Huset Elliot

Så kom den där dagen som alla hundägare fasar för, när man ska skiljas från sin fyrfota vän. Tutan har lämnat oss, en hund som har funnits hos oss sedan sitt allra första andetag. En stor hund, en stark hund, en stolt hund men på slutet en väldigt tung, trött och flåsig hund. Det kändes ovärdigt de sista dagarna, beslutet var tungt att fatta men det känns samtidigt skönt att veta att hon slipper må dåligt. Övriga flocken noterade också att hon tacklade av och det kändes inte rätt att hon skulle ha det så. Nu är hon borta, vi vet att hon har det bättre men saknaden är stor. Tutan fattas oss. En älskade familjemedlem, en underbar arbetshund och husses trogna jaktkamrat är borta för alltid.

Tutan var tänkt att vara husses hund. Länge trätte vi om vem som skulle förvalta henne men till sist insåg husse att tiden tröt och matte tog över träningen och tävlandet. Hela sitt liv var Tutan dock husses flicka, det var vid hans stol hon satt om kvällen och tiggde kel när vi drack vårt kvällste. Lyckan var total när hon fick följa med husse och jaga sjöfågel och vi fascinerades av hur bra det gick den sista säsongen då hon hade starkt nedsatt syn men antagligen var desto bättre på att ljudmarkera. I timmar gick hon med hussen i blötan längs strandkanten utan att visa den minsta stelhet dagen efter. Också det fascinerade oss, vi anade redan då att det kanske skulle bli hennes sista jaktsäsong.


Tutan var en oerhört stark hund. Hon hade en arbetsvilja som var enorm och en självständighet som inte gick av för hackor. Länge pekade hon finger åt matten, gjorde som hon ville på jaktproven och vägrade lägga sig på läggande under gång på lydnaden. Matten var helt frustrerad men till sist kom vi överens om att (oftast) dra åt samma håll och då gick det genast bättre. Det kändes dock alltid som en kompromiss, Tutan lät mig tro att jag bestämde men vi visste båda två att det skedde på hennes villkor. Hon tog sin etta i unghundsklass jaktprov och efter att matte tog till klickern så fixade vi också 194 poäng i lydnadsklass 1. Tutan kunde vara helt fantastisk, bara vi var överens om hur saker skulle gå till.

Exteriört var Tutan en gigantisk hund, stor som en hane och ganska grov i konstruktionen. Hennes utställningskarriär blev kort men intensiv, hon tog ett Ck i jaktklass och då lade vi ner. Man ska sluta när man är på topp!

Debuten i öppen klass jakt blev ingen höjdare, Tutan knäckte vilt och gick ett tag under namnet Trutan. Vår sista start i öppen klass gjorde vi 2006, matte hade tummen i ögat på Tutan och vi slet oss till ett tredje pris. Domare Alf Nordlund sa att det kändes som om vi inte drog åt samma håll. Han anade inte hur rätt han hade.

Mat var Tutans stora passion hela hennes liv. Jag har aldrig ägt en mer matfixerad hund eller en hund som kunnat prestera längre dregeltrådar. Det kommer att kännas konstigt att inte längre behöva torka dregelklet från Tutans hörna på köksgolvet.



Våren 2007 blev Tutan svårt sjuk och var nära att lämna oss men klarade sig som genom ett mirakel. Från den här tiden blev hennes liv kantat av medicinering och olika sjukdomar, vi fick sluta tävla och Tutan blev familjehund. Hon fick också en lite annan personlighet, min forna arbetsmyra blev mer bekväm och gjorde helst inget som inte renderade i snabb godisbelöning.

Några inhopp fick hon dock göra. Stina och hon utställningstränade och Stina tävlade ungdoms-DM i junior handling med Tutan år 2007, vilket slutade med en fantastiskt andra plats.

Tutan blev aldrig den avelshund jag hade hoppats på och vi fick aldrig avsluta vårt arbete på tävlingsbanorna som det var tänkt. Men hon var en underbar familjemedlem, snäll som få och älskad av alla. Vi kommer för alltid att minnas hunden med de stora öronen, de snälla ögonen, den hungriga blicken och de rinnande mungiporna. Hon var vår stora Tuta, hon älskade oss villkorslöst och gav oss så mycket. Tack för allt, älskade hund!