Huset Elliot

Det har varit surväder större delen av veckan, regn och mera regn. Nu är det sjöblött ute i skogen, så fastän det faktiskt är riktigt fint idag är det bara att dra på sig kängorna när hundarna ska ut. Och jag har tvingats sluta gå barfota eller ens använda strumpor utan skaft, det är så förb... kallt att det är riktiga strumpor och till och med sockor som gäller! Antar att det bara är att vänja sig nu, kallare tider väntar. Men inget mer regn vill vi ha!

Sur är också kissen som tvingas bära tratt och tassbandage. Återbesök till veterinären idag, hoppas att det läker bra och att vi snart kan bli av med tratten. Jag trodde först att han var riktigt risig, han ligger mest under Stinas säng och trycker. Men när jag igår tog av honom tratten så blev han betydligt piggare. Tydligen kan man varken äta, dricka eller gå på lådan när man har tratt, knappt ens röra sig.

Lite sur är matten också. Anmälde Visa som blodgivare men det gör vi inte om. Dels fick man inte vara med själv vid tappandet och dessutom blev hon ganska rejält rakad på sidan av halsen så nu kan vi glömma alla tankar på utställning de närmaste månaderna eller kanske halvåret. Vid rakningen verkar man ha rispat huden, hon hade små, små sår när jag fick tillbaka henne. De där såren har någon kompis här hemma så förtjänstfullt pysslat om så de har vätskat lite, så nu får jag hålla koll och måste kanske hålla henne i egen "kuppe" i några dagar. Suck. Enda trösten är väl att de inte fick ur henne något blod så jag behöver inte ha dåligt samvete över att vi inte ställer upp fler gånger. Inte kan jag rekommendera andra att göra det heller, tyvärr. Läxan matten lärde sig var att fråga, fråga, fråga och inte vara naiv nog att tro att man informeras om hela förloppet. Fast det är inte lätt att fråga när man inte vet vad man ska fråga om...

De små solstrålarna i valplådan börjar röra på sig allt mer, även om det är korta stunder. I veckan märkte man tydligt att de hör, de reagerar på ljud och kommer vinglandes till lådkanten när jag lägger mig utanför och småpratar med dem. Igår fick jag hela ansiktet pussat, det luktade underbart. Fascineras också ständigt av valpars nyfikenhet, i samma stund som man kommer upp på benen och inser att det finns fler än den egna individen och mamman, måste man kika över lådkanten och fundera på att ta sig över den. Flera gånger har jag lyft ner små tassar från kanten, de har inte en chans att ta sig fram på golven än så som de vinglar fram. Men själva tror de sig uppenbarligen om stordåd!


Puss på dig, syrran!

TIll sist måste jag gratulera Mumin-kullen på 8-årsdagen som de firade i veckan. Nu har de blivit veteraner, otroligt vad åren går!

Igår kväll kom kisse in ganska sent trots ovädret, något som inte alls är likt honom. Ena baktassen var blodig, samma tass som jag hittade misstänkta bitsår på för någon vecka sedan. De här såren var djupare och vi tänkte att det var omöjligt att kattstackaren blev biten två gånger på samma tass så idag bokades tid hos veterinär, för övrigt en för mig helt ny veterinär men en väldigt trevlig bekantskap. Kisses tass rakades och jovisst hade han nya bitsår, djupa dessutom. Så det blev spolning, bandage, tratt och medicinering. Nu ska vi tillbaka på fredag och kolla hur det läker. Behöver jag säga att kisse är deprimerad? Matte är förbannad på detta nya katth-vete som härjar i området, jag hoppas innerligt att Pysen bet tillbaka (ordentligt!) men misstänker att han inte gjorde det, därtill är han nog alldeles för snäll. Men nu ska här spanas och hundarna och jag ska fördriva den onde inkräktaren till vägs ände, eller i alla fall långt från vår tomt. På sin egen tomt ska man vara säker, så är det bara. Och lite utanför den också.

Hedemorahönan är en riktig glädjespridare. Vad jag är glad att vi skaffade några sådana, vilka trevliga hönor de är! Jag skulle ha lyssnat på Ragnhild från början, då hade jag bara haft sådana. Utöver att de är söta och fantastiskt trivsamma så är de också riktigt duktiga på att lägga ägg. Den ljusbruna kom igång i förra veckan och har klämt ur sig fem bruna små ägg på sju dagar. Än är de ganska små men fina i formen och väldigt rara också de, precis som hönorna själva.

Ett vedervärdigt väder har vi haft denna dag, jag var rädd nästan varenda minut under förmiddagsrundan i skogen. Träden lutade så att jag trodde att de skulle komma över mig vilken sekund som helst och regnet stod vågrät i luften. Labbarna tyckte att det var lattjo och att rundan var alldeles för kort, matten önskade att hon hade tagit på sig hjälm och ville bara hem. Nu har det lugnat sig men oj, som vår tomt ser ut efteråt! Massvis med löv, grenar och annat löst ligger där och väntar på att jag ska städa undan. Så det lär få vänta...

Småttingarna gör inte många knop men igår var de i alla fall uppe på benen och lullade runt en liten stund. Lill-killen kikar lite över kanten men tiken har fullt upp med att hålla sig på benen. Men idag försökte hon inleda ett litet bus med brorsan, bet lite halvhjärtat i ena örat men fick ingen respons. Det är så otroligt stillsamt och tyst mot labbar i samma ålder. Mest sover de på maten, jag tror att Maysan ger dem grädde som måste smältas noga. De ger ett ganska däst intryck där de ligger, småkorvarna!

