Huset Elliot

Just som jag tyckte att den svarte gossen var bättre så började han kräkas. Han har kräkts någon enstaka gång i veckan, pinnar tänkte jag och brydde mig mindre. Men så kräktes han flera gånger igår morse och eftersom man ska upphöra med Rimadyl om de får kräkningar eller diarré så var det bara att sluta medicinera. Kräkningar idag också, hoppas att det var sista vändan. Ingen veterinär har så klart ringt, jag är inte förvånad utan ganska luttrad vid det här laget. Nu har jag mailat dem och hoppas att någon ska ringa på måndag i alla fall. Få se vart det här landar nu då. :(

 

Den svarta lilla tanten, Melvins mamma Visa, är ju min lilla pärla. Men ibland är hon en aningen mindre värdefull pärla. Med åren har hon skaffat sig vissa idéer, eller kanske snarare odlat dem. Hon har aldrig gillat att gå i koppel, i hennes värld kan behov bara uträttas enskilt bakom en gran ute i skogen och springer gör man lös och ledig som man vill i skogen. Alltså kan vi heller inte gå längs vägar om hon ska vara glad, även om hon råkar vara lös. Går vi längs en väg så envisas hon med att gå bakom mig, gärna mitt i vägen dessutom. Eftersom de flesta vägar vi traskar längs är bilvägar, om än med extremt lite trafik, så är det ingen särdeles bra idé. Matte försöker vara envis men Visa är tjurig som en gammal get.

 

I alla fall. Igår skulle vi gå runt byn. Matte bestämde sig för att idag ska Visa banne mig gå före och på kanten. Visa blev helt perplex, inte kan man gå före och längs kanten när man ska gå bakom och mitt i vägen! Hon tjurade ihop helt och skulle hela tiden gå i bågar för att hamna bakom men matte var på hugget och manade på. När vi gått en bit insåg matte att Visa inte ens kissat, varpå jag också gav mig på att försöka uppmana henne till detta. Nu var hennes världsbild helt rubbad - kissa på kommando längs en väg??? Hon irrade fram och tillbaka i diket men kissa, nej. Matte gav upp och knallade på med de svarta före sig (Melvin hade vid det här laget glatt och obekymrat uträttat sina behov). När vi nästan gått halvvägs och det närmar sig stället då vi ska koppla, ser jag hur det stickar ut något ur Visas rumpa. Bajs! Jag försöker få henne till kanten men nej, hon springer i en stor båge ut på vägen och ska bakom mig. Ur rumpan trillar det bajs, tydligen gick det inte att knipa längre. Matten springer dubbelvikt med sin bajspåse och plockar upp, nu tämligen arg på sin svarta pärla. Vi vänder hemåt. Inser när vi närmar oss huset att Visa inte har kissat än. In i skogen och kommenderar "kissa" men glättig röst. Visa kutar rakt ut, springer slalom mellan träd och kommer glatt tillbaka - utan att ha kissat. På't igen, nytt kommando och nytt irrande. Tredje gången sätter hon sig motvilligt och kissar. Jag ska uppenbarligen inte bestämma var, när eller hur hon uträttar sina behov. Behöver jag säga att jag var arg när vi kom tillbaka in!?

 

På eftermiddagen igår satt jag och jobbade häruppe (det är mycket nu, som han sa, Sauk) när jag hörde mysko ljud från köket. Trodde först att det var barnen tills jag insåg att hej, jag är ju ensam inne. Nerför trappen och vem står på köksbordet om inte Morris!? Kan säga att han fort kom ner, matte hade inte snälla rösten. Tydligen var det en strimma sol på bordet och där ville Morris vara. Matten är hes idag, undrans varför...

 

Mayas mage växer och hon går ständigt runt och tigger. Äter man en macka så får man blickar som säger "hur KAn du äta den där alldeles själv när jag är dräktig och behöver all mat jag kan få?". Och naturligtvis kan inte matte äta hela mackan själv då... Me man får akta fingrarna, hon hugger som en kobra nu när det är mat på gång. Skruttan! Vi undrar spänt hur många som bor därinne och hur det ska gå. Roligt är också att pappa till valparna, Elmo, nu inte bara är skannad A utan också gentestad och fri från anlag för sjukdomarna episodic falling och dry eye/curly coat. Han har också hjärta ua efter sex år, Maya har hjärta ua efter fem och ett halvt år och hennes pappa har alldeles nyss fått nytt intyg på hjärta ua efter fyllda nio år. Vi tror och hoppas på friska, långlivade valpar med en bra exteriör och mycket fart. Hör av dig om du vill veta mer!

Varje år vid den här tiden så lovar jag mig själv att aldrig, aldrig mer, nästa gång ska jag sköta mig och ha alla papper framme och klara så att jag kan deklarera direkt. Hittills har jag inte lyckats... Men i år kom deklarationen i alla fall in under normal arbetstid och det blev inget nattskift i vild panik. Alltid något. Maken följer däremot sin egen tradition att slänga in den någon gång strax före midnatt, misstänker jag. Själv har jag slitit med bokföring i flera dagar nu utan uppehåll så jag är lite sliten. Men nu har det ramlat in en herrans massa jobb så det är bara att fortsätta ligga i. Nu njuter jag av att vara i hygglig fas med bokföringen igen och nu ska jag minsann hålla näsan över vattenytan framöver! 

 

Det intressanta med att bokföra sin hunduppfödning är att man ser var kronorna landar. Vi som sköter vår uppfödning "vitt" redovisar också moms. Det är något att tänka på när man överväger att köpa billig, oreggad valp på Blocket. Inte bara har en SKK-ansluten uppfödare krav i form av hälsokontroller och annat, många av oss deklarerar också våra inkomster och utgifter och förser staten med momspengar. Den stora förtjänsten landar i fickan på den uppfödare som inte meriterar, inte registrerar, inte hälsokollar och inte betalar moms. Tänk på det om du går i hundköpartankar. Vem vill DU gynna?

 

Maya är dräktig, därom råder inga tvivel nu. Magen sväller och hon är ganska loj om det inte gäller mat. Gav henne en bit av min macka igår och trodde att halva handen skulle ryka. Dess värre lyckades hon på något märkligt sätt trampa snett under gårdagens koppelrunda och var framhalt så nu råder total vila. Som alltid blir det stort pådrag, Maya är en drama queen av rang och jag, som är van vid labbarnas härdighet, går på det varenda gång. Idag är lilla fröken (som var nära döden igår om du frågar henne) påtagligt mycket bättre och kan inte fatta varför hon inte får gå med på promenad. 

