Hundar i olika modeller

Idag har jag varit agilityfunktionär på hemmaklubbens tävlingar. De hade brist på folk och eftersom jag ändå måste skjutsa Stina, stannade jag kvar ett par timmar och var hindefixare i första klassen. Kände mig omåttligt snäll, både som var där halv sju en lördagsmorgon och som dessutom stannade kvar och genomled en hel klass 1. Jag är inte stormförtjust i agility, nämligen. Jag gillar att se Stina tävla och jag kan tycka att det är lite kul att se riktigt duktiga ekipage. Men att se hundar som inte kan stanna-kommando, som är allmänt olydiga, som inte kan alla hinder, förare som otydligt bara fladdrar med armarna osv, det roar mig inte alls. Och så alla dessa skällande vallhundar... Jag inser att en hund av vallhundsras ska jag aldrig, aldrig äga. Jag fixar inte temperamentet. Jag blir ledsen när jag ser hundar som skyggar i stora bågar runt främmande människor och jag får ont i huvudet när jag hör detta eviga skällande - innan de går in, medan de kör och efter de har kört. Och jo, cavaliererna låter, de kan få fram de hemskaste skrik när de är taggade. Men det går över. Det är inte ett evigt skällande. Så nej, aldrig någonsin kommer jag att skaffa mig en skälltie, jag menar sheltie. 
 
Stina och Maya tävlar inte denna gång. Maya har dragit ut några tänder och det var karens på det. Dessutom lyckades hon bli halt i veckan så hon har vilat i några dagar. Nu syns inte ett spår av hältan, däremot har vi en lite halvgalen och väldigt energisk liten trefärgad dam som resultat av all stillsamhet. Hon blir sju i vår, den lilla ulltussen. Galet, så fort tiden går!
 
Annars jobbar jag som en galning nu. Det är som om någon dragit proppen ur flaskan, från nästan total stiltje får jag jobberbjudanden från alla håll och kanter. Det finns en gräns för hur mycket jag kan jobba, dygnet har trots allt bara 24 timmar och det är OS på TV:n. Men det är mycket nu, så pass kan vi säga. Hundarna tycker nog att matte är lite trist och det tycker ärligt talat matte också men ibland blir det så.
 
Den roligaste nyheten på länge är att Raya börjar visa tecken på dräktighet. Så ni som hållit tummarna, det hjälpte! Förhoppningsvis finns det små labbevalpar här om lite drygt fyra veckor. Det ska bli otroligt roligt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0