I helgen har det varit jaktprov i Norge. Utöver de båda Vimsa-barnen som jag berättade om i lördags startade även två från min egen uppfödning igår, nämligen Huset Elliots Vimsa och Huset Ellios Lill-Strimma (Aisha), båda i öppen klass. En besviken Vigdis rapporterade efter provet. Det startade med en dubbelmarkering där hundarna fick hämta varsin (för er som inte är så insatta så går man i par i öppen klass). Ännu en dubbelmarkering, hundarna fick ånyo hämta en var. Så fick varje hund en egen dubbelmarkering och därefter dirigering. Vimsa löste allt på ett bra sätt. Därefter kom fältet, 12 vilt var utlagda och hundarna skulle ta in varannan. Vimsa går ut åt höger, får snabbt ett vilt i näsan och kommer in. Nästa gång hon får gå ut skickas hon mitt i, får snabbt ett nytt vilt i näsan och kommer in med detta. Två gånger till skickas hon med samma resultat, dvs hon följer snabbt upp vittringen, plockar upp och kommer in. Efter detta bryter domaren som tycker sig ha sett nog. I kritiken får Vimsa sedan att hon inte har tagit för sig av hela fältet, hon skulle ha jobbat mer på djupet. Resultat: 2:a pris. Hunden skulle alltså ha sprungit förbi det nära viltet och gått ut på djupet!!! Helt absurt!

Kan inte hjälpa att jag tycker att det är oerhört tråkigt med domare som dömer hunden på förhand, som höjer ett ogillande ögonbryn när en "vanlig" labbe kommer till start. Hundarna ska bedömas utifrån sin prestation, inte utifrån sitt utseende. Att hunden ska springa över vilt för att ta för sig av marken ter sig för mig helt absurt, låt då hundarna jobba igenom hela provet och visa att de minsann är effektiva och kan täcka marken om det behövs. Vilken jägare vill ha med sig en hund ut som springer förbi vilt?

Från Aisha har jag inte fått någon rapport så där vet jag inte hur det gick, resultatet vet jag dock var ett 3:e pris. Har fått en bild på henne som jag lägger in här nedan. Väldigt lik mamma Maxi över ögonen.

Idag lyfter vi på hatten och hurrar för två av Vigdis uppfödingar från kennel Vimsans i Norge. Vimsans Agnes och Vimsans Argo (e. NVCh Huset Elliots Vimsa) har debuterat på jaktprov idag. Agnes gjorde finfina markeringar och dirigeringar men fick inte riktigt med sig marken på fältet vilket renderade i ett 3:e pris. Argo gick som tåget och det betalade sig väl, en 1:a blev det. Med tanke på att detta också var Argos mattes jaktprovspremiär var det ett alldeles fantastiskt bra resultat. Grattis Vigdis till en god uppfödargärning!

Här hemma har det varit ännu en stillsam dag. Jag har fortfarande ont i benet men det går åt rätt håll, det blev i alla fall en hundrunda på morgonen. Den straffar sig lite nu mot kvällen men det får det vara värt. Jag gissar att muskelfästet inte är av som jag först trodde utan bara har fått sig en kyss så snart är jag på g igen. Sorgligt bara att jag ska vara så klumpig! Always am, always has been.

Vi har inte direkt något varierat väder just nu. Det är regn vareviga dag, jag är så less. Blöta hundar, blöta löv som följer med skor och tassar in i hallen, blöta skor, blöta kläder.... :( Tycker synd om mina stackars hönor också, de har inget roligt väder att vara ute i och hönshuset känns för litet för dem allihop även om det väl är luftigt om man ser till Jordbruksverkets regler. Ingen verkar vilja ha mina isbartuppar så i helgen ryker de, en eller båda. Gör lite ont i hjärtat, den ene har så vackra ögon. Men det går inte att sitta med en massa tuppar heller till vintern. Glädjande nog verkar Ludde få rätt om islänningen, det är nog en höna i alla fall. Jag ser i alla fall inga tuppliknande fjädrar på den så det börjar kännas säkert nu. Sex hönor har vi då, det känns lagom. Få se hur länge den vita hänger med, hon börjar se lite sliten ut. Och Lill-Babs har inte lagt ägg på några veckor men ser annars pigg ut. Nåja, den som lever får se. Nu är ju den ena hedemoran igång och då borde inte den andra vara långt borta heller, de kläcktes samtidigt. Kanske kan vi slippa köpa ägg snart!?

Fick nog en större smäll i högerbenet än vad jag först fattade när jag vurpade i förrgår. Klev ner i ett vattenhål samtidigt som jag skulle kliva över ett fallet träd, vilket gjorde att ena benet inte kom tillräckligt högt (eftersom det andra sjönk ner) utan fastnade i trädet och jag stöp. Då blev jag mest blöt men igår gjorde det bara mer och mer ont. Tror att ett muskelfäste har fått sig en rejäl kyss, ev är det av, så nu är det värktabletter och vila som gäller. Jag har ju en sanslös förmåga att klanta till det och göra illa mig, det har jag alltid haft. Nåväl, med lite Voltaren i kroppen är det överkomligt, familjen får hjälpa mig med hundrundorna några dagar framöver.

