BFF

Melvin och Doris har ett helt annat förhållande numera. Nu är de BFF och det går inte en dag utan att Melvin ligger på golvet med tassarna i vädret och en leksak i munnen och uppmanar den lilla att leka med honom. Och det gör hon, om än med viss försiktighet. För den svarte gör mycket ljud när han leker och än kan inte Doris riktigt avgöra om det är snälla ljud eller om han plötsligt ogillar henne igen. Så hon är lite försiktig och väldigt undergiven men helt klart mycket nöjd över att kunna vistas i skuggan av den store svarte. 
 
Sover med Doris gör dock inte Melvin än, där gäller kökssoffan. Visa däremot ställer upp på det mesta - sovkompis, lekkompis osv. Just nu leker Doris tandhygienist, vilket går ut på att hon intensivt undersöker Visas mun och bokstavligen slickar hennes tänder, något som Visa märkligt nog finner sig i. Det påminner mig lite om min snälle morfar som kröp omkring på golvet och var hund med ett snöre runt handleden så fort mamma lämnat oss ensamma. 
 
Igår fick Doris gå på sta'n för första gången. Otroligt spännande! Hon stretade på i snöret och småpep av iver och spänning, massvis med folk och händelser att hålla koll på. Så hände det hemska - matte försvann in genom en dörr och lämnade Doris ensam med lill-matte. INTE bra! Doris protesterade tydligen högljutt. När det hela upprepade sig en stund senare blev Doris aningen stressad så resten av promenaden ägnade hon åt att ömsom hålla koll på matte och ömsom kolla in alla andra. Doris är en mattegris, det är bara att inse. Matte inser också att vi ska gå på sta'n fler gånger så att Doris lär sig att alla inte är där för hennes skull även om man skulle kunna tro det.
 
Dagen idag inleddes annars med mardrömsupplevelse. Vi tog vår vanliga lilla morgonrunda, en av turerna på runt 1,5-2 km. Hundarna lekte jaga-lekar på ängen, vi knallade vidare längs vattnet, Melvin gick iväg för att göra tvåan med Doris i hälarna (tror jag) och matte hittade en ny stig som hon trampade in på ett tiotal meter, bara för att inse att den tog slut och matte återvände till ursprungsstigen. Det gjorde även Melvin - men inte Doris. Matte ropade och ropade men ingen Doris kom och skogen var tyst. Vi gick tillbaka längs stigen, ingen Doris. Framåt igen, hysteriskt ropande men inte ett ljud. Panik i lägret, upp till stora stigen och nu joggade matte hela rundan en gång till iförd tjock höstjacka, samtidigt som jag ropade. Men nej, ingen Doris och inte ett ljud hördes. Kunde hon ha sprungit hem? Språngmarsh hem (var kom konditionen ifrån???) men ingen Doris på bron. Byte till väst (det är varmt att springa i tjock jacka) och cykel och iväg igen. Stannade alldeles nere vid skogen och ropade och vem kommer kutande från vattnet om inte liten Doris, dessutom med hysteriska småpip. Upp i famnen kom hon, fortfarande med gälla läten. Kan säga att det var den längsta halvtimmen i mitt liv, nu kommer lilla fröken att få gå kopplad ett tag och bara gå lös bitvis där jag har koll åt alla håll. Hon är lite sin mors dotter, tar gärna upp ett spår eller letar efter "fynd" och glömmer då alldeles tid och rum. Lill-skruttan och mattehjärtat!
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0