Termiterna har flyttat!
Så har tre av de fyra små termiterna flugit ur boet. Det blir som alltid fasligt tomt och tyst när de far, samtidigt som jag glädjer mig åt rapporterna som visar att de faktiskt var flygfärdiga, de verkar klara sig riktigt bra där ute i den stora världen. Kvar i Norrbotten blev brorsan Izor, som numera heter Ior och bor utanför Kalix. Till Söderhamn flyttade minstingen Ivra som gör vad hon kan för att hålla sina båda storasystrar igång. Och ända ner till Tollarp flyttade lilla Iq, numera Iqa. Så spännande det ska bli att få följa dem på deras fortsatta väg! Och så spännande det är att ha en labbevalp i huset igen, det är åtta år sedan jag sist sparade en valp. Ni tänker kanske att Bus ju blev kvar från förra kullen och det är sant men hon är ju Stinas. Jag har inte sparat en labrador sedan Melvin och det är både spännande och lite kittlande. Så här långt känns det bra, riktigt bra. Lilla Ila är en lyhörd och uppmärksam liten fröken som fort verkar snappa vad det är matte vill. Möjligen skulle man kunna anmärka lite på just termitanlagen...
Bilden visar Ila med mormor Visa, näpet sovande i kökshörnan. Bilden visar också en biabädd (tack och lov en billig kopia från Biltema!) som var ny i lördags. Fotot togs på måndagen... Hon kan, den lilla! Husse pratar något om att vi borde köpa på oss lite kökslister också nästa gång vi är på Ikea. Jag förstår inte riktigt vad han menar...
Stinas hundar är med Stina i lägenheten mestadels nu, undantaget Maya som löper och får stanna här. I gengäld får Morris vara i sta'n, nyttigt för gossen men lite jobbigt för mig som är barnsligt förtjust i den där lille gossen. Han är nog glad att slippa det lilla monstret. Just innan jag tog fotot nedan fanns där också två trefärgade små brudar. De dröp av när den lilla svarta klämde sig ner...
Vågorna fortsätter att svalla vad gäller skrivelsen om hälsoprogram i min andra ras. Jag har svårt att förstå att man kan bli så upprörd, alla torde ha rätt att göra sin stämma hörd i en demokrati, det ligger i själva ordets innebörd. Däremot har man ingen som helst rätt att kalla varandra för okvädesord eller komma med fula påhopp utan grund, något som tyvärr händer. Ordet lekmän har använts och tydligen upprört många. Att vara lekman är på intet sätt nedvärderande, det handlar om att sakna utbildning i ämnet och det innefattar i det här fallet oss alla förutom veterinärkåren. Att däremot bli jämställd med en man från Tyskland i historisk tid, det är farligt nära ett påhopp som skulle kunna vara anmälningsbart...
På jaktprov tittar man bland annat på hundarnas hundtolerans, hunden ska kunna fungera i arbete även med en okänd hund närvarande. Kanske vi själva skulle fundera lite över vår människotolerans? Hur vore samhället om vi alla tyckte lika? Ger oliktänkande mig rätt att kalla personer vid fula ord och dra liknelser med nazi-Tyskland? Debattklimatet skrämmer mig, det är i sanning ett hårt samhälle vi lever i, hårt och egoistiskt. Kanske borde vi studera våra hundar lite närmare och försöka vara mer som de - vänliga, glada och förlåtande.
Kylslaget
Idag är det kallt, -28 visade termometern i morse. Alla mina planer på att kunna ta ut valparna lite den här veckan har bokstavligen frusit inne. I lördags hade vi -5 så då var vi ute en sväng men det är allt. I söndags trillade det ner till -20 och under igen. Då kan man inte ta ut små kala valpmagar!
Annars har vi hunnit med det mesta av det vi ska. Vi har gått på olika sorters underlag och i tunnel, vi har träffat de andra hundarna och upptäckt nya rum, vi har träffat på dammsugaren och vi har åkt bil. En himla massa människor har vi också hunnit hälsa (och smaka) på. I söndags fick vi träffa på en fasanvinge och det var förstås hur kul som helst, som ni kan se nedan.
I min andra hundras stormar det rejält just nu. Vi är ett ganska stort antal uppfödare och hundägare som skrivit under en skrivelse till SKK, med förslag till ändring av hälsoprogrammet som går emot rasklubbens egna tankar. Nu jämställs vi med Hitler och ska polisanmälas och allt möjligt annat. Så fula påhopp att man faktiskt blir alldeles matt och en smula skrämd över hur folk kan uttala sig på sociala medier. Några skräms till tystnad, andra står rakryggade i stormen. Gängbildning, trots att vi är vuxna människor med ett gemensamt intresse, eller..? Vi har också beskyllts för att inte vilja senarelägga avelsdebuten. Inget kan vara mer felaktigt. Jag kan gladeligen tänka mig att senarelägga den till 3 år istället för de 2 1/2 år som vi har föreslagit och som var den gräns som veterinär expertis en gång föreslog när hälsoprogrammet togs fram. Det jag inte vill är att hunden ska få gå i avel vid denna i det fallet ringa åldern på helt egna meriter, dvs utan någon som helst hänsyn tagen till hjärtstattusen hos föräldradjuren. Hur detta kan anses vara en uppstramning är för mig en gåta, tvärtom så öppnar det dörren för alla importer med okänd bakgrund att kunna gå i avel och ha ett antal kullar innan blåsljudet kommer. Jag kan på intet sätt se hur detta kan förbättra hälsoläget hos rasen. Det gör mig ledsen och beklämd att tankegångarna går åt det hållet och det kan jag inte stillatigande stå och titta på. Därför satte jag mitt namn på skrivelsen och jag står för det. Rakryggat och utan att ta till några rasistiska eller fascistiska anspelningar på "motståndsrörelsen". Vi är vuxna människor i ett demokratiskt land, jag tycker att vi kan uppföra oss därefter även i den lilla ankdamm som kallas Hundsverige.
Tiden rusar iväg!
Ojoj, inte mycket tid över för bloggande här inte! Gänget i köket börjar vara ganska så krävande och häver upp sin stämma när något inte är till belåtenhet. Att försöka kombinera valpar och jobb var ingen höjdare, även om jag bara jobbar några få dagar i veckan. Har lovat mig själv att hädanefter bara ha valpar på sommarlovet, nåde den hund som inte tajmar sitt löp! ;o)
Namn och fördelning är klar. Huset Elliots Ila heter tiken som blir min nya kompis. Hon har också gått under namnet Paddan och Fatsy, då tror jag att ni kan räkna ut resten själva. Men hon är en karamell, inte den tuffaste i gänget utan en ganska mjuk dam.
Jag är ju värdelös (och tämligen ointresserad egentligen) på att ställa upp valpar så alla ståbilder får tas med en stor nypa salt. Jag tycker i alla fall att hon känns välbalanserad och stark.
