Huset Elliot

När övergår ett hundägande från att vara sunt till att vara ett samlande? Var drar man gränsen för hur många hundar man kan ha? Ibland stöter jag på uppfödarkollegor där det tenderar att gå överstyr, där hundarna har tagit överhand och det blir mer av en förvaring än ett hundägande med kvalitet. Där familjen lever inneboende hos hundarna istället för tvärtom och där mina gränser för vad som kan anses hygieniskt för länge sedan är passerade - och då ska gudarna veta att jag inte är någon pedant! Där det till sist blir en belastning för hundägaren själv som mår dåligt och tröstar sig med att skaffa en hund till...

 

I tidernas begynnelse hade jag en mentor. Hon drog gränsen vid sex hundar (labrador), det var vad hon kände att hon och hennes man mäktade med för att hundarna skulle ha ett kvalitativt liv. Under kortare perioder kunde det vara någon till men målet var att aldrig gå över det antalet. Jag känner att det är en bra siffra. Vi har också sex hundar i varierande ålder och jag orkar ge dem flera dagliga promenader, de får omvårdnad, närhet och också mental aktivering. För även om halva gänget är mina och andra halvan Stinas, reser vi ibland bort och sköter om varandras hundar. Då är sex stycken nog, i alla fall för oss. Våra hundar mår bra och vi mår bra. Huset ser inte ut som en sanitär olägenhet utan jag tror nog att de flesta som kommer in här känner att hundarna bor hos oss och inte tvärtom. Så vill jag ha det.

 

En gång hörde jag en person berätta om den engelska kennel där hen hämtat hem en valp. Den hade varit stor, javisst, hundarna bodde i kennelbyggnader men hade det ändå sååå bra. För varje kväll fick de komma in i bostadshuset, få en skorpa doppad i varm mjölk och en klapp av sin kennelmamma. På det viset fick de ändå mänsklig kontakt och det tyckte den här personen var så fint. Det tycker inte jag. Jag tycker att en social varelse, som en cavalier eller labrador, har rätt till min kontakt i betydligt större utsträckning än så. De ska inte leva sitt liv i ett hundhus där den enda kontakten med sin ägare/förare är en skorpa och en klapp. Jag förstår heller inte hur man som uppfödare kan se att en hund har de mentala kvaliteter man önskar hos en avelshund om man inte tillbringar tid med den. 

 

Ett annat bekymmer som jag ser det är de uppfödare som köper in och rangerar ut hundar på löpande band. Man byter ut hundar som andra byter underkläder. För mig är det hjärtlöst, hunduppfödningen har blivit till en business och ingenting annat. Vi kan alla behöva placera om en hund av olika anledningar, det tror jag att de flesta av oss har gjort, men när det sätts i system, då blir det något annat. Jag inbillar mig också att motgångar slår betydligt mindre mot en sådan uppfödare, det är bara att omplacera och börja om. Tar man då ett verkligt ansvar för den ras man föder upp? En uppfödarkollega, tyvärr inte ibland oss längre, sa en gång att hon alltid kollade om det fanns gamla hundar på kenneln om hon skulle köpa valp, för att se att man faktiskt lät hundarna vara kvar hela livet och inte bara såg dem som produktionsenheter. Jag tycker att det ligger något i det, samtidigt som jag inser att man faktiskt kan vara utan gammal hund också just för att man nyss kanske har förlorat en kär gammal vän. 

 

Som valpköpare kan man göra ett val. Man kan köpa en valp där uppfödaren tar ansvar för rasen, för sin uppfödning och sina hundar, såväl vuxna som valpar. Eller man kan köpa första bästa valp från någon som säljer, helst i närheten. Allra värst är ju om man köper sin valp utan papper av någon som råkar ha dem i bakluckan, det finns många exempel på hur dåligt det kan sluta. Jag skulle önska att alla ställde krav på uppfödarna idag, inte bara krav av ekonomisk eller geografisk karaktär utan också tittade på sådant som hundhållning, faktiskt kunnande mm. Det är ändå en vän man förhoppningsvis ska leva ett långt liv tillsammans med och det behöver faktiskt inte alls vara det lotteri som så många tror att det är. Lite förarbete innan köpet kan göra stor skillnad.

 

Här hemma fortsätter löpen. Doris är klar, Visa har tagit över. Matten håller tummarna för att det inte ska bli någon livmoderinflammation denna gång heller, det är lite jobbigt med löptik när de blir äldre. Dte förvånar mig att fler vill ha tik än hane när det är som att vänta på en tickande bomb, detta med livmoderinflammationer, något som hanhundsägarna helt slipper. Visa själv är lyckligt ovetande om mattens granskande blickar och snosar på likt tjuren Ferdinand under våra promenader. 

 

Lilla Bus är nog också på g. Hon är ju en glad och nyfiken liten skit men plötsligt spökar något till i lillhjärnan. Igår var det en snöhög med grus på som ville äta en liten labrador till middag. Läskigt!!!