 

Det där högtrycket som meteorologerna har pratat så mycket om, det lyser med sin frånvaro. Så här såg det ut här på förmiddagen idag:

 

 

 

Jag har nu inlett letandet efter hane till sommarens labradorkull. Inte helt enkelt, kan meddelas. Antingen så är indexvärdena för leder lite knackiga, eller så har de avkommor med tveksamma MH-resultat, eller så är de inte gentestade för vare sig PRA eller EIC eller så... Ja, listan kan göras ganska lång. Jag tycker själv att min kravspec är ganska modest, jag söker efter en hane med för mig kända dp-linjer, gärna av äldre modell (vill försöka ha kvar äldre hundar i stamtavlan så länge det går, det känns bra på något vis). Måste inte ha så där vansinnigt många arbetsmeriter själv egentligen, hellre då kanske avkommor som har visat upp några egenskaper. Det säger ju mer om avelsvärdet hos föräldradjuret, enligt mitt tänkesätt. Ska förstås komma ur en kull med bra ledstatistik och gärna ha avkommor med bra ledstatistik. Här kommer ju indexvärdet in, det ger en hygglig fingervisning om hur det ser ut (men man får vara alert på ev. utländska föräldradjur som inte bidrar till något). Och så då allt det där man inte kan se i statistiken utan som måste kollas upp bakvägen... Nåväl, jag försöker jobba på, nystar tankar, kollar killar jag har haft i bakhuvudet och funderar. Har länge haft en finsk hane på span till någon av flickorna men han föll bort igår när några yngre avkommor nu har röntgats. Det såg inte för kul ut. :( 

 

Vet nu också att jag har en liten bakterie i kroppen som måste läka ut av sig självt och det kan ta ett litet tag. Bara att gilla läget.

 

Två och en halv vecka sedan Maya parades nu i alla fall och vi hoppas men kan förstås fortfarande inget veta. Hon själv är som sagt säker, beteendet är helt förändrat och hon rör sig med saktmodig värdighet (ibland aningen irriterande). Hon visar också tydligt vilka som är värda att lyssna på och vilka man kan dissa helt. Stackars husse hör till de senare. Matfixeringen antar nya former och hon har total koll på vad kisse har för sig på kattoan. Urrk! Tur att matte sitter utanför den dörren och jobbar på dagarna.

 

En som är fascinerande pigg är Idefix. Vilken energi och sprutt det är i den hunden, trots att han passerat åtta år! Han är ett fysiskt mirakel, den lille killen. Lustigt nog blir han mer social med åren också, nu händer det att han vill sitta i knäet på utvalda besökare och där slår han världen, eller i alla fall oss, med total häpnad. Lill-hjärtat!

 

Mitt eget trefärgade lillhjärta fick bada igår, han hade i sin iver att vara manlig lyckats kissa ner hela magen. Han är ju också en festlig kille, han låter sig gärna lyftas i badkaret och duschas men baktassarna är nog lite kittliga för dem vill han inte gärna ha schamponerade. Så vad gör han, rycker lite med tassen? Nej, han ställer sig på framtassarna och viftar med BÅDA baktassarna i luften! Det gör ingen labbe om, det kan jag lova. I alla fall ingen av mina.

 

Ljuvliga dagar har det varit, synd att jag inte riktigt kunnat njuta av dem fullt ut då tack vare den där läskiga lilla baskilusken. Idag kom det snö som sockrade skoterspåren så nu dröjer det väl inte länge förrän de är ett minne blott. Men se vilket underbart väder det har varit!

 

...som man säger. Det betyder inte att här ingenting händer, snarare tvärtom. Det händer så mycket så jag hinner inte med att blogga!

 

Maya har börjat löpa. Det är inte som när labbarna löper direkt, det missar man inte. Trots att Maya sover med Stina i sängen har vi fått leta tecken, Maysan är en renlig själ till skillnad från sina svarta kompisar. Därför kör vi med progesteronprov för att vara på den säkra sidan, första progesteronprovet togs i fredags och visade ingenting. Nästa togs igår och visade att vi närmar oss ägglossning. Planerad resa till den väntande gossen är därför på onsdag, dvs i morgon. Förhoppningsvis och naturligtvis ska det gå bra. Därefter körs Maysan till sin dotter Majken för säker förvaring under påskhelgen när vi är i Paris - och för att vår hus- och djurvakt kanske ska få det liiite lugnare och slippa ha en höglöpande tik i huset. Tåget går på torsdag så nu är det bråda tider.

 

Lilla Muffins (H. E Dam) har varit hos oss några dagar. Lite välan uppskruvad kanske i början men när hon väl landat så är hon en jättemysig liten tjej. Tyvärr får vi avsluta vistelsen här med en riktigt dålig mage, risavkok är vad huset bjuder på just nu och det tror jag inte hon klassar som gourmetmat. :o(

 

Melvin har blivit lite rund. Vips sa det! Matte är ju van vid att gossen alltid är en gänglig gosse som kan äta obegränsat med mat utan att något fastnar. Ska kanske tillägga att han är den första kastrerade hund jag äger så jag var helt enkelt inte snabb nog på att dra i handbromsen. Nu är den i alla fall dragen och förhoppningsvis ska den lilla trivselvikten försvinna nästan lika fort som den kom. 

 

Visa är pigg som en liten mört, busar med Melvin ute, rullar i snön och njuter verkligen av våren. Härligt att se henne så pigg, då inser man skillnaden mot i höstas när hon drogs med en seg urinvägsinfektion. Måtte hon tuffa på i många, många år till, min älskade lilla hund! Fast fotogenique är hon inte, där liknar hon sin matte. Flankerad av Melvin till vänster, Muffins till höger och Morris framför sig ser hon närmast döende ut...

 

Nu blir det nog inte mer bloggat före påsk. Ni får hålla tummarna för mig i Finland i morgon och så önskar jag alla som läser dessa rader en riktigt GLAD PÅSK!

 

 

Den tecknade seriefiguren Bamse och jag har något gemensamt. Inte så att jag somnar i tid och otid eller är en särdeles uppfinningsrik person. Nej, men vi har båda vår egen mat- och sovklocka! Min egen är av modellen Morris, trefärgad och tämligen påträngande när det är dags. Förvånansvärt punktlig också, måste jag säga. Mat ska serveras senast kl 9 på morgonen och för säkerhets skull påminner man matte ett tag innan. När labbarnas kulor läggs i blöt, hinner de knappt landa i skålen förrän larmet drar igång, i början lite dovt för att sedan stegras allt mer. Samma sak med promenaden. Förmiddagsrundan ska ske klockan 10 prick (ja, vi har så klart varit ute och morgonkissat innan dess), alla avvikelser påtalas ljudligt så att inte matte ska få för sig att jobba lite längre. Ibland kan det vara en smula irriterande, det medges, men oftast är det bra. Det gör ju att jag måste lyfta rumpan från skrivbordsstolen med jämna mellanrum och inte riskerar att bli stel och få ont i kroppen!

