Jaktträning, resultat och allmänna funderingar
Igår stod det jaktträning på programmet tillsammans med goa valpköpare (Katarina med Jota och Marie med Vega). Vilt hade önskats så jag hade med mig en kasse gott och blandat. Vi började med lite enkla vattenmarkeringar, mest för att svalka hundarna eftersom det var ganska så varmt. Sedan körde vi fält. Vega har tidigare varit lite fundersam kring en del vilt men igår hade hon snabba, fina upptag och raka inlevereringar där de flesta avlämningarna kom i handen. Jag är så otroligt stolt över de där två, de har tränat idogt under säsongen och verkligen gjort stora framsteg. Så kul att se.
Lilla Jota har inte jakttränat så mycket eftersom bevakning är hennes huvudmål. Hon visade upp otroligt fina retrieveregenskaper - stor viltfinnarförmåga, fina upptag och en stor arbetsvilja. Imponerande av en så "rå" hund.
Visa fick också jobba. Det hela blev lite för enkelt för henne men vilt triggar alltid. Matte måste ta tag i frökens olydnad, den visar sig på alla plan snart - tiggande vid matbordet, ohörsamhet vid fotgåendet osv. Man tar sig lite friheter när man blir äldre och matte är för mesig för att säga till.
Den svarte prinsen var förstås helt i gasen, både över kompisarnas närvaro och över att få jobba. Som vanligt hade han väääldigt svårt att komma in direkt, han vill gärna söka vidare med vilt i munnen om han tycker att det ryms en till. Stora trutar kommer in direkt men kråkor och måsar tycker han att man kan ta två av. Det blev en del visslande om vi säger så. Men han är lättstyrd, han är mån om att vara matte till lags och han är arbetsvillig som få, min svarte prins.
I pauserna fick den lille trefärgade stå för underhållningen. Han tyckte nog att det var ganska skoj att strutta runt, bli bjuden på frolic och nosa på fåglarna. Så här lycklig var han över att få vara med:
Den lille prinsen. Foto: Katarina Antonsen
Glada rapporter kom också från Jenni och Loovis igår. De eländiga öronen fortsätter att vara rena och fina. Det sorgliga i kråksången är att alla besvär troligtvis kunde ha undvikits om hon fått rätt hjälp från början. Flera tusenlappar har ramlat iväg på antibiotikakurer, spolningar och annat, när vad som behövdes var kortison och måttlig rengöring. Det gör mig lite beklämd ibland, detta med veterinärvården. Jag tycker många gånger att vi djurägare hamnar i en märklig sits där vi förväntas stå med mössan i hand och vara tacksamma. Vi söker hjälp för att vi har ett sjukt djur, vi tar ledigt från våra jobb för att uppsöka veterinär, kan få sitta i timmar och vänta i ett väntrum trots att vi har en avtald tid. Inga ursäkter men tid kostar oss också pengar i form av utebliven arbetstid. Så får vi komma in, vi får en behandling som vi naturligtvis tror på och betalar för detta samt för de mediciner som ordinerats. När det blir fel är det vår plånbok som betalar. Bemötandet av kunden tycker jag många gånger kunde vara trevligare, nu blir det vi som ska känna en enorm tacksamhet trots att vi faktiskt betalar ganska dyra pengar för att få hjälpen.
Raskt över till resultat istället. Ebba och Raya debuterade i lydnadsklass II igår och verkar ha fått till det riktigt bra. De stannade inte över prisutdelningen men det verkar ha varit ett första pris med god marginal. De är otroligt duktiga, de där två. Stort GRATTIS till er!
Idag är Stina och Maya på agilitytävlingar i Drängsmark. Maya var helt i gasen när hon såg vad matten packade, hon skrek glädjeskrik som hade kunnat väcka en döv. Hoppas nu att det går bra för dem och att det ramlar in någon pinne. Själv ska jag pallra mig iväg ut i spårskogen för att spåra med hemmavarande hundar och valpköpare. Ser fram emot en trevlig dag.
Lydnadsträning med de svarta
Hann med ett lydnadspass med de båda svarta efter förmiddagsrundan. Melvin gick kalasbra på allt utom rutan, den fattade han absolut ingenting av längre. Jag motiverade och motiverade men det gick ganska trögt, milt uttryckt. Det känns som om den rutan är vääääldigt långt borta. Men kalasfin inkallning med ställande och supersnabbt läggande under gång, vi gläder oss åt det.
Visa tuffade på och tyckte det var hur kul som helst. Kanske inte i samma supertempo som sonen, inte lika noga med att sätta sig rakt (himmel matte, jag ÄR ju här! säger blicken snett nerifrån) men faktiskt jättefina rutor med minimal motivering. Jag tror att jag måste anmäla den lilla tanten till en lydnadstävling i höst, hon skulle älska det. Även ett tanttempo borde kunna rendera i lite poäng.
Har insett att den lilla damen lagt sig till med olater också. Noterade ett hejdlöst tiggande vid frukosten, förr låg hon och sov i biabädden men nu satt hon och stirrade på matte bakom kökssoffan. Dess värre gav det utdelning, matten är svag för sin pärla.
