Funderingar

Gjorde just följande inlägg på Facebook och tänkte utvidga det lite i bloggen:
 
Vi människor har en märklig syn på vår bästa vän, hunden. Vi tycker att det är rart när de snarkar och har svårt att få luft för att andningsvägarna är för trånga. Vi skrattar och tycker att det är lite festligt när de fångar fiktiva flugor i luften eller kliar frenetiskt samtidigt som de skriker. Vi räddar vettskrämda gatuhundar från Rumänien och försöker tappert att få rätsida på hundar som är så livrädda att de skyggar för vattenskålen, för sin ägare och nästan för sin egen skugga. Hundar som gör utfall mot allt och alla sätter vi munkorg på i vår iver att rehabilitera dem, år efter år. Allt detta när det kanske mest humana av allt vore att ställa sig frågan varför? Mår min hund bra? Finns den här på jorden för sin egen skull eller faktiskt bara för min? Och nej, du räddar inte en smuggelhund när du köper den ur bakluckan på en bil. Du gör det bara möjligt för en cynisk människa att fortsätta tjäna pengar utan minsta tanka på hur djuren har det.
 
Att vara hunduppfödare är en grannlaga uppgift. Det ställer krav på intresse och kunnande. Det är inget man gör för att man har en tik, för att hunden är snäll mot barn eller för att grannen har en så trevlig hanhund i en fin färg. Det är ett ansvar man tar på sig - mot hunden, mot valpköparen och mot samhället. Idag finns det alldeles för många osunda hundar på våra gator, hundar som faktiskt skulle må allra bäst om de slapp lidandet. Men vi ska rädda, till varje pris. Vi räddar vettskrämda gatuhundar från Rumänien, klämmer in dem i ett flygplan och fraktar dem till vårt kalla Nord, till ett liv i koppel och bakom väggar och staket när de fram tills nu har levt ett liv i frihet. Vi köper smuggelhundar, kanske för att de är billiga men kanske också för att rädda dem undan den hemska människan som har dem i bakluckan på bilen. Samma människa som kommer att fortsätta hämta hem hundar från valpfabriker så länge det finns godtrogna köpare. Vi har hundar som är vettskrämda, som måste äta lugnande tabletter för att klara livet i samhället och som inte kan lämnas ensamma utan att klättra på väggarna. Men vi ska rädda dem. Till varje pris. Vi räddar, vi rehabiliterar och vi opererar. Gör vi det för hundens skull? Eller, hemska tanke, gör vi det för vår egen skull? Är det inte dags att ta ett ansvar och börja låta hunden vara just hund?
 
Jag är med i diverse hundinriktade grupper på Facebook, flera som handlar om hundträning. Jag blir mer än beklämd när jag gång efter annan läser om hundar som gör utfall och som ska tränas. Man diskuterar lämpliga koppel (kanske flexi?), vilken munkorg man ska ha och hur man "testar" hundens beteende genom att uppsöka hundtäta miljöer. Det senare irriterar mig faktiskt oerhört. Jag vill inte offra min glada, friska hund för att någon förstahundsägare med en mystisk blandning av diverse kamphundsraser ska "testa" om hunden fortfarande gör utfall. Om den gör utfall och min hund råkar vara just där, just då? Som hundägare har jag ett ansvar, gentemot min egen hund men också gentemot andras och gentemot min omgivning. Mitt allra största ansvar är att låta min hund slippa lida. Det är här frågan kommer igen, finns min hund här på jorden för sin egen skull eller faktiskt bara för min?
 
Så till mitt eget lilla lyckopiller Ila. Vad ljuvligt det är att ha en labbevalp igen! Så mycket man får gratis! Och så mycket energi det ryms i den lilla svarta, sammetslena kroppen med krokodiltänder! Inkallningen börjar sitta, kissa ute är kul för då får man godis (kniper man av och lyckas göra två pölar så blir det två godisar!). Sitta för att få mat (inget kommando än) har hon också fattat. Det här med att vänta en millisekund på ett varsågod och att inte röra de andra hundarnas mat, det har vi inte riktigt fått till än men vi jobbar på det. Söt som socker är hon också. Jag är kär!
 
 

Kommentarer
Postat av: Katarina

Du har så genomtänkta och kloka funderingar/åsikter. Fler borde få läsa dem. Du skulle skicka en krönika till t ex Hundsport.

2016-01-31 @ 21:03:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0