsa och inte de!?!? Då har man att välja på att släppa dem och hämta henne, varpå kaoset är ett ännu större faktum, eller att vänta tills damen behagar komma. Jag valde motvilligt det senare men var så arg att jag nästan kokade över. Det kände ju hon så när jag lite senare under promenaden skulle kalla in henne, satte hon sig bara ner och tittade på mig med bakåtlagda öron. "Du har varit dum så jag kommer inte". DÅ brast det för matte och jag gick och sa till den lilla damen på skarpen! Det lustiga sådana gånger är att alla hundar verkligen känner att nu, nu är det allvar. Sista biten av rundan gick jag med fem kopplade hundar som alla gick vid min sida utan att dra det minsta i kopplet. "Nu är hon arg på riktigt, bäst att passa sig..."

 

Store sonen är hemma över helgen. Underbart att ha hela familjen under ett och samma tak! Ikväll väntar basket i Boden, när LF förhoppningsvis ska piska upp stockholmarna 08. Härliga tider!

Hemma igen efter några dagars semester med en tur till Riga via Stockholm. Så tungt det känns att trampa på svampigt blöta stigar när man finpromenerat på torra storstadsgator under ett par dagar! Och så blött det blir om fötterna när man glad i hågen går ut i gympadojorna när man borde ha valt gummistövlar...

 

Hundarna har varit hemma med husse men var förstås lika glada som vi över att få ordningen återställd. Minst... De fläckiga skrek och studsade vid grinden när jag kom hem och Stinas små letade noga i alla väskor efter sin matte, som dock gick direkt till skolan från tåget. Idefix kom dock raskt på andra tankar eftersom han fick ett litet dambesök på eftermiddagen. Nu var vi för tidigt ute men hon kommer tillbaka om ett par dagar. Idefix väntar... Den lille trolöse rackaren höll koll på mig resten av gårdagen för att se om jag hade några fler brudar i bakfickan. Så lättköpta är de, gossarna!

 

Morris öron behöver kammas ut så igår satte jag igång med det ena. Morris själv förstår inte alls poängen med detta utan gjorde sitt bästa för att komma undan, men efter en halvtimmes kamp var ena örat silkeslent och vi gav oss för dagen. Idag kan jag inte känna vilket öra det var, fukten och springandet i skogen har gjort det lika trassligt igen. Suck... Morris har fantastiska öron med hur mycket päls som helst men de passar varken honom eller mig. Men att klippa bär mig emot, vi får fortsätta med karda och kam. Nya friska tag!

 

Labbarna är som barrande julgranar nu. De är dock mer tålmodiga än de fläckiga och står snällt stilla medan matte furminatar dem. En stund i alla fall... Ingen människa som inte ägt en labrador kan tro att en korthårig hund kan fälla så mycket hår. Helt sanslöst!

 

Lilla underbara Vimsa har avslutat sin jaktprovskarriär den gångna helgen med en nolla i öppen klass. Själva arbetet skötte hon fint och som vanligt med stor glädje och entusiasm, men kanske var det lyckan över att vara på jaktprov igen som fick henne att ta lite väl hårt i en and och så var nollan ett faktum. Snopet förstås, men Vimsa är nog glad och nöjd ändå. I hennes värld finns ingen bättre jobbarhund än hon, så är det bara! Åtta år gammal och med en helt osannolik lust att arbeta kan man inte bli annat än glad över henne, även om det så klart var onödigt att nypa så där i den stackars anden.

Idag har Pellapennan (ett av Melvins fåniga smeknamn, minns ni Pellapennan och Suddagumman?) fått en ny polare. En hundbekant till mig har opererats och har en schäfertik som behövde få springa av sig. Naturligtvis ställde Melvin upp. Inte alla hundar som går igång på varandra men de där två hade hur kul som helst, sprang som tokar och badade i en hel massa diken och pölar. Sedan hann ju Nästa springa fem ggr så mycket som Melvin - minst - och han insåg ganska raskt att han var körd när det gällde att hinna ikapp. Efter en timmes springande i skogen sov gossen ganska gott sedan. Att han dessutom hann spy upp närmare en liter blåbär fem minuter INNAN han sattes i bilen för att åka hem gjorde matten lite extra glad i hjärtat också. ;) Hade inte varit kul att få den pizzan i bilen - eller på köksgolvet... 

 

Här hemma har vi kycklingsjukshus i tvättstugan igen. Vi fick oväntat och otrevligt besök i hönsgården igår, antagligen i form av en rovfågel. Zlatan strök med och lilla Zorro (som vi misstänker kanske är en Zara) blev ganska illa sargad och fick flytta in i kaninburen i tvättstugan. Hon har varit ganska hängig och loj under dagen men så under eftermiddagen kvicknade hon till, käkade uppblötta havregryn ur min hand så att långfingret höll på att stryka med och flög upp och satte sig på burtaket en stund. Det finns kanske hopp... Jag hoppas det för nu har jag ju fäst mig lite extra vid den här lilla fjäderruskan.

 

De andra klarade sig så gott som oskadda, tuppen Karlsson är lite plockad i nacken så jag gissar att han faktiskt har försvarat sin flock. Däremot har de varit ganska ängsliga idag, legat och tryckt inne i hönshuset och vägrat att komma ut. Ska bjuda dem på godis i morgon och se om de törs komma ut lite. Arma krakar! Nu är hela hönsgården täckt av bärnät och ser jag den objudne gästen igen så hämtar jag min luftpistol!!!

Dottern och jag har gått kurs i Anatomi och bedömning hela helgen, med Jokaim Ohlsson, kennel Hackensack (tillika domare) som föreläsare. Cavaliersällskapet stod som arrangör, platsen var Lövånger och jag kan säga att det varit en fantastiskt trevlig helg. Trevliga människor och en massa nya kunskaper. Vi var ganska trötta i mössan när vi åkte hemåt igår.