Gjorde i ordning bilder igår på pärlan och hennes syster. Underbara små labradordamer som blir åtta år i november, ur min lika underbara Vi-kull! Ingen av dem gillar ju att vara framför kameran men den här gången såg faktiskt Visa riktigt nöjd ut, annars brukar hon se ut som om stupstocken väntar. Men det stod syrran för den här gången. Märkliga hundar, de där båda...
NVCH SEVCH Huset Elliots Vimsa till vänster och SEVCH LPI Huset Elliots Visa till höger. De är inte så olika stora som bilden visar men medan Visa stramar upp sig, sjunker Vimsa ihop.
Så här kul tyckte nämligen Vimsa att det var... Om man blundar syns man kanske inte?!?!
Världens finaste Visa, mattes pärla och absoluta ögonsten.
En bild till på finaste Visan. Grå om nosen men pigg och frisk som en mört.
Ikväll vankas det lydnad för den lille fläckige. Men först ska jag ut och försöka få ihop några deciliter blåbär - UTAN hundarnas sällskap! Det finns så lite blåbär ändå, tar jag med mig dem finns det ännu färre...
Rolig vecka till ända
Vi har haft besök av Vigdis med hundar en hel vecka och det har varit otroligt roligt. Träning, promenader och en massa prat, så klart. Lite trist att det ska vara så långt mellan Tönsberg och Luleå, det blir inte så ofta vi ses. Jag har tagit en hel del bilder under veckans händelser men har inte hunnit gå igenom alla så ni får vänta lite på dem. Och på att jag får igång hemsidan, jag har ingen aning om vad som är fel och mannen har inte tid att kolla. Men jag bjuder på ett par bilder här så länge:
Profilbild på den nyblivna champinjonen - NVCH SEVCH Huset Elliots Vimsa
Vimsa igen. Svårt att tro att hon blir åtta år i november.
Huset Elliots Sudden, sex och ett halvt år och med ett hjärta av guld.
Två nya championtitlar idag!
Det blir ett kort inlägg men jag måste snabbt skryta lite över dagens duktiga hundar. Vi har gått viltspårprov i Skellefteå, Vimsa och Tassa gick båda för championat. Båda tog också var sin etta och kan nu titulera sig NVCH SEVCH H. E Vimsa respektive SEVCH H. E Tau. Stort grattis till duktiga ägare tillika förare! Grattis också till Vigdis som tog 2:a ökl med både Sudden och Vimsa-dottern Vimsans Agnes samt till Ebba och Raya som blev godkända i anlagsklass. Det är lättsamt med duktiga valpköpare, då kan man bara stå bredvid och sola sig i glansen. ;)
Lite lydnadsträning
Lite lydnadsträning på ängen ikväll tillsammans med Ragnhild och Tassa. Morris hade lite svårt att fokusera med en främmande hund i närheten men spottade upp sig eftersom. Fast man märker att han är ung och orutinerad och att det är mycket som bubblar runt i hans lilla huvud nu, efter en stund var all förmåga till fokusering bortblåst så då lade vi ner. Några gånger sökte han fantastiskt fina utgångspositioner, helt på egen hand. Andra gånger fattade han inte alls utan såg ut som Manuel i Fawlty Towers. Fot - que????
Körde platsliggning och det gick riktigt, riktigt bra, förutom att han väldigt gärna vill studsa upp när matte kommer tillbaka och möta godishanden på vägen. Lite svårt att sätta sig upp efteråt också, Morris paradgren är ju ligg. Lika bra som han är på att ligga kvar, lika urusel är han på att sitta. Tror att jag kört för mycket inkallning, varför sitta kvar när man kan komma direkt? Så nu ska vi backa bandet och köra sitt-stanna kvar lite mer också. Har också börjat introducera hoppet, än leker vi bara men målet är så klart ett färdigt moment. Och så är det detta med apporteringen. Där säger jag som Alfred till Emil - den tror jag vi tar och skiter i! Den ger ändå bara 10 poäng i ettan, vet inte om jag ids traggla. Men vi får se, kanske är det just de poängen vi behöver en vacker dag.
Melvin fick inte träna idag av olika anledningar. Han åt något väldigt olämpligt under någon av gårdagens promenader uppenbarligen och var helkass i magen igår kväll. Matte insåg det försent och han stoppa i honom ett kvällsmål också. Ingen hit. När jag insåg vad som var på g, bäddade jag på soffan i tv-rummet så att jag skulle höra om han pep vid grinden. Det gjorde han nu inte... Melvin tyckte nog att matte behövde sova så han fixade allt på egen hand - på köksgolvet... När matte vaknade var det för sent. Åsynen av förödelsen i köket och de små fläckigas ivriga medverkan (vi går inte in på några detaljer här men jag kan avslöja att jag fick bada tre små fläckiga hundars öron och tassar i natt...) blev för mycket för mattens rätt känsliga mage. Hon fick väcka husse som snällt klev upp och torkade köksgolv medan matte gick i skogen med Melvin och hulkade. Det vill säga matten hulkade, Melvin for runt som en raket och hade väl anledning till det, raketbränslet kom ut i en faslig fart. Kontentan av historien är att vi har tagit det lite piano idag, inga långa promenader och ingen mat till den svarte. Nu är läget lugnt och han har fått lite hälsofil, mer än så blir det inte idag. Ibland är det verkligen jätterart att ha djur...
