Vårvindar friska

Eller nja, det blåser mer än friskt, nästan storm faktiskt. Vi tog en annan väg på morgonrundan, när vi kom ner till älvkanten såg det ut som om träden försökte vika sig dubbla så då vände vi. Min första tanke var "tänk om ett träd faller över någon av hundarna". Efteråt insåg jag att det förstås kanske vore ännu värra om ett träd föll över mig...
 
Hundarna gillar blåsten, det betyder att marken fylls av nya tallkottar. Ibland undrar jag om vi tvåbenta går miste om en smaksensation när vi inte tuggar på en tallkotte under promenaderna. Det verkar vara något alldeles visst med det. Jag är inte helt förtjust, Raya käkade häromdagen så mycket tallkotte att de behagade komma upp på köksgolvet. Och vad Doris gör med de kottar som kommer ut den naturliga vägen lämpar sig inte i skrift. Den lilla söta saken är något av det äckligaste som finns.
 
Dagen V som i valpar närmar sig. Jag trodde kanske att den lilla labbebollen skulle börja äta dåligt på slutet, hon är så tjock så där ser ut att kunna finnas ett gäng som trycker åt alla håll. Men det bekymrar inte Raya, en stor del av hennes dag går åt till att tänka på mat. Således känner man hennes blick vartän man går och hon har ganska bråttom hem till maten på promenaderna. Och tja, hon ser ju ut att äta för fler än två om vi säger så.
 
Dagen P är här. P som i progressiva glasögon. Idag hämtade jag ut dem och än är jag inte  helt säker på att det var ett klokt beslut. Jag känner mig som en uggleunge som tittar åt alla håll och kanter men världen ter sig suddig i alla fall. Jag kommer att få grymma nackmuskler om detta håller i sig. Ibland får jag till det och då blir allt knivskarpt men så lyckas jag sudda till det igen. Och aldrig mer lär jag kunna hälsa på någon på stan, vad som händer där vid sidorna ser ut att vara ett enda töcken. 
 
Innan glasögonen kom, dvs igår, tog jag en selfie. Håll till godo, färskare bild än så på mig lär det dröja innan ni ser. Och ändå är den alltså redan inaktuell, tack vara brillorna...
 
 
 
Tack vare bloggen har jag fått en kontakt om Melvin. Det gläder mig. Han är en underbar kille som verkligen förtjänar att få en familj där han får vara medelpunkten och slipper ta på sig en massa ansvar. Här är han högt älskad och fungerar som sovkompis (Morris), buskompis (Doris), retsticka (Idefix) och joggingkompis (barnen) men eftersom han inte riktigt verkar trivas med att ha så många hundar omkring sig och definitivt inte uppskattar en valpkull kring benen, tror jag att han skulle få det bättre någon annanstans. Tyvärr.
 
Morris är en mammagris, det var känt sedan innan. Inte har det blivit bättre av att Doris fortfarande löper och att Morris därmed får följa matte överallt och till och med får sova i mattes säng. Nu är väl det senare ingen jättehit, Morris sover oftast i hundsängen nedanför eller på golvet, men det händer att han poppar upp och myser en stund. Då använder han nästan alltid husse som landningsbana, något husse inte helt uppskattar. Det gör att jag tror att det blir svårt för Morris att få behålla privilegierna när Doris löp väl är över men det vet han ännu inte om. Det kommer att bli en tung separation för både matte och hund.
 
 
Nu åter till allvaret, dvs städningen. Jag har efter mycket funderande bestämt mig för att tvättstugan ånyo får tjänstgöra som valprum de första veckorna, det blir lugnast så för den lilla mamman. Operation röjning pågår!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0