Huset Elliot

Igår stod det jaktträning på programmet tillsammans med goa valpköpare (Katarina med Jota och Marie med Vega). Vilt hade önskats så jag hade med mig en kasse gott och blandat. Vi började med lite enkla vattenmarkeringar, mest för att svalka hundarna eftersom det var ganska så varmt. Sedan körde vi fält. Vega har tidigare varit lite fundersam kring en del vilt men igår hade hon snabba, fina upptag och raka inlevereringar där de flesta avlämningarna kom i handen. Jag är så otroligt stolt över de där två, de har tränat idogt under säsongen och verkligen gjort stora framsteg. Så kul att se.

 

Lilla Jota har inte jakttränat så mycket eftersom bevakning är hennes huvudmål. Hon visade upp otroligt fina retrieveregenskaper - stor viltfinnarförmåga, fina upptag och en stor arbetsvilja. Imponerande av en så "rå" hund.

 

Visa fick också jobba. Det hela blev lite för enkelt för henne men vilt triggar alltid. Matte måste ta tag i frökens olydnad, den visar sig på alla plan snart - tiggande vid matbordet, ohörsamhet vid fotgåendet osv. Man tar sig lite friheter när man blir äldre och matte är för mesig för att säga till.

 

Den svarte prinsen var förstås helt i gasen, både över kompisarnas närvaro och över att få jobba. Som vanligt hade han väääldigt svårt att komma in direkt, han vill gärna söka vidare med vilt i munnen om han tycker att det ryms en till. Stora trutar kommer in direkt men kråkor och måsar tycker han att man kan ta två av. Det blev en del visslande om vi säger så. Men han är lättstyrd, han är mån om att vara matte till lags och han är arbetsvillig som få, min svarte prins.

 

I pauserna fick den lille trefärgade stå för underhållningen. Han tyckte nog att det var ganska skoj att strutta runt, bli bjuden på frolic och nosa på fåglarna. Så här lycklig var han över att få vara med:

 

Den lille prinsen. Foto: Katarina Antonsen

 

Glada rapporter kom också från Jenni och Loovis igår. De eländiga öronen fortsätter att vara rena och fina. Det sorgliga i kråksången är att alla besvär troligtvis kunde ha undvikits om hon fått rätt hjälp från början. Flera tusenlappar har ramlat iväg på antibiotikakurer, spolningar och annat, när vad som behövdes var kortison och måttlig rengöring. Det gör mig lite beklämd ibland, detta med veterinärvården. Jag tycker många gånger att vi djurägare hamnar i en märklig sits där vi förväntas stå med mössan i hand och vara tacksamma. Vi söker hjälp för att vi har ett sjukt djur, vi tar ledigt från våra jobb för att uppsöka veterinär, kan få sitta i timmar och vänta i ett väntrum trots att vi har en avtald tid. Inga ursäkter men tid kostar oss också pengar i form av utebliven arbetstid. Så får vi komma in, vi får en behandling som vi naturligtvis tror på och betalar för detta samt för de mediciner som ordinerats. När det blir fel är det vår plånbok som betalar. Bemötandet av kunden tycker jag många gånger kunde vara trevligare, nu blir det vi som ska känna en enorm tacksamhet trots att vi faktiskt betalar ganska dyra pengar för att få hjälpen.  

 

Raskt över till resultat istället. Ebba och Raya debuterade i lydnadsklass II igår och verkar ha fått till det riktigt bra. De stannade inte över prisutdelningen men det verkar ha varit ett första pris med god marginal. De är otroligt duktiga, de där två. Stort GRATTIS till er!

 

Idag är Stina och Maya på agilitytävlingar i Drängsmark. Maya var helt i gasen när hon såg vad matten packade, hon skrek glädjeskrik som hade kunnat väcka en döv. Hoppas nu att det går bra för dem och att det ramlar in någon pinne. Själv ska jag pallra mig iväg ut i spårskogen för att spåra med hemmavarande hundar och valpköpare. Ser fram emot en trevlig dag.