Borde egentligen ha gjort klart ett jobb idag men solen sken och hönsen var i skriande behov av att få städat hos sig, även om de inte insåg det själva. Nu har jag skurat hönshuset med såpa, alla reden och matbehållare är också skurade, sittpinnen är utbytt och så har de fått nytt strö. Jätteläskigt, tyckte de och vågade först inte gå in i hönshuset. Ibland är de osedvanligt korkade, medan jag skurade och luckan var stängd så var det allt de hade i sin lilla ärthjärna och de stod utanför luckan i samlad tropp och var upprörda. Men i samma stund som luckan öppnades vågade ingen sig in. Till sist smög tuppen Karlsson in och kollade läget och nu sitter de alla på pinnen som om de inte gjort annat. Men fick de bestämma hade de nog gärna haft kvar sin gamla skitiga. Otack är världens lön!
Den sommarlovsledige tonårssonen utan sommarjobb har hjälpt morsan att slå ner stolpar och sätta nytt nät runt hönsgården så nu är hönorna inhägnade också. Lite trist känns det men efter att ha sett en laika på rymmen i grannens trädgård i lördags vågar jag inte ha dem lösa längre. Ihjälbitna hönor vill vi INTE ha! Men jag kommer sakna att ha lilla Gertrud i hälarna var gång jag är ute i trädgården, hon är en himla mysig och personlig liten sak. Fast det ska bli lite skönt också, kanske finns det fortfarande lite hopp för mina stackars uppätna liljor i rabatterna..?
Dotter på vift
Så har dottern åkt till England på egen hand. Jag körde henne till Kallax i morse och såg till att hon kom igenom säkerhetskontrollen. Väl tillbaka i bilen var jag tvungen att gråta en skvätt, tänk att min lilla flicka har blivit så stor att hon åker iväg helt på egen hand! Vad ska mamman göra när barnen klarar sig själva? Inte helt lätt när man har ägnat en stor del av sin tid åt ungarna - och njutit av varenda sekund dessutom. Nåväl, nu har jag fått sms om att hon är framme och omhändertagen och så här långt väldigt nöjd. Hon är tuff, den lilla, åker på egen hand på internat i 2 veckor där hon, efter vad vi har förstått, är ensam svensk. På Heathrow mötte de henne men hela vägen från Luleå har hon fått fixa själv. Jag tror hon kommer ha vuxit flera decimetrar när hon kommer hem. Och kanske mamman med...
En bortrest Stina innebär att jag är "hundvakt" åt hennes båda fläckiga. Således har jag promenerat denna dag, allt för att hålla dem trötta nog att inte sitta i hallen och stirra på dörren, något Idefix gärna ägnar sig åt när hon är borta. Jag är inte i bästa form efter lunginflammationen så efter närmare en mils promenerande idag är jag lite sliten. Men det är bra, då kommer jag förhoppningsvis igång lite mer igen. I eftermiddag gjorde jag missen att gå på promenad först och ge dem mat sedan. Så korkat! Helt uppskruvade var de båda två, Maya gick med munnen öppen och sög i sig allt som kom i hennes väg, kändes det som - kottar, gräs mm. Matten var lite less.
Less var jag redan innan promenaden börjat. Melvin hörde att killarna spelade fotboll på ängen och stack dit. Inte kom han direkt när jag ropade heller så matte var ARG när han till sist visade sig. Kopplade honom och släpade iväg med hela gänget - trodde jag. Väl i skogen insåg jag att Visa saknades. Ropade men ingen Visa kom. Bara att vända hemåt och jodå, nedanför bron satt hon och surade. "Är du så där sur, matte, tänker jag inte gå med". Fick koppla lilla tanten också för att få med henne. Hon är inte rolig när hon löper...
Funderar desperat på om vi ska ta en tur till Frankrike i månadsskiftet juli-augusti. Men frågan är var jag gör av alla hundar, i synnerhet de små fläckiga??? Någon som har tips på ett bra hundpensionat, lämna gärna tips här i så fall.
Lydnadsträning
Tränade lydnad med alla tre igår, det var ju nu ett tag sedan sist. Började med liten fläckig, vi nötte på med fotgående, utgångsposition och så tränade vi lite inkallning och platsliggande. Hur mycket jag än jobbar med utgångspositionen på träning och under vareviga promenad, får jag inte riktigt poletten att trilla ner. "Jag sitter ju" säger Morris med blicken och kroppen vriden närmare 90 grader ut från matte. Att man ska sitta nära och rakt, det har han inte fattat trots att jag varit supernoga med att aldrig, aldrig belöna ett sådant sättande. Nåväl, vi harvar på. Inkallningen gick kalasbra och platsliggningen börjar lossna. Han är så söt, vi har ju tränat på att lägga ner hakan så nu gör han det i princip direkt jag lämnar honom. Lite svårt ibland att ligga kvar när matte återvänder, vi jobbar vidare med det. Och så fick han ett trotsil igår och skulle inte alls lägga sig utan nosa lite som han ville med svansen i vädret. Det blev ett utvecklingssamtal och vips, så var han med på noterna igen. Avslutade med lite godisletande i gräset, han fattade inte riktigt först utan körde några lägganden i hopp om att godiset skulle serveras istället. Men sedan jobbade han på fint med lillnäsan. Mitt lilla sockergryn!