 

Kan också meddela att Maya nu börjat löpa så nu är planeringen i full gång. Håll nu tummarna för att allt går planenligt och att vi får valpar här i huset någon gång i slutet av maj! Lagom stora, lagom många, lagom fördelning och lagom teckning, kan man önska sig det? 

 

Slutligen - om någon undrar över varför hemsidan inte är uppdaterad på en mindre evighet så är det inte för att jag inte vill. Men i mitt byte av dator försvann programmet jag använder och nu väntar jag på att datoransvarig ska få tid över att kolla hur man lämpligen fixar till detta. Till dess kommer jag dess värre inte åt hemsidan, inte mycket att göra åt det. 

Lika fort som snuvan kom, lika fort försvann den. Två dagars intensivt nysande, en dag med lite mindre "snufsande" och sedan - borta! Pigga som mörtar är de, de kan inte fatta varför matten inte vill gå ut med dem annat än korta, korta svängar på gatan eller i skogen. Hallå, matte!?!? Till och med Visa far fram som en liten gummiboll när vi är ute, långt under hennes normala värdighet. Igår prövade vi att gå ett varv runt byn och det gick finemang så idag ska vi gå lite längre. Matten är en försiktig general när det gäller infektioner i luftvägarna. 

 

Den lille killens magelände höll i sig i tre dagar. Hur svälter man en cavalier utan att bli galen eller döv själv? Den som har ett bra svar på den frågan kan höra av sig till mig. Jag prövade att ge honom risavkok när magen inte höll för RC Intestinal. Han gick fram, nosade, sa "nej tack" och backade. Samma sak med löskokt grötris. Först med pyttelite köttfärs gick det ned men då protesterade magen. Till sist fick jag vara benhård, när labbarna fick torrfoder fick han två canikur i bitar i sin skål. Hunger och snålhet gjorde att han åt men sedan var det en del protester. "Hallå, hungrig" hördes från köket och matdansen tog vid så snart matte närmade sig. Sådana gånger älskar jag mina labbar högt och innerligt. De tackar inte nej till mat men river heller inte huset om de måste svälta. Det matte gör och säger, det gäller liksom. Nåväl, igår var det jag som styrde när vi behövde gå ut istället för tvärtom så nu verkar magen hålla, tack och lov. Men efter tre nätter i rad med dålig nattsömn (vem kan somna om när man har varit ute och vankat i minusgrader? inte jag, inte direkt i alla fall) är jag lite sliten. Det var oändligt skönt att få sova i natt.

 

Store sonen är hemma den här helgen också och det är vanvettigt mysigt. Anledningen är inte mammalängtan utan basketmatcher, han ska spela med sitt nya lag (Umeå div 2) mot Höken och sitt gamla lag GBBK på lördag och söndag. Ikväll blir det också basket, hela familjen ska heja på LF i den sista grundspelsomgången. Basket ÄR kul!!!

 

Igår var vännen Maria här på fika och småprat. Hon är gullig och hjälper mig ta hand om hus och husdjur de dagar vi är i Paris över påsk. Tack snälla rara du om du läser detta, om du visste hur jag uppskattar din hjälp! 

 

Valet av hane till Maya är nu klart. Nu hoppas vi på att löpet tajmar och inte kolliderar med vår lilla resa. Tilltänkt hane är FinUCh NUCh Panda's Dynamite Dodge, en finsk blenheimhane med hjärta ua e sex år och MR-skannad A. Mer information kommer på hemsidan när vi vet att parningen gått vägen. Är du intresserad av valp är du välkommen att höra av dig. Du som är intresserad av en hund att vara aktiv med och gärna meritera har som vanligt företräde. Vi förbehåller oss rätten att välja valpköpare.

 

När detta nu är klart är det dags att ta nya tag med valet av hane till Raya. Den nöten känns inte helt enkel att knäcka. Jag kan i alla fall meddela att tanken är att hitta en hane med gamla gedigna dp-linjer, ingen av jakttyp eller mixad gosse. Så går i alla fall mina tankegångar just nu. Fortsättning följer.

Har ägnat en hel del tid åt planering av nästa års valpkullar. Ingen som inte är uppfödare kan nog förstå vilket pussel det är! Dels funderingar runt den egna tiken, har hon de meriter och hälsointyg som krävs eller behövs något kompletteras? Vilka förtjänster och brister har hon? Vad ska vi tänka på att försöka förstärka/förbättra? Osv osv. Och så då hanen, hans förtjänster och brister. Vad söker jag för typ av hane? Vad bör jag akta mig för? Någon hund jag vill/inte vill få in i mina stamtavlor? Var finns han (svaret på den frågan tenderar att bli "väldigt långt bort"...)? Osv osv igen då. Målet är förstås att få fram en kull med friska, rastypiska individer som ska kunna skänka glädje åt sina ägare i många år framöver.

 

Jag skulle önska att alla som letar valp/hund ägnade en tanke åt just detta. Vad får man för ett valppris? Köper man en blandrashund så törs jag nästan säga att man inte får särdeles mycket tanke alls. I värsta fall får man en kombination av raser som är rent utav olycklig, kanske dessutom med föräldrar som är avelsspärrade hos SKK på grund av att de inte uppfyller hälsoprogram. Detsamma kan gälla oreggade "renrasiga" hundar. Fler än en gång har jag hört argumentet "jag ska ändå inte ställa ut så det spelar mig ingen roll". Men vem ska man gynna med sina tusenlappar, den som kanske tar en kull varje löp på sin oröntgade tik för att faktiskt tjäna pengar eller den som nogsamt planerar sin kull, tar några tusenlappar mer för valpen men som också har betydligt större utgifter i sin uppfödning? Fundera över det och sprid gärna tanken. Det finns för många hundar i vår omvärld som kommit till av den enda anledning att tikägaren vill göra en hacka. En seriös uppfödare tjänar inte ett ruttet korvöre på sin uppfödning utan känner sig nog glad om det hela överhuvudtaget går runt.

 

I alla fall. Först ut nästa år blir, om allt går planenligt, lilla Maya, dvs det blir ännu en cavalierkull i huset. Där har jag planer på en i mitt tycke väldigt spännande kombination där pappa är blenheim. Mer info kommer när det drar ihop sig. Måste kolla och planera lite till, bara resvägen kräver en egen liten plan. 