Småtrollen är fortsatt väldigt stillsamma men gör några små tappra försök att ta sig upp på benen ibland. Men mest vilar de nog på maten. :)

Igår var jag och labbarna ute på äventyr. För en och en halv vecka sedan försvann en man på cykel i Råneå. Jag har via media och Facebook följt spaningarna, först polisen, så hemvärnet och så ekipage med sökhundar. Så i förrgår kom uppmaningen "alla hundar med figurantintresse". Det har ju labbarna, dessutom är de vana att leta föremål (Melvin är fantastisk på att hitta tappade saker), spåra människor (Visa, inte Melvin) mm. Så jag anmälde mitt intresse och igår efter lunch inställde vi oss i Råneå. Tillsammans med Linda och hennes hundar skulle vi leta på Rånekölen. Det var med ganska mycket adrenalin i kroppen jag började gå i skogen. Labbarna for direkt fram till ett snår och började vinda, vidare till nästa. Mattens hjärta slog frivolter - hur kunde det vara möjligt att vi direkt skulle hitta något? Men det var så klart falskt larm, det var en älg som hade gått där. Summa summarum så markerade de älgspår, älgskit, ett bildäck, ett täcke, en tom burk som det varit hundgodis i och lite annat smått och gott. Dock inget som var aktuellt i det här sammanhanget. Fyra timmar och någon vurpa senare (sista timmen knallade vi längs älvkanten i otroligt snårig och blöt terräng där matten klev ner i ett vattenhål samtidigt som hon tog sig över en fallen trädstam och det klarade inte balansen av) blåste vi av och gav oss iväg hemåt. Få se om vi har tid och möjlighet att vara med någon mer gång, det kändes otroligt bra att kunna hjälpa till och att hundarna faktiskt kan göra lite nytta. Melvin är ju sanslös på att alltid jobba med näsan och alltid följa upp de dofter han får in och verkligen visa vad det är. Visa tappade stinget på slutet och knallade mest med matten, jag tror kanske att löpet närmar sig för det var en del revirmarkerande från hennes sida. Men Melvin jobbade idogt fram till slutet, då började han komma med pinnar och bjuda upp till lek istället. Ganska givet, de var slitna då.

Slitna är vi idag också, matten är stel i benen och lite öm efter vurpan. Hundarna tog sovmorgon men är nog fräschare än vad jag är. De har mer vana att gå ostigat medan matten som regel trippar fram på stigar.

De små slog upp ögonen i helgen och gör tappra försök att ta sig fram. Ibland sitter de upp och ser sig lite yrvaket omkring. Deras mamma lämnar dem allt oftare och kommer farandes för att se vad som pågår i huset och kanske framförallt om det serveras något ätbart. Jag tror att hon drogar dem med all mat, maken till lugna valpar har jag aldrig upplevt. Knappt ett knyst hörs på hela natten, bara lite nöjda grymtanden och så klunkanden när mjölken har runnit till. Stina kallar dem för Tjorven och Korven och de namnen passar väl rätt bra med tanke på utseendet.


Tjorven till vänster, Korven till höger. Båda har nu passerat kilot. Lovar dock att de i stamtavlan får lite vackrare namn, dottern ville att temat skulle vara Love så då blir det så. :)


Tikvalpen, Huset Elliots Lovebird.


Hanen, Huset Elliots Lovey Dovey.


Lilla mamman med jättebarnen. Här är det tikvalpen som tittar fram.

Så hönsen. I förrgår kom det första hedemoraägget! Så pyttelitet och alldeles brunt! Nu hoppas vi att de ska komma igång ordentligt så att vi får lite fler ägg. Och så behöver vi verkligen hitta hem till de snälla isbartupparna. De bortskänkes till någon som kan ge dem en egen hönsflock!

Vi stöter och blöter namnfrågan. Det ska vara ett kärlekstema tycker dottern. Alltså har vi enats om att ordet Love ska ingå. Kikade i lexikon (alltså vanligt hederligt lexikon i bokhyllan, inte på internet) och fastnade för Lovelace, som enligt boken skulle betyda Don Juan. Det kändes ju bra till en snygg liten kille! Men för säkerhets skull googlade jag det också och det var ju en himla tur. Det visade sig också vara efternamnet på någon känd porrskådis! Så vi slopar den idén... :)

Både den lille Don Juan och hans syster plirar nu mot oss i lådan med små oseende ögon. Men det är ändå lite av en milstolpe, nu är de två tråkigare (och lugnare) veckorna över och vi går mot skojigare tider. Jag har lagt bud på en valphage på Tradera, får jag den så blir den riktigt billig (jämfört med att köpa den ny i alla fall). Tänkte så småningom låta de små bo bland de stora i köket fast innanför en hage. Men ett tag till får de kampera bredvid min säng. Det är ganska mysigt att somna till ljudet av små knorrande valpar.

Hussen tog med bössan och Melvin till älven ikväll, hoppas, hoppas att de får något. Visa tyckte att livet var otroligt orättvist men lät sig tröstas med ett tuggben.

Idag har Ragnhild och Tassa debuterat i lydnadsklass 1 i Överkalix. Det var premiär för både matte och hund, med allt vad det innebär, men de fick ihop 124 poäng och ett 3:e pris. Grattis tjejer! Nu vet ni hur det är, att man överlever och vad ni behöver jobba på till nästa gång!

Det är så spännande med de här bokstavsbarnen, det tränas och grejas på alla håll och plötsligt kommer det en liten rapport från någon. Ni ska veta att jag tycker att ni är kalasduktiga som jobbar på med era hundar och jag njuter i massor av alla rapporter, stora som små. Tänk att just jag har fått världens bästa valpköpare!

Nu börjar ögonen att spricka upp. Det glittrade i små ögonspringor när vi kollade morgonens matchvikt. Den var som vanligt rejäl, dagens invägning visade på 800 gram för båda. De ser ut som små "buddha babies" där de ligger i lådan med sin mamma, som i gengäld ser ut att krympa för varje dag som går.

Namnfrågan är ännu inte löst. Just nu går de under namnen Tjorven och Korven på grund av formatet, men det kan vi ju inte döpa dem till. Man måste försöka tänka att det ska bli supersöta cavalierer av de här små korvarna ändå.

