Det händer grejer...
...även om jag inte skriver här. Nu har det varit så mycket att jag knappt vet var jag ska börja. Vi tar lite roligheter först. Idefix har blivit pappa igen. Hela sju stycken valpar föddes för precis en vecka sedan nere i Skelleftå. Mamma hund heter Alice kort och gott och bor i Skellefteå. Detta är hennes andra kull, hon hade sex valpar i sin första kull men aldrig kunde jag väl tro att det skulle bli sju stycken med vår tioårige lille skrutt och dessutom efter att bara ha parat en enda gång - utan progesteronprov. Där ser man! Och för alla som undrar så kan jag berätta att jo, jag betalar både skatt och moms på alla pengar som kommer in så det blir inte så mycket i plånboken som man kanske skulle vilja.
Här kommer en bild på småttingarna från när de var alldeles färska. Fyra hanar och tre tikar blev det, alla fint uppbrutna.
Fler nyheter är att jag har varit till veterinären i Skellefteå med Visa och katten Pysen. Visa har haft trassel med sitt bajsande, hon har inte alls haft koll på det utan det kan ramla ut lite när som helst. I helgen pluppade det tex ut medan hon åt. Katten Pysen har magrat av något alldeles väldigt trots ett par avmaskningskurer. Det var med en stor klump i magen som jag rattade bilen mot Skellefteå i måndags. Inte blev det bättre av att det först var bilkö vid Byske där en långtradare hade fått punktering. Där försvann den goda marginal som jag haft när jag åkte hemifrån. När jag så småningom kunde starta bilen och rulla igen så lyste en lampa på instrumentpanelen - elektronikfel i motorn. Inte riktigt min dag. Men, till sist kom vi fram och fick träffa Gertrud. Visa röntgades och man hittade en begynnande spondylos mellan kotorna L6 och L7 som antagligen är det som spökar. Nu ska hon få äta Rimadyl under en längre period och så hoppas vi att det går till sig. Positivt var att det var den enda förändring som syntes i den drygt tioåriga ryggen, både de och jag hade nog förväntat oss betydligt mer på en hund i den åldern och som ändå har jobbat och varit i farten en hel del. Än en gång känner jag mig så glad över att hon har gått i avel, hon är verkligen en toppenhund på alla sätt. Passade på att kolla hennes ögon också eftersom jag tycker att hon ser sämre, men både näthinna och lins var helt OK. Däremot är hon lite skumögd av ålder, vilket förklarar varför hon tex inte vill gå före mig på isen. Min lilla pärla till hund får tuffa med mig ett tag till och det är vi nog båda glada över.
Katten Pysen var det lite sämre med. Han har drabbats av njursjukdom så nu får han stå på medicin och specialfoder och så ska vi ta nya prover om en månad och då får vi också veta prognosen. Håll tummarna, han är en helt underbar katt och vi vill gärna ha kvar honom i många år till.
Roliga nyheter är också att jag idag har skickat in ansökan om lärarexamen. Spännande att se hur lång tid det tar innan jag får examensbeviset i min hand. Sedan får jag vänta en mindre evighet på legitimationen men det gör mig inte så jättemycket, jag fortsätter att varva vikariat med översättning. Det går fint. Fast dyker det upp en deltidstjänst någonstans så skulle jag ju väldigt gärna vilja ha den...
Mindre roligt är att vi har haft några trista hund- och personmöten på sistone. Bus blev utsatt för ett påhopp av både morrande hund och arg hundägare som tog fel på hund häromdagen. Hon ska snart löpa och är inne i någon form av spökålder just nu så hon är ganska känslig och att bli utskälld utan att förstå varför tog henne hårt. Stina är så klart ledsen över att ha fått en hund som nu helt låser var gång hon möter någon med hund i skogen eller på promenad runt byn, de har fått en hel del att jobba med där och det känns förstås inte alls kul. Tidigare var problemet det omvända, då ville hon fram till allt och alla de mötte men nu möter hon dem med skepsis och avvaktan och är svår att få kontakt med. Tyvärr.
Bara någon dag senare mötte jag och mina hundar en halvgalen skidåkare på isen som först ville hälsa på hundarna, bara för att strax efteråt börja gapa och vifta med stavarna åt Doris samtidigt som hen vrålade "kom din lilla fegskit". Doris har aldrig sett en skidåkare förr så hon var skeptisk men var precis på väg fram när hen satte igång. Jag trodde att det var det sista jag såg av min lilla hund men till sist vände hon om och kom i en vid båge tillbaka till mig. Ledsamt även det. Nu ska jag försöka gå med stavar framöver för att lära henne att det är helt OK och så får jag kanske masa mig ut på skidor också vad det lider.
Igår fyllde världens bästa Stina 19 år. Det är också hela tio år sedan hon fick sin lille Idefix i födelsedagspresent, otroligt vad åren går! Sedan dess har de varit mer eller mindre oskiljaktiga.
Vi firade förstås dagen med god mat och presenter. Hundarna fick också presenter, fyllda märgben. Doris visade sig ha ärvt sin mors anlag och ville helst samla på sig alla ben själv. Morris ben lurade hon raskt av honom, värre var det med di gamle som inte var lika lättlurade/snälla.
Nya leksaker till de små blev det också. Man stoppar godisbitar i dem och så får de pyssla på med att få ut dem. Kan väl säga att de blev uppskattade hos vissa, mindre hos andra. Matmonstret Morris jobbade på intensivt medan Doris mest lekte med det en stund och gav sedan upp. Men jag tror att jag ska köpa sådana till labbarna också, det är bra att ha lite sådana här grejer att ta till när man har sjukstuga hemma. Som nu, när vi verkar ha fått både något influensaaktigt och något magsjukigt i huset. Då krävs det lite aktivering av de fyrbenta när promenader och annan träning tryter!
Igång med träningen!
Igår hade vi Cavalierträff i Hundhuset på Bergnäset. Vi blev inte så många denna gång, kylan gjorde nog sitt till. Men det blev en ordentlig genomkörare för Morris och mig. Vi tränade några rallymoment och så körde vi lite stå från sitt och lite tragglande med apportbocken. Lustigt hur olika förutsättningar man kan ha där, Morris håller gärna fast den men vill inte gripa medan en annan cavalier i gänget gärna griper men vill inte hålla. Nåväl, jag nöter på och hoppas att poletten till sist ska lossna så att han också greppar den självmant. Glad och lycklig var han i alla fall och så där underbart följsam som bara Morris kan vara. Fast vi måste jobba bort det där krafshoppandet på mattes ben, det ger inga pluspoäng i vare sig rally eller vanlig lydnad...
Idag har vi kallt ute, -23 visade termometern. Hundarna fick frost i skägget men så vackert det ändå är ute med all snö. Tidvis pulsade vi upp nya stigar på simdjup snö för de små så de sover ganska sött nu.
Visa har varit jättekonstig de senaste dagarna och jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan. Igår hämtade jag ut Rimadyl och idag ser jag en klar skillnad. Gissningsvis är det en nerv i ryggen som ligger i kläm som orsakar besvären och så tror jag på begynnande demens, igår härjade hon och Bus i köket i över en timme och så brukar det inte vara. Egentligen har jag ju busförbud inne men jag har inte hjärta att säga åt henne. Är hon glad så är jag glad. Något med ämnesomsättningen tror jag också på, jag håller på att byta seniorfoder igen för hon har blivit tunnare och bajsar oftare. Usch, vad jobbigt det är när de blir äldre, man vet ju att det inte blir tio år till och vill inte gärna bli påmind om att dagarna tillsammans är räknade. Nåväl, med lite Rimadyl till hjälp så hoppas jag att vi ska kunna kampera ihop ett tag till. Idag har hon jagat pinne och lekt kålmask i snön men på slutet av rundan såg jag att kylan gjorde lederna lite stela. Fast det var de nog i ärlighetens namn även på matten...
