Huset Elliot

I helgen har vi haft fint besök. Stina kom hem från Stockholm. Mamman har njutit men minst lika mycket njöt nog de båda äldsta fläckiga som knappt synts till de här dagarna. De har tagit sovmorgnar med sin matte i sängen och följt henne i hasorna vart hon än har gått. Tur att de inte vet att det dröjer nästan fyra veckor tills nästa gång de får se henne. Stina själv verkar trivas som en fisk i vattnet nere i hufvudstaden och det låter som om hennes arbetsplats 

 

Maya har börjat löpa. Jag har misstänkt det de senaste dagarna och fick det bekräftat av Stina. Förmodligen har löpet pågått längre än jag trott, morgonens runda var nog den sista jag tog med alla hundar samtidigt på ett tag framöver. Den var inte helt kul, om vi säger så. Tur att de är små och att jag är hyfsat stark och stadig på foten. Mina armar är säkert någon decimeter längre nu men det går förhoppningsvis tillbaka. Lustigt nog är Idefix den ende som är på henne, Morris fick gå lös för han gick knappt nära, han som ändå är den som brukar gilla brudar. Men jag hörde att hon fräste åt någon rätt rejält igår, jag misstänker att det var Morris som fick på moppe och det verkar ha tagit skruv eftersom han knappt tittade åt henne idag. Det gjorde däremot Idefix, helst ville han göra så mycket mer än titta. Och Maya var så där koketterande - "ska jag stå kvar eller ska jag hoppa undan lite". Nåväl, nu får hon hålla till godo med gamla Visa och lilla Doris under promenaderna ett tag framöver.

 

I helgen gjorde Ludde, Doris och jag en liten utflykt till grannkommunen Boden. Då stod det klart att även Doris är åksjuk. Hon tacklar det dock på ett lite annat sätt än storebror Morris, som länge var livrädd för bilar. Doris kräks och äter upp, kräks och äter upp och åker gärna bil men är väldigt stressad när vi väl kommer fram till målet för resan. Antar att det är olustkänslorna som gör henne sådan. Jag har feltolkat henne, har trott att hon är pipig för att hon är osäker på nya ställen. Men den här gången var hon precis lika pipig när vi kom hem och hade heller inte lyckats undanröja alla spår efter sig så äntligen fattade matte hur det var ställt. Nåväl, eftersom hon gillar bilen och glatt skuttar förbi den när vi är ute i hopp om att vi kanske ska ta oss en åktur, så tänkte jag mig att det hela förhoppningsvis är lätt kurerat. Nu ska vi försöka ta bilen upp i skogen och gå lite däruppe istället. Inte så himla miljövänligt men jag har just inget val om jag inte vill ha en åksjuk hund för all framtid. Och det vill jag ju inte. Lite snopet är det dock, varken Maya eller Idefix har någonsin varit det minsta åksjuka medan båda de Maya-barn som stannat här uppenbarligen är det. Jaja, jag får ju nya erfarenheter...

 

Melvin visar än så länge inget som helst intresse för Mayas löp och jag hoppas innerligt att det ska hålla sig så. Man vet ju aldrig riktigt med honom, vilka brudar som blir intressanta eller inte. Så mycket för den kastrationen...

 

Roligt är att intresselistan för valp växer och att majoriteten är före detta valpköpare. Det gläder mig att jag får förnyat förtroende, nöjda valpköpare är bästa reklamen. Nu får vi vänta med spänning på löpet som jag hoppas kommer någon gång i januari.