 

Fodertiken Raya ska löpa när som helst och då blir det inte riktigt läge att para henne utan vi inväntar löpet därpå. Jag har börjat leta hane men det är sannerligen inte enkelt. Hittills har jag stupat på hälsan. SKK:s index för höfter och armbågar är ett fantastiskt hjälpmedel, här får man svart på vitt det man redan anade. Och nej, det är naturligtvis inte det enda att ta hänsyn till men det är heller inte oviktigt, i synnerhet inte om man vill föda upp hundar som ska hålla för arbete under många år framöver. Jag har ett par pojkar jag håller ögonen på, i nuläget landar jag lite lägre än önskvärt på framförallt armbågarna men de där värdena kan förändras så snart några avkommor/syskon blivit röntgade. Har ytterligare ett par gossar jag inte har gjort provparningar med ännu och som också måste kollas upp lite mer rent allmänt. Så arbetet pågår men jag har knappast något klart innan årsskiftet. Målet är att förbättra exteriören men med förhoppningen att inte tappa några arbetsegenskaper. Raya är ju en smått fantastisk liten tik (med en minst lika fantastisk matte) som trots sin unga ålder (2,5 år) redan hunnit ta LPI och LPII, en etta i nybörjarklass på jakten, bli godkänd i anlagsklass viltspår, göra MH och tävla agility. Kan man bli mycket mer mångsidig än så?

Måste skryta lite om dottern och min lille fläckige prins. I förra veckan började de på allvar träna slalom (jo, tanken är att hon ska låna honom och köra agility). Och igår gick han ett åtta pinnars slalom som inken tinken! Fort går det också, i alla fall för att vara så grön. Det märks att han gillar det, det och att belönas med Frolic. Han är kvicktänkt, den gossen!

 

Blåbär förstår han sig däremot inte på. Två dagar på raken har vi haft en liten burk med oss ut för att fylla den med blåbär under morgonrundan. Ingen stor burk, bara ett par deciliter, precis lagom för en sats muffins i vinter, eller kanske en paj. Labbarna blir alldeles lyckorusiga över att få plocka blåbär utan att matte sjasar på dem medan den fläckige är helt oförstående. Han studsar runt, runt och kollar vad alla gör, han nosar intresserat på bären men äta, nej. Hellre äter han på riset eller tar en god pinne men ganska fort blir han less och pipig. Sådant trams, detta med blåbär, hälsar han.

 

Det har också blivit en hel del badande för den lille trefärgade på sistone, ofrivilliga sådana. Matten har inte varit tillräckligt mycket på hugget under rundorna och det måste man vara med två gossar, i synnerhet när den ene heter Melvin. Han är inte känd för att vara någon finlirare direkt. Alldeles för ofta händer det att den lille fläckige undersöker en spännande fläck när den svarte kommer seglande och innan någon hinner blinka (minst av allt matten) så är svisch, är bakbenet uppe. Resten får ni räkna ut själva... :(

 

Lite reklam igen också för Idefix underbart söta valp hos kennel Mixangels. Kan någon motstå denne lille kille? Så fin!!!

 

Nu ska jag göra lite reklam för Idefix hanvalp nere på kennel Mixangels. Han är så söt att bara tanken på att han skulle "försvinna" som familjehund och aldrig hälsokollas eller meriteras får det att göra lite ont i hjärtat, i synnerhet som han dessutom har fantastiskt fina hjärtlinjer och därför kanske kunde vara ett hälsosamt tillskott till den långsiktiga cavalieraveln. Men det blir han ju inte om han inte syns! Nu är han fem veckor gammal och ännu har ingen lämplig blivande ägare hört av sig. Ni ser ju själva vilken liten guldklimp han är, jämnt och fint tecknad och allt.

 

 

Inte riktigt van att stå på bordet ännu, han är ju trots allt bara fem veckor gammal. Men håll med om att han är söt?

 

Mamma Blinka har en fantastiskt trevlig mentalitet - lugn, vänlig, orädd och stabil. Pappa Idefix tillhör de aktivas skara och är en av de mest lättlärda hundar jag har stött på under min hundaktiva tid. Blinka har ett cert på utställning, Idefix är sparsamt utställd men har ett CK. Båda är förstås hjärtfriska, Idefix har godkänt hjärtintyg efter sju års ålder, och har en finfin hjärt- och hälsobakgrund. Det skulle vara så roligt om denna lille kille kunde komma ut i ringarna lite grann och kanske också meriteras eller i varje fall aktiveras på annat sätt. Förutsättningarna bör helt klart finnas, åtminstone av vad man kan se så här långt. Kontakta Helena på kennel Mixangels för mer information. Har du funderingar på att bli med cavalier och är intresserad av att ställa ut och meritera, då tycker jag inte att du ska fundera så länge till.

Idefix valpar på kennel Mixangels är helt bedårande. Nu har de hunnit bli drygt fyra veckor och de är som små karameller. Tiken blir kvar hos uppfödaren men ingen lämplig köpare har dykt upp till hanvalpen. Funderar du på att skaffa cavalier så kan jag varmt rekommendera både Helena som uppfödare och den här lille gossen i synnerhet. Hade jag inte nog med gossar i huset redan så hade jag tagit honom själv, han är så himla fin.

 

Hanen till vänster, tiken till höger.

 

Hanvalpen, Mixangels Ímar, 4 veckor.

 

Pappa till valparna är vår egen gosse LPI Gråsidingens Idefix, med Ck på utställning och lydnadsprovsdiplom i lydnadsklass I. Han är nu drygt sju år och fortfarande hjärtfrisk, faktiskt något av det friskaste jag har träffat på i hundväg. De gånger vi varit hos veterinär har han råkat ut för något när han far fram, som när han nu senast lyckades få in ett grässtrå i näsan. Han är kärnfrisk, otroligt smart och arbetsvillig. Dessutom en riktig simmarkung. Han har långlivade, hjärtfriska och sunda föräldrar bakom sig, hans pappa var hjärtfrisk vid 10 år och levde tills han var drygt 13 år gammal (hans farmor blev 15 1/2 och var då fortfarande hjärtfrisk). Hans mamma lever än, är på sitt trettonde år och var hjärtfrisk vid sju års ålder.

 

Mamma till valparna heter Tillpix Twinkle Little Star, en otroligt söt trefärgad tik som har cert på utställning. Hon har ett fantastiskt behagligt temperament, är orädd och balanserad. Hon är efter Cavaliertorpets Hank och Tillpix Easter Kiss, båda hjärtfriska efter fyra års ålder och med gamla, friska linjer bakom sig, både farmor och morfar var exempelvis fortfarande hjärtfriska efter tio år.

 

Idefix har så här långt lämnat väldigt friska valpar med en trevlig exteriör. Två av dem är utställda med CK, av de som kollat knän och ögon har alla varit ua. De har blivit fartiga och framåt med både energi och uppfinningsrikedom, precis som jag vill att en cavalier ska vara. Riktigt roliga små krabater! 

 

Du som tycker att detta låter intressant kan ta kontakt med Helena på kennel Mixangels för mer information. Det skulle vara så otroligt roligt om någon med intresse för utställning ville ha gossen. Vill man sedan jobba med honom är det förstås ett plus, jag ställer gärna upp med tips och råd. :)

Så här ser de ut, Idefix och Blinkas valpar på kennel Mixangels. På bilderna är de tre veckor gamla, i dagarna blir de fyra.