Upplopp!
Nu är jag på upploppet av mina studier, i alla fall för att få ut en examen! Senast imorgon ska uppsatsen skickas till min opponent och nästa fredag har jag oppponering. Till dess ska jag då också ha läst en annan persons uppsats och hålla i opponeringen på denna så det blir en hektisk vecka. Ovanpå det så har man i den lilla mattekurs jag läst under hösten kommit på att vi ska ha presterat en uppsats på 2000 ord till i morgon, komma med synpunkter på två andra uppsatser (minst) under ett seminarium på tisdag samt lämna in en slutlig version av vår uppsats på fredag om en vecka. Ha! Det finns ju inte en chans att jag hinner med det, 2000 ord är en faslig massa. Nu hoppas jag få göra detta senare, vi får se hur det går. Känns föga motiverande också med tanke på att kursen varit så urbota dålig men å andra sidan behöver jag poängen.
Här hemma har vi återgått till de vanliga rutinerna, första skoldagen idag och äldste sonen åkte tillbaka till Umeå redan i måndags. Nu har han en hektisk vårtermin framför sig, sedan väntar förmodligen i alla fall ett års studieuppehåll på honom. Hans förhoppning då är att han ska komma tillbaka till Luleå om han hittar något jobb här. Det hoppas vi också på.
Ledsamma nyheter är att Visa verkar ha drabbats av någon form av demens. Hon kan ibland uppvisa de mest märkliga beteenden under promenaderna - få för sig att hon måste gå kloss an mig hela tiden och därför inte kan gå iväg och bajsa eller ens busa med de andra hundarna. Idag avbröt hon plötsligt leken med Bus för att komma till mig, mycket ängsligt svansande och så började detta jägarfotgående igen. Vi har ju tidigare tyckt att hon varit så fantastiskt pigg men kanske skulle varningsklockorna ha ringt redan där, kanske var det ett förstadium vi såg. Jag läser på nätet att ungefär en tredjedel av alla hundar på elva år visar tecken på demens och att samtliga hundar som blir 16 år har det. Nu är hon ju inte elva än men ändå... Nåväl, så länge det inte är värre än så här så knallar vi på men lite ledsamt är det. Jag är heller inte säker på att det är demens, jag hittar bara ingen annan logisk förklaring.
Idefix är pigg. Hans valpar hos kennel Paratime's i Lövången blir fyra veckor på lördag. Snart ska vi åka ner och kika på underverken men vi väntar nog ett par veckor än. En hane kan eventuellt tingas till rätt hem. De är fantastiskt fina och har friska och sunda föräldrar så går du i cavalierköparfunderingar, tveka inte!
Nästa vecka får gossen eventuellt dambesök igen, denna gång från lite sydligare nejder. Tur att han inte vet vad som väntar, då hade han varit odräglig! Det räcker så bra med hans vanliga alerta lilla jag. Han är en ljuvlig gosse, den hunden, även om det finns stunder...
Just innan jul fick Maya konstiga flytningar samtidigt som grabbarna började vara på henne. Jag for i ilfart till Skellefteå där man konstaterade en förhöjd halt vita blodkroppar samt en aning förstorad livmoder. Agria kontaktades men skulle inte ersätta snitt utan vi åkte hem med sulfa. Detta klarade inte Mayas mage av så vi fick avbryta behandlingen och hålla tummarna. Hon var dock pigg hela tiden, om än med kräkningar under juldagarna. Killarna var som galna, speciellt då Idefix, så vi fick ha dem separerade åt olika håll och det var allmänt kaotiskt. Direkt efter helgerna var vi på återbesök. Nu såg det bättre ut men hon hade ökad mängd bakterier i utstryket så det blev antibiotika istället. Förmodligen har hon haft ett delat löp, med höglöp så sent som 4 1/2 vecka efter avslutat löp (där grabbarna aldrig brydde sig om henne alls, till vår förvåning). Detta i sig är väl tecken på att något inte är riktigt som det ska så nu håller vi koll. Lite som att sitta med en tickande bomb - när kommer livmoderinflammationen? Jag har sagt det förr och jag säger det igen, skulle jag inte vara uppfödare så skulle jag bara ha hanar. Jag kan inte för mitt liv begripa varför det är så populärt med tik när livet blir så mycket enklare med en hane.
Hipp Hurra för Idefix!
Idag hurrar vi för Idefix, eller LPI Gråsidingens Idefix som är hans officiella namn. Han och hans syskon fyller nämligen hela TIO år idag. Vi har lite svårt att fatta vart de åren har tagit vägen men tiden går ju fort när man har roligt. Den lille jubilaren firar med skogspromenad, 25 minusgrader till trots, och till kvällen vankas det pannkakstårta med godsaker. Köttbullar till den gjorde hans matte redan igår, kalaset är nogsamt förberett.
Vi tycker att gossen är fräsch för sin ålder, glädjer oss åt att han är så pigg och frisk och att han fortfarande är fertil och hoppas att han ska springa med på isen och i skogen i många år till.
Jag har också börjat planera nästa års valpkullar så smått. Det blir två kullar om allt går planenligt, en cavalierkull och en labradorkull. Mer information kommer på hemsidan så småningom.
Nu önskar vi er alla ett riktigt gott slut på det här året och allt gott inför det år som ska komma!
Valpar!
Det är glest mellan uppdateringarna här nu. Det beror inte på bristande intresse utan gigantisk tidsbrist. I november jobbade jag 50 % som lärarvikarie, 25 % som översättare, samtidigt som jag skriver uppsats på 50 % och läser en matematikkurs på 25 %. Det blir en väldig massa procent... Hunderiet kommer emellan och hemsidan finns det inte tid för. Men nu vädrar jag morgonluft, uppsatsen är snart i hamn och sedan ska jag leva lite mer igen.
Den gladaste nyheten på länge är att Idefix har blivit pappa igen! Tre superfina valpar föddes hos kennel Paratime's på lucianatten, två hanar och en tik, alla jättefint tecknade. Skulle så önska att gossarna kom till hem med intresse för att meritera dem, det kan vara något för min Doris i framtiden. Uppfödare Mari är dessutom supertrevlig så om någon letar valp efter sunda, friska föräldrar så är detta ett hett tips. Pappa Idefix är fortfarande fertil, snart tio år gammal, och har ännu hörseln i behåll. Han är ur en kull på fyra där alla hade hjärta ua efter sju års ålder. Han är också fritestad från EF samt curly coated/dry eye så valparna kan aldrig få dessa sjukdomar. Både mamma och pappa är också av en väldigt sund typ med trevlig mentalitet. Och att valparna är vältecknade ser ni ju.
Pappa Idefix tyckte nog inte att vi firade barnafödseln tillräckligt på lördagen så han tog saken i egna händer. Skuttade elegant upp på kökssoffan (trots att vi har den ganska nära köksbordet för att de INTE ska kunna ta sig upp så grejar han det) och därifrån vidare upp på köksbordet där han glatt stal hårdbröd från brödfatet. Han är en friskus och visserligen lydnadsmeriterad men vardagslydnaden är lite sisådär. Tur att han är söt!