Mellantiken är tuffast i gänget, ska heta IQ och flyttar ända ner till Skåne. Det blir spännande att följa henne framöver, tur att det finns Internet och Facebook!
Och så lilla minstingen i gänget, Ivra, som ska flytta till Söderhamn. Hon har blivit oss väldigt kär med sin litenhet och sitt otroligt trevliga och orädda sätt så det kommer att kännas lite extra i hjärtat när lillfisan flyttar. Tur som sagt att det finns Internet!
Gossen, Izor, flyttar inte så långt, han ska bli Kalixbo så honom hoppas jag ju få följa på lite närmare håll och kanske träffa på alltemellanåt.
Alla valpar är tingade
Det blir inte mycket tid över till att blogga nu, det är jobb och valpskötsel för hela slanten och däremellan försöker jag klämma in lite julförberedelser och så har jag varit på ett par lägenhetsvisningar med dottern. Vi är inte sysslolösa här, om vi säger så. Bloggande och hemsida blir lidande, som vanligt med andra ord.
Livet i lådan rullar stilla på, alla hänger med, äter och verkar allmänt trinda och välmående. De tre stora är gigantiska och den lilla är liten men klarar sig helt utan hjälp. Hon ser egentligen ut att vara en vecka yngre än de andra sett till storleken men växer utifrån sina förutsättningar så vitt jag kan bedöma. Jota är lugn och trygg, pysslar om dem, är mer matfixerad än vanligt (så det gäller att lägga undan allt som kan tänkas vara ätligt i hennes värld) och däremellan lite sällskapssjuk. Och jag förstår henne, livet som mamma till helt nyfödda krabater är inte jättekul om sanningen ska fram.
Alla valpar är nu tingade som det verkar, det ser ut att bli en kull med en väldig geografisk spridning. Namntemat växer fram så sakteliga, jag tror att jag har bestämt mig men ska smaka på namnen i några dagar till.
Valparna är här!
Nu är valparna födda under minst sagt dramatiska former. Vi jobbade på här hemma, Jota och jag, och till slut föddes en pytteliten tikvalp på endast 147 gram, den minsta labbevalp jag någonsin har sett. Hon var kraftigt medtagen, jag trodde först att hon var död men efter mycket jobbande med henne från både Jota och mig så fick vi igång henne. Sedan hände absolut ingenting. Efter ett par timmars idogt springande runt huset så åkte vi till Djursjukhuset. Där slog de en plåt och såg fyra valpar, långt ifrån den jättekull som vi hade förväntat oss (fast där hade jag redan anat pråd med tanke på formatet på Jota och gissat på 5-6 stycken). Inga fellägen så hon fick värkstimulerande och - ingenting hände. Då blev det kniven... :(
Det visade sig att alla valpar legat i ett och samma livmoderhorn, det andra var helt orört. I det hornet var det trångt, två små flickor hade legat i kläm och var påtagligt mindre än de andra tre bumlingarna. Att det kommer småttisar i en kull på fem är ju inte så vanligt, men tänk er att det i normalfallet kunde ha varit lika många till så förstår ni...
I alla fall. Hem kom vi med fem valpar, fyra flickor och en pojke och alla svarta. Den förstfödda var fortsatt medtagen och ville inte alls suga. Jag kämpade som en tok för att få igång henne men till slut fick jag inse slaget förlorat och hon blev en liten änglahund. Sådan svider i hjärtat, man vill ju att alla ska klara sig.
Nu har vi fyra valpar, tre tjockisar och så en liten ärta som är en riktigt fighter och så sakteliga ökar i vikt även hon. Hon vägde 162 gram när hon kom i lördags och väger 220 idag, pyttelitet javisst, men den procentuella ökningen är inte dålig. Hon suger ordentligt men orkar ju inte riktigt trampa som de andra så hon får lite hjälp på traven. Mamma Jota är en lugn och fin mamma som pysslar om sina små på bästa sätt. Och lugnet börjar äntligen lägga sig över Lavstigen efter några turbulenta dygn, även om jag räknar med att sova på en fällsäng i hallen utanför tvättstugan (där valplådan står) i någon vecka till eller så. Så om jag verkar mer förvirrad och hålögd än vanligt så vet ni varför.
Tyvärr väntade ju flera på hanvalp och er fick jag göra besvikna. Det är aldrig roligt, jag vill så gärna att alla ska få valp men råder inte över naturen. Nu ligger vi lågt några dagar, går allt vägen så kan det eventuellt finnas en tikvalp att tinga till ett hem som kan erbjuda henne ett aktivt liv och gärna är intresserad av att arbeta och meritera sin hund. Med tanke på hur aktiva halvsyskonen från förra kullen är (samma pappa, Jotas syster är mamma) så borde det kunna bli riktigt roliga arbetshundar med mycket energi.
Vi väntar valpar!!!
Och inte bara en... Katarina och Jota har varit iväg på ultraljud och det var fullt liv i den magen. Veterinären gissade på 7-8 stycken, minst. Och jag som hade hoppats på kanske fem... Nåväl, det är inte läge för latmansfasoner, med tanke på hur livade både Jota med syskon var och förra kullen likaså (samma pappa, kullsyster till mamma) så är det bara att kavla upp armarna. Livade valpar brukar ge roliga hundar. Jag längtar massor och ser fram emot att få en egen liten skrutt att jobba med igen. Återstår att se om det blir en Bimbo eller en Inga...
Bild på mamma Jota som nu börjar lägga ut ordentligt. Gissar att vi hämtar hem en svart liten glob nästa helg...
Jag tror att vi väntar valpar!
Fick en bild på Jotas mage för ungefär en vecka sedan. Det ser lovande ut:
Matte Katarina låter meddela att hon inte brukar ha så här stora spenar när hon löper annars. Notera också den rosa färgen. Förhoppningsvis ligger där en liten valp till mig - och till er andra som väntar på valp också! Fyra veckor kvar nu, det är nu det ska börja hända grejer! Om någon är intresserad av valp så kan det fortfarande finnas en liten chans, hör av dig snarast i så fall.
Däremot kan jag meddela att det var falskt alarm med Doris, det var bara en skendräktighet. Vi gör förmodligen ett nytt, lite mer allvarligt försök att para henne och Idefix till våren.
Min fina pärla, Jotas mamma Visa, har varit på veterinärkontroll. Såväl hundar som människor får inte sällan lite skavanker på sin ålders höst och Visa fyller trots allt elva om ganska precis två veckor. Hon fick ju struma för två år sedan och jag ville kolla att medicinen fortfarande är rätt doserad. Så står hon numera på Rimadyl för sin lilla spondylos i ryggen och för misstänkt artros i tassarna. Rimadyl kan ge leverpåverkan så jag ville kolla det också. Dessutom behövde alla hundar utom Bus vaccineras så vi fyllde bilen och åkte till den nyöppnade kliniken i Piteå. Det var ett trevligt besök, betydligt mer personligt än de stora klinikerna vi har häruppe annars. Jag gillar ju fortfarande kliniken i Skellefteå skarpt men det är onekligen lite långt att åka 13 mil enkel väg för ett blodprov och vaccination. I alla fall, alla värden var bra och de tyckte att Visa var en fräsch dam för sin ålder. Visa själv var som vanligt överförtjust över att vara hos veterinären. Tror aldrig att jag har ägt en hund som gillar det så mycket som hon, hennes mor var raka motsatsen.