Maken var med vid morgonens invägning och höll ena valpen. Lyriskt förkunnade jag att de var så underbara och fina. Maken fick en rynka i pannan, studerade valpen han höll och sa eftertänksamt: "Eller väldigt fula...". Och OK, just nu är de inte sötast med sina rynkiga, rosa och allt plattare små nosar. Men det är något rörande och bedårande över dem så jo, de är fina. Världens finaste, faktiskt!

Strålande sol här idag och förkylningen retirerar så sakteliga. Idag SKA här tränas hund! Och ja för all del, klippas häck och annat nödvändigt också. Hönorna ska få komma ut i buskarna lite också, de trädgårdsarbetar på sitt eget lilla vis men det är mysigt, det med. Apropå hönor, ingen som vill ha en rar liten isbartupp?

Idag är småtrollen tio dagar gamla och cirka 750 gram tunga. De lider ingen brist på mat, den saken är klar. Deras lilla mamma pysslar om dem allt hon bara kan och emellanåt kommer hon tassande för att få vara med och mysa lite. Jag kan förstå henne och minns känslan.

Maya har fått ta bort stygnen idag. Om det tyckte hon inte. Dels kändes det nog inte så skönt, hon skrek till vid några tillfällen. På slutet var hon också ganska stressad och så fort vi kom hem så kastade hon sig iväg till valparna. De hade nog inte funderat över att hon var borta, de ger ett ganska däst intryck där de ligger och är för det mesta väldigt tysta och nöjda med livet. Men för den lilla mamman var det nog som en hel evighet - man lämnar inte sina barn!

Några valpbilder blir det dess värre inte idag av en så fånig anledning som att jag har glömt att ladda batterierna. Detta med teknik, det är svårt för den här civilingenjören...

Idefix rumpbesvär känns som en följetong, efter tre besök vet vi i alla fall att det INTE är analsäckarna. Det finns inget onormalt eller konstigt i ändtarmen heller, så förmodligen har Herr Hypokondriker fått några mikrosprickor i ändtarmen som irriterar honom. Så nu medicinerar vi med smärtstillande och hoppas att det ska självläka. När han är ute, får ben eller mat så glömmer han helt bort att han har besvär överhuvudtaget. Det är inte lätt att vara en känslig natur och av manligt kön dessutom. ;o)

Jag har funderat en del över alla bortsprungna hundar som förekommer titt som tätt. Jag har ju Facebook och där kryllar det av meddelanden om försvunna hundar. En del är stulna och det är hemskt men en hel del är bortsprungna. För mig är det obegripligt att så många hundar kan springa bort, mina springer sällan eller aldrig bort (undantaget då när Idefix rymde från hundvakten). Min teori är att alldeles för många hundar tillåts gå lösa. För mig är detta med att gå lös en förtroendefråga, mina labbar går lösa för att jag vet att de kommer på inkallning. Ovillkorligen. Jag skulle vilja påstå att de kommer 999 gånger av 1000, kanske oftare. Den där 1000:e gången sticker de till Annika och hennes hundar, dvs deras kompisar, som de helt enkelt inte kan motstå just den gången.

Ibland när man pratar om inkallningar så hör man "min hund är jätteduktig, den kommer 9 ggr av 10". Det räcker inte. Varför kommer den inte den 10:e gången? Det är den gången som är den intressanta.

I vårt hus går cavaliererna oftast kopplade under skogspromenaderna. Varför? Jo, för att de kommer 9 gånger av 10. Den där 10:e gången flyger det upp en fågel, sticker en hare eller dyker det upp ett spår som är så oemotståndligt att man inte kan låta bli det. När jaktlusten dyker upp stängs öronen av. Liten cavalier kan inte jaga och samtidigt höra mattes inkallning eller så bryr sig liten cavalier helt enkelt inte. Orsaken spelar mindre roll, resultatet är i alla fall att man får gå kopplad i skogen. På isen, där matte har god överblick, framfarten är begränsad och retningarna få, där får även små hundar gå lösa. Men inte i skogen. Jag tror att fler skulle tänka så. Det är ingen rättighet för hundar att gå lösa, det är något man får göra i förtroende för att man är lydig, vältränad och samarbetar med sin förare. Inte annars. Då skulle vi förmodligen också ha färre bitolyckor där stora hundar biter små hundar. Jag är inte alldeles säker på att den stora hunden måste vara boven i dramat, jag kan tänka mig att den lilla hunden många gånger har retat den stora (hundar saknar storleksuppfattning) men konsekvenserna av den stora hundens bett blir väldigt, väldigt tråkiga.

Så vad vill jag ha sagt med allt detta? Jo, håll hunden kopplad om du inte har en ordentlig inkallning! Var rädd om din kompis!

Fick glädjande nyheter igår - Fiskja Bondens Timber Jack tog cert, CACIB och BIR på SKK Int i Gimo den gångna helgen för domare Kerstin Henriksson. Gunnar, som han kallas, är efter SE VCh Huset Elliots Vice VC (Othello), en underbar och kärnfrisk kille från min Vi-kull. Det gläder mig oerhört att hans valpar nu visar framtassarna. De blev inte bara friska och sunda utan snygga också!


Fr. vä: domare Kerstin, matte Madeleine och så Gunnar.

Det roliga med pappa Othello är att han faktiskt är dokumenterat kärnfrisk. Utöver det sedvanliga - röntgen, ögonlysning och Optigen A - har han deltagit i en blodtrycksstudie vid Ultuna och fått en omfattande hälsoundersökning som tack. Och nej, de hittade inte minsta fel på gossen. Ett otroligt behagligt temperament har han också, liksom sina syskon.

