Ibland blir jag lite less...

Jag tror att jag har två av världens absolut vänligaste raser under mitt tak. De undviker allt vad bråk och trubbel heter och försöker lösa problem med en ständigt viftande svans. Kniper det riktigt så lägger de sig hellre för inkräktaren än riskerar att hamna i slagsmål. Men människorna de omger sig med är inte alltid likadana. Tyvärr.
Det borde vara enkelt att vara hunduppfödare. Det finns en rasstandard som ger en beskrivning av rasens utseende. Den borde alla sträva efter att hålla sig till, utan överdrifter åt något håll. Det finns grundregler för alla verksamma inom SKK-organisationen som man är skyldig att rätta sig efter. Det borde ligga i allas intresse att de hundar vi föder upp är friska, sunda och kan leva ett långt och lyckligt liv framöver.
Att vara uppfödare är inte bara att få fram söta små valpar som man gullar med i åtta veckor och sedan säljer till första bästa. Det handlar om ett ansvar för rasen, ett ansvar att förvalta den på bästa sätt. Alla hundar är inte avelsdjur, hur bra de än må vara. En hund som inte är frisk eller som lämnar en stor andel defekta avkommor ska inte gå i avel. Hur mycket jag än älskar mina djur, är jag skyldig att se på dem med objektiva ögon. Är just min hund ett avelsdjur? Ett sätt att kontrollera detta är självklart att meritera hunden, där någon utomstående bedömer min hund. Ett annat sätt är att noga utvärdera avkomman för att se att min hund faktiskt har tillfört rasen något. Utvärderingen kräver lite arbete och framförallt en kontakt med valpköparen, men är i mina ögon en nödvändighet för att kunna bedriva ett seriöst avelsarbete.
Avel kräver också ärlighet, att vi är ärliga mot varandra och berättar om fel och brister hos avelsdjuren som inte syns på utsidan eller i kennelklubbarnas register. Många av oss småuppfödare står och faller med denna ärlighet.
Jag tror att vi alla skulle behöva stanna upp ibland och fundera över vad som gjorde att vi skaffade vår första hund, varför vi fastnade för rasen och varför vi sedan blev uppfödare. Försöka hitta tillbaka till kärleken till hunden, glädjen i hunderiet och till en ärlig och rak inställning till uppfödandet. Kanske skulle både vi och hunden vinna på det i längden?
2011-11-21 @ 17:25:14 Hundarna Permalink

Kommentarer
Postat av: Katarina

Så klok du är! Jag är så glad att jag hittade dig!

Det här borde du publicera nånstans, i Hundsport, Brukshunden, rasklubbstidningar...!

Det är en viktig fråga som bör debatteras stort!

2011-11-22 @ 14:05:18
Postat av: Karin

Så bra skrivet!



Jag har följt din blogg en längre tid, hittade hit första gången när jag börja fundera på att nästa hund skulle bli en labbe, allt hände fortare än jag någonsin kunde trott och jag sitter här med en liten labbevalp.



Men jakten efter valp har inte varit lätt, jag som haft bruksras innan är van att alla hundar är åtminstone mh testade och såklart röntkade.



Men jag har insett att inom labbevärlden är det inte ens alla som är röntkade, från början leta jag efter meriter, sen vart det att de skulle vara mh testade och till slut vart det att inga sjukdommar på syskon osv.



Det är inte helt lätt att leta efter rätt hund.

Min söta lilla labbe som jag skulle ha som var lättare än den hundras jag har haft innan, eftersom jag numera är trebarnsmamma och inte har samma tid men jag vill ha en aktiv hund ändå.



I vilket fall har han ett humör som inte passar en labbe, jag är glad jag kan endel och har lite hjälp utifrån...

Hade föräldrarna varit mh testade kanske kanske man hade sett några tendenser till humöret.



Jag är såklart väldigt glad över min lilla kille, men jag vart lite förvånad när han som tioveckors valp morra i vissa situationer och han har visat sig vara den tuffaste valp jag haft.



Jag ville bara dela med mig lite, jag tänkte det handlar lite om just det du skriver om...



Hälsningar Karin



2011-12-02 @ 22:25:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Kategorier
Arkiv
RSS 2.0