Notera det rosa bandaget med små hjärtan på, så passande till mitt lilla hjärta!
Idag har jag mailat ägarna till Visas syskon. Jag tror att alla utom en fortfarande är i livet, dvs sju stycken. Inte illa med tanke på åldern, jag tror faktiskt att det är rekord. Den åttonde dog av en skada för några år sedan, annars tror jag banne mig att kullen varit intakt. De har varit riktigt friska och roliga, så där som alla labbar borde vara. Nu har Visa nyss löpt och jag håller som alltid andan lite grann, jag vill inte att det ska dyka upp någon livmoderinflammation nu. Det är min största fasa just nu med tanke på åldern.
Katten Pysen har börjat sin inneperiod nu. Han är lite som björnen, han går i ide och sover mest hela vintern. Maya och han delar gärna på hundfåtöljen, de andra hundarna är mer försiktiga.
Bus och Stina kämpar på men är lite i motvind just nu. För ett par veckor sedan var vi i Nordmaling på BPH. Där fick Buset för sig att testledaren var en skum prick och det påverkade naturligtvis utfallet. All miljöpåverkan klarade hon däremot med glans och var väldigt miljöstark. Lite konfunderade var vi ändå eftersom vi upplever Bus som en väldigt social fröken. När Stina senare provade på viltspårprov så visade hon sig från sin rätta sida och försökte närmast hångla upp domaren där i skogen. Inga besvär med att ha en främmande karl med sig i skogen, däremot roade sig fröken med en hel del dumheter under de första hundra metrarna, som att äta skit tex. Då hjälpte det inte att de sista femhundra var klockrena. Lite hormoner tror jag far runt i lilla frökens skalle, kanske i kombo med att träningen inte har varit helt optimal. Men hon är en väldigt rolig och väldigt mysig liten hund. Och så här långt en stark apportör som är tyst när andra hundar jobbar och fast i skott. Det känns värdefullt eftersom Stina håller på med sin jägarexamen just nu. Kanske kan de komma ut och jaga praktiskt nästa år..?
Till sist en bild på Doris. Om någon händelsevis undrar varför hon är rätt ordentligt bortskämd så kan jag meddela att den här blicken är väldigt svår att motstå...
Till alla er som tror att man täljer guld som hunduppfödare
Till er kan jag berätta att det gör man inte. Tvärtom så är det ett riktigt skitgöra, i alla fall om man ska göra det grundligt. Jag kan ta ett litet exempel från min vardag just nu.
Torsdag i september: friluftsdag på jobbet, lite efterarbete innan jag kommer iväg. Därefter stressa hem för att kasta sig i bilen och köra till motell i Härnösand. Kommer fram vid 22-tiden, somnar ovaggad och sover - för länge!!! Upp och iväg kl 8 för att köra till Sundsvall. Äter torr kanelbulle till frukost, inhandlad på bensinmack kvällen före. Hämtar liten, underbar och egenuppfödd labbetik och vänder hemåt mot Luleå. Stressar för att komma till Skellefteå i tid för progesteronprov. Total kostnad är 600 spänn för övernattning, ungefär detsamma för progesteronprovet samt då bensinpengar för ungefär 100 mil i bilen.
Progesteronprovet visar att det inte är dags. Nytt prov på tisdagen föreslås. Detta tar vi på hemmaplan, bara två mils resväg och så en kostnad på drygt 700 kr. Fortfarande inte dags. Nytt prov torsdag, nya 700 spänn hostas upp och nu verkar det bli parning på söndagen. Ledig fredag men häpp, då ska husets hane inseminera tik kl 9.00 på morgonen. Upp och iväg, nätt bilresa denna gång, "bara" cirka fem mil enkel väg. Flopp, hanen låter sig inte luras så inga simmare kommer ut trots idogt trälande med tik framför näsan. Hem igen, visserligen ingen kostnad utöver bilresan som jag stod för men heller inga intäkter och timmar borta till ingen nytta.
Idag söndag; bilresa till Haparanda för möte med finsk hane i skogsområde. Halvdan parning utan hängning. Parningsavgift 100 Euro plus lite drygt 100 för EU-pass som jag ville betala eftersom den egna tiken inte var vaccinerad. Totalt lite drygt 2000 kr. Notera att jag nu är uppe i över 4000 kr i utlägg utan att ännu veta om jag har tillverkat en endaste liten labbesvans! Inget ovanligt alls om man ska göra detta seriöst och noggrant. Väl hemma behövde tik badas och mattes kläder läggas i tvätten.
Återstår att lämna tillbaka den (förhoppningsvis) blivande mamman i Sundsvall och eventuell övernattning i samband med detta. Och observera (igen!), jag klagar inte. Jag vill bara att världen därute ska förstå att det inte är pengarna som driver oss, vi är entusiaster. Vi lägger ner eoner av tid på denna vår hobby och är oändligt glada om den går jämnt upp när vi gör vårt slutliga bokslut. Och gör den inte det så har vi haft förbaskat roligt under tiden och förhoppningsvis fått till några trevliga hundar på vägen. Men du som funderar på att välja en snabbtillverkad, billig blandrashund istället, fundera på vad du faktiskt får för dina pengar. Ska du stötta någon som mest troligt gör detta enbart för pengarnas skull eller någon som har ett brinnande intresse och är beredd att offra sina pengar och massvis med tid på att du ska kunna få en bra och frisk hund?
Det är inte alla som får ha rajraj i buskarna utanför Haparanda.
Rallylydnad och valpar
I helgen har jag tävlat. Räknade ut att det är över fyra år sedan sist, då tävlade jag lydnad med Melvin. Nu var det rallylydnad med Morris, något helt nytt både vad gäller hundsport och hundmodell. Cavalierpremiär för min del. Lille prinsen skötte sig lysande, matten var kanske inte lika lysande (alla dessa skyltar...) men vi skrapade ihop godkänt antal poäng i alla tre starterna och gossen kan numera titulera sig RLDN Huset Elliots Mini-Me- Jag anmälde till tre starter just med tanke på att fixa en titel och det funkade. Det var precis som jag tänkte - hur svårt kan det vara? Och nej, rallylydnad är verkligen inte särskilt svårt alls. Jag är inte helt biten men måste ändå medge att det är en bra tävlingsform för den som är ovan vid tävlingssammanhang. Det är rimligt att klara av utan att kräva massvis med träning och det är en vänlig och inbjudande miljö. Så ni som är lite sugna på att göra något med hunden, testa!
RLDN Huset Elliots Mini-Me, alias Morris. Min lille prins!