Stina och Maya debuterade i lydnadstvåan i fredags. Den tävlingen försöker vi dock att glämma lika fort... De hade otur och fick göra platsliggningen på ett hörn, kanske en meter från lokalens kafédel där publiken satt. En hormonell Maya (3 veckor efter avslutat löp) tyckte att det var mer intressant att tigga fika av publiken än att ligga kvar på platsliggningen, så när det var cirka 30 sekunder kvar gav hon sig helt sonika ut bland publiken. Fortsättningen följde ungefär i samma förvirrade mönster, med lägganden under det fria följet och andra knepigheter. Frustrerande när man vet hur bra hon kan gå men de är djur, inga maskiner och tikar är tikar.
En annan hund som driver mig till vansinne här ibland är Visa. Nu är hon inne i sin årliga "kan inte bajsa när någon ser mig"-period. Det innebär att vi går långa promenader utan att hon kan bajsa. Ibland far hon ut i skogen men om jag råkar kommentera eller kasta ett öga åt hennes håll så kommer hon farandes igen utan att ha uträttat det hon skulle. Det kan gå dagar utan att hon bajsar men till sist går det ju inte längre utan det liksom ramlar ut, oftast då mitt på stigen där vi går och så får matte ta fram påsarna. Så irriterande! Och jag begriper inte varför vi ska ha detta vareviga år. Det är detta jag ogillar med tikar, hormonsvängningarna och alla idéer. Hanar är så mycket enklare, de bara är.
Vintern häruppe är ett skämt så här långt. Töväder, regn och så plötsligt fryser det till och blir ishalka. Jag går i IceBugs för jämnan men oroar mig över hundarna, i synnerhet då de lite äldre. Så i förra veckan fick jag nog och inhandlade ett löpband för att kunna träna hundarna på det när det är halkigt. Jag är så rädd att de ska göra illa sig om de går omkull eller slinter till, jag ser ju att de går och spänner sig och det är inte bra. Idefix är ju van att gå på band så han knallade på, lite välan bråttom kanske. Morris fattade raskt galoppen, han gör vad som helst för en frolic och hade gärna fortsatt längre än de fem minuter vi provade. Han visade mig flera gånger att han ville köra mer, sprang först till mig och sedan och satte sig på bandet med en uppfordrande blick. Hallå matte!? Doris fladdrade med alla tassarna så att jag var rädd att hon skulle fastna, där måste vi träna mer och nog vara två. Visa var så klart lite skeptisk, knallade på en stund men tyckte nog inte att det var någon av mattes bättre idéer. Lilla skata!
I månadsskiftet november-december hade vi några dagar då vi kunde gå ut på isen. Ljuvligt, tyckte både jag och hundarna. Jag lyckades fånga alla mina och Idefix på en bild när vi var ute.
En annan runda tog jag med alla sex. Idefix och Bus hade konstant dragkamp eller jagis om en pinne. Vi har ännu inte lyckats avgöra vem som vinner titeln Husets barnsligaste hund, Idefix snart tio år eller Bus snart nio månader..?
Är huve't dumt...
Den gångna veckan hade vi fint besök. Först av labbevänner från förr som nu går i cavaliertankar, ett väldigt kärt möte. Sedan kom Viktor hem över helgen och det är alltid lika underbart att ha alla barnen samlade under samma tak igen. Under höstlovet var vi också till Ikea en sväng. Bland annat köpte vi nya råttor till hundarna. Nu fick Doris även en stor råtta och är som synes väldigt nöjd med det. 
Ny champion!
Igår fick vi en ny champion i uppfödningen. Det är duktiga Ebba med lika duktiga LPI LPII Huset Elliots Pi (Raya) som nu också blivit SEVCh, alltså svensk viltspårchampion! Den tredje av fem i kullen som får den titeln. Jättebra jobbat, Ebba och Raya, i synnerhet som Raya varit barnledig hos mig fram till i mitten av maj. Och det innebär också att alla ägare till Rayabarn nu får skriva in SEVCh framför mammas namn.
På bilden ovan har de just tagit anlagsklassen år 2012.
I söndags hade vi en liten valpträff med Rayas valpar. Upplägget var att vi skulle gå igenom hur man kan träna in det fria söket och att alla skulle få prova det, vi skulle prova att apportera vilt och vi skulle fika ute. Naturligtvis skulle det vara lika fint väder som det var på lördagen så vi skulle också träna på att ställa upp hundarna och så skulle jag ta snygga bilder på var och en, samt självklart en gruppbild. Dess värre var inte vädret riktigt med oss, det snöade lappvantar precis hela dagen. Alla planer på fotografering gick om intet, däremot provade vi att köra sök och vi testade vilt. Fem stycken kom, stort TACK till er entusiastiska valpköpare som stod ut i kylan och blötan i flera timmar. Hundarna var härliga, mycket energi och fart i de små labbekropparna. De ser otroligt trevliga ut och har en väldigt trevlig mentalitet, det ska bli spännande att se dem framöver.
I Piteå är en liten cavalierhane på rymmen sedan i lördags. Jag får ont i magen när jag läser sådant, alla minnen av när Idefix var på rymmen väcks till liv igen. Jag följer eftersökningarna via Facebook där en grupp har bildats, som märkligt nog leds av någon i andra ändan av landet. Inte en människa har sett den lille hunden sedan han försvann och man verkar leta där han försvann. Jag minns ju hur långt en liten hund hann springa på ett och ett halvt dygn och hur absolut ingen ringde trots våra lappar. I min värld är det enklast att uppmana folk att ringa polisen istället för ett mobilnummer som ingen kommer ihåg men så jobbar man tydligen inte enligt den självutnämnda experten. Jag vill i alla fall uppmana alla som eventuellt läser detta att sprida budskapet. En liten rubykille på elva månader springer omkring ute i kylan och vill hem, ring polisen eller ägaren om ni ser honom! Polisen har nr 11414 och de gånger jag har hittat lösspringande hundar häruppe har samarbetet fungerat alldeles förträffligt och de har snabbt kommit tillrätta.
Det som är extra ledsamt med vovven ovan är att han var på prov i familjen i Piteå och bara hade varit där en vecka, så mest troligt känner han ingen av dem som nu letar efter honom särdeles väl. De omständigheterna tycker i alla fall jag är ytterst olyckliga och försvårande i det hela. Uppfödaren bor i Bureå och på den här tiden kan han ju ha hunnit halvvägs dit.
När sådant här händer så kramar jag hundarna hemma lite extra. Inte för att det är så svårt, de trefärgade egna är ju överallt där jag är - hela tiden. Den här veckan har jag mycket jobb så då jobbar vi, jag framför datorn och de med att sova vid mina fötter. Hjärtegrynen...
Naturen är underbart vacker!
Vilken fantastisk morgon vi hade idag! Fyra minusgrader ute, frost på marken och i alla träden - och på all spindelväv! - och ett ljus som var nästan magiskt. Mobilkameran gjorde det hyfsad rättvisa, se och njut!
Den stora rotvältan ser nästan trolsk ut, som en port till underjordiska väsen...