Melvin fick träna fotposition. Han slamsar något alldeles kosmiskt, tränger, buffar med nosen mot godisfickan och bär sig åt. Matte har ju tränat glatt och positivt men igår lackade jag faktiskt ur och nöp till honom på snoken när han försökte köra ner den i fickan. Vips, så skärpte han till sig. Kanske har jag tillåtit honom att slamsa väl så mycket? Nu ska jag försöka strama upp hans fotgående lite, ställa lite mer krav på honom och se om det blir bättre. Körde hopp-sitt-hopp också. Märkligt att det ska vara så kul. Tyckte han satt snett så jag sa fot, men Melvin hörde så klart HOPP. Så då jobbade vi lite på den biten, att inte lätta rumpan bara matte öppnar munnen. Avslutade med fjärrdirigering på bron, fantastiskt fin tassförflyttning när man riskerar att ramla ner om man rör sig framåt. Återstår att se om vi får till det.
Visa fick också köra hopp och samma sak där, studs sa det bara matte öppnade munnen. Kul att se vilken fart hon har när vi tränar, då är hon långt från sitt tuggummisega jag på promenaderna. Lite fjärr körde vi också, hon flyttar tassarna fint men sitter som en saccosäck eftersom hon vet att hon snart ska lägga sig. Dröjer det för länge så rasar hon liksom ihop nedåt. Så nu belönar jag alltid sittandet och alltid med kastad leksak bakåt för att få henne mer alert och positivt riktad. Det verkar fungera, hon satt betydligt rakare igår. Skruttgumman!
Idag skiner solen, jag ska testa att gå ännu lite längre idag (har inte hostat alls i natt - yippee!) och så blir det nog ännu ett lydndaspass med hundarna. Nu måste vi jobba på!
Det går framåt
I alla fall så tror jag det. Sov en hel natt i min egen säng utan att behöva gå upp och hosta, tjoho! Upprymd av att nästan vara frisk har jag knallat två korta rundor i skogen med hundarna (tänkte gå långt först men besinnade mig, är ju en klok kvinna), varit med lille sonen och köpt en röklåda till sommarens fiskefångster och hunnit planera lite spårträningar framöver. Så nu sitter jag här och hostar. Förb... skit! Men jag tror ändå att det går åt rätt håll nu, om än lite saktare än vad jag har lust med.
Marie med Vega samt Ebba med Raya var på Working test i helgen. Ebba och Raya drog det längsta strået denna gång, fick ihop 76 poäng vilket räckte till ett första pris och en femteplacering av tolv startande. Bra jobbat, både Ebba och Marie. Uppfödaren är som vanligt stolt över er.
Nu strömmar resultaten in!
Jag har sagt det förr och jag säger det igen - jag har världens bästa valpköpare! De håller igång sina svarta så bra så jag kan helt slappna av och låta dem sköta all PR för uppfödningen. Den här helgen har resultaten formligen strömmat in. Igår var Linnea och Chili och tävlade lydnadsklass 1 hemma i Överkalix och fixade ännu ett första pris. Ett till så är LP-titeln i hamn. Bra jobbat, tjejer!
Idag stod det viltspår i almanackan hos flera stycken. Ragnhild och Tassa samt Linnea och Chili startade på SSRK:s ordinarie viltspårprov i Piteå idag i värmen. Ranghild och Tassa lyckades strålande och fick en 1:a, Linnea och Chili fick en 2:a. Premiär i öppen klass för båda och den premiären får man väl vara nöjd med. Om jag inte är helt ute och cyklar så gick Linnea och Chili med det också upp i ledningen i poängligan, jag ska uppdatera hemsidan i morgon.
Jag åkte tillsammans med valpköparna Marie och Marie (och hundarna Zäta och Vega) till Skellefteå för att starta rörligt viltspårprov, eller de båda andra skulle starta och jag skulle vara med för att se och lära. De har gjort om reglerna lite så vi ville få lite info om detta också. Och den nya spårstarten kräver lite mer av föraren, det gäller att tänka till lite avseende vind, påsläpp mm. Det är inte "bara" att knalla på som det var innan. Det fick Marie och Zäta erfara, som kom lite för lågt i vind och fick trassla på ett tag innan de hittade spåret, något som sänkte Zäta lite. De fixade spåret sedan och fick en 3:a för sitt arbete i sin öppenklasspremiär. Marie och Vega startade anlagsklass och blev godkända där. Bra jobbat alla spårtjejer idag och grattis till prestationerna! Nu ska jag ta tag i jobbandet med de egna hundarna lite mer också så att vi kan ge er en match i poängligan. Den 11 juni ska vi dra igång tränandet på allvar, akta er då! ;o)
Resultat
Allt går inte åt skogen. Linnea och Chili tävlade lydnad i Kalix idag och fick ett första pris. Stort GRATTIS säger vi till er, det var ni väl värda! Och syrran Raya med matte Ebba har tävlat agility i Skellefteå i helgen. Vet inget än om dagens resultat men igår blev det en disk i agilityklass och en snöplig rivning med pyttelitet tidsfel och en 9:e plats i hoppklass. Härligt att säsongen är igång!