 

Med på färden hade vi Visa och Morris. Visa för att agera lugn sällskapsdam åt den lille fläckige som inte sovit borta tidigare. Matten hade bokat hundstuga men den hade vi inte mycket nytta av. Den fläckige vägrade att låta sig lämnas där och matten var rädd att han skulle krafsa hysteriskt och göra åverkan på dörren. Alltså fick det bli bilen. Den gillar han skarpt nu och där slappnar han av utan problem. Problem blev det dock i stugan till en början, bara matten gick på toa så blev han ledsen och pipig trots att lillmatte var kvar. Visste faktiskt inte att han var en sådan mattegris, det märks inte lika tydligt här hemma. Nåväl, efter ett tag gick det bättre och den lille fick sova i sängen (jodå, Visa med). Hade det inte varit för en envis fluga, som dels väckte oss ibland och dels väckte Morris och fått honom att bli Den Store Flugfångaren, så hade det gått riktigt bra. Nu var både vi och hundarna ganska slitna när vi kom hem.

 

Noterar i översikten till bloggen att antalet besökare går upp var gång jag publicerar ett nytt inlägg. Teknikidiot som jag är undrar jag nyfiket - kan man prenumerera på min blogg eller hur vet ni när ni ska gå in? 

Igår gav lillehusse och jag oss ut i skogen för att lägga spår. Började med ett 100 m långt viltspår åt liten Morris, innehållande en böj. På väg tillbaka mot bilen kom en volvo åkande på skogsvägen. Jajamen, bärplockare på G! Alltid när man minst behöver dem... :(

 

Lade ett spår till Melvin, ca 300 m med två leksaker plus slutapport och samma sak till Visa, fast hennes innehöll mindre föremål (brandslangsbit och pinne). Så tog vi en promenad med alla tre för att låta spåren ligga. Väl tillbaka fick Visa gå sitt först, hennes är ju mer för aktivering än för träning. Men som hon spårar, den hunden! Lillhusse höll i linan och var imponerad av hur hon kunde hitta. Lite snabb och slarvig markering av första apporten, lillhusse var inte riktigt med i svängarna där men matte hojtade till och berömde och då plockade hon upp den. Inte lätt för min pärla att förstå vem hon jobbade med men hon är bussig, viftade åt oss båda. Andra apporten markerade hon galant, eller rättare sagt, plockade upp och tänkte spåra vidare med den i munnen. Men våra falkögon hann se denna gång. Plötsligt, tio meter från spåret, ser vi bärplockaren. Visa ser och känner också och överväger att gå dit och hälsa men ett spårkommando får henne att stryka den tanken och fortsätta spåra. Duktig flicka! Slutet markerade hon direkt och fick leka med pinnen som belöning. Krum som en liten märla blir hon i kroppen när hon krumbuktar och viftar och skuttar och har sig. Underbara lilla hund! 

 

Melvin nästa, nu med matte i linan. Tar upp spåret bra och spårar i riktigt fint tempo med låg näsa. Efter första leksaken ökar farten och näsan åker upp lite men han spårar fortfarande helt OK för ett bruksspår, inga problem att hitta sakerna på det här viset. Vinkeln går galant och andra leksaken hittad. Stannar en stund och klappar om innan vi fortsätter. Störs lite i andra vinkeln men grejar den men strax därefter så drar han iväg åt vänster och visar ingen tendens att vilja vända åter mot spåret. Matte misstänker att bärplockaren kanske gått där eller att han fått vind på henne, så hon kommenderar nej och spår. Slokig Melvin återvänder raskt till sitt spår, spårar i 20-30 m innan han bestämmer sig för att ånyo dra iväg åt vänster. Matte följer efter, Melvin har inga planer på att återvända till spåret utan ägnar sig nu åt att vinda in bärplockare. Då ledsnar matte, ber lillhusse att plocka in spårslutet och tar sin hund mot bilen. Inget spår, ingen belöning. Känner mig lite deppig, inser att i den bästa av världar, med en skog ren på spår och andra störningar, så skulle Melvin fixa appellklassen som en dans. Men hur många tävlingar måste man göra innan man är där? Han håller inte måttet som tävlingshund, min gosse, det är bara att inse. Nu är frågan, blir det bättre av en kastrering? Det är det eller omplacering som är mina alternativ just nu, jag vill ju tävla. Suck...

 

Morris var välan i gasen när det var hans tur, studsade och småpep. Första gången med lina och den blev fort ganska trasslig, kan jag säga. Gossen spårar lite ivrigt men samtidigt osäkert och går hela tiden lite tillbaka för att säkra spåret. Men han jobbar noga med näsan ner, blåser ut ofta för att rensa och har stor iver i sitt arbete. Förra gången var första gången med älgklöv och då var den lite läskig och inte mycket värd men den här gången var den en trofé. Stolt kille bar klöven mot bilen. Ska försöka ta foto någon gång, han är verkligen jättesöt där han kommer med högt huvud och svans och med klöven i mun. Lillskrutten!

 

Kycklingen i tvättstugan blir inte piggare, snarare tvärtom. Har preliminärbokat tid hos liemannen, blir det ingen vändning under dagen så får han slockna. Annars ägnar vi oss snart åt djurplågeri i vår iver att klara honom och det är inte rätt. Tack och lov är de andra pigga som små mörtar. Men han är en snäll och trevlig tuppkyckling så det gör lite ont i hjärtat i alla fall. 

 

Nu - hundpromenad och sedan ska Stina och jag till Ersnäs och hälsa på halvblodet Orbison, förmodligen den mest personliga och underbara häst som finns. Hundarna får följa med i bilen, Morris mår inte dåligt av lite stallträning. Hästlukt i näsan igen, kan man få en bättre lördag?

Morgonens promenad var lugnare än på länge, kanske kan vi återgå till normala gängor här i Bälinge nu. Det vore skönt om den svarte prinsen bara drabbats av en tillfällig sinnesförvirring. Vi håller tummarna för det, annars måste något göras. Men nu njuter vi av lugnet.