Roligare än att Morris grejade det var att Marie och Zäta tävlade på lärdagen och fixade ett godkänt resultat, dessutom med 5 poängs bättre resultat än oss. De är på g igen, så kul! Grattis Marie till bedriften! Och idag startade Stina med gammelgossen Idefix som roddade ihop hela 84 poäng. Det var otroligt rart att se dem in action igen. Den snart elvaårige killen var kanske inte dagens snabbaste hund men garanterat en av de lyckligare.
Roligt är också att lilla Ahimsa (Huset Elliots Filiokus) har startat anlagsklass viltspår och blivit godkänd med finfint omdöme. Stort grattis Lina och Ahimsa!
Han är ju ett litet mirakel, denna hund. Nu börjar vi kanske tro att det också är valpar på g efter honom och Doris. Det i sig är i så fall också ett mindre mirakel eftersom vi lyckades få till ett enda parningsförsök, det var troligtvis i elfte timmen och var nog den sämsta parning jag har upplevt. Med tanke på att han snart är 11 år gammal så kändes det inte så troligt att det skulle bli något men nu tycker vi alla att Doris börjar vara lite välan rund och tung i kroppen. Om två veckor tänkte jag röntga lilla fröken och se. Men kanske har vi cavaliervalpar för leverans runt Lucia. Det lär i så fall bli valpar med fart och fläkt för den som vill ha en cavalier att leva ett aktivt liv med. Doris pappa liksom Idefix har hjärta ua efter fyllda sju år. Doris pappa, morfar samt även Idefix är även skannade A. Såväl Doris som Idefix är också gentestade och fria från anlag för EF, curly coat och dry eye så valparna blir detsamma och kan aldrig utveckla sjukdomarna.
I torsdags efter jobbet kastade jag mig i bilen och körde till Härnösand. Upp i ottan på fredagsmorgonen för att åka vidare mot Sundsvall och hämta Jota och så tillbaka hem igen. Nu är hon här och verkar ha funnit sig till rätta. Vi tog ett progesteronprov på vägen upp för säkerhets skull men det visade ingenting så vi ska ta ett nytt på tisdag. Jag räknar med parning i slutet av veckan, håll tummarna för oss då!
Valpplaner!
Nu är planeringen för nästa labradorkull klar! Jag har fått den fantastiska förmånen att få leasa Tjh(ptrh) Huset Elliots Jota nästa gång hon löper, vilket torde bli i oktober/november någon gång. Det innebär i sin tur att eventuella valpar är leveransklara under första kvartalet 2016, mest troligt.
Jota är en liten tik med stor motor från min fina bokstavskull, där alla individer är friröntgade med HD grad A och armbågar ua (0). Alla fem har också genomfört MH med godkänt skott och fyra av de fem har arbetsmeriter inom t.ex lydnad, viltspår, bruks mm. Den femte används som praktisk jakthund. Det är en kull som jag är mycket nöjd med och som jag hoppas förvalta på bästa sätt. Jota själv är också alldeles nyligen ögonlyst utan anmärkning och fri från anlag för prcd-PRA genom sina föräldrar.
Jota själv är utställd en gång med Very Good. Hon är godkänd i lägre klass patrull samt spår. Hon är också godkänd anlagsklass viltspår. Under fjolåret kvalificerade hon sig för första gången till Försvarsmaktsmästerskapen för patrullhundar och slutare på en välförtjänt sjätte plats. I år är hon ånyo kvalificerad och vi ser med spänning fram emot detta. Hon är också en duktig draghund. Jota ägs av Katarina Antonsen i Matfors. Jag har haft förmånen att också jaktträna med dem ett par gånger och Jota är även där en duktig hund som är spontan på vilt, arbetar med hög fart och i fint samförstånd med sin ägare.
Jota kommer att paras med en finsk hane som heter Mysis Tempo Vivo, "Temppu". Jag har en kull med honom undan Jotas kullsyster Raya (LPI LPII SEVCh Huset Elliots Pi) som jag är mycket nöjd med, varför jag väljer att i princip göra om kombinationen. De har nu hunnit bli 17 månader gamla, sex av åtta är röntgade och alla är fria. De har mycket motor, är sociala och samarbetsvilliga och har varit friska i övrigt också. Två har gjort BPH med bra resultat, två är utställda med excellent respektive Very Good och två har hunnit tävla lydnad och gått till pris.
Temppu är en hund som används som praktisk jakthund. Han är en väldigt vänlig och energisk hane som inte har några kullar utöver min så han är ingen matador. Han är utställd några gånger av sin uppfödare och har ett cert. Han är ur en kull där alla utom en är röntgade och alla har A på höfterna och ua på armbågarna. I mina ögon är han en väldigt lagom hane med ett vänligt sätt och uttryck.
Det blir mest troligt svarta valpar, eventuellt gula. Det finns en intresseelista men fortfarande finns goda chanser att tinga en valp för "rätt" köpare. Jag förbehåller mig rätten att välja valpköpare och tar därför endast upp en intresseanmälan i det här läget. Du som anmäler ditt intresse för en valp ska vara inställd på att arbeta och vara aktiv med din hund och gärna också ha tidigare erfarenhet från bruks, lydnad etc. Vid intresse, vänligen skicka ett mail på marie(at)huset-elliot.com eller ring mig på 070-544 4147 så berättar jag mera.
Cavaliervalpar!
Så har Idefix blivit pappa igen! Nytt rekord i antal blev det också, hela åtta stycken! Jämlikt är det också, fyra tikar och fyra hanar och lika många blenheim som tricolor. Mamma till valparna heter Vivistugans Märta My och har hjärta ua vid senaste kontrollen, sex år och sju månader gammal. Hennes pappa hade i sin tur hjärta ua vid fyllda tolv år! Så letar du cavaliervalp efter friska och långlivade linjer kan du sluta leta nu och kontakta Marianne på kennel Vivistugan. Idefix behöver kanske ingen ytterligare presentation här, men jag kan berätta att han hade hjärta ua till åtta och ett halvt, har ett pyttelitet blåsljud nu (men lätt går en mils promenad eller springer några km bredvid cykeln), har hörsel och så gott som alla tänder i behåll samt är MR-skannad med resultatet 1a samt gentestad fri från EF, curly coat och dry eye. Han är dessutom fortfarande fertil vid tio och ett halvt års ålder!
Apropå cavalier så kan jag också berätta att Doris bror Hobbe (H. E Dynamit-Dalton) har varit och kollat hjärta, knän och ögon och allt var ua. Jag hade väl inte väntat mig något annat heller men det känns ändå bra att veta. Tack Kalle och Elin!
På labbefronten händer det också grejer. Susa och Ahimsa från senaste kullen har gjort BPH med godkänt skott, båda två. Härliga tjejer med energi och fart! Och i veckan ska två systrar röntgas så då får jag vara nervös igen. Med dem är halva kullen röntgad, nu hoppas jag att ni andra snart bokar tid också och får det gjort för nu har de åldern inne.