Gunnar, ovan, är relativt lite tränad av en orutinerad men ambitiös matte och har en 3:a nkl jaktprov (pappa har 1:a nkl). Förhoppningsvis blir det mer när avlämningarna sitter, enligt matte besitter han massvis med will to please. Vi önskar också lycka till i ringarna framöver!

Funderar på om de små i lådan funderar på att slå rekord. Födelsevikten dubblades idag, på dagen en vecka efter att de föddes. Som små minibuddor ligger de i lådan bredvid sin allt mindre mamma. Åtminstone är det så ögat upplever det hela. Maya är dock ganska tunn, jag ökar hennes ranson men inser att det i sin tur också ökar somliga andras ranson. Nåväl, de ser tämligen välmående ut kan konstateras. Och Lena, du fick ju rätt - igen. :) Nedan en bild från gårdagen på de små korvarna. Tiken till vänster och hanen till höger. Tikvalpen är tingad men till hanen söker vi ett aktivt hem dit han kan flytta när han har åldern inne.



Idefix är på djursjukhuset idag. Han har besvär med analsäckarna och ska få dem spolade. Det lutar väl åt att de ryker här så småningom, men först måste han bli besvärsfri. Lill-hjärtat!

Annars snorar vi vidare, nu gör Stina mig sällskap i förkylningshelvetet. Jag var faktiskt hos läkare igår, nästan fyra veckors förkylning med feber av och till känns inte rimligt. Men jodå, det var rimligt, eller i alla fall virus och inget att göra åt. Lite slemlösande fick jag med mig hem. Bara att bita ihop då men nu är jag less. Hoppas att Stina blir av med sin lite fortare. Maken påstår att Maya och jag har snarkat ikapp i natt men det tror vi inte på. Inte snarkar vi!

Hade stora planer för dagen idag, här skulle tränas lydnad med alla hundar utom lilla mamman. Gick ut på en promenad med de tre andra och katten och tja, det var den dagen. Hosta, snuva och nu också feber. Är det OK att vara så här i tre och en halv vecka? Jag tycker inte det så i morgon ska jag ringa vårdcentralen. Nu är jag LESS!!!!

Stina har även hon feber men har varit ute och kört lite lydnad med lillkillen. De är duktiga, de där två.

På eftermiddagen blev lillkillen som förbytt, for runt som en raket och betedde sig jättekonstigt. Vi hittade ett litet sår vid ena bogen som han absolut inte ville att vi skulle röra så vi trodde att det var det. Med våld höll vi fast, klippte bort päls och tvättade rent. Det ser ut som om han har fått ett jack av en pinne där, det är lite svullet runt om men inte farligt och ser i övrigt OK ut. Vi håller koll. Lillkillen fortsatte dock att bete sig underligt och vi insåg att det inte var såret som var boven utan rumpan. Vi har ju slutat med Metacam och det verkar som om analsäckarna besvärar honom igen då, han försöker nå dit bak och bita men kommer inte åt, kanar på rumpan och håller på. Så i morgon blir det till att ringa veterinären igen, jag gissar att de där analsäckarna ryker nu. Hej och hå, nya utgifter!

Labbarna tycker att livet är allmänt trist och har nog tyckt det i, få se, tre och en halv vecka nu. Det vill säga lika länge som jag har varit hängig. Fast ibland får de faktiskt följa med hussen ut med bössan. Igår var det Visas tur och den här gången skötte hon sig och tog hem anden som ingenting. Fattar fortfarande inte varför hon släppte sist, kanske nöp den henne. Hussen gnäller lite på fotgåendet hos hundarna, matten gnäller på hussen för att han minsann inte tränar med dem utan förväntar sig att de ska fungera just så som han vill ha dem. Fast egentligen tycker nog hussen att det är tur att matten har tränat lite med hundarna och matten är glad att hon har hussen. ;o)

De små tjockisarna då? Jo, de fortsätter att växa. De är snart klotrunda och har passerat 450 gram. Jag är inte längre fundersam över om de kommer att ha dubblat sin födelsevikt under andra levnadsveckan, frågan är väl hur långt in i veckan vi hinner innan den gränsen är nådd. De är väldigt förnöjda med livet och Maya pysslar om dem, även om hon nog tycker att det är lite småtrist ibland och kommer tassande för att vara med en stund. Alla som har haft spädbarn vet hur kul det är att sitta i soffan och amma, amma, amma. Så absolut, jag förstår henne!

Valparna växer så det knakar, hanen vägde in sig på 385 gram idag och tiken "bara" 360. Helt otroligt runda och goda är de! Man brukar säga att valpar ska dubbla sin födelsevikt under den andra levnadsveckan, jag trodde inte att det skulle vara möjligt i det här fallet men de jobbar hårt för att överbevisa mig.


Bilden är lite suddig, kamerakvinnan är inte i bästa form. Fattar inte varför jag inte blir av med förkylningen, den går in på fjärde veckan nu och jag är alldeles slut. Skit, skit, skit!

Idag har jag också planerat för Visas sista kull. Om allt går som jag tänkt så blir det en otroligt spännande kombination. Jag ska ge mig ut på lite nya äventyr och vidga vyerna en smula. Mer säger jag inte förrän allt är i hamn. Håll tummarna!

Nu ska jag hälla upp en whisky, sätta mig i soffan och kurera mig!