 

Hanvalpen syns överst på bilden, han kan ännu tingas till rätt köpare. Båda två är verkligen otroligt vältecknade och bakom föräldrarna finns hjärtfriska, långlivade och sunda linjer. Det skulle vara jätteroligt om han kom till någon med intresse för utställning och kanske något mer. Idefix har överlag lämnat friska, robusta och fartfyllda valpar med glimten i ögat.

 

Här syns tikvalpen som stannar kvar på kenneln. En liten karamell!

Åskan har hängt i luften hela dagen, det har varit allmänt kladdigt och vindstilla. Inte alls särskilt mysigt om man ska vara ärlig, jag gillar inte åska så jag har bävat för urladdningen. Som aldrig kom... Däremot lyckades min dator krascha så maken har tillbringat dagen med att försöka rädda den. Tur att han är duktig på sådant, det verkar gå vägen så nu ska jag vara så snäll så under en lång tid framöver och inte tjata alls. ;) Och så ska jag ta ut tummarna och investera i en ny burk innan en olycka händer igen. Tills vidare lånar jag barnens, tur att vi är en datortät familj

 

Har varit duktg och tränat med alla tre hundarna idag. Dottern har tränat med sina också så nu sover alla nöjt i sina korgar. Jag älskar när hundarna är trötta, nöjda och sover tungt, det ger en bra känsla även hos mig. Visa fick testa lite agility, dottern hade byggt en minibana så Visa fick köra några hinder. Det tyckte hon var hur kul som helst och laddade som sjutton. Vi planerar ingen som helst karriär inom agilityn men det är kul att göra något annat ibland. Stina körde med Maya och hon har verkligen blivit duktig, morsan var helt imponerad. Morris fick också skutta några hinder, Stina har tränat lite med honom när vi var borta och han verkar tycka att det är superskoj.

 

På kvällen fick gossarna spåra. En övertaggad Idefix efter vilan gjorde ingen bländande insats utan stressade igenom hela spåret med näsan i vädret. Hmmm... Vi nestämde oss för att glömma det, att det är dags att öka på motionen igen efter grässtråmalören och att han ska få gå ett spår snart igen. Morris fick gå ett spår på ca 100 m med en liten knorr. Nu vet han vad som väntar och stresspiper lite när vi kommer till skogen. Tekniken kan förbättras men han jobbar hela tiden med näsan i backen, även om han kommer av, ringar och kollar av bakåt med täta intervaller. Lille killen blev överlycklig när han kom till klövn, tog den raskt och sprang iväg. Min, sa han! Men allt går att byta mot Frolic.

 

Melvin fick gå ett personspår på ca 75 m med godis i slutet. Det gjorde han helt uruselt faktiskt. Inget fokus alls på spåret, inte förrän matte lackade ur och sa till gossen. Då spårade han nöjaktigt men fortfarande med stora slag och välan hög näsa. Suck... Hans spårande gör mig gråhårig, jag vill så gärna köra appellen och det känns surt att vi ska stupa på spåret. Maken undrade om han kan ha en bokstavskombination (hunden, inte maken) och man kan ju fundera. Helt klart är han inget stjärna på att fokusera, inte ens när det gäller att simma mot en kastad dummy på blankvatten kan han hålla en spikrak linje utan måste kolla sidorna. Så man borde väl inse att oddsen inte är de bästa... Nåväl, vi tragglar vidare. Kanske skulle cykla en mil innan vi gör nästa försök..?

 

När vi kom mot bilen hörde jag en hund yla. Det var Morris, djupt upprörd över att det var Melvin och inte han själv som fick gå nästa spår. Har aldrig hört en cavalier vargyla förut, det var ett lite udda ljud. Han är helt underbar, den lille gossen. Så mycket motor!

 

Apropå motor och härliga cavalierer så har ju Idefix valpar på kennel Mixangels. Två underbara och mycket vältecknade tricolorer efter friska föräldrar med bra hjärtbakgrund och efter friska, långlivade linjer. Hanvalpen är ännu otingad och kan tingas till rätt köpare, gärna någon som vill ställa ut. Mer info av Helena på kennel Mixangels (finns under min länksida).

 

När nu inte jag själv lyckas ta mig ut på tävling, är det ju tur att jag har duktiga valpköpare. Idag tog Linnea med Chili (H. E Chi) sin tredje raka etta i lydnadsklass I och kan nu titulera sig LPI. Stort GRATTIS till ett duktigt team och lycka till i klass 2!

Igår föddes de, Idefix och Blinkas valpar. Två stycken blev det, en av varje kön och båda trefärgade med fin teckning. Jag blev väldigt förtjust i tiken så det ska bli otroligt spännande att få följa de här båda. Sedan är jag förstås glad över att gossen inte bara är hjärtfrisk efter sju års ålder utan även fertil. Själv tar han uppståndelsen med ro men matte har faktiskt planerat för lite hundkalas idag, ett gäng grisöron följde med hem från Granngården när vi var och köpte havre till hönsen.

 

Mamma Blinka med sina små.

 

Hönsen, ja. Var dag med dem är en fars numera. Jag stängslar in och de kommer ut. Tuppen Karlsson får snart byta namn till Houdini, finns nog ingen som han inte tar sig ut ifrån. I morse trodde jag att jag fått till hönsvärldens svar på Kumlabunkern när jag spände ett stort nät över den del av hönsgården som inte täcks av nedhängande björkgrenar. När jag en stund senare skulle ut med hundarna, möttes jag av ett gäng hönor och en tupp nedanför bron. "När får vi godis?" undrade de. En koll visade att grindens gångjärn lossat från stolpen och den gick enkelt att putta undan. Ludde och jag samlade in höns och tupp igen, knöt fast ett kompostgaller mot grindstolparna och satte när utanför som gick ända upp till bärnätet. Ha, rymningssäkert! Trodde vi... En stund senare kommer Ludde in och ropar att tuppen är ute. Nu fattar jag ärligt talat inte hur han gör, det känns otroligt tungt att bli överlistad av en tupp. Det går utför med tanten här, den saken är klar. ;)

 

Ludde är lycklig, idag kläcks det kycklingar här. Två stycken är ute, korsning hedemora/dvärgkochin och båda två ser ut att bli helt gula. Underbart! Hoppas att det kommer några till, egentligen är det inte 3 veckor förrän i morgon.

 

Annars är jag lite deppig, jag tycker att jag håller på att bli sämre igen. Hostar mer, har ont i huvudet och ont i lymfkörtlarna på halsen. Skit var ordet, sa Bull. Maken pratar om att gå till vårdcentralen igen men jag fattar inte riktigt vad han menar. Va, pratar han om mig? Nä, det tror jag inte på. Jag testar att ta en sked honung om dagen nu, den medicinen hoppas jag på.