Spindlarnas aktivitet framstår tydligare. Man kan också helt enkelt tänka - finn en labrador i bilden! ;o)
Till sist utsikt mot älven från hörnet av tomten. En blek vintersol tittar in mellan träden, fotbollsplanen ligger ensam och övergiven och får nog vänta till nästa år innan ivriga fötter springer runt med en boll, undantaget möjligen när Ludde och Bus leker lite med någon utsliten fotboll. Visst ÄR det vackert? Då glömmer jag bort att det nalkas en novembermånad med mörker och åter mörker och känner en intensiv längtan efter snö, vinter och långa ispromenader.
Stina har varit hemma från skolan med förkylning så det har fallit på min lott att gå ut med alla hundarna. Igår landade mobilappen RunKeeper på över en mil totalt, det blir lite olika rundor eftersom jag inte grejar att ta alla hundar samtidigt.
Bus ses ständigt med något i munnen - en pinne, någons hand, ett cavalieröra. Jag tror kanske att husets övriga hundar inte riktigt uppskattar henne till fullo just nu, hon har så mycket energi att det fullkomligt sprutar ur öronen och hennes framfart kan närmast beskrivas som burdus.
Under promenaderna med hundar i olika konstellationer har jag i alla fall konstaterat att Idefix, snart tio år gammal, fortfarande hör riktigt bra. Idag inledde vi promenaden med en liten bit hundgodis ur fickan och huj, vad fint han kom på inkallning senare när han fick springa lös! De väljer vad de vill höra, de där silkesöronen.
Idefix har haft en höjdarvecka med dambesök två dagar. Det gick bra, vi fick till fina parningar båda gångerna och hängning i nästan tjugo minuter. Just den delen av det hela tycker han är lite trist, det går bra i kanske tio minuter men sedan får vi lyssna till cavalierens klagan. Varför ska man sitta fast, undrar han? Nåväl, efter dessa små äventyr är han som vanligt väldigt fäst vid mig i några dagar och har tydligt visat att han tycker att vi två ska gå ut och kolla om tjejen kanske finns kvar någonstans. Men nu har lugnet åter lagt sig, han har nog insett att lyckan är över för denna gång. Nu får vi hjälpas åt att hålla tummarna för att det blir något, man vet ju aldrig när gossarna börjar komma upp i åren. Men han är ruskigt pigg för sin ålder, denna knasiga, underbara lilla hund.
Livet med cavalier är ganska mysigt. Vart man än går så har man de små fläckisarna efter sig som en liten svans. Häromkvällen såg vi på fotboll tillsammans. Doris hade samma uppfattning om matchen som matte, ett riktigt sömnpiller...
Morris är min lille prins och är med mig överallt. Det är ungefär samma känsla som när man hade småbarn, inte ens på toan får man vara ifred...
Kom på att jag alldeles har glömt bort att redovisa några fina resultat också! Ebba och Raya har startat på viltspårprov och tagit sin andra etta, en till nu så är championatet i hamn. Och Stina och Maya har tävlat lydnad och fått LPI, nu siktar de vidare mot lydnadstvåan. Lydnadsprovsdiplomet renderade också i att de kunde ansöka om Cavaliersällskapes trippeldiplom som kom häromveckan. Hur många som ingår i denna exklusiva klubb vet vi inte riktigt men jag har skrivit till rasklubben och föreslagit att de redovisar detta lite tydligare på hemsidan och i tidningen. Det kan ju vara kul att veta för oss som faktiskt jobbar med våra hundar. Så här ser i alla fall diplomet ut:
Besvikelse
Sitter framför datorn, hostar och snorar och känner mig allmänt less. Har ju börjat vikariera inom skolan, förra veckan var jag på kommunens mysigaste skola och träffade kommunens finaste skolbarn (mina egna undantagna, så klart, de är ju bäst i världen). Tanken var att jag skulle dit några dagar i nästa vecka också men vad händer? Jo, jag drar på mig en eländesförkylning! Hela fredagseftermiddagen sov jag bort, vaknade och kände mig hyfsad igår så jag tog ut hundar en kort sväng. Tacken för det blev snuva och näsblod. Sov hela eftermiddagen igen men på kvällen började rösten svaja. I natt vaknade jag och upptäckte en blodfläck på täcket så tydligen har jag blött näsblod även i sömnen. Provade att gå en ännu kortare sväng idag men kom hem sjöblöt i svett och naturligtvis med näsblod. Nu har jag sovit bort även denna eftermiddag och inser att det inte blir något jobbat imorgon i alla fall. Otroligt surt.
Morris och jag skulle tävla lydnad nästa helg, var det tänkt. Jag har velat och velat om hur jag ska göra, vi har inte fått till ställandet och jag upplever att han snurrar till det, ibland gör han klockrena ställanden på läggandet och sätter sig när jag kommenderar stå. Det känns som om vi kanske behöver mer tid. Nåväl, nu behöver jag inte fundera mer. Igår lyckades han bli kvar i köket medan jag sov och där har han antingen halkat när han hoppat från kökssoffan eller fått en vild liten labbefröken över sig för han verkar ha lite ont i ryggen. Så nu blir det vila och Metacam i några dagar och ingen tävling.
Störst besvikelse är nog ändå det faktum att den parning jag gått och glatt mig åt hela året fryser inne. Idefix skulle få finfrämmande från England. Det har ju varit några uppfödare som hört av sig och varit intresserade men det har väl känts mer eller mindre seriöst och någon tyckte i princip att jag skulle stå för hela det dyra kalaset för att få äran att ha valpar i England, som sedan skulle öppna dörrar så att jag skulle tälja guld. Jo, tjena! Nå, den här gången kändes det seriöst och jag vill tro att det hade blivit av om inte det förbaskade rederiet hade lagt ner en färjelinje. Med det blev resvägen alltför lång, flyg faller på den orimliga kostnaden för att ta in en hund i England. Jag har också blivit tillfrågan om jag kan tänka mig att leasa ut honom men det faller naturligtvis bort. En kille som levt som ett plåster med sin matte i snart tio år kan man väl inte skicka till främlingar i England?!?
Båda pojkarna efter en cykeltur, innan mattes förkylning brakade loss på allvar.
Idefix hoppas att hans matte snart ska komma hem men hon har varit på Hundungdoms repskapsmöte i Lund hela helgen så han har väntat förgäves. En mer trogen kille får man leta länge efter. Här syns också hans fina skallform. Nu är det också konstaterat av forskare att skallformen har betydelse för sjukdomen SM. En lång och flat skalle ska det vara, inte en hög, kort och kupolformad. Det är ingen slump att Idefix har fått så bra skanningsresultat, synd bara att ytterst få uppfödare lägger någon vikt vid det.
Doris, den lilla skatan, löper. Min förhoppning var att det skulle dröja ytterligare en månad eller två, då skulle det finnas en chans att jag hann para henne med Idefix just som hon blivit två. Nu gissar jag att hon löper i mars nästa gång och då har hon inte hunnit bli två. Och frågan är väl om Idefix fortfarande är fertil vid nästa löp, eller om jag vill ha vintervalpar..?
För några veckor sedan var Stina och jag och hälsade på Idefix-dottern Olga hos Marianne och Pekka på Vivistugans kennel. Vilken liten raket hon är! Hel orädd far hon fram, Visa var med och genast satt det en liten cavalierfröken i svansen och drog. Helt underbar i temperamentet, öppen, fartfylld och orädd. Hela kullen verkar likadan, jag är så omåttligt glad över dem.
Lilla Olga i Stinas famn.