 

På tisdag i nästa vecka är det dags för veterinärbesök igen. Hjärtintyg för Idefix och Maya, ögonlysning och patellaintyg för Morris och så ska Idefix öga kollas. Fast idag tycker jag faktiskt att det ser bättre ut, inte alls lika rött och han verkar inte knipa med det. Simringen gör uppenbarligen skillnad. Pigg som en mört är han, den lille skiten, svårt att tro att den killen blir åtta vid årsskiftet. Där snackar vi fräsch veteran! Får han nu bara ett nytt hjärtintyg så hoppas vi på lite dambesök framöver också. De får ju i och för sig komma ändå men det blir väl roligare om hjärtat är OK. 

 

Dagen börjar bra, sa han som skulle hängas i gryningen... Ja, någon hängning är det inte tal om här men starten på dagen var allt annat än lysande. Gick in i Vickes gamla rum för att hämta en grej. Morgontrött som jag är såg jag mig inte för utan drämde foten rakt i den kofot som låg på golvet (P hade använt den för att bända loss ena golvlisten och eftersom arbetet med rummet fortgår, låg kofoten kvar). Kan säga att det gjorde för j... ont. Blödde gjorde det också så det fick bli plåster på min stackars lilla tå. 

 

En timme senare var det dags igen. Hönsen skulle släppas ut och jag gick i andra tankar och - drämde huvudet rakt i kanten på taket till hönshuset! Så nu har jag ett sår vid näsroten också, ganska stort eftersom jag liksom skrapade mig mot taket. Huvudvärk fick jag på köpet. En riktig höjdarstart på dagen!

 

Firade allt detta med att åka och vaccinera husets samtliga fyrbeningar. Det är en pärs i sig, i synnerhet som Melvin envisas med att uppvakta Maya. Så, fyra hundar in där bak i volvon och en nöjd liten Maya fick åka inne i bilen. En bil som maken för övrigt hade tagit till jobbet utan att tänka sig för så han fick hasta hem och byta. Sedan iväg med en ljudligt protesterande katt i en väska i baksätet och en stresspipande Idefix där bak. Bilåkning är verkligen en trigger för den hunden - och hans pipljud är en trigger för matten! In till veterinären med katt och flickor först. Nu blir Maya helt i gasen, hon är fast övertygad om att det är party på g och ropar ut med sin gällaste stämma att här kommer värsta partybruden. Inte alla hundar blir väl lika lyckliga över ett veterinärbesök... Visa är lyckligast över att bara vara med och gör sitt yttersta för att komma upp i trött mattes knä. Men alla tre blir vaccinerade utan bekymmer. Ut till bilen, lämna första omgången och hämta Melvin samt resterande hundböcker med stamtavlor att fylla i. Med Melvin fullkomligt flyger man in i väntrummet, svårt att tro att den gossen varit livrädd för veterinärer innan. Fort ut igen och dags att runda av med småpojkarna. Idefix överlycklig över att äntligen få komma med, Morris aningen avvaktande. Morris var också den ende som faktiskt pep till av sticket, de andra var nog för uppspelta för att hinna känna något. Nu snarkar gänget i köket och matten skulle gärna snarka en stund, hon med. Förkyld husse snarkar om nätterna så matten lider av lite sömnbrist för tillfället.

 

Idefix öga är inte riktigt bra än, veterinären föreslog att jag låter ögonspecialist kolla på det så nu försöker jag hitta en tid så fort som möjligt hos någon. Ska ringa Skellefteå och kolla hur de har det i veckan, i Öjebyn fanns det tid först om en vecka. Behöver ögonlysa Morris samt ta hjärtintyg på Idefix och Maya också så en resa till Skellefteå kan faktiskt bära sig rent ekonomiskt, hur konstigt det än kan låta. 

 

Melvin driver mig till det milda vansinnet. Vid morgondens promenad var båda småkillarna stencoola med Maya medan Melvin trampar runt som en yr höna och försöker uppvakta ömsom Maya och ömsom stackars Visa. Det hela börjar gå mig på nerverna, minst sagt, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Överväger om en omplacering av gossen kanske skulle vara det bästa, så han får färre hundar att hålla koll på och kanske kan ta det lite lugnare (fast jag tror kanske att en kastrering inte skulle vara fel heller). Nu är jag ju inte alls bra på att omplacera mina fyrbenta kompisar så OM det alls ska göras, ska det helst göras till någon jag känner och som helst hör till Huset Elliot-familjen redan. Melvin är heller ingen gosse som lämpar sig som gårds- och promenadhund utan behöver en hel del av både motion och träning för att må bra. Jag har som sagt inte bestämt mig än men om det är så att någon av er känner er manade så får ni gärna höra av er. Det kan vara bra att veta när jag funderar vidare.

 

Glada nyheter är att den tik som Idefix kanske ska para till våren nu har alla sina hälsointyg i ordning. Ett excellent på utställning fixade hon ju också i sommar så nu är allt klart från hennes sida. Nu ska vi bara se till att fixa ett nytt hjärtintyg också. Visserligen är han ju fri efter sju års ålder och får gå i avel oavsett resultat numera, men ett intyg krävs i alla fall. Jag har svårt att tro att han inte skulle vara OK, han har då inte slagit av på takten sina snart åtta år till trots. Inte det minsta, faktiskt. 

 

Vickes rum ska tapetseras om och bli kombinerat arbets- och gästrum. Så här såg det ut innan jag började:

 

 

Så här ser underliggande tapet ut, som fanns i huset när vi flyttade in och som jag fortfarande tycker är söt (fast när jag säger det får dottern en bister rynka i pannan så jag förstår att hon inte delar min uppfattning):

 

 

Och där den hade släppt på ett ställe så att jag fick riva lite extra, hittade jag den här:

 

Den är jag dock VÄLDIGT glad att de förra ägarna hade tapetserat över för den var sannerligen inte kul. Däremot är arbetet med den blåblommiga ganska taffligt utfört, som så mycket annat i detta huset. Begreppet "kant i kant" har tolkats om till "kant i nästan kant". Kan någon människa begripa varför man lämnar ca 5 mm glipa mellan våderna??? Nåväl, den är övertapetserad och spacklad en gång, nu är det snart dags igen. Vitt ska det bli denna gång, det är dags att släppa in ljuset i Vickes gamla grotta!

