Huset Elliot -

Långpromenad med spänning

Arbetet med köket går framåt, nu är golv och alla stommar på plats, kvar är "bara" resten... Så här ser det ut för stunden:

Morris har kontrollerat alla skåp, de är cavaliercertifierade (dvs en cavalier ryms med lätthet i dem). Labbarna är konfunderade och vill inte gärna gå ut i köket. Av någon outgrundlig anledning har de fått för sig att detta är förbjuden mark och ser ut som om de ska få stryk när de motvilligt tassar ut efter att jag har lockat på dem. Ska sätta tillbaka hundsängen idag och hoppas att det ska få dem på bättre tankar. Det vore ju hemskt om de inte gillar det nya!

Gårdagen bjöd på ännu en vacker höstdag, jag fortsatte med idén om att gå riktigt långt på förmiddagen och beslutade att ta kameran med på promenaden. Här följer en presentation av favoritrundan:

Vår utsikt direkt vi kliver ut från dörren. Där nere glittrar Luleälv och den kan vi sitta och beskåda från vår nya grillplats. Hopphindret ska självklart inte stå där jämt och komposthagen är också tillfällig.

Alldeles bakom huset breder skogen ut sig med breda, fina stigar. Här är vi på väg!

Vi går ner mot vattnet men sneddar genom slyskogen för att undvika den geggiga delen.

Så kommer vi till vattenkanten. På andra sidan syns Sunderby sjukhus (det ljusa, stora huset med ljusgrönt tak).

Så smånigom kommer vi till ängen där glada hundar brukar rejsa. Här strör jag också askan från de hundar jag måstat ta bort, min tanke är att de liksom möts här i yster lek. Det känns bra i hjärtat.

Mer slyskog när vi är på väg upp mot skogen igen.

Alla fem samlade på väg mot skogen. Somliga är kopplade, vi avslöjar inte varför men kan säga att det har med lydnad att göra. Det och ett lockande (skit-)mål en bit bort...

Först måste vi ta oss över den lilla vägen...

...och därefter den stora. Alla hundar får då vara kopplade och jag känner mig som en riktig doggy walker.

Efter alla år i Norrbotten blir jag fortfarande barnsligt glad över renlav. Så vackert bullig den är!

I Bälinge har vi gott om tagellav. Den är känslig för luftföroreningar men här har vi uppenbarligen ren luft!

Den här stigen kallar vi för raka stigen. Här har vi gjort ett och annat linjetag...

På elljusspåret får inga bilar köra. Innan skylten kom upp kunde man möta utländska bärplockare som tog bilen hela vägen upp i skogen. Det räckte tydligen inte med att det var ett elljusspår...

Stora stenen... En gång var den ett berg som barnen ville bestiga, nu är den en hyfsat stor sten. Perspektiven förändras med åren. Morris verkar i alla fall gilla utsikten.

Min lille sockerpojke.

Mor och son.

Bälingeberget skymtar där borta.

Vårt elljusspår är brett och tidvis har man god sikt åt alla håll. Därför fick även de lite mer odygdiga fläckisarna springa lösa (läs Idefix som lyder sin matte men inte mig).

Så kom vi då till spänningsmomentet på rundan. Strax innan detta fynd ställde sig Melvin på styva ben med svansen rätt upp och markerade något ner mot skogen. Jag sa åt honom att gå och motvilligt gick han. När jag passerade stället, tyckte jag mig höra ett svagt, dovt morrande men avfärdade det som inbillning (jag hör lite dåligt efter öroninflammation med spruckna trumhinnor som barn). Och så gjorde vi då detta fynd mitt på elljusspåret. Grävling? Björn? Räv?

Ett labbespa. Denna dag fick det dock stå oanvänt. Min gamle Elliot kunde aldrig passera utan att vällustigt vältra sig här en stund.

Så vacker naturen är!

Min favoritdel på rundan, när man får knalla nedför de lavbevuxna stenarna. Hundarna gillar det också, men gillar mindre att sitta still och bli fotograferade.