Annars njuter vi av fina höstdagar. Visa är pigg som en mört igen efter att ha varit seg under löpet. Men nu knallar hon före på stigen och det är ibland svårt att hinna med henne. Morris, som jag annars har upplevt som lite hormonell, är helt ointresserad av systers löp trots att hon nu är inne på dag 16-17. Jag hörde Carin Lindhe Forsberg på ett föredrag om fertilitet mm för många år sedan, där hon menade att hundar känner att de är släkt och undviker inavel i det längsta. Det har jag noterat på labbarna men trodde kanske inte att de fläckiga hade samma egenskaper men fel fick jag. Och med det visar de ju också hur otroligt osunt det är med inavel när till och med hundarna själva helst vill undvika det!
Åter från Björkliden
Hela familjen och alla hundar har varit i Björkliden några dagar. Helt underbart, fantastisk natur och bra väder som en extra bonus. Tror att både hundarna och vi tyckte att det var en helt underbar semester. Gladast av alla hundar var nog Morris som visade upp en helt ny sida av sig själv. Från att vara den där hunden som inte riktigt gillar jogging- eller cykelturer och som, likt en liten Ferdinand, lullar på längst bak i ledet, var han nu full av energi, sprang omkring på fjället och var överallt och ingenstans. Familjen samlad i naturen är vad han vill ha!
Alla hundar samlade. De gick runt en mil varje dag, något kortare för Bus som vi turades om att gå hem med. Någon dag fick också Idefix och Maya en lite kortare sväng men mina tre knatade en mil eller mer per dag. Ändå var de inte så trötta som jag hade trott (hoppats?) när vi kom hem, efter några timmars sömn var de på g igen.
Maya och Idefix på fjället.
Hittade man ett vattenhål så gällde det att både dricka och blöta sig. Vi hade så klart vatten i flaska till dem också men speciellt Morris var plötsligt väldigt glad i att blöta sig till magen.
Visa tog sig ett bad i varenda fjällsjö vi passerade och i hennes värld innebär bad att man simmar, inte bara går i till magen.
Vi tog fikapaus och åt lunch på fjället. Och nej, mina hundar tigger inte!
En kväll hade vi ett rejält åskväder, då var det skönt att kura ihop sig inne i stugan. Men så frisk och klar luften blev efteråt, helt underbart!
Väl hemma igen så hade vi gemensam träning på måndagen med tema ringträning. Två tappra dök upp, Anita och Marie, och jag passade på att ta några bilder.
Lycklig och glad Vira, från min spelkull.
Zätam 8 1/2 år ung, ur min hockeykull.
Tränade lite lydnad på egen hand med Morris efteråt. Han har svårt för vänstersvängar, vill gärna sätta sig ner istället. Nu har jag bestämt mig för att träna bakdelskontroll, jag har aldrig gjort det förr med en hund men här känns det som om vi behöver det, i synnerhet om vi då ska försöka oss på rally också så småningom. Alltså kom badrumspallen fram igår, en sådan där Baby Björn som barnen stod på som små för att nå upp till handfatet. Jag körde med klicker och ganska raskt fattade han vad jag var ute efter. Han älskar ju att träna, den lille gossen (sanningen är att han är helt galen i Frolic, har aldrig varit med om något liknande), så när jag var klar satt han kvar bredvid pallen på gräsmattan i hopp om att jag skulle ändra mig. Han är inte dum, efter två korta omgångar hade han greppat att det vankades Frolic om man klev upp med framtassarna. Nästa steg blir nu att försöka få honom att flytta baktassarna. Kul med nya utmaningar och träningssätt! Ångrar att jag inte introducerat klicker innan, jag blir lätt lat och faller in i gamla hjulspår. Men klicker känns verkligen bra på de fläckiga, jag tycker att de söker lösningar och jobbar aktivt. Hädanefter ska vi köra mer sådant.
Har också insett att jag ska jobba mer med händerna i rallyn så vi tränar febrilt på detta att följa mina händer. Jag var ju som ett vandrande dubbeltecken i lydnaden en gång i tiden och har nogsamt jobbat bort allt sådant. Men i rallyn blir kontentan då att jag blir lite stel och klumpig. Senast vi tränade för instruktör menade hon att man kunde prata hela tiden med hunden för att få den att följa med. Det bär mig dock helt emot, jag känner att hunden förmodligen kommer att korka igen öronen om jag mal på ideligen. Att styra med händer känns mer rimligt så nu jobbar jag med mig själv för att komma på hur och i vilka lägen jag ska använda händer. Det kommer nog att se konstigt ut om jag någon gång kommer till start, dels är jag inte helt såld på rallyn än och dels ogillar jag koppel och har svårt att hantera det. Men Morris älskar verkligen rallyträningen så då får matte bita i och fundera ut hur hon ska hantera detta nya.
Doris har jag ju slarvat något alldeles väldigt med, mycket för att hon är så yvig och flamsig och jag inte riktigt har tålamodet. Jag föredrar ju lite mer sansade hundar, även om hon är en helt ljuvlig hund i alla annat. Men det är inte ofta alla fyra tassarna är i backen samtidigt, i alla fall inte när vi är ute på promenad eller träning. Nu försöker jag att klicka ögonkontakt och handtarget. Hon fattar fort men har inte riktigt koncentrationsförmågan, yrar iväg och nosar ibland eller prövar om det kanske kan fungera med ett läggande istället. Visa har börjat löpa och jag tror kanske att det närmar sig även för Doris, jag tycker att hon har blivit extra yrslig den senaste veckan. Förhoppningen är ju att hon ska landa lite efter ett löp till.
Roliga nyheter till sist. Försvarsmaktsmästerskapen för patrullhundar (SM) går i Boden nästa helg och där deltar en hund från min uppfödning, nämligen Tjh (ptrh) Huset Elliots Jota med duktig matte Katarina. Då ska jag och Stina vara där och heja på, vore kul om någon annan Huset Elliotare gjorde oss sällskap. Inte var dag vi har SM på hemmaplan med en deltagare från släkten!
Ibland är livet surt
Som för dottern just nu. Hennes lag tog sig till final i tävlingen för unga ekokockar och med det var de bland annat inbjudna till en rolig vecka på Gotland under Almedalsveckan. Vad händer? Jo, hon blir sjuk, får feber och är dyngförkyld och missar detta. Hoppet är då att kurera sig till Vansbrosimningen för tjejer nu på söndag. Men nej, inte heller det går att genomföra och med det ryker hela Tjejklassikern, där Tjejvasan och Tjejvättern redan är avverkade. Behöver jag säga att livet inte är på topp för henne just nu och att det faktiskt gör lite ont i mammahjärtat?
Igår hade vi Doris brorsa Sigge från Gällivare här på besök. Jag har inte sett gossen live sedan han flyttade så det var himla kul att få se honom igen. Och så snygg han hade blivit! Fin storlek också, aningen större än Idefix kanske men klart mindre än Morris. En riktig karamell! Jag är barnsligt glad över Mayas valpar, dels för att de ser trevliga ut men kanske allra mest för att de är verkligt sunda och trevliga (och hittills friska) individer. Nedan några bilder på Sigge.
Ett jättegott huvud och uttryck.
Fin storlek.
Här ser han lite svanhalsad ut men jag tycker att hans fina skallform syns så tydligt här, en lång och flat skalle med tydlig bakkant, precis som jag vill att en hundskalle ska se ut på båda mina raser.
