Megaflopp
Hittar inget annat ord för att beskriva min parningsresa genom Finland. Efter att ha färdats hela dagen kom vi fram till en hane i urusel kondition. Det framstod ganska raskt att han inte alls kunde para, trots att ägaren minsann svarat på frågan att det inte var något som helst problem, han ville bara inte låta henne hjälpa till. Efter en kvart föreslog hon insemination men där backade jag, jag vill inte tillverka valpar på konstgjord väg när anledningen är oförmåga hos hanen. Att låta en hanhund förfalla så är skamligt, tycker jag, han är bara sju och ett halvt år men såg ut att vara minst det dubbla - dålig kondition, misstänkt dålig rygg, uttrampade framtassar mm. Riktigt eländig och sorgligt att se! Att sedan lura en tikägare att åka för att para med en sådan hund är än mer skamligt, jag är så förbannad att jag inte ens skäms för att hänga ut dem här. Man beter sig inte på det viset. Skämmes!
Inte blir det bättre av att jag efteråt fått höra att jag inte är ensam. Har fått höra från säker källa om en med exakt samma upplevelse som jag, där man dessutom gått med på insemination utan resultat och där man sedan fått höra att ytterligare ett par tikar inseminerats utan att få valpar. Hur KAN man göra så??? Jag har funderat på varför och kommit fram till att det måste vara pengarna. Även om tikarna går tomma, får ju hanhundsägaren 140 Euro i språngavgift och behöver ju inte betala inseminationen heller. Jag är oändligt glad över att jag inte inseminerade och därmed sponsrade denna verksamhet ekonomiskt. Både hanhundsägare och uppfödare borde skämmas som beter sig så här. Arma hund också som utsätts för stressen när det är så uppenbart att han inte fixar det.
Positivt med resan var att lära känna lilla Raya. Vilken fantastisk liten hund hon är! Så cool i alla lägen. Inte den mest sociala labradoren kanske, hon är absolut inte rädd men har inget större behov av att hälsa på folk om hon inte måste. Hon har åkt hiss, bott på hotell, trampat omkring på storstadsgator (med Byskemått mätt), varit med om minst sagt udda parningsförsök och tagit allt med ett stoiskt lugn och en vänligt viftande svans. Maken till miljöstark hund får man leta efter och så otroligt lättsam att ha med sig, hon bara var där, lätt och följsam. Det hade inte märkts i flocken om hon blivit kvar, så bra smälte hon in. Men hemma var hon förstås saknad och det var en lycklig liten hund som kom hem till matte Ebba igen. Nu får vi ta nya tag i januari, då med en lite spänstigare gosse.
Raya i Haparanda på väg ut mot äventyret.
Raya i Lahti. En blomma bland blommor.
Lite om småttingarna också förstås. Alla har nu fördelats till sina ägare och jag kan ärligt säga att det blev precis så som jag hade tänkt mig när jag studerat besökare och valpar. Det är som om de presenterat sig för sina respektive familjer så frågan är egentligen vem som har valt vem. Det känns förstås otroligt bra i uppfödarhjärtat. De är ju ett helt sagolikt litet gäng som gått rakt in i hjärtat, fast det kommer nog att bli ganska skönt när de börjar flytta också. Plötsligt har de fått en massa energi som från ingenstans och kör så det ryker varje vakenpass. Morris är fortsatt skeptisk så jakt på Morris har utvecklats till en favoritlek hos de små. Men skäller han till åt dem så stannar de upp och tittar lite förvånat så något litet vett har de ändå.
Personligheterna börjar utvecklas allt mer nu också. Hobbe (H. E Dynamit-Dalton) är kullens Skalman och påminner på så sätt en hel del om Morris. Han äter och sover som han ska, när sömnklockan ringer så knallar han in i deras canvashage och lägger sig prydligt på fällen. En liten mönstergosse. Sigge (H. E Dynamit-Dogglas) är matvraket som nästan äter tills han spricker (Hobbe har blivit omkörd när det gäller ätandet nu) och som jag funderar på att börja begränsa lite när det gäller tillgången på mat. Han gillar att bita i byxben och använder sin storlek när han brottas med syskonen. Mycket mat ger mer valp. ;) Hugo (H. E Dynamit-Dexter) är kullens busfrö. Mat och sömn är underskattat säger han och har inte riktigt tid för någotdera. Fast efter några påminnelser så äter han snällt och även ett ljus slocknar ju till sist. En liten tuffing som gjorde en attack mot förbluffad Idefix häromdagen. Och så Doris (H.E Dynamit-Doris), min ljuva lilla karamell som gärna leker lite för sig själv och inte tar initiativ till brottningsmatcher på samma sätt som sina större bröder men som minsann kan försvara sig om hon blir attackerad. En liten retsticka som tänker på figuren och hellre drar bröderna i svansen när de äter än äter själv. Fast ger man henne bara lite tid så klämmer hon allt i sig maten, hon också. Överlag tycker jag att de är duktiga på att äta, även om Hobbe och Sigge är i en klass för sig själva.
Doris hälsar också att ho planerar för ett liv som jakthund. Se bara här:
Kommentarer
Trackback