Ragnhild och Tassa har varit i farten på tävlingsplanen. Det resulterade i ett godkänt resultat i appellklass spår samt ett första pris i lydnadsklass I. Ett till så kan Tassa lägga till LPI till sitt viltspårchampionat. Duktiga tjejer!
Och ja, hemsidan ska uppdateras. Nu har jag ju sommarlov så då borde det finnas tid. Jag ska bara leta reda på koden... ;)
Vidare hälsofunderingar
Vi fortsätter att vara sjuka. Igår trillade Stina också dit och Pigge känner sig inte heller helt hundra. Den där golvslipen som vi har hyrt och hade stora planer för får inte jobba riktigt så mycket som det var tänkt... Är det inte typiskt? Hundarna tycker att livet är trist, ändå tycker jag att de ska vara tacksamma över att de har en lillhusse som står på benen och tar ut dem på kortare rundor i alla fall. Men den här bilden på Doris visar nog ungefär vad hon tycker om livet just nu...
Jag har precis fått glada nyheter. Idefix kull på kennel Milljas har nyss blivit ett år fyllda. Två av dem har nu kollat ögon och knän, båda är ua. Det slår mig då att hans statistik faktiskt ser riktigt fin ut. Några avkommor är bosatta i grannländerna (Finland respektive Norge) så dem har jag ingen koll på och alla knäintyg har inte rapporterats till mig. Men av dem som finns i Sverige har jag hört av nio stycken som kollat patella och alla är ua. Jag vet att åtta stycken är ögonlysta, alla ua, och sju stycken har kollat hjärtat, alla ua. Av dessa sju är det två som har tagit fyraårsintyg. Så det ser bra ut så här långt, ännu ett skäl till varför det är bättre att använda en frisk, ädlre hane i avel än en ung hane som ännu inte hunnit bevisa sina kvalitéer.
Egentligen gäller ju detsamma tikar och jag tycker även här att man inte ska ha för bråttom. Nu kommer jag själv att gå ifrån mina principer och para Doris så fort det är möjligt, förutsatt att hon får sitt hjärtintyg vid fyllda två, förstås. Förklaringen är enkel, jag vill kunna använda Idefix på henne och eftersom han är tio och ett halvt så vågar jag inte vänta. Å andra sidan är Doris pappa hjärtfrisk efter sju, Doris mamma fick sitt lilla blåsljud just före sju men morfar var utan blåsljud till tio års ålder. Doris morfar och pappa är också skannade fria (pappa A enligt det gamla systemet, morfar 1A precis som Idefix, dvs även de A enligt det tidigare systemet och det vid en högre ålder). Doris själv har en väldigt bra skallform med en lång skalle och en låg panna. Jag tänker mig att detta blir mitt hälsobidrag till rasen. Förhoppningsvis.
Ännu en bild på mina små fläckiga, bara för att ni verkligen ska förstå hur synd det är om dem just nu. Ovanpå allt sjukelände så är hela huset upp och ner, vardagsrummet tömt på möbler och hundarna hänvisade till enbart köket. Förstår ni då hur trist livet faktiskt är!? ;o)
Mycket på g!
Jag skäms. Jag har inte bloggat på en mindre evighet och jag förstår om ingen läser detta längre. Inte hjälper det att jag lovar bot och bättring heller, jag vet inte om jag kan hålla det. Det blir väldigt lite tid för datorn numera, jag använder mobilen till det mest akuta men sitter sällan här. Att blogga via mobilen är hopplöst, det blir inte bra. Men jag ska försöka blogga oftare. Tror jag...
Att bloggen står stilla betyder inte att livet står stilla. Tvärtom så rullar det på i 190 knyck just nu. Jag jobbar en hel del, anpassar mina tider efter övriga familjens och hittills har det fungerat bra, hundarna har inte haft mycket ensamtid. Morris och jag har börjat en kurs i rallylydnad, det tycker han förstås är jättekul. Ensamtid med matte som dessutom har fyllt fickan med frolic, kan det bli mycket bättre? Skulle vara då att det fanns en till alldeles väldigt snygg hund i träningshallen (Morris blev så glad över sin egen spegelbild och hade svårt att slita sig). Lille knäppgöken! Men så kul han är att träna med, han är outtröttlig och vill bara ha mer, mer, MER!
Nyss hemkomna från det första kurstillfället.
Det känns som om vi ligger hyfsat bra till om bara matten kan hålla koll på fötter och dessa förb... skyltar. Det vi behöver träna är bakdelskontroll, vissa svängar kunde absolut göras snyggare. Så det ska vi jobba lite på framöver tänkte matten. På sistone har vi tränat stå och det märks, det var ingen match att kommendera stå för fotot ovan. Killen är klart förhoppningsfull och samarbetsvillig när det kan vankas gotta.
Idefix sjulingar har alla hittat nya hem. Några har hamnat i min närhet på ett eller annat sätt och det glädjer mig oerhört. Jag önskar alla nyblivna valpägare lycka till och hoppas att de små krabaterna ska bli lika friska som sin pappa.
Nere i Dalarna har hans två valpar hos kennel Dreamcreaters hunnit med att bli fyra veckor. En tik och en hane, runda och välmående och jätte, jättefina. De kan eventuellt tingas till rätt köpare, tiken dock på halvfoder. Kontakta Susanne på kennel Dreamcreaters om du vill veta mer.
Bilden lånad från Susanne, kennel Dreamcreaters.
Här uppe i norr har vi idag haft ett lyckat dambesök och ännu en brutta väntas nästa vecka, så nu hoppas vi att det ska bli några Idefix-barn till häruppe. Sedan har vi inga mer flickor på kö utöver vår egen Doris men det blir inte aktuellt förrän till sommaren. Jag är så otroligt glad över att gossen har hållit sig frisk och fertil så här länge. Fast idag möttes jag av åsynen av ett brunvitt huvud genom fönstret när jag kom från jobbet och förstod raskt att framtassarna var på köksbordet. Tack och lov var brödfatet undanplockat. Han har sina stunder, den där gossen.
Min senaste labbekull har hunnit bli ett år gamla. Den första är nu röntgad, Susa (H. E Sus) har HD grad A och ED 0. Bättre kan det knappast bli! Grattis Marie och Susa och tack för att ni röntgat! Vår egen Bus röntgades i förrgår och vi väntar spänt på resultatet. En smula förvånade blev både dottern och veterinären när plåtarna visade att Bus hade en liten spricka i bäckenet. Inte ett pip eller halt steg har hon visat! Ibland önskar jag att mina två raser inte var sådana ytterligheter, cavaliererna piper ibland för ofta och de svarta kunde gärna pipa lite mer. Vi ska ta nya plåtar om en dryg månad och hoppas att det hela ska läka ihop utan mankemang.
Hela gänget samlat på bilden utom då nämnda Bus. Hade hon inte varit så flitig med att ta bort hörnen på hundsängen så hade hon också rymts...