Världens bästa Melvin har fyllt fyra år
Igår fyllde min svarte prins fyra år. Den slarviga matten, tillika uppfödaren, glömde förstås bort detta men påmindes på eftermiddagen av valpköpare - tack Lisa! Nu blev det en ganska bra dag ändå för herr'n, han fick träna markeringar och busa med syrran på förmiddagen och bättre födelsedag kunde killen nog inte tänka sig. Ännu bättre blev den väl av att både han och syrran lyckades hitta något snusk ute som de så klart smakade på. :/ Det kom inga goda dofter från min kille på morgonen, så mycket kan jag säga...
Min ögonsten, killen som alltid ger allt vilken form av träning det än gäller. På gott och på ont.
Marie och jag bestämde oss lite hastigt för att träna en stund eftersom båda var lediga. Markeringar stod på schemat och Vega var kalasduktig. Markerade för kort på den första men fattade snabbt galoppen och gick ut längre. Minnesmarkeringar löste hon också galant och samma sak när jag kastade bort från mig, dvs den blev ännu längre. Otroligt fokuserat och snyggt! Liten fördröjning vid upptaget, samma som brorsan har roat sig med, men bara den detaljen försvinner så ser resten jättefint ut.
Morsan fick också jobba och tyckte förstås att det var helfestligt. Lite enkelt upplägg för henne kanske, men å andra sidan kan det vara bra att lyckas ibland också. Kul att se att hon kan sätta fart när det är något roligt på g, annars är hon hopplös nu när vi mest rör oss längs vägar. Ser ni en surmulen labrador som går passgång, då är det förmodligen Visa på koppelpromenad... Det är en skymf att någon som hon ska gå kopplad, hälsar hon.
Melvins jobb kan man väl sammanfatta med fort och fel. Han markerar fint men hinner liksom inte ta sig till området innan fokuseringen brister och han slår på STORA söket istället. Nu skyller vi på att vi inte jakttränat på ett tag så det blev nog lite överslag i farbrors hjärna, men helt klart är ju detta något som förföljer oss, det är lite samma sak med längre dirigeringar. Nåväl, vi har något att jobba på. Nu har jag ju tänkt lägga hans jaktprovskarriär på hyllan med tanke på armbågen men träna måste vi ju ändå och det här är helt klart en nöt att knäcka för matten som jag troligtvis kan lära mig en hel del på själv också.
Prins Melvin. Ni som var med på den gamla goda tiden, ser ni likheterna med Elliot i uttrycket? Det är storleken på öronen som gör den största skillnaden, tycker jag, i övrigt är de närmast kusligt lika.
Blir liiite sugen på att kanske försöka starta Visa på prov till hösten om jag bara får henne i fysisk form. Det är inte en helt enkel match eftersom hon har väldigt egna åsikter om hur man bäst håller sig i form. Hon lullar fram i sin egen lilla takt och låter sig sällan luras till lek med de andra. Att hon inte vill leka med Melvin tror jag bottnar i att han är ganska brutal, hon har fått några smällar där. Bästa sättet att få fart på Visa är att träna men det känns ju aningen tungjobbat om hennes fysiska kondis enbart ska byggas upp av jaktträning. Sedan har hon ju den lilla egenheten att hon gärna passgångar om hon tycker något är trist. Och att gå i koppel längs väg, eller för den delen lös längs en väg, är oändligt trist om ni frågar Visa. Passgång är en tragisk företeelse att titta på, kan meddelas.
Ikväll står det bowling på schemat, vi ska till nyöppnade O'Learys tillsammans med sonens flickvän och hennes föräldrar. Som alltid när det ska tävlas är jag grymt taggad, jag gillar bowling och jag gillar att tävla. Under gymnasietiden bowlade vi ganska mycket och mitt personliga rekord är 177 poäng. Idag får jag vara glad om jag kommer över 100...
Indexvärden för HD och ED
Så har SKK sparkat igång projektet med HD- och ED-index, där labradoren är en av de fem raser som får vara med initialt. Ganska spännande att göra provparningar på SKK:s Avelsdata (förutsätter dock att båda föräldradjuren finns med i SKK:s register) och se utfallet. Indexvärdet baserar sig på röntgenresultat hos föräldrar, syskon, avkommor m.fl. och är alltså ett föränderligt värde. Målet är att komma på 100 eller över, eftersom siffran 100 representerar rasgenomsnittet och högre värde då är bättre än genomsnittet.
För de väntade valparna ser det i alla fall bra ut. Visa har fått HD-index 109 och ED-index 104. Pappa Vili har i Finland HD-index 115 och ED-index 100. Sedan ska man naturligtvis komma ihåg att detta är en del av många, man kan inte stirra sig blind på enbart lederna. Men det känns förstås ändå bra.
Hemma igen!
Så har Visa och jag kommit hem från Finland. Både resan och parningen gick bra, det känns alltid skönt när det blir en parning med hängning efteråt så att man slipper fundera över om saker och ting verkligen kom där de ska. ;o) Nu vet vi det och kan övergå till att hålla tummarna för att det ger resultat också.