 

Visa löper och är seg som Konrads kalasklister. Dag 11 idag och killarna är coola, förutom att Melvin kutar som sjutton på promenaderna för att hinna kolla överallt och pinka överallt. Det gäller att ingen kommer och tar bruttan nu när det närmar sig. Morris tycker att det luktar gott men är i övrigt rätt obrydd och Idefix har ju aldrig brytt sig i labbedamernas löp. Skönt.

 

Morris och jag har lite diskussioner om detta med ordet nej. Vi har olika tolkning här, i Morris värld betyder det "inte nu men NU". Han har också insett att när matte är lite på håll så behöver man inte bry sig. Så idag kom det ett koppel flygande genom luften när han inte lyssnade. Jag kan ju inte pricka något när jag kastar, skulle missa en buss på 5 meters håll tror jag. Men bara det att något kom i luften var lite läskigt. Kanske, kanske kan det få lille farbror att inse att man faktiskt ska lyssna på matte även på lite avstånd. Lagens långa arm kommer alltid farandes. 

 

Annars är han underbart följsam och lyhörd, den lille gossen. Det är otroligt roligt att se hur träningsvillig han är, han kommer på promenaderna och tittar uppfordrande på mig och vill att vi gör något. Samma sak på kvällen, så ofta går vi ut och tränar lite i trädgården en sväng var kväll. Vem trodde att man inte kan jobba med en cavalier bara för att den är liten och söt? ;)

De sista dagarna med småttingarna gick allt i hundratjugo knutar och jag hann just inget mer än valparna och lite småjobb som trillade in. De var ett livat och framåt litet gäng och det märks nu också när de har flyttat hemifrån, de verkar fortsätta vara framåt och nyfikna på tillvaron och inte just ängsliga av sig ett endaste dugg. Det ska bli oändligt spännande att få följa de här småttingarna och se hur det går för dem i framtiden.

Detta är Huset Elliots Dam, alias Muffins, som är kvar här i Luleå hos husse Fredrik. En fartfylld liten dam som lär husse hur man valpsäkrar en lägenhet...

Här har vi Huset Elliots Loo, alias Loovis, med lite matrester runt munnen. Hon har åkt tåg med matte Jenni hela vägen ner till Trollhättan men det verkade inte bekymra henne särskilt mycket. En liten fröken med aptit på både livet - och mat.

Huset Elliots Vira ska också kallas Vira och bor numera i Sävast hos tidigare valpköpare Anita. Förhoppningen är att hon ska komma tillbaka till kenneln i framtiden och kanske ha en valpkull, om allt går planenligt. En liten madame med egna åsikter om detta med mat. Är välling verkligen mat???

Kullens maffigaste, den store killen Huset Elliots Kasino, kallas numera Dino och bor hos matte Lena med familj i Boden. En riktig myspropp och kullens verkliga Skalman, med en orubblig mat- och sovklocka. Ingen kunde heller äta med samma fart som han, jag undrade nästan om han hade en skopa till underkäke.

Längst norrut hittar vi Huset Elliots Priffe, kallad Loke, som bor med matte Barbro med familj i Haparanda tillsammans med nya hundkompisar. En snabb och påhittig liten kille som gärna lekte jagalekar med både syskonen och Morris.

Här hemma tror jag faktiskt att hundarna njuter av att ordningen är återställd. Jag gör det också även om det blev vansinnigt tyst och stilla, lite som att lyfta ut symaskinen som mamma brukar säga. Men det är en känsla av lyx att kunna ta ut hundarna på isen och gå i en timme utan att känna stressen av att måsta hinna hem till valparna innan de vaknar. Det är också lyxigt att kunna sova tills klockan ringer halv sju. Just den lyxen har jag inte riktigt hittat till än, fortfarande vaknar jag ett par gånger per natt och tittar på klockan i tron att jag ska gå upp. Men det släpper nog snart.

Morris saknade nog kompisarna lite igår. Vattenskålen kom in i köket igen och den lille killen drack. Och drack. Och - kissade... Gissar att han okynnesdrack, det hade väl nyhetens behag i kombination med att han var lite rastlös trots två långa promenader och lite träning. Idag har det gått betydligt bättre. Han får ju mer tid med mig nu och det tror jag att han uppskattar. Det är i alla fall välbehövligt, lydnaden på hemmaplan är minst sagt svajig nu.

Nu har vi inga fler valpplaner för året utan ska ägna oss åt de egna hundarna. Idefix ska eventuellt para en tik eller två, information om det kommer när jag har någon.

Valparna är nu fördelade och jag känner mig nöjd med hur det blev. Store killen är en riktig teddybjörn med stor aptit och härlig päls. Han flyttar till Lena med familj i Boden och ska heta Kasino i stamtavlan. En väldigt lättsam pojke som följer mat- och sovklockan väl. Ganska stabil och tuff, inte sällan i fight med de båda tuffare brudarna. Idag har han försökt smaka på nästan varenda köksmöbel så vi har haft lite utvecklingssamtal, han och jag.

Lille killen hamnar hos Barbro i Haparanda och ska heta Priffa i stamtavlan. En lite mjukare gosse, väldigt alert och påhittig. Om store killen har mat som ett intresse, tycker lille killen att man bör hålla koll på omgivningarna och se om det händer något spännande också och inte bara äta. Hans favorit är dock vällingmålet, då äter han så att magen står i fyra hörn för det mesta.

Lilla tiken blir även hon Bodensare och flyttar till Anita med familj och blir en liten Vira. Hon är också en lite mjukare modell men väldigt alert och också väldigt knähundsvänlig. Äter lite sisådär, här är det dock vällingmålet som är det mest tveksamma. Man får lyfta tillbaka fröken och hennes bror några gånger och påminna dem om vad de egentligen skulle göra. En ruskigt morgonpigg liten varelse, har nog sin mest alerta period då (till skillnad från kennelmorsan).

Mellantiken flyttar till Jenni i Trollhättan och får stamtavlenamnet Loo. Här hemma går hon nu under namnet Fröken Trollhättan. :) En okomplicerad, stabil dam som också gillar mat men som gärna också kan mysa i famnen en stund. Idag har hon insett att det finns en värld ovanför golvet så hon har jobbat på att komma upp sig lite i tillvaron. Surt bara att spänsten i bakbenen ännu inte är vad den borde vara, hälsar hon. Men när den kommer...

Stora tiken flyttar till Fredrik i Luleå och blir en Dam. Fast gudarna vet om det namnet är så rättvisande, här hemma går hon under namnet Kommandoran. Hon gillar att visa syskonen vem som är boss i gänget, även om det blivit lite mindre av den varan på sistone. Har försökt lära sig av syrran hur man tar sig upp i kökssoffan men inte heller hon lyckades (tack och lov!). En riktig racerråtta som ännu inte är helt tillfreds med att mysa i famnen men vi jobbar på den biten.

