Huset Elliot

Maya började häva upp gälla skrik redan vid infarten till Skellefteå. Fråga mig inte varför men i nerförsbacken drog hon igång. Kan säga att det hördes att vi var på väg in i väntrummet och väl därinne höll hon också låda en stund, mer eller mindre i extas över att få vara med på turen. Visa var mer sansad, förstås, men tog på sig rollen som självutnämnd värdinna. Som sådan kan man inte sitta hos matte, nej, man bör istället hälsa på alla därinne och kontrollera att de mår bra. Inte framfusigt, sådan är inte Visa, utan med en vänlig blick, en svansviftning och kanske, kanske ett huvud eller en tass i någons knä. Behöver jag säga att jag blev lite less på damerna? Lill-killen låg däremot lugnt och fint i mattens knä, gick fint i kopplet, kissade på beställning i Öjebyn på hemvägen och var rent allmänt helt underbar att ha med sig. Måtte han fortsätta på samma sätt!

Progesteronprovet visade att det är lite tidigt än, bästa parningsdag blir troligtvis fredag eller lördag. Så på torsdag börjar vi resan österut, vi ska ta en sväng förbi Haparanda (läs Ikea) och planerar att övernatta i Finland på nervägen. Hemresan tänkte jag däremot ta i ett sträck, förhoppningsvis är vi tillbaka på lördag kväll. Håll tummarna för oss!

Kan också berätta att Morris nu kan ligg och börjar snappa att man kan lägga sig också från stående. Vi har också börjat så smått med lite ingång vid sidan. Lite svårt att förstå att man ska sitta bredvid matte, räcker det inte med att sitta för att få godis? Men allra sötast är han på promenaderna, plötsligt sätter han sig och stirrar intensivt på mig. Då tycker han att jag ska kalla in honom så att han kan komma farandes i raketfart och få beröm och belöning!