Vili var en trevlig bekantskap, inte så hög som jag hade trott utan alldeles lagom, skulle gissa på normal hanhundsstorlek, ca 56 cm kanske. Väldigt social och positiv var han med ett underbart huvud och uttryck. Jag tog några bilder men som vanligt lyckades jag inget vidare. Man ska inte ha porträttinställning på kameran när man tar rörelsebilder! Här kommer i alla fall ett par mer porträttlika bilder där kameran hann med att ställa skärpan:
Är man glad så viftar man på svansen, därav oskärpan. Kort och kompakt labbekropp med alldeles lagom utveckling för åldern.
Fick också träffa Vilis mamma Sona, halvsyster till mina bokstavsbarn (samma pappa). En tik helt i min smak, lite av den "gamla" modell som jag tycker så mycket om. Nu känns det otroligt spännande att se vad det blir av detta, hoppas, hoppas att det kommer små labbevalpar om sisådär nio veckor.
Här hemma blev det lite kaos när vi kom tillbaka, killarna känner väl att Visa luktar gott och att någon annan "hunnit före". Idefix är som vanligt måttligt intresserad medan Melvin är lite uppspelt och varvad. Inte så att han är jobbig inne på något vis, men dels måste jag ju nu gå skilda rundor (tycker synd om gossarna annars) och dels har han ett väldigt sjå med att hålla koll på omgivningarna och blir därför lite yvigare än vanligt. Lite ärthjärna över honom, om sanningen ska fram. Nåväl, ett par dagar till så ska det vara över.
Hälsoläget här hemma kunde vara bättre. Minstingen hostar på, nätterna är jobbiga och han börjar vara ganska sliten. Blir det ingen bättring till morgondagen så blir det ett nytt läkarbesök, hans tredje den här omgången. Det låter som att det skulle vara mykoplasma men proverna visade inget sådant. Suck... Nu har även dottern feber, bara att hoppas att hennes inte ska vara lika långvarigt. Hoppas också att vi andra ska hålla oss på benen, vi börjar att vara ganska slitna vi med. Det tar på orken att inte kunna sova om nätterna eller att inte sova i sin egen säng. Det märks att man inte är 20 längre...
Snart drar vi!
Imorgon drar vi österut, Visa och jag, för att träffa unge Vili. Håll tummarna för oss!
Ebba och Raya igen
Fick en bild från Cissi som har Rayas kullsyster Ny, måste bara lägga in den. Så här ser de ut, Raya och Ebba, efter dagens klassvinst och LPI. Poängsumman blev finfina 189,5! Jag har sagt det förut och jag säger det igen - jag har världens bästa valpköpare till mina valpar! Och tack Cissi för bilden!
Har en liten fröken svartvit som håller igång här ikväll. Att det finns så mycket energi i någon som är så liten!!!
Den sista ur Nissan-kullen är nu borta
Igår kom det ledsamma beskedet att Myra (SE VCh Huset Elliots Cherry) fått somna in, drygt 13 år gammal. Hon var den sista kvarlevande ur Nissan-kullen efter att två andra syskon också lämnat jordelivet i år. Myra har varit pigg för sin ålder och varit med husse på älgjakten under hösten men blev akut sjuk och husse gjorde det kloka valet att låta henne slippa lidande. Har man nått en sådan ålder ska man få sluta med värdighet. Våra tankar går till matte Lena och husse Tommy och vi skickar många tröstekramar. Hos er fick Myra det bästa liv man hade kunnat tänka sig och blev ompysslad som den prinsessa hon var.
För mig som uppfödare var Nissan-kullen genombrottet i uppfödningen. Jag hade turen att få flera aktiva och intresserade valpköpare och sparade också en valp själv ur den kullen, min älskade Maxi. Vi blev ett gäng som träffades och tränade tillsammans och vi åkte också på en del prov ihop. De var runt året när några av oss åkte till Umeå och startade viltspår och sedan rullade det på. Fixstjärnan var ju Annikas Malla men även Myra och Maxi tog jaktmeriter och alla utom en hade meriter av något slag. Det var en härlig tid som jag i tanken gärna återvänder till. Men med Myra tog den epoken liksom slut. Samtidigt känns det fantastiskt att tre stycken i kullen uppnått en så pass hög ålder och kunde hänga med in i det sista. De var av segt virke, nissorna, precis som jag hade hoppats. Ingen hund blir heller så gammal utan god omvårdnad, tack till er som tagit så väl hand om era nissor.
Myra, 19/7-98 -- 20/10-11
Lydnadspremiär
Idag har Ragnhild och Tassa debuterat i lydnadsklass 1 i Överkalix. Det var premiär för både matte och hund, med allt vad det innebär, men de fick ihop 124 poäng och ett 3:e pris. Grattis tjejer! Nu vet ni hur det är, att man överlever och vad ni behöver jobba på till nästa gång!
Det är så spännande med de här bokstavsbarnen, det tränas och grejas på alla håll och plötsligt kommer det en liten rapport från någon. Ni ska veta att jag tycker att ni är kalasduktiga som jobbar på med era hundar och jag njuter i massor av alla rapporter, stora som små. Tänk att just jag har fått världens bästa valpköpare!