Just nu upplever vi löpet from hell... :( Jag som brukar skryta om mina låghormonella gossar ska fortsättningsvis vara väldigt tyst. Eller, egentligen är det bara en gosse som verkligen missköter sig men han drar ju med sig de andra. Den gossen är dess värre Melvin. Han har varit som förbytt från dag 1, han som tidigare varit hur cool som helst. Nu har han stått och luftjuckat ovanför Maya (som är den som löper) från det att vi upptäckte löpet, så det har inte gått att ha dem ihop. Nu när Maya är i höglöp har han istället riktat sin heta låga mot sin arma mor, väna lilla Visa. Kan säga att hon inte riktigt uppskattar det (inte matten heller) men är för mesig för att säga ifrån. Jag känner mig smått desperat och inser att den svarte gossens kulor hänger jäkligt löst. Så här kan vi inte ha det fler gånger!

 

Lille Morris är inne i en allmän period av lite småtestande och lite allmänt juckande på allt och alla fyrbenta men inget som inte går att stoppa. Idag testade han att inte komma på en inkallning i skogen, som om han liksom fått ett flervalsalternativ (1 - kom genast, x - kom om en liten stund eller 2 - låtsas inte höra) där han valde alternativ 2. Matte, som är extra lättirriterad just nu på förekommen anledning, kom farande som en furie och den lille filuren fattade ganska raskt att det inte var ett bra alternativ. Då testade han istället att vända om efter några steg och springa tillbaka till den magiska fläcken (antar att Maya eller någon annan kissat just där) men idag var matte på hugget. Efter de två utvecklingssamtalen var han sitt vanliga lilla jag och kom som ett skott. Min lille sockerpojke!

 

Idefix är lite pestig just nu också men han är delvis förlåten ändå, han har varit lugnet själv fram till idag. Killen har ju rutin och hetsar inte upp sig i onödan, han har bara nosat och kollat och konstaterat att det inte varit dags än. Förrän nu. Nu ligger det i luften, kan man säga.

 

Maya gör inte det hela bättre. Får hon chansen så står hon utanför grinden till köket och bjuder ut sig, med tre trånande gossar på andra sidan. Så där gör aldrig labbarna men cavalierer är verkligen hemska, rena porrstjärnorna. I alla fall vår lilla dam. Hon är så liten och söt men skenet bedrar.

 

Visa är pigg som en mört och det gläder mattehjärtat. Igår cyklade jag en runda med mina hundar och hon sprang före eller bredvid cykeln hela vägen. Det gjorde hon inte för ett par veckor sedan... Hoppas nu att hon håller sig pigg, jag har en liten förhoppning om att kunna tävla lydnad med henne i november. Mest på kul, för att hon tycker att det är kul. Men vi får se, det är ett tag kvar.

Minstingen är förkyld. Riktigt förkyld. Så där täppt i näsan så att det hörs när han pratar och som ger honom en dundrande huvudvärk, speciellt nattetid. Lite feber har han också, stackaren. Vi sover med honom varannan natt, servar med Alvedon och uppmuntrande tillrop. Men man blir lite sliten av avbruten nattsömn, det blir inte riktigt full fart på dagarna. Hade hoppats att den här dagen skulle vara bättre men nej, samma feberläge och samma nästäppa. Tror att det blir en hel vecka hemma för gossen, tyvärr. Det är bara att gilla läget och göra det bästa av saken.

 

Om drygt en vecka kommer det nya köket från Ikea. Det blir bråda, röriga tider ett tag framöver. Hade tänkt tävla lydnad med Visa men nu äter hon ju antibiotika för sina flytningar och sedan lär jag ha fullt upp i ett par veckor - golvet ska läggas om, köket monteras osv. Visserligen lejer vi bort både golv och uppsättning av kök men det lär ändå bli jobb för oss. Vickes gamla rum ska tapetseras om och bli arbetsrum för mig. Det ska bli underbart med en egen vrå! Men det är lite pill kvar innan vi är där.

 

Ute på rundorna äter hundarna blåbär likt dammsugare. Den lille fläckige var tveksam först men har låtit sig övertalas av de svarta. Häromdagen hade någon av dem (Melvin är starkt misstänkt) käkat både blåbär och något annat odefinierbart, vilket resulterade i en pizza på köksgolvet när vi kom hem. Sådana gånger älskar jag dem verkligen... Tur att nya golvet inte var på plats, även om det tack och lov inte blev några fläckar. 

 

Melvin har varit lite billig. Han spände ju sig mot colliegossen i skogen för ett tag sedan, något som faktiskt kändes helt OK. Men det gav honom välan mycket luft under vingarna för sedan har han mopsat mot en dvärghund (på besök i området) och varit lite allmänt ohörsam. Ni vet, "ska bara..." när matte ropar. Igår fick matte nog och läxade upp farbror och lät honom sedan gå kopplad större delen av rundan, tillsammans med en hel del fotgående utan koppel. Sköter man sig inte får man heller inte flänga omkring lös, det senare bygger på lydnad. Ovillkorlig sådan. Få se om mattes styrkedemonstration igår fått gossen på andra tankar...

 

Maya har börjat löpa. Efterlängtat i och för sig, hon har varit skum ett tag nu. Nu går hon runt och ser allmänt olycklig ut, vill mest sitta i knät och bli pussad på. Agilitytävlingar till helgen, ska bli spännande att se hur hon fungerar då. Den svarte gossen är redan knäpp, han som annars brukar vara lugnet själv. Igår stod han och luftjuckade ovanför Maya, två dagar in på löpet. Morr!!! Morris är också väldigt på, men vill mest bara nosa och kolla (hela tiden!!!). Idefix tar det hela med ro, han har varit med förr och vet att det inte är läge att hetsa upp sig än. Men varför de andra två är så ovanligt uppspelta, det vet jag inte. De får vara åtskilda från Maya, för husfridens skull.