Lilla Doris är framhalt och får just nu tillbringa sin dag i tvättstugan för att inte springa omkring och härja. Hon haltar bara ibland och ömmar inget men nu försöker jag vila henne i några dagar i hopp om att det ska gå till sig. Men inte är det enkelt att hålla henne stilla...
I helgen ska jag jobba som ringsekreterare både lördag och söndag. Imorgon åt dvärghundsklubben här i Luleå, då är det nationell utställning och jag ska skriva för en kroatisk domare. På söndag är det SKK:s utställning i Piteå som gäller, då för domare Joakim Olsson. Dvärghundar även då, det ska bli skönt med raser som inte har några konstigheter för att få cert etc. Det var ett tag sedan jag jobbade på internationell så jag känner mig lite ringrostig. Wish me luck!
Hemma igen!
Jag, P och L har varit i London några dagar. Jag är en väldigt hemkär person som egentligen är måttligt road av att lämna vårt hus, familjen och hundarna och som har sagt att jag ska bo i vårt hus tills man bär ut mig med fötterna först. Men OM jag ska åka någonstans, utöver besök till släkt och vänner, eller OM jag skulle flytta, då ligger England bra till. Jag älskar det landet och jag tycker att London är en galet trevlig stad. Bjuder den sedan på 25 plusgrader och bara några få regndroppar, ja då blir det ännu bättre. Nedan följer ett litet axplock av bilder.
Öl och cider på rummet hör semestern till. Vi drack bla en London Pride, riktigt god tyckte till och med jag som annars inte är så ölförtjust.
Camden, vilken otroligt charmig stadsdel!
I Camden fanns också en charmig matmarknad där vi åt lunch ena dagen. Där fanns mat från världens alla hörn, vi gick runt och fick provsmaka innan vi till sist bestämde oss. Och nog är det märkligt, vi äter nästan alltid gatumat när vi är i London och klarar magen hur bra som helst, men trots att vi bara äter restaurangmat i Paris så åker vi dit på baskilusker...
Vi såg en kulig bioaffisch i tunnelbanan (riktigt hela kom dock inte med på bilden). Där har engelsmännen något kul att se fram emot!
L ville gå på Madame Tussauds så då gjorde vi det. Här en bild på en av mina favvoskådisar.
På väg mot Covent Garden och Jamie's Italian så passerade vi Rupert Everett som stod i dörröppningen här och pratade i mobiltelefon. Han var dock inte kvar när vi gick tillbaka. Ingen i mitt sällskap förstod hur stort det var och just då kom jag inte på något bra exempel på en film som han varit med i.
Jamie levererade som alltid. Jag åt en underbart len risotto med fantastisk mozzarella i...
L var lite crazy och valde pasta med musslor och bläckfisk...
...medan P åt cannelloni med god fyllning. Så gott!!!
Ett Londonbesök är inte komplett utan att man har strosat lite i Covent Garden. Fantastiska musiker uppträdde, alltid lika bra.
Hemma igen är jag punktmarkerad av två trefärgade små saker som tycker att matte ska lova att hon aaaaldrig mer ska åka ifrån dem!
Bushelg
Jag har varit Busvakt i helgen medan matten var på bröllop. Det var mysigt, Bus är en väldigt balanserad och behaglig liten valp. Sedan ska jag erkänna att Visa varit till god hjälp, hon har tålmodigt sovit med den lilla och passat henne när jag inte har hunnit. Tur att hon är så glad i valpar!
På lördagen åkte vi till Melvin i Norrjärden för att göra klart alla papper. Nu är han inte längre min utan tillhör Marianne med familj. Det var roligt att se pojken igen, så lugn och harmonisk och inte alls lika varvad som han ibland kunde vara här. Det passar honom bättre att leva utan flock, även om han och morsan Visa blev ganska glada över att träffas igen. Bus var också med men kom väl lite till korta just denna gång. Melvin hade fått flera fotbollar (hans favvogrej), en ursnygg biabädd och jättefina nya matskålar. Nästan så jag undrar om Marianne får något kvar av lönen... ;o) Den fina bilden på Visa och Melvin nedan tog hennes son och jag har tjyvlånat den från Facebook, hoppas att det var OK. Visa till vänster och Melvin till höger.
När vi hälsat på Melvin en stund åkte vi till Selma som också hon bor i Norrfjärden och har en matte som också jobbar på hundparadiset PetFood. Visa fick ett smarrigt ben och Selma visade Bus var hon bor och de härjade ganska friskt en stund. En fartig liten fröken som kom som en liten turboprojektil när matte kallade. Så glad man blir i uppfödarhjärtat när man ser en sådan kontakt och samarbetsvilja redan, det bådar gott inför framtiden!
Här hemma har vi också hunnit med en del. Vi har hunnit smyga på katten...
...vara i skogen...
...hjälpa (stjälpa?) matte i trädgården. Och ja, hon blev lite sur över att spaden hela tiden fick ben men himmel, hon fick ju en bättre begagnad tuggpinne i gengäld?
På söndagen var vi och röstade och tog med Bus och på eftermiddagen åkte vi till flyget och hämtade hem hennes matte igen. Där fyndade lilla fröken en fimp, gammalt portionssnus och ett använt tuggummi. Vad är det för fel med folk, varför kan de inte kasta saker i papperskorgar??? Nåväl, vi kan i alla fall konstatera att hon är en nyfiken, framåt och tämligen orädd liten madame, även om det finns stunder när hon tar sig en funderare men det beror oftast på att hon är lite för trött för att orka med fler intryck. Det är mycket som ska in i en liten valp på snart tio veckor.
Som en stormvind
Tanken var att de skulle kissa på tidningarna och det funkar hyfsat men man kan också riva sönder dem, apportera dem eller kanske sova på dem. 
I helgen har de fått umgås med mormor Visa. Hon tyckte att det var kul först men välan livat efter en stund. Och varken hon eller Raya säger till dem. Tur då att vi har Maya!
Som alla barn är de väldigt söta när de sover...Idefix valpar blir en vecka gamla idag. Så gott som alla är redan tingade, det känns otroligt bra. Jag gläder mig så åt de små och att de förhoppningsvis ska ge ett sunt bidrag till den framtida cavalieraveln.Som små russin...
den än vad jag har upplevt i våra senaste kullar, vilket ytterligare stärker min uppfattning om att det är ett kavat och framåt litet gäng som bor i köket. (Bloggar från mobilen, ursäkta att det ser lite galet ut)Roliga nyheter är också att Idefix blev pappa igår till hela fem valpar, tre tikar och två hanar, pigga och vältecknade. Mamma Saga är en sund tik som raskt klämde ur sig de fem små och sköter dem exemplariskt. Sund bakgrund på båda föräldrarna, detta är en kull som glädjer mig något alldeles oerhört. Mer info på www.milljas.se
Påsken är över
Påsken är över och vardagslunken har sänkt sig över Bälinge igen. Äldste sonen har varit hemma i en dryg vecka men igår var han tvungen att återvända till Umeå. Jag trivs så gott med alla barnen hemma och tycker att det känns så tomt när han åker iväg. Undrans om man någonsin vänjer sig?
