Jublande glad
Idag har jag varit hos hematologen. Och blivit avskriven från hematologen. Och fast jag fortfarande inte vet vad som fattas mig, vet jag i alla fall att det inte är blodcancer. Det fanns heller aldrig i mitt sinne när jag för snart åtta veckor sedan sökte vård för feber och värk. Nu väntar jag på en ny remiss, denna gång till reumatologen. Det känns mer rimligt utifrån de problem jag har.
Andra som har problem är hundarna, speciellt Morris. Matte pratade i helgen om vintertid och att flytta tillbaka klockan. Det var aldrig förhandlat, hälsar han. Morris matklocka flyttar man inte på. Således skällde han i morse och hämtade matte i soffan i eftermiddag, då tillsammans med övriga gänget.
Igår åkte jag och Pajas på cavalierträff. Det blev en kort visit, det var bara att inse att matten (och hennes skruttiga ben med tillhörande feber) inte pallar att stå rätt upp och ner särskilt länge. Så vi åkte hem igen. Det gjorde inte jättemycket, det var inte riktigt den typ av träff som vi behövde. Men det är det fina med hunderiet, det finns något för alla.
Tomtar på loftet?
Har fått svar på min ct, där hittade de inget konstigt. Tack och lov, ska kanske tilläggas. I måndags fick jag lämna 8 rör med blod inför besöket på hematologen i nästa vecka. Det kanske är därför jag är så trött, jag börjar vara blodfattig..? ;)
Om man ska se något positivt med detta så här hundpromenaderna mer innehåll. Förut gick vi, möjligen gjorde vi någon kontaktövning eller lite fortgående. Nu tänker jag igenom varje runda. Kan vi gå någonstans där vi inte går så ofta och få lite nya dofter i näsan? Kan vi göra ett godissök? Dog parkour? Kan jag köra linjerat med Ila? Markeringar? Minnesträning?
Idag såg jag ett avsnitt Cesar Millan på tv. Man kan säkert tycka mycket om honom, och ännu mer om amerikansk hundhållning. Men där finns guldkorn. Idag pratade han om energier och man såg matsituationen i hans flock. Det fick mig att tänka på energierna här när det vankas mat... Så idag körde jag en ny strategi, jag tog skålarna och satte mig på golvet. Ivriga hundar blev frustrerade hundar, blev konfunderade hundar och till sist lite uppgivna hundar. När den där sucken kom, då serverades maten. Samma sak med tuggben nu ikväll. Jag tror att de tycker att detta är himla onödigt, men min förhoppning är att kunna dämpa stressen. Vi får se. Om inte annat så är det ännu en aktivitet, eller ska man kanske kalla det för en passivitet?
Nu något helt annat. Jag följer Hundstallet på Instagram. Hjärtat nästan brister ibland när jag läser om en del hundar, som långsittaren Björne. I väntan på beslut om sjukpenning (man har inte lyckats fastställa min sgi än efter tre veckor så jag får nog vara glad om jag får pengar till jul - OM jag får pengar!) är tyvärr min möjlighet till ekonomiska bidrag till Hundstallet lite begränsad, jag måste hålla i slantarna. Däremot har jag just nu väldigt mycket tid för stickning. Och jag gillar julen. Alltså stickar och tovar jag små tomtar, ungefär en decimeter höga. Om intresse finns så tänkte jag att jag kan sticka och sälja. Jag tänker mig 25 kr/styck plus frakt, där 15 kr går till Hundstallet och resten till garnkostnad. En egen liten insamling som kan redovisas här. Skicka ett mail om ni är intresserade.
När man är sjukskriven
Jag har blivit sjukskriven. Har varit hemma i nästan sex veckor nu med värk i muskler och leder, en ruggig trötthet samt feber och svettningar av minsta aktivitet. Jag tänkte klimakteriet och lite dunderpiller i form av hormoner. Men några knepiga provsvar gör att man först har gjort en ct och sedan ska skicka mig till hematologen. Jag tror och hoppas att det inte är tt ställe, men är tacksam över att de kollar upp mig ordentligt.
När man inte mår bra, är hundarna ett glädjeämne men också ett ständigt gnagande samvete. Jag klarar inte av att gå som förut. Benen stumnar och svetten rinner. Jag har inte samma ork att träna dem. Alltså behöver jag hitta nya vägar, det är viktigt för mig att de här ett bra liv, en skruttig matte till trots. En sådan ny väg är dog parkour. De får balansera i skogen, på stubbar och fallna stockar. Grabbarna är superduktiga, det är lätt när man är liten. Lite knepigare för en labrador men det går bättre och bättre. Jag tänker mig att detta ger muskelträning och tröttar huvudknoppen.
Ibland vill katten Chippen vara med. Han är en naturlig balanskonstnär!
Jag har också börjat ta med dummies på några promenader, till Ilas stora lycka. Enkla markerings- och dirigeringsövningar blir det ibland. Godissök är uppskattat av alla. Hemma tränar vi på att gå i stegen, lite lydnad och så balanskudde. Mesta möjliga aktivering till minsta möjliga ansträngning för matte är målet just nu.
Pajas nos är nog den sötaste jag vet. Kolla in vecken vid nostryffeln!
När jag håller på och slår knut på mig själv för att aktivera mina hundar, kan jag inte låta bli att fundera på andra hundar och hundägare jag har träffat genom åren. Hundägare som haft betydligt fler hundar än jag och kanske varit lika orörliga, eller värre. Hur har man löst problemet? Har man löst det, eller tycker man att hundarna har det bra ändå? När slutar man vara en bra hundägare och låter hundägandet bli mer av ett självändamål?
Över till lite rapporter om vad som har hänt i höst.
Pajas har debuterat i tävlingssammanhang i höst. Jag anmälde till nybörjarklass i rallylydnad, mest på kul. Vi gjorde väl ingen bländande insats men det räckte till två kvalificerande resultat. Nästa tävling hjälpte Stina mig, eftersom jag inte orkade. Där kom det tredje resultatet. Numera får han således kalla sig RLD N Chadyline Spring Fling.
Ila och jag har tävlat startklass i vanlig lydnad. Två starter, två uppflytt. Eftersom hon fick ett ifjol så är diplomet i hamn. I Överkalix klämde hon i med klassvinst. Extra kul var att halvsyrran Cera kom tvåa.
Stina och Bus har tävlat avancerad klass i rallylydnad. På en start fick de full pott, 100 poäng. Jag är så sjukt imponerad över de där båda! Nu tränar de för mästarklassen, championatet hägrar! Busets valpar växer och är inne i slyngelåldern nu. Riktigt trevliga och duktiga gossar är det, även om de just nu kanske ger ägarna ett och annat grått hår. Det ska bli spännande att följa dem i framtiden!