Det är så spännande med de här bokstavsbarnen, det tränas och grejas på alla håll och plötsligt kommer det en liten rapport från någon. Ni ska veta att jag tycker att ni är kalasduktiga som jobbar på med era hundar och jag njuter i massor av alla rapporter, stora som små. Tänk att just jag har fått världens bästa valpköpare!
Othellos barn visar framtassarna!
Fick glädjande nyheter igår - Fiskja Bondens Timber Jack tog cert, CACIB och BIR på SKK Int i Gimo den gångna helgen för domare Kerstin Henriksson. Gunnar, som han kallas, är efter SE VCh Huset Elliots Vice VC (Othello), en underbar och kärnfrisk kille från min Vi-kull. Det gläder mig oerhört att hans valpar nu visar framtassarna. De blev inte bara friska och sunda utan snygga också!
Fr. vä: domare Kerstin, matte Madeleine och så Gunnar.
Det roliga med pappa Othello är att han faktiskt är dokumenterat kärnfrisk. Utöver det sedvanliga - röntgen, ögonlysning och Optigen A - har han deltagit i en blodtrycksstudie vid Ultuna och fått en omfattande hälsoundersökning som tack. Och nej, de hittade inte minsta fel på gossen. Ett otroligt behagligt temperament har han också, liksom sina syskon.
Gunnar, ovan, är relativt lite tränad av en orutinerad men ambitiös matte och har en 3:a nkl jaktprov (pappa har 1:a nkl). Förhoppningsvis blir det mer när avlämningarna sitter, enligt matte besitter han massvis med will to please. Vi önskar också lycka till i ringarna framöver!
Fr. vä: domare Kerstin, matte Madeleine och så Gunnar.
Det roliga med pappa Othello är att han faktiskt är dokumenterat kärnfrisk. Utöver det sedvanliga - röntgen, ögonlysning och Optigen A - har han deltagit i en blodtrycksstudie vid Ultuna och fått en omfattande hälsoundersökning som tack. Och nej, de hittade inte minsta fel på gossen. Ett otroligt behagligt temperament har han också, liksom sina syskon.
Gunnar, ovan, är relativt lite tränad av en orutinerad men ambitiös matte och har en 3:a nkl jaktprov (pappa har 1:a nkl). Förhoppningsvis blir det mer när avlämningarna sitter, enligt matte besitter han massvis med will to please. Vi önskar också lycka till i ringarna framöver!
Grattis Ragnhild och Tassa!
Idag lyfter vi på hatten för Ragnhild och Tassa (Huset Elliots Tau) som varit i Skellefteå och spårat hem anlagsklassen i viltspår. Plättlätt, sa Tassa. Grattis säger vi!
Tassa (vitt band) innan hon visste vad viltspår var...
Tassa (vitt band) innan hon visste vad viltspår var...
Tutan har lämnat oss
Så kom den där dagen som alla hundägare fasar för, när man ska skiljas från sin fyrfota vän. Tutan har lämnat oss, en hund som har funnits hos oss sedan sitt allra första andetag. En stor hund, en stark hund, en stolt hund men på slutet en väldigt tung, trött och flåsig hund. Det kändes ovärdigt de sista dagarna, beslutet var tungt att fatta men det känns samtidigt skönt att veta att hon slipper må dåligt. Övriga flocken noterade också att hon tacklade av och det kändes inte rätt att hon skulle ha det så. Nu är hon borta, vi vet att hon har det bättre men saknaden är stor. Tutan fattas oss. En älskade familjemedlem, en underbar arbetshund och husses trogna jaktkamrat är borta för alltid.
Tutan var tänkt att vara husses hund. Länge trätte vi om vem som skulle förvalta henne men till sist insåg husse att tiden tröt och matte tog över träningen och tävlandet. Hela sitt liv var Tutan dock husses flicka, det var vid hans stol hon satt om kvällen och tiggde kel när vi drack vårt kvällste. Lyckan var total när hon fick följa med husse och jaga sjöfågel och vi fascinerades av hur bra det gick den sista säsongen då hon hade starkt nedsatt syn men antagligen var desto bättre på att ljudmarkera. I timmar gick hon med hussen i blötan längs strandkanten utan att visa den minsta stelhet dagen efter. Också det fascinerade oss, vi anade redan då att det kanske skulle bli hennes sista jaktsäsong.
Tutan var en oerhört stark hund. Hon hade en arbetsvilja som var enorm och en självständighet som inte gick av för hackor. Länge pekade hon finger åt matten, gjorde som hon ville på jaktproven och vägrade lägga sig på läggande under gång på lydnaden. Matten var helt frustrerad men till sist kom vi överens om att (oftast) dra åt samma håll och då gick det genast bättre. Det kändes dock alltid som en kompromiss, Tutan lät mig tro att jag bestämde men vi visste båda två att det skedde på hennes villkor. Hon tog sin etta i unghundsklass jaktprov och efter att matte tog till klickern så fixade vi också 194 poäng i lydnadsklass 1. Tutan kunde vara helt fantastisk, bara vi var överens om hur saker skulle gå till.
Exteriört var Tutan en gigantisk hund, stor som en hane och ganska grov i konstruktionen. Hennes utställningskarriär blev kort men intensiv, hon tog ett Ck i jaktklass och då lade vi ner. Man ska sluta när man är på topp!