 

Kycklingarna har flyttat ut i hönsgården, mer eller mindre mot sin vilja. Tror aldrig vi haft sällskapligare fjäderbuskar, de verkar fullt och fast övertygade om att de hör till familjen och inte till hönsflocken. Varje kväll får jag bära in dem i hönshuset och när jag kommer ut, hoppar de upp och sitter i mitt knä. Knäppgökar! Hoppas nu att några av dem är hönor, det kommer att bli galet svårt att göra sig av med tupparna i det här lilla gänget. Får väl hoppas att de blir osedvanligt snygga så att någon kan förbarma sig... Ser redan att ena isbar/dvärgkochinen verkar vara en tupp. Han ser så här långt välditg snygg ut (ljusgrå) och är vansinnigt lugn och trevlig. Pappa till dem är jättesnäll och gal i princip aldrig när de är ute. Så om någon känner för en tupp av grönvärparblandning om ett par månader eller så - hör av er!

Upptäckte flytningar hos Visa igår, så där lagom mysigt gulgröna. Bara att ringa veterinären idag, vi har tid i morgon bitti kl 8. Hon är pigg i övrigt, ingen temp, äter som hon ska och vill gärna träna. Men matte är förstås orolig för sitt svarta hjärta. Gissar att det kanske är en vaginit men tar det säkra för det osäkra. Har man mist en tik i sluten livmoderinflammation vill man inte vara med om det igen.

 

Knorren och jag tränar lydnad. Fick Morris bestämma skulle vi träna jämt. Men matte måste jobba också och fixa med lite annat. Igår kväll körde vi i alla fall ett pass och så ett nu på förmiddagen. Vi jobbar på apporteringen. Helt onödigt om ni frågar Morris men vi går sakta framåt. Han kan tänka sig att hålla den i munnen en liten stund, det kommer ju trots allt en Frolic efteråt. Hopp jobbar vi också på och det går strålande. Fotgåendet är däremot ett värre kapitel. Han har en hyfsat fin utgångsposition vid sidan men så är det transporten. Hopp och skuttgående är ett bättre namn för vad vi pysslar med. Nåväl, killen gillar att träna, den saken är klar. Och han är fortfarande fantastisk på inkallning. Min lilla stjärna! 

 

Melvin och Visa fick också träna igår. Visa är som alltid lite slarvig med positionerna, hon fattar inte riktigt vad det ska vara bra för. Dessutom glömde matte leksak och hade bara godis, då anstränger man sig än mindre. Med Melvin satte jag ganska mycket krav, i synnerhet på att fokusera. Han är en raring men han måste försöka hålla ihop huvudet lite bättre och inte bara slamsa på. Så - inget flackande med blicken, inget slamsande och inget nypande efter godis. Tycker faktiskt att han skärpte till sig.

 

Den svarte gossen har börjat spänna musklerna lite ibland när vi är ute. Han fick ju göra det mot ena colliehanen vi mötte, mest för att matte är lite less på att de där alltid dyker upp och det alltid är vi som får hålla oss i ordning. Men igår skulle han mopsa lite mot en liten hund i skogen, inte på allvar men ändå. Matte lackade ur på farbror, i vår flock är det jag som spänner musklerna om det behövs. Jag tror och hoppas att budskapet gick in.

 

Insåg att jag missat manusstopp till cavalierbladet, hade ju lovat att skriva om lydnad i det. Nu blev det ingen lydnad utan en liten artikel med tips på enkel aktiveringsövning, mest i hopp om att kanske få någon som inget gör med hunden att i alla fall göra något. Man ser ju vilken lycka de finner i att använda huvudet. Ingen korrekturläsning hanns med heller, inte bra alls. Nästa gång ska jag ha bättre framförhållning!

Ebba och Raya har gjort sin andra start i lydnadstvåan, ånyo med ett första pris som resultat. De är smått fantastiska, de båda. Stort GRATTIS från den stolta uppfödaren! Inser att poängligan nog är körd för de flesta i år, svårt att ta igen deras ledning nu. Jag har inte hunnit uppdatera hemsidan med alla resultat än, förhoppningsvis hinner jag det i veckan.

 

Dottern har tävlat agility i Boden i helgen. Vi väntar på att Maya ska börja löpa och hoppas att det kommer ganska snart så att hon blir sig lite mer lik, nu kan vad som helst hända. I lördags hade de ett jättefint lopp på gång när Maya får för sig att vända och komma tillbaka i en tunnel alldeles på slutet. Och igår redde de ut den första klurigheten på agilitybanan jättefint när Maya istället bestämde sig för att hon var en flygarhund som FLÖG över alla kontaktfält. Droppen var gungbrädan som inte ens han nudda marken innan Maya studsade av den. Då ledsnade matte, tog tillbaka henne och gjorde om. Det blir en diskning så klart men helt rätt beslut, sådana dumheter får man inte hålla på med. Aldrig hänt förr men nu tyckte Maya tydligen att det var en bra idé. Suck... Så inga lysande resultat denna helg heller men man ser ju att det finns där, de ska bara vara lite mer på samma våglängd. Sista loppet igår blev det fem fel på slalomingången och den får nog Stina ta på sig, hon tappade lite motivation när allt var så knasigt och slarvade kanske lite med att visa henne. Men dte är inte lätt när man inte riktigt vet vilken hund som är med in på banan.