Allt går bra med de små, de äter och växer och blir ompysslade av sin lilla mamma. Lilla mamma förväntar sig i sin tur att bli lite ompysslad av mig, det är inte som med labbarna där man inte får vara och pillra alltför mycket för då blir mamma hund irriterad och lägger huvudet över valparna. Nej, här är det tvärtom. Ingen stress vid vägning, Maya litar blint på att jag tar hand om de små. Vi har någon form av delad vårdnad, känns det som, även om min roll mestadels består i att servera den lilla mamman mat, filmjölk eller ta ut henne så att hon får kissa eller för all del att bara klia en stund på magen. Igår ville hon knappt ut alls men idag har vi varit ute flera vändor så att hon får röra lite på sig och får igång magen. Hungrig är hon också, det gäller att passa på henne så att hon inte smiter ner om hon tror att det vankas mat. Jag försöker att dela upp hennes mat i småportioner och sväller den väl innan servering för att försöka ta hand om magen. Jag har dock en svag känsla av att hon själv skulle kunna ställa sig i tunnan och bara vräka i sig om hon fick chansen... Nu när magen har ramlat in efter valpningen är det inte mycket Maya kvar så jag har absolut inte gett henne för mycket mat under dräktigheten. Ändå blev de små så stora i förhållande till liten Maya! Det är ganska mycket att klämma ut valpar på 300 gram när man själv bara väger 6,5 kg...


Så här ser de ut idag, drygt 30 gram har de ökat sedan valpningen. Trinda och goda och alldeles underbara att titta på.

Min förkylning vill inte släppa och inte blir det bättre av att det just nu är lite si och så med sovandet. Jag störs verkligen inte av valparna trots att de bor nedanför sängen. Dels är de bara två och dels är de för det mesta alldeles väldigt mätta och nöjda, det är mest enstaka små grymtanden som hörs. Men jag är nog fortfarande lite hög efter valpningen och har svårt att riktigt komma till ro. Då passar förkylningen på att slå tillbaka för tredje gången. Lite oschysst, tycker jag allt. Får kanske ta och kurera mig med honung, C-vitamin och whisky en vända till. Dock inte samtidigt...

Igår kom de då, våra första cavaliervalpar! Inte riktigt på det sätt som jag hade tänkt mig det hela dock. Jag borde ju ha lärt mig vid det här laget att man inget kan planera, naturen har sin egen vilja. Vi tar det från början.

De sista veckorna blev Maya väldigt rund. Jag måttade med labbevalpsögat och tänkte mig 3 valpar. Insåg att cavaliervalpar är betydligt mindre och tänkte då att det borde finnas i alla fall 4-5 stycken därinne. Spännande!

Valpningen började som vanligt med flämtande och bäddande. Till skillnad från labbarna så krävde Maya aktivt deltagande av matten hela natten - klia magen, sitta knäet eller bara ögonkontakt. Om matten slumrade till kom det efter en stund en liten kall nos och puttade bestämt. "Hallå där, håll mig sällskap"! Så vid 8-snåret gick plötsligt vattnet. Strax efteråt kom det några värkar, en paus på 20 minuter och sedan några till. Efter det - ingenting. Vi var ute och rastade och donade på men fick inte igång något. Väntade den tid som veterinären sagt (nästan i alla fall) men sedan åkte vi in. Röntgen visade på tre valpar, Maya fick kalk och jodå, några till krystvärkar kom men inte mer. Ny promenad, ingenting. Ny röntgen, valparna hade inte ändrat läge men var de inte lite stora? Man mätte och bedömde att de ändå skulle kunna komma ut rätt väg, varpå hon fick värkstimulerande. En mardröm för matten! Maya fick direkt rejäla krystvärkar, skrek som en stucken gris och tog i så att jag trodde att hon skulle spricka. Resultat - ingen valp. Då blev det kniven... :(

Den första valpen visade sig vara död och stor. Med hem följde två trefärgade valpar av labradorstorlek (300 gram respektive 285 gram) och en lite matt Maya. Valparna var starka som små oxar, sökte aktivt spene och tar sig fram som små målsökande robotar i lådan. Och lilla Maya är en helt fantastisk mamma, pysslade om sina små trots att hon var omtöcknad, vänder sig regelbundet så att de ska dia på olika sidor, tvättar och pysslar. Vägrar förstås att lämna lådan, inte ens med koppel på följer hon med utan jag får lyfta ut henne för att kissa. Faktiskt helt fantastiskt att få se detta, jag har hört att cavalierer är duktiga mammor och det är verkligen sant.

Valparna är förstås alldeles, alldeles underbara, stora och välmående (för stora för sin lilla mamma, kan inte för mitt liv begripa hur de kunde bli så stora) och ger ett väldigt starkt intryck. Nu ska vi njuta av dem en tid innan vi beslutar oss om framtiden. Men en liten bild på underverken måste vi förstås bjuda på. :)

Funderade mycket på den lille killen igår kväll och också i morse. Det stämde inte riktigt för mig med bakbenet, tyckte att han verkade allmänt stel i hela bakkroppen. Så i morse fick jag snilleblixten - analsäckarna! Jämförde hans med Mayas och jovisst, hans var större. Alltså bokades tid till veterinär. Nu är jag ju paniskt rädd för att få hem smitta till de väntade små, så vi fick gå in genom separat ingång. Väl där konstaterades att analsäckarna alldeles nyss hade tömts men att det kändes lite svullet och aningen inflammerat så det blir fortsatt metacam några dagar till. Men han blev betydligt piggare och gladare efter morgonrundan, så antagligen lyckades han tömma dem då.

Fick också lovord för lillkillens fina kondition. Tråkigt att höra att så många cavalierer som uppsöker veterinär är tjocka och allmänt illa skötta i tänder och öron. Hur kan man behandla sin bästa vän så?