Debuten i öppen klass jakt blev ingen höjdare, Tutan knäckte vilt och gick ett tag under namnet Trutan. Vår sista start i öppen klass gjorde vi 2006, matte hade tummen i ögat på Tutan och vi slet oss till ett tredje pris. Domare Alf Nordlund sa att det kändes som om vi inte drog åt samma håll. Han anade inte hur rätt han hade.
Mat var Tutans stora passion hela hennes liv. Jag har aldrig ägt en mer matfixerad hund eller en hund som kunnat prestera längre dregeltrådar. Det kommer att kännas konstigt att inte längre behöva torka dregelklet från Tutans hörna på köksgolvet.
Våren 2007 blev Tutan svårt sjuk och var nära att lämna oss men klarade sig som genom ett mirakel. Från den här tiden blev hennes liv kantat av medicinering och olika sjukdomar, vi fick sluta tävla och Tutan blev familjehund. Hon fick också en lite annan personlighet, min forna arbetsmyra blev mer bekväm och gjorde helst inget som inte renderade i snabb godisbelöning.
Några inhopp fick hon dock göra. Stina och hon utställningstränade och Stina tävlade ungdoms-DM i junior handling med Tutan år 2007, vilket slutade med en fantastiskt andra plats.
Tutan blev aldrig den avelshund jag hade hoppats på och vi fick aldrig avsluta vårt arbete på tävlingsbanorna som det var tänkt. Men hon var en underbar familjemedlem, snäll som få och älskad av alla. Vi kommer för alltid att minnas hunden med de stora öronen, de snälla ögonen, den hungriga blicken och de rinnande mungiporna. Hon var vår stora Tuta, hon älskade oss villkorslöst och gav oss så mycket. Tack för allt, älskade hund!
Tutan var tänkt att vara husses hund. Länge trätte vi om vem som skulle förvalta henne men till sist insåg husse att tiden tröt och matte tog över träningen och tävlandet. Hela sitt liv var Tutan dock husses flicka, det var vid hans stol hon satt om kvällen och tiggde kel när vi drack vårt kvällste. Lyckan var total när hon fick följa med husse och jaga sjöfågel och vi fascinerades av hur bra det gick den sista säsongen då hon hade starkt nedsatt syn men antagligen var desto bättre på att ljudmarkera. I timmar gick hon med hussen i blötan längs strandkanten utan att visa den minsta stelhet dagen efter. Också det fascinerade oss, vi anade redan då att det kanske skulle bli hennes sista jaktsäsong.
Tutan var en oerhört stark hund. Hon hade en arbetsvilja som var enorm och en självständighet som inte gick av för hackor. Länge pekade hon finger åt matten, gjorde som hon ville på jaktproven och vägrade lägga sig på läggande under gång på lydnaden. Matten var helt frustrerad men till sist kom vi överens om att (oftast) dra åt samma håll och då gick det genast bättre. Det kändes dock alltid som en kompromiss, Tutan lät mig tro att jag bestämde men vi visste båda två att det skedde på hennes villkor. Hon tog sin etta i unghundsklass jaktprov och efter att matte tog till klickern så fixade vi också 194 poäng i lydnadsklass 1. Tutan kunde vara helt fantastisk, bara vi var överens om hur saker skulle gå till.
Exteriört var Tutan en gigantisk hund, stor som en hane och ganska grov i konstruktionen. Hennes utställningskarriär blev kort men intensiv, hon tog ett Ck i jaktklass och då lade vi ner. Man ska sluta när man är på topp!
Debuten i öppen klass jakt blev ingen höjdare, Tutan knäckte vilt och gick ett tag under namnet Trutan. Vår sista start i öppen klass gjorde vi 2006, matte hade tummen i ögat på Tutan och vi slet oss till ett tredje pris. Domare Alf Nordlund sa att det kändes som om vi inte drog åt samma håll. Han anade inte hur rätt han hade.
Mat var Tutans stora passion hela hennes liv. Jag har aldrig ägt en mer matfixerad hund eller en hund som kunnat prestera längre dregeltrådar. Det kommer att kännas konstigt att inte längre behöva torka dregelklet från Tutans hörna på köksgolvet.
Våren 2007 blev Tutan svårt sjuk och var nära att lämna oss men klarade sig som genom ett mirakel. Från den här tiden blev hennes liv kantat av medicinering och olika sjukdomar, vi fick sluta tävla och Tutan blev familjehund. Hon fick också en lite annan personlighet, min forna arbetsmyra blev mer bekväm och gjorde helst inget som inte renderade i snabb godisbelöning.
Några inhopp fick hon dock göra. Stina och hon utställningstränade och Stina tävlade ungdoms-DM i junior handling med Tutan år 2007, vilket slutade med en fantastiskt andra plats.
Tutan blev aldrig den avelshund jag hade hoppats på och vi fick aldrig avsluta vårt arbete på tävlingsbanorna som det var tänkt. Men hon var en underbar familjemedlem, snäll som få och älskad av alla. Vi kommer för alltid att minnas hunden med de stora öronen, de snälla ögonen, den hungriga blicken och de rinnande mungiporna. Hon var vår stora Tuta, hon älskade oss villkorslöst och gav oss så mycket. Tack för allt, älskade hund!