 

Hussen har löst jaktkort och skulle ut på premiärmorgonen. Melvin fick följa med. Det enda de såg var svanar men det blev några timmars fotgående för gossen som hade skött det exemplariskt. Det kan man däremot inte säga om hans mamma som väckte mig halv fyra på morgonen genom att YLA i köket. Fel hund med, ropade hon! Behöver jag säga att jag var sur... Igår kväll fick hon följa med ut en sväng och då var hon så klart nöjd. Husse fick inget skjuta denna gång heller och konstaterade att det nog var lika bra, den svarta tanten hade varit ganska het. Lill-skrutta!

 

Visa-dottern Ny har också varit och jagat. Hennes husse verkar ha haft bättre tur:

 

 

Även lille Loke (H. E Priffe) har varit på andjakt och skött sig med bravur:

 

 

Morris och jag har agerat publik på helgens tävlingar. Den lille gossen går från klarhet till klarhet nu när vi kan ta oss ut och åka bil, nu hälsar han glatt och ohämmat på alla vi möter (lite väl ohämmat ibland kanske eftersom han kan tänka sig att studsa upp även på ointresserade förbipasserande...). Han kopplar av fint även i stökiga miljöer. Det enda han fortfarande är skeptisk till är andra hundar, det får vi jobba vidare på. Men han är en liten pärla, den gossen. Min fläckige lill-prins bus...

 

Glada nyheter är också att Idefix-sonen på kennel Mixangels verkar ha hittat ett hem. Det verkar som om han kanske blir pitebo och det gläder oss oerhört eftersom vi då får möjlighet att träffa honom, förhoppningsvis. Hoppas att han fortsätter utvecklas som han gjort hittills, han ser ut att kunna bli en riktig goding.

Efter agilitytävlingarna på lördagen tog Stina och jag en sväng förbi skördefesten i Boden. Där fick vi träffa på Idefix-sonen Billy, en riktigt söt, glad och social kille. Jättefina färger hade han och påminner väldigt mycket om sin far i modellen. Nospartiet var mer likt mamma men färger och kropp var absolut pappas. En del ljud kände vi också igen... ;)

 

Surströmmingsskiva på gatan med grannarna i lördags. Jag börjar tycka att det är riktigt gott och är nästan sugen på att äta en gång till i år. Det har sannerligen aldrig hänt förr! Måsen och Oscars var bäst, det var panelen enig om. Grand Kallax var faktiskt lite av en besvikelse för andra året i rad.

 

Igår fick hybridhönan Babsan sluta sina dagar. Hon har värpt jättekonstiga ägg på slutet, vi tror att något blev galet med äggledarna. De värper mer eller mindre ihjäl sig, krakarna. Tänk på det nästa gång du köper ägg, även en höna som fått gå utomhus är troligen en värphybrid, avlad för att värpa tills hon stupar och som avlivas när hon är 18 månader för att inte riskera ett produktionsstopp, om hon inte värpt ihjäl sig innan dess... 

 

Idag bakade dottern kladdkaka som vi glatt mumsade i oss hälften av samtidigt som vi spelade poker (jäpp, jag vann och retar gallfeber på ungarna genom att gå omkring och säga "I am the poker master" med en monsterliknande röst). Jag stickade lite mellan varven. Efter fikat gick vi ut ur köket åt olika håll medan kakan stod på bordet för att svalna. Efter bara en liten stund hörs det klirrande ljudet av en sticka som far i golvet, följt av ännu en. Anar oråd och går ner. Ingen hund på bordet menväl i kökssoffan, kakan har flyttat sig en bra bit och det saknas en tydlig tugga. Maya!!! Febril aktivitet utbryter, HUR stor bit fick hon i sig och HUR mycket kako motsvarar det??? Men vi andas ut, det var inte så farligt. Kakan hamnade däremot i soporna, vem vet hur mycket hon slickat på den? Skatan, jag som trodde att hon slutat med de där dumheterna! Men vilken tur att jag lagt ut stickorna som larm...

 

Glada nyheter från Loovis med matte nere i Trollhättan, öronen är nu jättefina! Stort TACK till veterinär Maria Karlsson som bistod med goda råd när det såg mörkt och dystert ut. Nu håller jag tummarna för att alla öronbekymmer ska vara över och att liten Loovis får vara pigg och kry länge framöver.

 

Tog en kvällsrunda i skogen med hundarna och uppmärksammade inte en joggare som kom bakom. Lyckades få stopp på alla hundar som bara tittade vänligt på honom när han passerade. Men efteråt hade jag fullt sjå att hålla koll på min lille fläckige gosse som tyckte att jakt på joggare kunde vara en kul kvällsaktivitet. Matte delade inte riktigt hans uppfattning...

Se hit nu, alla Huset Elliotar! Torsdagen den 19 juli tänkte jag att vi kunde ha en kennelaktivitet. Vigdis är uppe den veckan så det känns som ett bra tillfälle att samla ihop gänget. Vi kör jaktträning för de som vill på förmiddagen, samling här hemma kl 11.00. Medtag hund, vatten, fika samt något att sitta på (stolryggsäck t.ex.). Även småttingar är välkomna!

 

Klockan 17.00 kör vi igång del två, tipspromenad med hund (kan försöka göra den barnvagnsvänlig om sådana önskemål finns). Tror att det kan bli något litet pris till den som lyckas bäst. Klockan 19 ca käkar vi, var och en tar med egen mat och dryck, vi kommer se till att det finns en tänd grill eller kanske två. Jag fixar kaffe/te samt något ätbart till efterrätt. Efter maten skjuter vi luftpistol, spelar brännboll eller något annat skojsigt. Såväl nya som gamla Huset Elliotar är hjärtligt välkomna. Anmälan till både för- och eftermiddagsaktivitet till mig, helst så snart som möjligt.

 

Annars har detta varit lite av en skitdag om uttrycket tillåts. Har haft ont och legat pall större delen av dagen, till slut fick jag klämma i mig en Ipren för att härda ut. Nåväl, morgondagen lär bli mycket bättre, nya friska tag då. Gossarna behöver aktiveras, Visa är på dag 15 i löpet och även om de är coola så märker man att det är lite mer uppspelt i gänget nu, i synnerhet den svarte.