I söndags var det dags för Melvin att flytta. Också det var en vemodig dag, även om jag så länge har sökt efter en bättre lösning för honom så känns det ledsamt när de ska flytta ifrån mig. Sista hundpromenaden med hela gänget, sista kramen, sista... Även husets båda söner var ledsna och grät när han hade åkt. Han har varit en fantastisk kompis till dem och är ju en underbar familjehund på alla sätt och vis men det räcker inte när man lever i kennel. Man måste trivas med det livet också och det har han tyvärr gillat allt sämre. Nu bor han på prov hos Marianne med familj i Norrfjärden, får allt ljus på sig och en massa kärlek från hela familjen och jag ser på de bilder som jag har fått att han trivs som fisken i vattnet. Tänk er själva att vara Melvin, slippa trängas med de andra hundarna utan få fri tillgång till två tonårshussar och dessutom få följa med sin matte på jobbet om dagarna, Det kan inte bli bättre! Jag önskar dem verkligen lycka till och hoppas att de ska få många roliga år framöver - och att vi ska få vara hundvakt när så behövs.
Sista rundan fick han och Visa härja och busa med en leksak i skogen. Det gjorde de så att Visa blev halt efteråt, det märks att hon är äldre nu och jag gissar nästan att hon har fått lite artros fram. Lite Rimadyl i några dagar så är hon på g igen, nu finns ju ingen att härja med på ett tag så nu går det lugnare till.
De fläckiga tror jag också saknar sin svarte kompis lite. Morris har ju alltid sovit med Melvin och Doris har följt honom som en skugga och försökt att hänga med på hans upptåg. Det är nog tur för flocken att det blir en svart liten fröken kvar här hemma som kan hålla dem igång. Stina spanar för fullt på dem och en favorit har börjat utkristallisera sig. Det verkar som om tiken med lila på nacken ska bli Stinas Lilla Bus.
Igår hade vi finbesök av valparnas "farmor", Temppus uppfödare Anna-Liisa. Det var otroligt roligt att ses igen och att få hjälp att ställa upp valparna på bordet. Där fick jag en hel del tips, hon hade verkligen den rätta knycken och valparna stod snyggt uppställda framför kameran. De ser inte så pjåkiga ut, tycker jag. Här följer ett axplock.
Den större hanen.
Stinas favorit.
Den lilla tiken med rött på rumpan, av barnen kallad Monstret.
Igår fick Doris komma och vara en stund med valparna. Som hon har längtat... Både hon och Maya har stirrat längtansfullt på grinden till köket och varit redao att ta över ruljansen därute. Och igår fick då Doris agera storasyster. Det tyckte både hon och valparna var riktigt skoj och Doris protesterade högljutt när jag skiljde dem åt efter ett tag. Det blev lite välan livat ibland, kanske, de små hängde inte riktigt med i alla svängarna än. Men om några dagar får hon nog passa sig...
Nu är köket invaderat!
Igår eftermiddag var det dags för småtrollen att invadera köksgolvet. Och det gjorde de verkligen! "Äntligen" såg de ut att säga där de for omkring på golvet. Det är sannerligen ett livat litet gäng, det är inte mycket som stoppar dem. De tar för sig av golvet, de bär omkring på leksaker, de smakar på tår och hälsenor och - de läcker som såll! Och tänk, fyra veckor gamla så är de redan på det klara med att de är små apportörer.
Energin tar slut ganska så plötsligt men de håller igång i närmare en timme. LIte länge kan matten tycka men det tycker nog inte de. Trygga som de är så somnar de lite här och var, inte nödvändigtvis i grupp. En och annan har som vanligt lite svårare att komma till ro, det finns någon sådan i varje kull.
Raya börjar vara måttligt road av dem nu och framstår mer som en plikttrogen mamma. Hon blir så lycklig över alla besökare som kommer nu, hon viftar på hela sig och "pratar" högljutt. Finge hon bestämma så skulle de nog bara titta på henne och inte bry sig om de små.
Vi tar nu emot besökare allt vad vi hinner och orkar. Jag vill dock be er att höra av er och avtala en tid innan besöket och att respektera den tiden. Det är mycket nu och jag vill försöka hinna med familjen och lite annat mellan varven. Att sitta och vänta på någon känns som förspilld tid, då hade jag kanske hunnit dra igång en tvättmaskin eller stryka en tröja. Hoppas att ni har förståelse för detta.
Några av småttingarna har fått träffa sina nya familjer under veckan, även om det ännu inte är klart vem som ska till vem. I tisdags var Mats och Katarina här och kikade, gamla valpköpare som kommer tillbaka, något som glädjer mig oerhört. Och på eftermiddagen hade vi besök av William och Nora med föräldrar som ska ha en av de små brudarna. Kul med så intresserade och pålästa besökare! Igår var Frida här och idag väntar vi på Linnea med familj. Det rullar på i ett.
I söndags var Rebecca och Hugo här och tränade inför vårens utställning. Doris behövde också träna, både på att stå och på att gå. Den lilla skatan vill gå passgång och hon gör det snabbt! Men i stående är hon riktigt fin.
Ganska söt att se på är hon också.
Brorsan Hugo håller också på att bli en stilig kille.
Glada nyheter på fläckisfronten är att det nu är klart att det blir valpar efter Idefix hos Marielle på kennel Milljas. Otroligt roligt att Idefix, snart 9 1/2 år gammal, fortfarande är fertil! Om ungefär två veckor vet vi vad som bor i fina Sagas mage. Letar ni en alert och livlig cavalier efter friska, långlivade linjer så kan jag varmt rekommendera den här kullen.
Kloklippning mm
Jag har också anmält hundar till utställning. Det känns som en mindre evighet sedan sist. Däremot ska jag inte ställa själv, det är samma helg som jag levererar valpar. Stina ska åka och agera handler. Spännande! Roliga nyheter är också att det verkar bli valpar efter Idefix om några veckor. Det glädjer mig oerhört, det känns så kul att han fortfarande är fertil och att han får bidra med sin goda hälsa. Mer info kommer när de är födda. Om någon letar labbevalp så vill jag tipsa om min goda vän Vigdis, kennel Vimsans, som väntar valpar i påsk. Till sist ett filmtips. Dokumentären De dansande andarnas skog, gjord av min syssling. Se den! Alla tingade
Man kan tro att inget händer här, i själva verket rullar livet på i 120 knutar. Jag har läst en distanskurs i problemlösning (matematik) under våren som jag just blivit godkänd i och det glädjer mig något oerhört. Kul att räkna lite matte igen, det var ett tag sedan.
Mamma hund har haft lite bekymmer med magen, hon har varit lös av och till och velat gå ut om nätterna så jag börjar vara sliten. Sliten är även plånboken av ett antal förpackningar Prokolin, Diarsanyl och Canikur. Så fick jag tipset Fortiflora, något som givetvis inte fanns att uppbringa i Luleå utan som fick beställas från Apotekets hemsida. Burken kom igår och voilà, idag är magen fin efter bara två doser! Rekommenderas varmt, med andra ord, klart bättre än allt annat vi provat.
Alla valpar är nu tingade, det känns jättebra i magen och jag glädjer mig så åt att få både nya och gamla valpköpare med i Huset Elliot-familjen. Just att tidigare valpköpare väljer att köpa hund nummer två av mig gör mig riktigt glad, då vet jag att de känt sig nöjda med sin fyrbenta kamrat och bättre betyg än så kan jag knappast få. Roligt är att många har intresse av att träna och meritera sin hund, jag hoppas att ni ska sporra varandra till stordåd. En liten tik blir kvar här hemma och ska bli Stinas nya kompis, hon längtar massor och hänger över valplådekanten en stund varje dag för att studera dem. Hennes hundar börjar ju vara pensionärer, även om ingen har sagt det till dem, och det börjar därför vara dags för en ny om man som hon vill fortsätta träna och tävla. Det ska bli spännande att följa deras framfart framöver, så klart.
