Huset Elliot

Igår kom de då, våra första cavaliervalpar! Inte riktigt på det sätt som jag hade tänkt mig det hela dock. Jag borde ju ha lärt mig vid det här laget att man inget kan planera, naturen har sin egen vilja. Vi tar det från början.

De sista veckorna blev Maya väldigt rund. Jag måttade med labbevalpsögat och tänkte mig 3 valpar. Insåg att cavaliervalpar är betydligt mindre och tänkte då att det borde finnas i alla fall 4-5 stycken därinne. Spännande!

Valpningen började som vanligt med flämtande och bäddande. Till skillnad från labbarna så krävde Maya aktivt deltagande av matten hela natten - klia magen, sitta knäet eller bara ögonkontakt. Om matten slumrade till kom det efter en stund en liten kall nos och puttade bestämt. "Hallå där, håll mig sällskap"! Så vid 8-snåret gick plötsligt vattnet. Strax efteråt kom det några värkar, en paus på 20 minuter och sedan några till. Efter det - ingenting. Vi var ute och rastade och donade på men fick inte igång något. Väntade den tid som veterinären sagt (nästan i alla fall) men sedan åkte vi in. Röntgen visade på tre valpar, Maya fick kalk och jodå, några till krystvärkar kom men inte mer. Ny promenad, ingenting. Ny röntgen, valparna hade inte ändrat läge men var de inte lite stora? Man mätte och bedömde att de ändå skulle kunna komma ut rätt väg, varpå hon fick värkstimulerande. En mardröm för matten! Maya fick direkt rejäla krystvärkar, skrek som en stucken gris och tog i så att jag trodde att hon skulle spricka. Resultat - ingen valp. Då blev det kniven... :(

Den första valpen visade sig vara död och stor. Med hem följde två trefärgade valpar av labradorstorlek (300 gram respektive 285 gram) och en lite matt Maya. Valparna var starka som små oxar, sökte aktivt spene och tar sig fram som små målsökande robotar i lådan. Och lilla Maya är en helt fantastisk mamma, pysslade om sina små trots att hon var omtöcknad, vänder sig regelbundet så att de ska dia på olika sidor, tvättar och pysslar. Vägrar förstås att lämna lådan, inte ens med koppel på följer hon med utan jag får lyfta ut henne för att kissa. Faktiskt helt fantastiskt att få se detta, jag har hört att cavalierer är duktiga mammor och det är verkligen sant.

Valparna är förstås alldeles, alldeles underbara, stora och välmående (för stora för sin lilla mamma, kan inte för mitt liv begripa hur de kunde bli så stora) och ger ett väldigt starkt intryck. Nu ska vi njuta av dem en tid innan vi beslutar oss om framtiden. Men en liten bild på underverken måste vi förstås bjuda på. :)