 

Fick sällskap av en bunt lösspringande, skällande hundar på kvällspromenaden, långt från sin ägare och helt obrydda i dennas försök till inkallning. Jag gillar inte sådant. Maya, som normalt är en väldigt kavat liten sak, gillar inte heller sådant utan tycker faktiskt att det är lite läskigt. Vad gör man som hundägare när det inträffar? Funderar desperat på att medföra knallpulverpistolen under nästa promenad, är ganska säker på att hundarna är skotträdda och känner ett akut behov av att hålla dem borta från mina hundar. Det är ingen rolig eller trevlig lösning men jag är trots allt närmast mina egna hundar och det är min uppgift som flockledare att skydda dem. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det är INTE OK att ha hunden lös när allt bygger på att alla andra hundar kan hållas under kontroll! Min alternativa lösning är att låta Melvin vara fri från kommando och helt enkelt jaga dem tillbaka med samma mynt. Men vad gör jag om det uppstår tumult och han försvarar sig? Av erfarenhet vet jag att labbar är ganska hårda och om min hund skadar en annan, blir förmodligen jag skyldig. Nä, det får nog bli knallpulverpistolen i alla fall. Poff på er!

Kände mig som världens mest exemplariska hundägare igår. Kvällsrastade hundarna en och en, körde ett litet lydnadspass med dem alla fem och gick dessutom igenom pälsarna på de fläckiga. Bara att inse, det blir fler tovor när lilla matten är borta och hennes två får kampera med mina hundar. Det busas nog lite mer. Tur att ingen ska på utställning, jag (och hundarna) ledsnade till sist på att karda och fuskade med att klippa bort en tova eller två. Morris fick också tassarna ansade mot sin vilja, han ser ut som en miniatyrvariant av en shire horse. Men nu är de hyfsat runda och fina igen.

 

Det märks att Stinas hundar inte tränar så mycket lydnad längre - i synnerhet inte med mig! Maya bjöd framåt hela tiden så fotgåendet blev lite hipp som happ. Idefix blev välan uppspelt och ofokuserad men gjorde faktiskt rutan jättebra. Visa närmar sig höglöp och är fortsatt seg, gjorde fjärret med en blick av "härtill är jag nödd och tvungen" men faktiskt gjorde hon rutan med en väldig schvung. Melvin börjar vara något som rimmar på ilsk men börjar på p och är därmed väldigt flåsig, trampig och allmänt ofokuserad. Till sist lackade matten ur, tog farbror i örat och vrålade till. Efter det blev det lite bättre. Det är INTE OK att slamsa på hur mycket som helst, även om morsan börjar lukta gott. 

 

Lille Morrbert Knorrbert var den som gick bäst utifrån förutsättningarna. Vi jobbar på med att sitta och stanna kvar, det är inte helt lätt när matte har så mycket godis i fickan men trägen vinner. Kontakten på fotgåendet är briljant, däremot är det fortfarande liiite svårt att sätta sig rätt och sätta sig rakt. Vi tragglar på med det. Men som den lille killen älskar att träna och så alert och observant han är på matte då! Han är en fröjd att träna med, den lille killen.

 

Idag vaknade matte i ottan av att Idefix var dålig i magen. Alltid lika kul... not. Strax runda med alla fem, sedan väntar vi besök av Tassa som ska vara här ett dygn. I eftermiddag ska jag lägga spår till de tre gossarna, hade jag tänkt, med förhoppningen att de ska vara lite trötta i mössan efter det (den svarte behöver glömma de fula tankarna på sin mamma och de fläckiga behöver busa lite mindre inne). Klöv och blod är framtaget, bara att ge sig ut och fäktas med myggen.

 

Igår hade vi kläckning i Bälinge. Sju dunbollar bor nu i en kaninbur, sex av dem fastnade på bild här:

 

Igår föddes de, Idefix och Blinkas valpar. Två stycken blev det, en av varje kön och båda trefärgade med fin teckning. Jag blev väldigt förtjust i tiken så det ska bli otroligt spännande att få följa de här båda. Sedan är jag förstås glad över att gossen inte bara är hjärtfrisk efter sju års ålder utan även fertil. Själv tar han uppståndelsen med ro men matte har faktiskt planerat för lite hundkalas idag, ett gäng grisöron följde med hem från Granngården när vi var och köpte havre till hönsen.

 

Mamma Blinka med sina små.

 

Hönsen, ja. Var dag med dem är en fars numera. Jag stängslar in och de kommer ut. Tuppen Karlsson får snart byta namn till Houdini, finns nog ingen som han inte tar sig ut ifrån. I morse trodde jag att jag fått till hönsvärldens svar på Kumlabunkern när jag spände ett stort nät över den del av hönsgården som inte täcks av nedhängande björkgrenar. När jag en stund senare skulle ut med hundarna, möttes jag av ett gäng hönor och en tupp nedanför bron. "När får vi godis?" undrade de. En koll visade att grindens gångjärn lossat från stolpen och den gick enkelt att putta undan. Ludde och jag samlade in höns och tupp igen, knöt fast ett kompostgaller mot grindstolparna och satte när utanför som gick ända upp till bärnätet. Ha, rymningssäkert! Trodde vi... En stund senare kommer Ludde in och ropar att tuppen är ute. Nu fattar jag ärligt talat inte hur han gör, det känns otroligt tungt att bli överlistad av en tupp. Det går utför med tanten här, den saken är klar. ;)

 

Ludde är lycklig, idag kläcks det kycklingar här. Två stycken är ute, korsning hedemora/dvärgkochin och båda två ser ut att bli helt gula. Underbart! Hoppas att det kommer några till, egentligen är det inte 3 veckor förrän i morgon.

