En ny stjärna på hundhimlen

Ikväll lyser det en ny stjärna på hundhimlen. Den stjärnan heter Semlan och lämnade jordelivet idag, drygt elva år gammal. Nu springer hon på de evigt gröna ängarna tillsammans med sin dotter Stella. Familjen Heikkilä har på kort tid mist två hundar och våra tankar är hos dem ikväll. De lämnar ett hål av saknad efter sig när de går, de fyrfota vännerna. Ett hundliv är så kort, alltför kort sett ur ett mänskligt perspektiv.

Semlan (Älvgårdens La Calzada) i stamtavlan, föddes i mars år 2000 och var tänkt att bli min nya lilla stjärna. Jag hade tänkt kalla henne Kalle eller Ada, men det föll inte barnen på läppen. När jag lanserade förslaget Selma, tjöt den då 4-åriga dottern förtjust "Jaaa, Semla!" och så blev det, hon blev en Semla. Söt som socker var hon som valp, vår lilla Semlan.

 Semlan som valp.

Hon blev kanske aldrig riktigt den stjärna jag hade hoppats på. Pälsen blev lite för mjuk och stommen lite för tunn. Det var synd, för jag har aldrig ägt en hund som varit mer förtjust i utställningar än Semlan. Lyckligt viftande på svansen stod hon där i ringen, nöjd över att både bli betittad och klämd på. Semlan älskade folk något alldeles väldigt, kanske lite för mycket för att det skulle vara bra ur tävlingssynpunkt. Hon kunde vara en duktig apportör och spårhund, men det var inte det allra viktigaste i hennes liv och jag kände mig aldrig riktigt trygg när vi tävlade. Var hon med mig eller skulle hon hellre flörta med någon annan? Hund eller människa, Semlan älskade dem alla.

Semlan hade en helt fantastisk egenskap och det var hennes känsla för barnen. Med mig kunde hon glatt skutta mot allt vi mötte men med Stina var hon så försiktig, så försiktig. De två gick på promenader runt byn när Stina bara var sex år. Ängsligt stod jag i fönstret för att se om de skulle komma hem igen och det gjorde de alltid, Semlan gick i maklig takt, nästan andäktigt. De spårade här hemma och de ställde ut i Barn med hund i inofficiella sammanhang. Där fick jag visserligen stå vid sidan av ringen och dela ut "onda ögat" vid något tillfälle när Semlan blev väldigt förtjust i en fransk bulldogg.
 I Boden 2002. Stina 6 år, Semlan 2 år.

År 2004 blev Semlan mamma till en valpkull, min Godis-kull. Här chockade hon världen, eller i alla fall mig, genom att visa sig vara brunbärare! Tre dagar efter Semlans egen 4-årsdag kom det åtta stycken choklad- och lakritspraliner. Att döpa dem efter godis kändes helt naturligt. De var ju som små godisbitar där de låg i valplådan, nogsamt ompysslade av sin mamma. Semlan var en otroligt duktig mamma och älskade verkligen att pyssla med de små.

En tid senare blev Semlan plötsligt sjuk. En morgon kunde hon inte möta mig vid grinden i köket utan kröp fram utefter golvet med huvudet på sned. Vi åkte i ilfart till veterinär där man först trodde på en hjärntumör. Själv trodde jag på stroke och det visade sig att jag hade rätt. Semlan kom hem igen, sned i ansiktet och med huvudet på sned men lika glad som innan. Själv upplevde hon nog inte heller sina balanssvårigheter, men de gjorde att hon inte kunde väja som tidigare när hon lekte med de andra hundarna. Att separera henne från flocken var inget alternativ, Semlan ville vara med. Priset hon fick betala för det var att hon konstant var halt. Situationen kändes ohållbar och tanken på omplacering väcktes. Semlan fick flytta till Sune och Ingegerd i Gammelstad. Det var rörande att se hur väl hon trivdes där och följde sin nye husse i hasorna vartän han for. De blev ett riktigt radarpar. Sådant gör beslutet att omplacera enkelt, Semlans nya liv blev betydligt bättre än det alternativ vi hade kunnat erbjuda henne.

Semlan har varit en älskad familjemedlem i familjen Heikkilä i flera år nu och jag förstår att saknaden är enorm. Också här sörjer vi henne ikväll, den lilla plyschhunden med sin lena päls och sin vilja att sitta i knäet och bli kramad. Våra tankar är hos hennes matte och husse som gett henne en sådan fantastisk omvårdnad och kärlek under andra halvan av hennes levnad. Tack för att ni tog er an henne och gav henne ett sådant rikt hundliv!

 Semlan, drygt sju år.

Kommentarer
Postat av: Katarina i S-vall

Mina tankar hos både den gamla och den nya familjen... Sorg är jobbigt, men med den kommer också alla härliga minnen. Många minnen har man med en älskad familjemedlem!

2011-05-24 @ 00:55:32
Postat av: Lillemor

Förstår att det är tungt, men hoppas ni orkar med att ta nya tag. Hoppas ni orkar med ännu många år, som både uppfödare och ägare till stora "Lakritstroll", och små "Fläckiga", när den dagen kommer!Förstår verkligen den stora förlusten av en "Älskad" hund!

Kram från en som provat på både Glädje och sorg!

2011-05-26 @ 20:20:01
URL: http://laipo's.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0