Maysan var nere under 37 i temp på morgonen. Åt frukost med viss tvekan men lunchen slank ner utan större funderingar. Men hon känns tung nu, jag får för mig att det inte är många dagar bort nu utan siktar in mig på tisdag-onsdag. Igår kväll var det disko i magen, man såg hur de dansade därinne. ;)

Min eländiga förkylning vill inte ge sig, jag är trött och seg och har en enveten hosta. Blir alldeles kladdig så fort jag gör något. Problemet är ju att jag är dålig på att ta det alldeles lugnt också, i morse var jag ute och sågade ner en gren för att göra sittpinnar till hönsen. Men nu ska jag lägga mig och läsa en stund och samtidigt försöka övertala Maya att ta sin middagslur i valplådan. Inte omöjligt att hon får sällskap där av Idefix...

Så har dygn 58 avlöpt utan att några valpar har anmält sin ankomst. Lite sämre aptit har vi noterat idag även om alla mål slank ner, fast inte med samma glupande aptit som i vanliga fall. Nu krävdes det lite funderande på saken. Inga större temperaturhändelser, börjar tro att de 36,9 jag mätte häromdagen var en felmätning. Nåväl, var dag är en dag närmare. Anledningen till att jag fått för mig att de ska komma tidigare, är dels att hon är parad sent i löpet och dels att jag hört att cavalierer sällan går 63 dygn. Men varje individ och varje valpning är unik. Tids nog kommer de nog ut, till dess får vi hålla oss till tåls.

Idefix har varit spak idag och gått lite stelt på sitt opererade bakben. Vi vet inte riktigt varför, men för säkerhets skull satte jag in lite Metacam och så har han fått gå i koppel idag. Nu ikväll är han sitt vanliga spralliga jag igen men det får bli några dagars lugn nu och promenader i koppel. Vi tar det säkra för det osäkra. Han är ju en otroligt aktiv liten kille och sparar inte på krutet, så när han inte har vett att ta det lugnt själv får vi göra det åt honom. Lille prinsen!

Har ju glömt att skriva något om den nya hundmaten! Har gett Tasty till labbarna nu ett tag och är väldigt nöjd med resultatet. Visa har fått en kalasbra päls trots att hon äter den lättare varianten och Melvin ser också helt OK ut fastän han fäller, han äter då en lite kraftigare sort. Tycker också att de har ett alldeles lagom hull. Visa har sitt sladder under magen efter två valpkullar, det får vi leva med, men har i alla fall midja. Magarna fungerar bra och mattes plånbok mår också bra. Det kan inte bli mycket bättre!

Inga tecken på valpar än, morgonens temp visade 37,5 grader. Å andra sidan bara 57 dagar efter parning så det ska väl dröja några dagar till, trots att vi parade sent i löpet. Maya ser ut som en liten svartvit fotboll, hon är duktigt rund nu. Själv verkar hon ganska nöjd med livet och förväntar sig samma liv som innan. Det betyder att dit hon nu inte kan hoppa, exempelvis upp i sängen, dit får vi nu lyfta den lilla damen. Hur var det farmor brukade säga - "min dräng han hade ingen dräng"..?

En annan som lever livet efter egna ramar är kisse. Kl 04.47 stod det tydligen "Kela med matte" på hans agenda och detta var inte förhandlingsbart. Lyckades somna om men strax innan 7 var det dags igen, denna gång var det "Dags för morgontur" i kisses kalender och ett högljutt jamande tog vid. Tur att han är snäll och rar, för ibland är han en riktig hustyrann! Men en väldigt godig liten hustyrann är han och det är vansinnigt mysigt att ha honom sovande i armhålan och stoppa näsan i hans lurviga päls.

Min kära stegräknare har varit borta sedan i våras och nu har jag gett upp mitt letande och köpt en ny. En ljusblå, jättesöt sak som man kan hänga runt halsen, inte en sådan där som man måste knäppa fast i byxlinningen och som lossnar hela tiden. Det kan verka vansinnigt att behöva räkna steg när man har hundar, men grejen är att andra i huset också tar ut hundarna och då är det lätt för en latmask som jag att maska. Med stegräknaren och uppsatta mål fungerar det mycket bättre. I alla fall gjorde det det i våras. Nya friska tag nu!

Friidrotts-VM pågår för fullt och jag njuter av att kunna styra mina arbetstider och följer VM-sändningarna dagtid med stor behållning. Vilken lyx! Jag älskar verkligen friidrott, den absolut roligaste idrotten om någon frågar mig. Fast det får ju arbetsmässiga konsekvenser, med sena kvällar och helgarbete som följd. Det är nog tur att det bara pågår en vecka.

Igår fick vi ut och jaga höns på kvällen igen. Isbarerna är fascinerande, de söker uppenbarligen nattkvist ute. Jag har hönsen lösa på husets baksida nu, avgränsar med hjälp av kompostgaller och det fungerar bra för det mesta, någon gång kan jag få gå ut och valla hem dem sedan de tagit sig ut. Dagtid är det mest hedemororna som tar sig ut, speciellt lilla Gertrud gillar att ta sig en flygtur och vill välidgt gärna vara där vi är. Men på kvällen knallar de snällt in i huset medan isbarerna kan hittas lite varstans. Igår satt ena tuppen på hönshusets taknock och hönan satt på en stängselstolpe. Häromdagen fick vi mota ner dem från ett träd. I helgen ska jag fixa lite fler sittpinnar i hönshuset och se om det hjälper men jag tvivlar. Nåväl, grannarna får väl sig ett gott skratt när von Heijnes jagar hönor. :)

Hönsen är annars en höjdare, tycker jag. Det är otroligt mysigt att ha dem knallande på tomten, det är lika kul att gå ut och ta in ägg (just nu väntar vi med spänning på när den första hedemoran ska lägga ägg) och de är också otroligt bra ur kretsloppssynpunkt. De äter upp mitt ogräs, de gödslar rabatter och gräsmatta, de flesta matrester och torra brödkanter tar de också hand om och som återbäring får jag ägg med fantastiska gulor. Dessutom mår de betydligt bättre på min gräsmatta än vad de hade gjort i en äggfabrik. Blir jag inte av med ungtupparna så får vi äta dem, lite känslomässigt jobbigt men ur klimatsynpunkt är det ännu en fördel, naturbeteskött är det bästa valet.