 

Annars är jag lite deppig, jag tycker att jag håller på att bli sämre igen. Hostar mer, har ont i huvudet och ont i lymfkörtlarna på halsen. Skit var ordet, sa Bull. Maken pratar om att gå till vårdcentralen igen men jag fattar inte riktigt vad han menar. Va, pratar han om mig? Nä, det tror jag inte på. Jag testar att ta en sked honung om dagen nu, den medicinen hoppas jag på.

 

Visa löper och är seg som Konrads kalasklister. Dag 11 idag och killarna är coola, förutom att Melvin kutar som sjutton på promenaderna för att hinna kolla överallt och pinka överallt. Det gäller att ingen kommer och tar bruttan nu när det närmar sig. Morris tycker att det luktar gott men är i övrigt rätt obrydd och Idefix har ju aldrig brytt sig i labbedamernas löp. Skönt.

 

Morris och jag har lite diskussioner om detta med ordet nej. Vi har olika tolkning här, i Morris värld betyder det "inte nu men NU". Han har också insett att när matte är lite på håll så behöver man inte bry sig. Så idag kom det ett koppel flygande genom luften när han inte lyssnade. Jag kan ju inte pricka något när jag kastar, skulle missa en buss på 5 meters håll tror jag. Men bara det att något kom i luften var lite läskigt. Kanske, kanske kan det få lille farbror att inse att man faktiskt ska lyssna på matte även på lite avstånd. Lagens långa arm kommer alltid farandes. 

 

Annars är han underbart följsam och lyhörd, den lille gossen. Det är otroligt roligt att se hur träningsvillig han är, han kommer på promenaderna och tittar uppfordrande på mig och vill att vi gör något. Samma sak på kvällen, så ofta går vi ut och tränar lite i trädgården en sväng var kväll. Vem trodde att man inte kan jobba med en cavalier bara för att den är liten och söt? ;)

Så har dottern åkt till England på egen hand. Jag körde henne till Kallax i morse och såg till att hon kom igenom säkerhetskontrollen. Väl tillbaka i bilen var jag tvungen att gråta en skvätt, tänk att min lilla flicka har blivit så stor att hon åker iväg helt på egen hand! Vad ska mamman göra när barnen klarar sig själva? Inte helt lätt när man har ägnat en stor del av sin tid åt ungarna - och njutit av varenda sekund dessutom. Nåväl, nu har jag fått sms om att hon är framme och omhändertagen och så här långt väldigt nöjd. Hon är tuff, den lilla, åker på egen hand på internat i 2 veckor där hon, efter vad vi har förstått, är ensam svensk. På Heathrow mötte de henne men hela vägen från Luleå har hon fått fixa själv. Jag tror hon kommer ha vuxit flera decimetrar när hon kommer hem. Och kanske mamman med...

 

En bortrest Stina innebär att jag är "hundvakt" åt hennes båda fläckiga. Således har jag promenerat denna dag, allt för att hålla dem trötta nog att inte sitta i hallen och stirra på dörren, något Idefix gärna ägnar sig åt när hon är borta. Jag är inte i bästa form efter lunginflammationen så efter närmare en mils promenerande idag är jag lite sliten. Men det är bra, då kommer jag förhoppningsvis igång lite mer igen. I eftermiddag gjorde jag missen att gå på promenad först och ge dem mat sedan. Så korkat! Helt uppskruvade var de båda två, Maya gick med munnen öppen och sög i sig allt som kom i hennes väg, kändes det som - kottar, gräs mm. Matten var lite less.

 

Less var jag redan innan promenaden börjat. Melvin hörde att killarna spelade fotboll på ängen och stack dit. Inte kom han direkt när jag ropade heller så matte var ARG när han till sist visade sig. Kopplade honom och släpade iväg med hela gänget - trodde jag. Väl i skogen insåg jag att Visa saknades. Ropade men ingen Visa kom. Bara att vända hemåt och jodå, nedanför bron satt hon och surade. "Är du så där sur, matte, tänker jag inte gå med". Fick koppla lilla tanten också för att få med henne. Hon är inte rolig när hon löper...

 

Funderar desperat på om vi ska ta en tur till Frankrike i månadsskiftet juli-augusti. Men frågan är var jag gör av alla hundar, i synnerhet de små fläckiga??? Någon som har tips på ett bra hundpensionat, lämna gärna tips här i så fall. 

Kallt, regnigt och blåsigt, ska det verkligen vara så den sista juni??? Jag tycker inte det. Jag tror att vi som bor häruppe o norr behöver extra mycket sol och värme på sommaren för att överleva den långa, mörka och kalla vintern. Det är därför vi har fått det som kallas midnattssol. Då ska den INTE skymmas av regnmoln!!! Idag fick jag till och med tända fönsterlamporna för att få lite ljus i tv-rummet. Det är inte OK, nu vill vi ha sommar, sol och varmt. Basta!!! 

 

Förmiddagens hundrunda fick då ske med regnkläder - den engelska regnrocken, regnbrallor från Fjällräven (med ett litet käckt foder dessutom, extra varmt), kängor och engelska lilla chica hatten. Jag såg verkligen ut som en engelsk tant! Men - jag frös inte och jag blev inte blöt. Väl ute tänkte jag ta en extra lång runda när hundarna ändå var blöta. Men när det var dags att svänga av för att förlänga den vanliga rundan så insåg jag att den fläckige var totalt genomblöt och de svarta låg inte långt efter. Då gick vi hemåt istället. I eftermiddag har det hållit uppe så då tog vi en cykeltur i skogen. Det är med livet som insats när den fläckige är med, han har inte riktigt cykelvett än men vi jobbar på det. Visa tycker att det är helt onödigt, då måste man ju springa och hinner inte nosa och pinka så mycket som man skulle vilja. Precis enligt mattens plan, med andra ord...

 

Det planerade spårandet frös bokstavligt talat inne idag. Kanske lika bra, jag hostar en del än. Nu hoppas vi på morgondagen, det kan inte bli sämre väder.

 

I morgon åker dottern till England helt på egen hand i två veckor. Frågan är vem som kommer ha mest resfeber i natt, hon eller mamman???