Så här såg det ut i lådan för ett par dagar sedan. Det är fascinerande vilken skillnad det är mellan raserna, i samma ålder har våra cavaliervalpar ännu legat som platta paddor medan labbarna jobbar hårt på att komma upp på benen och vinglar sig iväg ut mot tidningarna för att uträtta sina behov trots att de ännu är både blinda och döva. Ögonen har spruckit upp nu men än ser de just inget. Rara är de, som små runda sammetsbollar.
Underbart soliga dagar har vi här och jag njuter av att kunna gå med hundarna på isen. Några bilder har det blivit.
Retsamma kråkor på isen väckte jaktlusten hos Doris. Sådana gånger är man glad att ha en väl fungerande inkallning.
Med muta (godisbit i handen) kan man få de fläckiga att sitta stilla och se uppmärksamma ut en liten stund. Vägen till hundens hjärta går i alla fall delvis via magen. ;o)
Undrar om någon annan hundras blir lika fånigt lycklig över en repstump som en labbe? Det här repet är med på alla promenader för att Melvin ska ha något att bära på och inte tugga pinnar eller snöklumpar. Som bonus kan man också få med mamma Visa på lite dragkamp.
Melvin har haft besök av sin nya familj och det kändes jättebra. Det är ledsamt att han ska flytta, just nu fungerar allt bra och jag får en klump i magen när jag tänker på att han inte ska vara min mer. Men jag vet att det kommer komma nya stunder när livet blir jobbigt för honom, som när valparna kommer ut på golvet eller när Idefix eventuellt ska få besök av en löptik här framöver. Då blir Melvin stressad, han grejar inte riktigt förändringar i flocken och är ingen kennelhund. Nu ska han få en egen matte som han får följa på jobbet och hussar i olika ålder som han kan busa med. Bättre liv än så kan gossen knappast få. Det är han värd, min svarte prins.
Snön smälter undan så sakteliga och mina trädgårdsarbetare har varit ute och jobbat litegrann. Dess värre så lämnar de en hel del spår efter sig så nu får de nöja sig med att vara innanför staket, något de inte är helt nöjda med. De är ganska rara där de pysslar på.
Kökssoffan har fått ny klädsel, matte köpte tyget och husse fixade.Melvin har testat och godkänt det hela. Vi tycker dock att sovställningen ser en smula obekväm ut.
Slutligen en bild på solkatten Morris, tagen dagen innan soffan fick nya kläder. Bra att kunna ha sitt eget öra som solskydd, som Kalle så finurligt konstaterade.
Dåligt med tid
Livet rusar på i 120 knutar just nu, jag kämpar för att hinna med. Idag hoppas jag hinna uppdatera min hemsida, få se om jag lyckas.
Valparna växer och frodas. De blev en vecka igår, tiden rusar fram även där. Raya är en fin mamma, lugn och harmonisk - och ständigt hungrig! Här en bild på dem från gårdagen:
I senaste numret av Hundsport Special var en väldigt intressant artikel av Lars Fält som manade till eftertanke och jag önskar att alla uppfödare läste och begrundade den. Jag har alltid försökt att störa mamma hund med bebisar så lite som möjligt men har efter att ha läst artikeln backat undan ännu mer. Således har jag inte ens vägt valparna varje dag, jag vägde var dag de tre första dagarna medan Raya var ute och rastade men sedan hoppade jag över några dagar. Jag lägger inte till någon valp, jag ser att de växer alla och alla söker aktivt efter mat. Jag har alltid tänkt att man inte ska göra våld på naturen utan låta den ha sin gång men artikeln väckte också tankar om den nyfödda valpens upplevelser. Om mamma hund inte lyfter valpen annat än när den ska flyttas, hur känns det då när min människohand kommer och lyfter den? Vilken stress alstrar det? På Facebook ser jag inte sällan bilder på nyfödda valpar som fotas, både i uppfödarens och i andras händer. Men hundvalpar är varken människobarn eller gosedjur. Jag vill att mina valpar ska växa upp i en trygg och stressfri miljö och väljer därför att backa undan än mer än tidigare. Efter gårdagens vägning vet jag också att de snart har dubblat sina födeslevikter. Det går med andra ord ingen nöd på dem, något som lugnet i lådan egentligen redan bekräftar.
En annan tanke som manat till eftertanke den senaste veckan är dels en liten notis i tidningen Hundsport och dels en massa skriverier i en grupp på Facebook som jag nu har valt att lämna. Jag börjar med Hundsport. Visste ni att 22,7 % (tror jag siffran var) av alla hanhundar är kastrerade, enligt SKK? Den innebär att nästan var fjärde hane inte kan gå i avel? Förstår ni vad detta innebär för avelsbasen i små raser? Vilka oerhörda bekymmer det ställer till för oss uppfödare? Denna kastrationshysteri som nu råder är en förbannelse enligt mitt sätt att se det. Inte nog med att vi selekterar på resultat av olika slag (utställning, prov men också hälsa), utöver detta försvinner alltså en av fyra för att den kastrerats av någon outgrundlig anledning. Jag befarar dessutom att de procenten inte fördelar sig jämnt över raserna. Den svenska nationalrasen jämthund ligger exempelvis på tredje plats över de mest populära raserna i Sverige. Hur många jägare kastrerar sin jämte? Jag gissar att de är försvinnande få. Jag gissar att det är betydligt fler som kastrerar sig cavalier. Tänk efter, ni som värnar om er ras. Vill ni ha den kvar? Ni kan ge ett enkelt bidrag till rasens fortlevnad genom att avstå kastrering av såväl tik som hane. Vad är poängen för mig som uppfödare om jag föder upp bra hundar som det sedan inte finns någon som helst möjlighet att gå vidare på?
Det leder mig in på nästa avart, nämligen att raka ner en hund. En kastrerad cavalier får ofta en väldigt ullig och svårhanterlig päls. Denna blir besvärlig att hantera, varför många tydligen väljer att raka ner hunden. Andra väljer att raka hunden för att slippa pälsvård. För mig är allt detta sammantaget ett otroligt märkligt fenomen. Jag vill inte ha en hane som bryr sig om tikar och jag vill inte ägna mig åt pälsvård. Alltså kastrerar jag och rakar hunden! För vem finns hunden, för sin egen skull eller enbart för att behaga mig? Själva valde vi en gång i tiden bort rasen pudel, just för att vi kände att pälsvården skulle bli oss övermäktig. En ras är en helhet, den består av en insida och en utsida. Om någon av dessa inte tilltalar mig som hundägare, väljer jag en annan ras. Så enkelt är det.
Till sist en bild på mitt samlade gäng från gårdagens promenad i strålande solsken. En visserligen kastrerad men det kommer aldrig att hända igen om jag inte absolut måste. Ingen nedrakad, säkert finns det någon tova bakom något öra men det kan vi leva med och lösa med kammens hjälp. Och att de inte skulle ta sig fram i skog och mark med den lilla päls de har är bullshit, det ser jag som en ren konstruktion för att rättfärdiga sitt eget beteende. Om det är något mina små fläckiga gör så är det tar sig fram, ibland mer och snabbare än vad matten skulle önska...