Vilket osökt för mig in på mina tankar i gårdagens blogg. Dem står jag för, rakt och ärligt. Självklart får andra tycka annorlunda (tråkigt vore det väl annars) och jag tycker det är kul när andra läser min blogg och lämnar kommentarer. Men jag skulle uppskatta om ni som gör det väljer att också ange namn, jag undanber mig anonyma inlägg.

Väcktes i morse vid tjugo över fyra av att en liten svartvit hund kom in i sovrummet och flämtade. "Nu är det dags" tänkte jag sömning och försökte få henne att lägga sig i valplådan. Men hon ville hellre sitta bredvid min säng och puffa på min hand. Kliade lite förstrött samtidigt som jag konstaterade att makens mage kurrade väldigt mycket. Efter någon minut vaknade jag till och  insåg att det var Mayas mage som lät, inte makens. Bara att klä på sig och gå ut. Och jodå, visst ville liten hund bajsa. Väl inne fortsatte flåsande så jag kollade tempen - högst normal. Gav henne lite fil och gick ut igen, mera bajs. Sedan knallade vi båda upp i sovrummet och jag fick henne faktiskt att lägga sig i valplådan. Där låg hon på rygg, sov som en stock och snarkade som en hel karl! Så än dröjer det nog innan valparna tittar ut.

Gårdagskvällen bjöd på lite dramatik. Hussen gick ut med bössan och lycklig Visa. Kom tillbaka ett par timmar senare, en and var skjuten men Visa hade gjort en dödssynd och släppt den. Varför vet ingen, hon brukar ha ett bra viltsug men kanske nöp den henne, vad vet vi. Nu var det bråttom, Melvin fick rycka ut och ägna sig åt ett rejält vattensök. Visa satt förstås vid dörren och pep när hussen gick ut med pojken. Det får hon nog finna i sig i ett tag nu, gör man en sådan dumhet så blir man portad, i alla fall när förhållandena är sådana som igår.

Har retat upp mig en tid på den LCHF-hysteri som råder. Tycker allmänt att vi lever i en quick fix-värld just nu, allt ska gå fort och smidigt. Vi vill äta mycket och gott men ändå vara smala, inte gå den långa vägen genom träning och mindre mat på tallriken. För mig, som tidigare jobbat som projektledare för ett klimatprojekt, är tanken på att vräka i sig kött och fett högst osmaklig när det är konstaterat att köttproduktionen ger en väsentlig klimatpåverkan. Klimatförändringen påverkar inte oss här i Norden nämnvärt, vi kommer att få mer extremväder av typen häftiga skyfall men det blir knappast något alarmerande. Däremot slår det hårt på de redan drabbade. Jag tänker på dem i Afrika, som redan är hårt drabbade av svält och annat elände. Temperaturen runt ekvatorn kommer att höjas, livsvillkoren i dessa länder kommer att bli än svårare. Det blir vår välfärd på deras bekostnad. Har vi rätt till det? Räcker det med att sätta in en hundring till Röda korset och sedan köpa biffen från Brasilien som lockar i köttdisken? Eller är det inte dags att börja tänka på vad vi äter? Mer lokalproducerat, mer säsongsbetonat och mindre kött, det är vad som gäller. Vi försöker köra med "Veckans vegetariska", en vegetarisk måltid i veckan. Det får bli mitt klimattips denna vecka. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något! Rekommenderar en länk för den som vill veta mer om klimatanpassad mat: http://www.naturvardsverket.se/sv/Start/Klimat/Konsumtion-och-klimat/Klimatanpassad-mat/ Finns mycket annat läsvärt om klimatfrågan också på Naturvårdsverkets hemsida.

Quick fix-tänket går igen också inom hunderiet. Allt färre startar inom bruksgrenarna, som kräver omfattande träning av både lydnad och specialmoment. Om jag jämför antalet starter inom lydnaden mot när jag tävlade med Elliot på tidigt 90-tal så är det en enorm skillnad. Då kunde vi vara över 25 startande i klass 1, idag är det många om det är runt 15. Det krävs en hel del arbete även inom lydnaden innan man kan gå ut på tävlingsbanan. Idag lockas allt fler av tävlingsformer där man kan nå resultat till en mindre träningsinsats och fort kan komma ut på tävlingsbanan. Det är alltså tänket hos oss tvåbenta jag vill åt, inte själva grenarna som sådana. Vi vill inte hålla på och traggla, vi vill göra sådant där vi kan skörda framgångar så fort och lätt som möjligt.

För egen del ser jag inget fult i att träna om man vill nå ett resultat. Jag tror inte att man kan nå snabba resultat som är beständiga, oavsett om det handlar om viktminskning, hundträning eller multiplikationstabell. Vissa saker måste tragglas för att sitta men konsten är att göra tragglandet roligt och mer värt. Min gymnasielärare sa en gång att man inte kan bygga ett hus om man inte lägger en bra grund, förr eller senare så rasar huset in. Så tror jag det är med mycket här i livet. Man kan inte fuska och ta genvägar överallt, förr eller senare slår det tillbaka.