Huset Elliot

Mycket jobb nu, borde inte klaga för det är förstås bra att ha jobb så att pengarna kommer in. I synnerhet nu när hundläget är som det är... Fast visst var det roligare för ett par år sedan när Euron och dollarn stod högt? Jag är väl den enda i det här landet som gnäller när kronan är stark, då får jag lägre lön. ;o)

I torsdags hade vi jaktträning med Annika. Riktigt god uppslutning, fyra av fem systrar ur bokstavskullen kom och den femte bor 55 mil bort så hon är förlåten. ;o) Dessutom var Vega, Melvins syster och bokstavsbarnens halvsyster, med. Annika körde flera bra övningar och vi kör en fortsättning på träningen redan nu på torsdag kl 18.30. Hoppas på lika god uppslutning då så att ni får en liten kick och kommer igång med den egna träningen. Nedan följer lite bilder från kvällen:


Här sitter gänget i väntan på att komma igång. Längst fram Marie med Vega.


Hela gruppen under träning. Vilken lyx för mig att kunna iaktta och agera funkis! Alla var fantastiska i passivitet, tysta och lugna.


Linnea och Chili visade upp fin kontakt och samarbete.


Annika instruerar Marie med Vega och Ragnhild med Tassa.


Tassa på väg in med dirigeringsapporten.


Ebba med en väntande Raya. Visselpipan på väg in i munnen, dirigering på gång!


Ny gör ett glädjeskutt efter avslutad dirigering.

Den lille fläckige killen fick komma hem i fredags. Han var betydligt piggare än vad jag hade väntat mig, nu hoppas vi att det håller i sig den här gången. Tillbaka för sårkontroll i morgon och så inleder vi bassängträningen på onsdag, hoppas vi. Morfinplåstret fick vi ta bort idag, han mår verkligen inte bra av dem. Hoppas, hoppas nu att han får fortsätta att vara pigg och bli bättre. Målet är att han ska bli helt återställd, kanske inte för agility men väl för ett högst normalt Idefixliv. Det kommer bara ta lite tid innan vi är på banan igen, det är visst lite ligament och sådant som måste reparera sig.

Stor dramatik hade vi igår också. Ena ungtuppen fick bokstavligt talat tuppjuck. Han har visat lite tendenser till att vilja markera mot oss så jag har haft ögonen på honm ett tag. Ena hönan har verkat lite låg i några dagar, jag trodde att hon kanske var på gång att börja ruva eftersom hon ofta låg i redet och tryckte. Men igår såg jag varför. Plötsligt gav tuppen sig på henne, inte för att sätta på henne utan för att mer eller mindre hacka ihjäl henne. Han var helt galen, den stackars hönan blödde och var helt apatisk. Då bokade jag en akuttid hos liemannen, eller ska vi kanske säga yxmannen..? Nu ligger det två filéer och två kycklinglår i frysen och Bengan är ensam herre på täppan!