Huset Elliot

Jag brukar säga att de fläckiga är lyckopiller. Det stämmer inte riktigt just nu, i alla fall inte för alla. Morris är ett vandrande hormonpiller just nu. Idefix har helt köpt att Maya slutat löpa och bryr sig inte alls. Men Morris uppvaktar enträget under promenaderna, luktar, slickar och när han kommer in och de skiljs åt, tar han istället ut sitt sug på arma Visa eller lilla oskyldiga syster Yster som ju inte alls fattar vad det är för en konstig lek storebror leker. Alltmedan matten går med öronen på spänn för att försöka ta honom på bar gärning och säga åt på skarpen. Det pågår inte hela tiden men efter varje promenad blir han lite exalterad och då sätter han igång. Han är i sin värsta hormonålder just nu så jag biter ihop men han är väl inte riktigt mattes gulleprins just nu, om vi säger så.

 

Maya är ju normalt en hungrig hund och nu efter löpet är det inte bättre. Allt går att äta, ni skulle bara veta. Inte heller det ett lyckopiller för matten när man är ute och bogserar runt på sex hundar, i synnerhet inte som en del av det hon klämmer i sig inte vill brytas ned i magen utan ställer till lite bekymmer då det ska ut. Kort koppel gäller under rundorna.

 

Idefix är ju helt olydig för det mesta med mig, vilket gör att han inte får gå lös så mycket som han skulle vilja och är van. När man inte får springa lös kan man ägna sig åt att leka dammsugare liksom Maya. Och när man inte kan äta kottar kan man äta snö, som ganska raskt vill komma ut igen i flytande form. Inget lyckopiller för matten... Och hur många kottar som han, ynkligt skrikande, har klämt ur sig bakvägen vill jag inte tänka på. Jag önskar bara att de kunde inse konsekvenserna av sina handlingar och äta lite mindre skräp ute. 

 

Doris är däremot ett litet lyckopiller. Hon far som en projektil i skogen, liknar vilken jakthund som helst, och matten är oändligt tacksam över att vi fått in en sådan bra inkallning. Hon kommer pilandes i ilfart när man ropar, oavsett vad hon spårat sekunderna innan. Lilla hjärtat!

 

Utöver att jag ska hålla ögonen på sex hundar så har vi ishalka i skogen. Stigarna är täckta av ett tjockt lager blankis, det är knappt att dubbarna på mina Icebugs får fäste. Jag försöker att gå en del ostigat, där är det så mycket bättre underlag, men måste ju gå lite på stig hur jag än gör. Jag går på stela ben men än stelare och försiktigare går Visa. Jag ser att hon tycker att det är obehagligt, hon är inte alls lika alert och glad på promenaderna som hon var för bara några dagar sedan. Jag kan ärligt säga att vi inte tar så många promenader just nu heller, jag är livrädd att någon av oss ska slå en volt och göra illa sig. Det hände med Elliot när han var fyllda elva och det blev början till slutet. Gamla hundar ska inte falla. Helst inte medelålders mattar heller,

 

Igår var vi och avnjöt restaurangelevernas julbord. Helt orutinerade var vi, satsade friskt på de kalla rätterna och var proppmätta när vi upptäckte ett helt fantastiskt dessertbord. Då fanns det inte mycket plats kvar... Nästa gång ska vi spara ett större hål till det. Det var i alla fall väldigt gott och det var också väldigt roligt att få träffa några av dotterns lärare. Nu längtar vi ännu mer efter att få hem henne från huvudstaden!