Visa lullar på, ganska nöjd med sig själv. Matten är tämligen säker på att labbetanten lider av demens, de flesta dagar är bra men så kommer det en dag när det blir förvirrat. Ibland får jag inte se när hon bajsar, en annan gång kan hon inte bajsa förrän jag har sagt att hon får gå iväg och göra det och en tredje kan jag absolut inte säga till henne. Jaja, vi tar det med ro. Idag har hon i alla fall haft en väldigt bra dag och till och med varit lite busig:
Sjulingarna
Det blir ett inlägg till idag. Jag fick just en bild på Idefix sjulingar i Skellefteå som jag bara måste dela. Så otroligt jämna och fina! Mycket bra hälsobakgrund är det också bakom både mamma och pappa. Idefix är nu fyllda tio år, fortfarande pigg som en mört, fertil, bra tandstatus och väl fungerande hörsel samt med en mycket bra hjärtstatus. Han är MR-skannad med bra resultat och gentestad fri från anlag för EF, curly coat och dry eye, vilket betyder att valparna inte kan få dessa sjukdomar. Tiken har också hon en mycket bra hjärtstatus och var fantastiskt trevlig mentalt. En trefärgad hanvalp finns eventuellt kvar att tinga.
Inomhusträning
På lördag är det inomhusträning för alla Huset Elliotar som är intresserade! Jag har bokat Hundhuset på Bergnäset kl. 11-13, ta med hunden, vattenskål, belöning samt eget fika. Hör också av dig till mig om du vill vara med så att jag vet hur många vi blir. Det kostar inget utan jag står för kostnaden den här gången. Lokalen är ganska liten så vi får kanske träna i omgångar men då kan vi å andra sidan titta på varandra också och komma med tips och råd.
Fler aktiviteter planeras framöver, vill du hålla dig informerad så gå med i min Facebook-grupp för uppfödningen. Där hittar du senaste nytt först.
Min uppsats är nu klar, imorgon ska jag gå förbi handledaren för att få en signatur på den och därefter ska jag lämna in det till examinator för godkännande. Jag räknar helt krasst med att den blir godkänd. Plötsligt är målet nära, vilken märklig känsla! Men jag har en matteuppgift kvar att fixa till också, ska ta tag i den under veckan.
Förra veckan hade Idefix dambesök här. En riktig maratonhängning fick vi till, de satt ihop i någonstans mellan 45 minuter och en timme. Jag tappade känseln i fötterna och trodde att jag aldrig skulle ta mig upp från golvet igen. Arbetsställningen blir liksom inte den mest ergonomiska. Idefix tycker sin vana trogen att det är trist efter tio minuter och måste börja pipa. Man kan tycka att han borde ha lärt sig men icke. Tio minuter, sedan räcker det, tycker han. Som en liten klocka är han, den gossen. Han va rlite småjobbig (OK, pissjobbig) de dagar bruden var här, han blir alltid det när de bor här. Kommer de bara hit för att para och sedan åker så är han däremot väldigt cool. Nåväl, nu håller vi tummarna hårt, hårt för att det ska bli Idefixbebisar igen om ungefär två månader.
Rapporter från trevliga Alice i Skellefteå säger att det verkar vara valpar i magen, det glädjer vi oss åt. Och på söndag ska vi åka till Lövånger för att titta på pralinerna hos kennel Paratime's. De är så fina så det är inte klokt! Jag tror att en hanvalp eventuellt kan tingas så om du läser detta och är sugen på cavalier eller vet någon som är, tveka inte! De är fantastiskt vältecknade och har friska och sunda föräldrar. Söta som socker är de också, kolla bara på bilden nedan!
Upplopp!
Nu är jag på upploppet av mina studier, i alla fall för att få ut en examen! Senast imorgon ska uppsatsen skickas till min opponent och nästa fredag har jag oppponering. Till dess ska jag då också ha läst en annan persons uppsats och hålla i opponeringen på denna så det blir en hektisk vecka. Ovanpå det så har man i den lilla mattekurs jag läst under hösten kommit på att vi ska ha presterat en uppsats på 2000 ord till i morgon, komma med synpunkter på två andra uppsatser (minst) under ett seminarium på tisdag samt lämna in en slutlig version av vår uppsats på fredag om en vecka. Ha! Det finns ju inte en chans att jag hinner med det, 2000 ord är en faslig massa. Nu hoppas jag få göra detta senare, vi får se hur det går. Känns föga motiverande också med tanke på att kursen varit så urbota dålig men å andra sidan behöver jag poängen.
Här hemma har vi återgått till de vanliga rutinerna, första skoldagen idag och äldste sonen åkte tillbaka till Umeå redan i måndags. Nu har han en hektisk vårtermin framför sig, sedan väntar förmodligen i alla fall ett års studieuppehåll på honom. Hans förhoppning då är att han ska komma tillbaka till Luleå om han hittar något jobb här. Det hoppas vi också på.
Ledsamma nyheter är att Visa verkar ha drabbats av någon form av demens. Hon kan ibland uppvisa de mest märkliga beteenden under promenaderna - få för sig att hon måste gå kloss an mig hela tiden och därför inte kan gå iväg och bajsa eller ens busa med de andra hundarna. Idag avbröt hon plötsligt leken med Bus för att komma till mig, mycket ängsligt svansande och så började detta jägarfotgående igen. Vi har ju tidigare tyckt att hon varit så fantastiskt pigg men kanske skulle varningsklockorna ha ringt redan där, kanske var det ett förstadium vi såg. Jag läser på nätet att ungefär en tredjedel av alla hundar på elva år visar tecken på demens och att samtliga hundar som blir 16 år har det. Nu är hon ju inte elva än men ändå... Nåväl, så länge det inte är värre än så här så knallar vi på men lite ledsamt är det. Jag är heller inte säker på att det är demens, jag hittar bara ingen annan logisk förklaring.
Idefix är pigg. Hans valpar hos kennel Paratime's i Lövången blir fyra veckor på lördag. Snart ska vi åka ner och kika på underverken men vi väntar nog ett par veckor än. En hane kan eventuellt tingas till rätt hem. De är fantastiskt fina och har friska och sunda föräldrar så går du i cavalierköparfunderingar, tveka inte!
Nästa vecka får gossen eventuellt dambesök igen, denna gång från lite sydligare nejder. Tur att han inte vet vad som väntar, då hade han varit odräglig! Det räcker så bra med hans vanliga alerta lilla jag. Han är en ljuvlig gosse, den hunden, även om det finns stunder...
