Valparna är här!

Nu är valparna födda under minst sagt dramatiska former. Vi jobbade på här hemma, Jota och jag, och till slut föddes en pytteliten tikvalp på endast 147 gram, den minsta labbevalp jag någonsin har sett. Hon var kraftigt medtagen, jag trodde först att hon var död men efter mycket jobbande med henne från både Jota och mig så fick vi igång henne. Sedan hände absolut ingenting. Efter ett par timmars idogt springande runt huset så åkte vi till Djursjukhuset. Där slog de en plåt och såg fyra valpar, långt ifrån den jättekull som vi hade förväntat oss (fast där hade jag redan anat pråd med tanke på formatet på Jota och gissat på 5-6 stycken). Inga fellägen så hon fick värkstimulerande och - ingenting hände. Då blev det kniven... :(
 
Det visade sig att alla valpar legat i ett och samma livmoderhorn, det andra var helt orört. I det hornet var det trångt, två små flickor hade legat i kläm och var påtagligt mindre än de andra tre bumlingarna. Att det kommer småttisar i en kull på fem är ju inte så vanligt, men tänk er att det i normalfallet kunde ha varit lika många till så förstår ni...
 
I alla fall. Hem kom vi med fem valpar, fyra flickor och en pojke och alla svarta. Den förstfödda var fortsatt medtagen och ville inte alls suga. Jag kämpade som en tok för att få igång henne men till slut fick jag inse slaget förlorat och hon blev en liten änglahund. Sådan svider i hjärtat, man vill ju att alla ska klara sig.
 
Nu har vi fyra valpar, tre tjockisar och så en liten ärta som är en riktigt fighter och så sakteliga ökar i vikt även hon. Hon vägde 162 gram när hon kom i lördags och väger 220 idag, pyttelitet javisst, men den procentuella ökningen är inte dålig. Hon suger ordentligt men orkar ju inte riktigt trampa som de andra så hon får lite hjälp på traven. Mamma Jota är en lugn och fin mamma som pysslar om sina små på bästa sätt. Och lugnet börjar äntligen lägga sig över Lavstigen efter några turbulenta dygn, även om jag räknar med att sova på en fällsäng i hallen utanför tvättstugan (där valplådan står) i någon vecka till eller så. Så om jag verkar mer förvirrad och hålögd än vanligt så vet ni varför.
 
 
Tyvärr väntade ju flera på hanvalp och er fick jag göra besvikna. Det är aldrig roligt, jag vill så gärna att alla ska få valp men råder inte över naturen. Nu ligger vi lågt några dagar, går allt vägen så kan det eventuellt finnas en tikvalp att tinga till ett hem som kan erbjuda henne ett aktivt liv och gärna är intresserad av att arbeta och meritera sin hund. Med tanke på hur aktiva halvsyskonen från förra kullen är (samma pappa, Jotas syster är mamma) så borde det kunna bli riktigt roliga arbetshundar med mycket energi.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0