Idag har småttingarna ätit bra båda målen. Tror att lösningen kan vara att dra ut lite på tiden mellan målen, nu gick det nästan fem timmar mellan frukost och lunch och då åt de bra, även om man får lyfta tillbaka dem några varv. Låter två av de större äta ensamma så att de inte kan sko sig på de andras bekostnad, det fungerar himla bra. Visa visar inga tecken på att vilja avvisa dem från tutteriet så nu har matte börjat hålla dem åtskilda så smått. Annars skulle någon gärna leva på enbart tuttemat och det känns inte så lysande.

Man märker nu att köket är blahablaha. De sitter gärna framför grinden och piper eller biter i spjälorna och försöker komma ut. De båda stora tikarna har insett att det finns saker ovanför deras huvuden och har försökt hoppa upp på kökssoffan m.fl. ställen. Det ser lite kul ut när de står där på två ben, med framtassarna i soffan, små och bastanta och så studsar de lite lätt på bakbenen. Men det går inget vidare, än...

Fröken Trollhättan är duktig på att formulera sig muntligt. Ett litet voff förklarar att hon tycker att maten ska serveras, att det är dags att sitta i knäet eller något annat. Gissar att det inte bör bli alltför svårt att lära henne momentet skall om hon ska träna bruks, men hoppas att hon inte ska gaffla om det blir jaktträning.

De slåss lite mindre nu, tack och lov, även om Kommandoran och storkillen fortfarande kan ha sina duster. Annars är det mer vanliga småbråk nu, om någon leksak eller för att någon "råkat" få någon annans svans mellan tänderna eller liknande. Shit happens, you know. ;)

Tycker allmänt att de sover för lite och funderar över om de gjort upp någon form av jourschema. Det känns som att det är någon som är mer uthållig än de andra varje vakenpass...

Vi har också börjat uträtta behoven ute. Jag är van vid att någon tycker att det är lite läskigt i början att gå på den kalla snön men här var det nemas problemas, alla knatade på i det vita direkt och verkade tycka att ÄNTLIGEN fick vi en annan värld att tillgå! Däremot går det väl lite si och så med behoven... Ett par är jätteduktiga på att uträtta både det ena och det andra medan någon annan nästan konstant kommer in och, just det ja... Det är för mycket spännande att lukta på ute för att man ska komma ihåg att kissa också!

Som ni märker så lever vi i Bälinge! Vi lever så mycket just nu att vi inte hinner med hemsidan. ;o) Den tar vi lite senare!

Igår hade jag två valpköparbesök, först av Lena med sambo som ska ha en kille. Jag hade en kille som jag lutade mest åt men han var mest trött och sov. I och för sig är han duktig på att koppla av men jag hade gärna sett att han visat upp lite annat också. Hanarna känner jag ändå att jag är ganska på det klara med, det är ganska stor skillnad på dem och det känns som att respektive kille passar ganska bra på respektive ställe om inga stora förändringar sker. Men tjejerna!?!?????

Grabbarn Grus, lille hanen bakom och den store framför.

På eftermiddagen igår var Anita här med barnen och vi fick massor med fina teckningar som nu pryder väggen runt valplådan. Jag hade ju en tik som jag funderade lite på där också men upplevde nog att hon syntes minst. Det var två helt andra som var mer synliga den stunden. Är inte det lite typiskt!?

Idag har jag dammsugit köket igen. Alla fem var ganska trötta och alla fem försvann raskt iväg och gick och lade sig och sov. Den är lite läskig ändå, den där manicken. Alla fem har också fått vara en och en ute i hallen och det tyckte de var skoj, lite spännande så klart med ett ställe där man aldrig har varit men sådana ställen måste ju undersökas. Någon försökte etablera kontakt med Melvin som huserade där ute, någon funderade på att bita i Idefix svans och en tredje såg sin egen vackra spegelbild. Snygga valpar ändå, de där Huset Elliotarna! ;o)

Ännu ett valpköparbesök idag och det var en tik som verkligen briljerade och var på hugget, nämligen Kommandoran. Hon visade tydligt varför hon kallas det och härjade på friskt. Lilla tiken har varit i ofas hela dagen, sover när de andra är vakna och försöker tappert att bita lite i syskonen när de ligger och sover. Hon syntes betydligt mer under gårdagen. Tänk så det kan bli! Lille killen, som härjade hela dagen igår, har faktiskt också varit lite spakare idag. Enda stunden som alla fem var rejält i farten idag var på morgonen. Då är de nästan som bäst, eller värst...

Idag har jag varit i ofas.

Annika har också varit här och lämnat en present. Det saknas ju ett kortspel i kullen men nu är den komplett. Får jag presentera Huset Elliots Banka Bäver!

Morris håller igång. Han busar tappert med valparna och gör vad han kan för att synas när vi har besökare här. Det är alldeles för lite fokus på honom, tycker han. Måste säga att han leker fantastiskt fint med de små, mjukt och försiktigt. Ibland kan de attackera honom i klump, det gillar han inte riktigt och då skriker han till men blir allt bättre på att ge igen lite också. Han är mjuk och smidig och fantastisk på att hoppa undan. Ibland får jag rycka ut och lugna ner det hela lite, speciellt när de små börjar bli trötta och vilja sova medan den fläckige vill leka lite till. Men de har onekligen en bra kompis i Morre-Knorr.

Lille killen har varit en riktig partypryl idag.

Idag fick de för första gången stifta besök med dammsugaren. Två av dem låg och sov, de två största, och fattade nog aldrig vad som hände. De andra tre kom raskt fram för att kolla vad som kom in i deras kök. Men när jag slog på den försvann två bort till favorittillhållet under symaskinsbordet. Kvar mitt på golvet blev lilla tiken och såg fundersam ut. Så fort den blev tyst var hon tvungen att kolla in den igen och försökte ta sig upp på den. Nu gick just inte det särskilt bra men det var onekligen ett ganska kavat sätt att ta sig an den manicken.

Bästa sovplatsen.

Lilla tiken verkar ha insett att hon är just liten och håller sig undan alla bråk med syskonen. Hon pular hellre på med leksakerna som hon bär omkring på eller samlar ihop under symaskinsbordet. När syskonen är på väg att somna kan hon däremot gärna smyga sig på dem och bita i ett bakben, en svans eller varför inte en snopp. Fegt, om någon frågar mig. Nej, när det är bråk på gång är nästan alltid den stora tiken inblandad, inte sällan med den större hanen. Antar att de två har lite uppgörelser om vem som egentligen är "the leader of the pack". Själv sätter jag en peng på tiken... Hon är vad man skulle kunna kalla ett rivjärn, henne biter man inte ostraffat.

Mellantiken känns väldigt mycket som Visa på något vis. Alltid en viftande svans, alltid nyfiket kollande på vad som händer. Jag får ruggiga Visa-vibbar av henne. En liten mini-Visa så här långt och det är inte fy skam.