Just innan jul fick Maya konstiga flytningar samtidigt som grabbarna började vara på henne. Jag for i ilfart till Skellefteå där man konstaterade en förhöjd halt vita blodkroppar samt en aning förstorad livmoder. Agria kontaktades men skulle inte ersätta snitt utan vi åkte hem med sulfa. Detta klarade inte Mayas mage av så vi fick avbryta behandlingen och hålla tummarna. Hon var dock pigg hela tiden, om än med kräkningar under juldagarna. Killarna var som galna, speciellt då Idefix, så vi fick ha dem separerade åt olika håll och det var allmänt kaotiskt. Direkt efter helgerna var vi på återbesök. Nu såg det bättre ut men hon hade ökad mängd bakterier i utstryket så det blev antibiotika istället. Förmodligen har hon haft ett delat löp, med höglöp så sent som 4 1/2 vecka efter avslutat löp (där grabbarna aldrig brydde sig om henne alls, till vår förvåning). Detta i sig är väl tecken på att något inte är riktigt som det ska så nu håller vi koll. Lite som att sitta med en tickande bomb - när kommer livmoderinflammationen? Jag har sagt det förr och jag säger det igen, skulle jag inte vara uppfödare så skulle jag bara ha hanar. Jag kan inte för mitt liv begripa varför det är så populärt med tik när livet blir så mycket enklare med en hane.
Valpar!
Det är glest mellan uppdateringarna här nu. Det beror inte på bristande intresse utan gigantisk tidsbrist. I november jobbade jag 50 % som lärarvikarie, 25 % som översättare, samtidigt som jag skriver uppsats på 50 % och läser en matematikkurs på 25 %. Det blir en väldig massa procent... Hunderiet kommer emellan och hemsidan finns det inte tid för. Men nu vädrar jag morgonluft, uppsatsen är snart i hamn och sedan ska jag leva lite mer igen.
Den gladaste nyheten på länge är att Idefix har blivit pappa igen! Tre superfina valpar föddes hos kennel Paratime's på lucianatten, två hanar och en tik, alla jättefint tecknade. Skulle så önska att gossarna kom till hem med intresse för att meritera dem, det kan vara något för min Doris i framtiden. Uppfödare Mari är dessutom supertrevlig så om någon letar valp efter sunda, friska föräldrar så är detta ett hett tips. Pappa Idefix är fortfarande fertil, snart tio år gammal, och har ännu hörseln i behåll. Han är ur en kull på fyra där alla hade hjärta ua efter sju års ålder. Han är också fritestad från EF samt curly coated/dry eye så valparna kan aldrig få dessa sjukdomar. Både mamma och pappa är också av en väldigt sund typ med trevlig mentalitet. Och att valparna är vältecknade ser ni ju.
Pappa Idefix tyckte nog inte att vi firade barnafödseln tillräckligt på lördagen så han tog saken i egna händer. Skuttade elegant upp på kökssoffan (trots att vi har den ganska nära köksbordet för att de INTE ska kunna ta sig upp så grejar han det) och därifrån vidare upp på köksbordet där han glatt stal hårdbröd från brödfatet. Han är en friskus och visserligen lydnadsmeriterad men vardagslydnaden är lite sisådär. Tur att han är söt!
Stina och Maya debuterade i lydnadstvåan i fredags. Den tävlingen försöker vi dock att glämma lika fort... De hade otur och fick göra platsliggningen på ett hörn, kanske en meter från lokalens kafédel där publiken satt. En hormonell Maya (3 veckor efter avslutat löp) tyckte att det var mer intressant att tigga fika av publiken än att ligga kvar på platsliggningen, så när det var cirka 30 sekunder kvar gav hon sig helt sonika ut bland publiken. Fortsättningen följde ungefär i samma förvirrade mönster, med lägganden under det fria följet och andra knepigheter. Frustrerande när man vet hur bra hon kan gå men de är djur, inga maskiner och tikar är tikar.
En annan hund som driver mig till vansinne här ibland är Visa. Nu är hon inne i sin årliga "kan inte bajsa när någon ser mig"-period. Det innebär att vi går långa promenader utan att hon kan bajsa. Ibland far hon ut i skogen men om jag råkar kommentera eller kasta ett öga åt hennes håll så kommer hon farandes igen utan att ha uträttat det hon skulle. Det kan gå dagar utan att hon bajsar men till sist går det ju inte längre utan det liksom ramlar ut, oftast då mitt på stigen där vi går och så får matte ta fram påsarna. Så irriterande! Och jag begriper inte varför vi ska ha detta vareviga år. Det är detta jag ogillar med tikar, hormonsvängningarna och alla idéer. Hanar är så mycket enklare, de bara är.
Vintern häruppe är ett skämt så här långt. Töväder, regn och så plötsligt fryser det till och blir ishalka. Jag går i IceBugs för jämnan men oroar mig över hundarna, i synnerhet då de lite äldre. Så i förra veckan fick jag nog och inhandlade ett löpband för att kunna träna hundarna på det när det är halkigt. Jag är så rädd att de ska göra illa sig om de går omkull eller slinter till, jag ser ju att de går och spänner sig och det är inte bra. Idefix är ju van att gå på band så han knallade på, lite välan bråttom kanske. Morris fattade raskt galoppen, han gör vad som helst för en frolic och hade gärna fortsatt längre än de fem minuter vi provade. Han visade mig flera gånger att han ville köra mer, sprang först till mig och sedan och satte sig på bandet med en uppfordrande blick. Hallå matte!? Doris fladdrade med alla tassarna så att jag var rädd att hon skulle fastna, där måste vi träna mer och nog vara två. Visa var så klart lite skeptisk, knallade på en stund men tyckte nog inte att det var någon av mattes bättre idéer. Lilla skata!
I månadsskiftet november-december hade vi några dagar då vi kunde gå ut på isen. Ljuvligt, tyckte både jag och hundarna. Jag lyckades fånga alla mina och Idefix på en bild när vi var ute.
En annan runda tog jag med alla sex. Idefix och Bus hade konstant dragkamp eller jagis om en pinne. Vi har ännu inte lyckats avgöra vem som vinner titeln Husets barnsligaste hund, Idefix snart tio år eller Bus snart nio månader..?
Ljuvliga småttingar!
Igår kom det bilder från Marielle, kennel Milljas, på Idefix och Sagas småttingar, sex veckor på lördag (om jag inte har räknat alldeles fel). Alldeles, alldeles ljuvliga är de! Fantastisk färg och helt ljuvliga uttryck! Dessutom jättefin skallform på allihop, långa fina med tydligt markerad bakkant. Å, vad det ska bli roligt att följa dem framöver! Här kommer bilder, lånade från Marielle.
Tik 1
Tik 2
Tik 3
Hane 1, blir kvar på kenneln. Kommer heta Milljas Don Quixote i stamtavlan men kallas Skalman, fast han låter mer som ett busfrö än en Skalman i temperamentet... ;o) Båda testiklarna nere också, underbart!
Hane 2
Det enda felet med karamellerna är att de bor alldeles för långt bort, annars hade jag nog hängt där var och varannan dag.
Här hemma var vi i Skellefteå hos Djurkliniken i måndags för en liten rekond. Idefix har haft en lös tand och har nu gjort sitt livs första (och förhoppningsvis enda) tandsanering, 9 1/2 år gammal. Jag bad dem ta allt som såg det minsta dåligt ut eftersom jag är rädd att han är för gammal för att få lugnande nästa gång det är dags. Tre tänder rök, jag hade trott på fler med tanke på åldern men han har en hiskligt bra tandstatus för sin ålder och ras. Krutgubben! Just nu är han dock lite billig, Maya är i höglöp och han vet ju vad man kan göra med brudar... Inte så att han låter hela tiden, matvägrar eller liknande men rör man sig i hallen så tycker han att han ska med. Han är mer på g än vanligt, om man säger så.