Flickorna har alla tre en väldigt bra mat- och sovklocka, möjligtvis kan stora tiken ibland hålla igång lite väl länge. Men ingen slår den lille killen, han är en riktig partypryl som verkar tycka att mat och sömn är överskattat. Så mycket att upptäcka och så lite tid! Matten är dock inte helt ense. Bästa sättet att få gossen att sova är att lyfta in hela gänget i lådan, där finns ingenting som kan störa. Men då blir store killen ibland upprörd, han vill nämligen helst uträtta behoven på golvet utanför lådan. Och låter man som en mistlur vaknar de andra... Nåväl, nu sover hela gänget med mamma i lådan som ett gäng klubbade sälungar. Det tar på krafterna att ligga på topp!

Att sova på maten...

Som mest huserar det alltså tio hundar i köket just nu. Ibland vill gossarna Idefix och Melvin bli fredade och vara i hallen en stund och jag kan delvis förstå dem. Samtidigt måste jag säga att det är otroligt skönt med så här lättsamma och godmodiga raser, det är inga problem att ha dem alla tillsammans. Cavaliererna är dessutom otroligt bra valpfostrare, de har tydliga ramar för vad man får och inte får och de kan säga till med måtta.

De är otroligt framåt, orädda och nyfikna alla fem småttingar, ett underbart litet gäng så här långt. Den stora tiken fick igår smeknamnet (eller öknamnet?) Kommandoran, hon är en riktig liten bitch. Bet syrran så att hon skrek men spottar och fräser om någon skulle bita henne. Om ni inte har sett en kommandora förr så ser de ut så här:

Liten och söt kanske men skenet bedrar... ;o)

Båda killarna kom igår på den briljanta idén att dra i Mayas öron. Det gör man inte ostraffat! Tiken ovan valde istället Idefix svans, också det renderade i en åthutning. Fläckisarna är noga med rätt och fel.

De äter också otroligt bra, alla fem. Lustigt nog föll inte min hemkokta köttfärs med ris dem på läppen alls, medan de däremot kastar sig över valpmat blandat med välling. Det känns inte som någon merit att inte ens hundarna gillar ens matlagningskonst... Bäst är trots allt mammamaten, rätt tempererad och allt!

Visa, den lilla skruttan, får gå med på en kortare runda var dag. Hon har ju väldiga idéer om var man kan sätta sig och bajsa och för att inte hon ska få för sig att knipa i flera dagar så tar jag med henne på en liten sväng. Då är hon iförd den hemmasydda fleececylindern som jag trodde var säkrad nu och inte gick att ta av sig. Ha! När jag invaggats i någon sorts falsk trygghet och tänkte att hon nu har resignerat och blivit van, i kombination med att jag sytt ett band på cylindern som gjorde den omöjlig att få av, då kom hon för några dagar sedan skuttande i en faslig fart och jag insåg att något inte stämde - cylindern var borta! Den låg ute i djupsnön... Idag var det dags igen. Visa går ut i djupsnön, jag tror att hon ska bajsa och lufsar vidare längs stigen utan att tänka mer på det. Så ser jag en skuttande hund framför mig som just har bajsat. Men något stämmer inte, hon bajsade ju nyss? Och varför slänger tuttarna så under magen? Jo, cylindern är borta! Det var bara att vända om och jo minsann, där jag trodde att hon uträttade behoven första gången, där låg en snöig, ihopknölad fleecedräkt. Tur att Melvin så tjänstvilligt pulsar ut och apporterar så att matten slipper. När cylindern är på ser Visa ut som en gammal och mycket sliten packåsna men utan cylinder blir livet tydligen mycket roligare att leva. Envisa lilla hund!!!

Efter första vändan ute så lyfte jag in dem i lådan igen och möttes av en storm av protester. Vilken ljudnivå! Det skälldes, morrades och bråkades i lådan som det aldrig har gjort innan. Plötsligt blev de STORA!

Morris är fortsatt lite skeptisk till de små, han har nosat dem i rumpan men är måttligt imponerad. Sitt kära tuggben bar han iväg med till andra ändan av köket, det tänkte han inte dela med sig av. Men när de små fick mat i lådan fanns där plötsligt sex valpar. En var lite större och fläckigare än de andra...

Maya är ju helt i gasen över de nya småttingarna. Hon har virvlat runt i köket en stund och visat vilken fantastiskt rolig lektant hon är. Nu missbedömer hon dem lite, de hinner inte uppfatta vad det är för något som flyger förbi så hennes uppträdande får inte riktigt önskad effekt. Hon är verkligen en fantastisk barnvakt, den hunden!

Medan barnen och alla småhundarna tog sig an valparna, lade sig Visa på behörigt avstånd och iakttog det hela med ro. Hon verkade ganska nöjd med att ha andra som tog hand om de små en stund.

Nu ska jag ner och baka kanelbullar. Vi firar den 16-åriga dottern idag. Och det lär bli gott om bullar över till framtida fikabesökare!

Visa ligger utanför lådan alltmer. Eftersom det är en lucka på den som är stängd betyder det att jag får vara passopp. Hon visar tydligt när hon vill gå ur den och när hon vill tillbaka och jag får agera grindvakt. Nattetid sover hon dock med dem, jag tror att hon tycker att det är ganska mysigt. Men hon har inga problem med att jag är i lådan eller att de andra hundarna kikar ner. Maya skulle helst vilja vara med i lådan, jag tror att hon skulle acceptera det men törs inte chansa. Att de ska vara så valpförtjusta, mina flickor!

Idag tog jag en tur ner på isen med alla fem hundarna på förmiddagen. Det är nästan ingen mer än Annika och jag som går i vår skog och på isen hade ingen gått alls, så risken för smitta var minimal. Visa var inkapslad i fleececylindern, förstås, hon köper den nu utan protester. Lyckan över promenaden var total, hon hoppade och krumbuktade på typiskt Visa-maner. Men när vi vände var hon först i ledet, plikten kallade. Jag hade gjort rent hos småttingarna innan vi gick iväg, rentvättad fäll och nya tidningar. Lukten som kom emot oss när jag öppnade dörren skvallrade dock om att det var onödigt arbete... Urrkk! Det luktar som amningsbebisbajs och det är ju vad det är också. Vi behöver inte gå in på detaljer men kan väl säga att de inte har så bra kroppskontroll än och inte ser så bra heller... Nåväl, jag sanerade och lämnade sedan resten till Visa medan jag drog på köksfläkten och gick upp på övervåningen en stund. Nu börjas det... En av de stora skillnaderna på fläckisvalparna och labbarna var att de förra var i princip luktfria. I och för sig luktade de inte den där goda valplukten heller (hmmm, börjar just fundera över vad den består av egentligen..?) men just dagens luktupplevelse hade jag kunnat vara utan. Nåväl, bara att vänja sig. Det luktar inte hallon när man har valpar hemma, den saken är klar!