Visa var den stora anledningen till resan. En rad med knölar skulle bort och matte var orolig över sitt svarta hjärta. Dess bättre var de alla ofarliga, två var fettknölar och två var infekterade talgkörtlar i juvren. Tyvärr satt alltihop lite djupt så det blev ett större ingrepp än vad som var tänkt. Hon är inte så vacker under magen men det bekymrar henne föga, är man labrador så är man lycklig bara man lever och lite smärta kan man leva med.
Visamagen
Doris var också med för ögonlysning och knäintyg. Numera kan hon stoltsera med att ha både ögon och patella utan anmärkning. Skönt! Vi har tagit ett stort steg närmare en eventuell framtid som avelshund. Nu återstår hjärtintyg om ett år och så hoppas vi att Idefix fortfarande är fertil då för då ska här göras valpar med sund in- och utsida - och mer energi än vad som förmodligen kommer att rymmas i den lilla kroppen! Igår lyckades Doris få upp en flaska läsk ur en drickaback som hon sedan elegant skalade bort hela etiketten på utan att skada själva flaskan. Hon är pysslig, min lilla kalaspingla!
Lagom till vi kom hem från Skellefteå så blev Morris halt. Vi var ute och cyklade, han, Doris, Idefix och jag. När vi kom in så blev han plötsligt pipig och olycklig. Jag försökte kolla men på cavalierers vis var han närmast döende och skrek vartän jag tog. Först trodde vi på analsäckarna, därefter buken (gissa hur orolig jag var då?), så ryggen, tassen och nu har vi kommit fram till att det nog sitter i ena frambenet. Han har inte haltat det minsta men skriker till när man lyfter i vissa lägen. Nu kör vi på Metacam i några dagar och hoppas att det ger sig, alternativt faller i glömska hos lille farbror. Haltar man inte ens utan Metacam så kan det inte vara jätteallvarligt, tycker matte. Men de där stora ögonen och ljuden kan verkligen skrämma livet ur en annars ganska så luttrad hundägare. Mattes prins!
Det låter som om det kanske, kanske är fler Idefixvalpar på gång. Lite tidigt att säga än dock, jag återkommer så snart jag vet mer.
En utställningshelg är till ända
I helgen vankades det utställning för Idefix och Doris. Förhoppningarna var hyfsat höga på den äldre herren i alla fall, vi tycker att han är söt och väldigt fräsch för sin ålder. Dyrt schampo och balsam inhandlades och på fredagseftermiddagen och kvällen fixades det pälsar som aldrig förr i Bälinge. Vi badade, fönade och balsamerade. Första missen uppdagades, Mayas torkdräkt var för kort för Doris och täckte inte bakdelen utan hon blev lite skojigt lockig. Nåja, som junior har hon tiden för sig. För att inte käka upp torkdräkten fick hon dela säng med matte och naturligtvis innebar det att vi också delade kudde. Men att ha en silkeslen, väldoftande sovkompis är sannerligen inte fy skam, även om jag vaknade av att hon låg över mitt huvud och värmde mitt öra vid något tillfälle. Smällar man får ta.
Fylld av tillförsikt och en smula nervös åkte Stina iväg till Piteå på lördagen. Domaren var en engelsk dam som tyvärr inte alls gillade vår fläckige lille kille. Han fick en minst sagt intetsägande kritik och Good. Kritiken löd:
"Blenheim dog. Large round eyes. Worried expression. Mature body. Well coated. Moved with enthusiasm. Was enjoying his day out." Ängslig och entusiastisk, vi fattade nada. Förhoppningarna dalade inför Doris framträdande men se där gick det bättre, Excellent och placering 3 av 7 där de två första fick CK.
Hem och slicka såren och på't igen på söndagen, denna gång med inhemsk domare. Denna tyckte dock att Idefix började tappa i ryggen och var aningen för tung i hullet så han fick Very Good. Hullet håller jag faktiskt med om men rygglinjen har aldrig varit helt rak, sanningen är att han är lite rund över länden och det har alltid synts i både stående och rörelse. Lilla Doris hade nu kommit på att detta med utställning, det är party. Hon skrek, hon studsade och hon passgångade som aldrig förr, rapporterade Stina. I kritiken stod också mycket riktigt att hon behövde mogna i sina rörelser och det kan vi hålla med om. Very Good även för henne.
Nu tar vi en paus, så kul är inte detta med utställning. Jag ska cykla mycket med Doris i sommar och försöka få henne mer stabil i kropp och rörelser. Jag har aldrig sett en hund med ett sådant rörelsemönster som hon, hon vidrör knappt marken utan flyger fram som en liten hare och gör samma skojiga knorr med bakkroppen också. Ett yrväder är vad hon är´, min lilla Doris.
Idefix efter första utställningsdagen. Vi tycker fortfarande att han är en väldigt rastypisk och snygg kille. :)
Doris vid samma tidpunkt. Lite svår att få att stå stilla men nog har hon potential?
Här hemma lägger sig lugnet så sakteliga. Tre valpar kvar nu. Stinas Lilla Bus blir ju kvar, i alla fall så länge Stina bor hemma. De tränar lite varje dag och har redan jättefin kontakt. Det är så rart att se Bus komma skuttande på sina små ben och med en propellersvans där bak var gång hon ser eller hör sin matte. De är redan ett team, de två! Stina har nu också en blogg för hundarna igen, läs gärna den och lämna en kommentar så blir hon glad.
Lilla Bus igår kväll.
På onsdag flyttar Melker och Elsa. De hamnar båda här i sta'n så jag hoppas ju få träffa dem alltemellanåt. Jag har redan planer på valpträffar med olika teman, det svåra blir väl som vanligt att få tiden att räcka till för allt roligt jag vill göra. Först ska jag i alla fall njuta av att få sova en hel natt utan att gå upp. I natt tyckte de att vi skulle gå ut halv två och kvart lver fyra. Båda gångerna var det EN av dem som ville kissa, den andra bara somnade direkt vi kom ut. Man kan hålla sig för skratt sådana gånger...
Elsa
Melker
Roliga nyheter är också att samtliga av Idefix valpar på kennel Milljas verkar hamna hos uppfödare. Det gläder mig något alldeles oerhört att det var ett sådant intresse för dem från uppfödarhåll, det känns oerhört bra att så friska linjer får leva vidare. Det känns också bra med tanke på min egen lilla Doris, nu har jag förhoppningsvis möjlighet att använda någon av de här gossarna på henne lite längre fram.
Roligt är också att det finns intresse för Idefix från uppfödare i rasens hemland, England. Jag vet bara inte hur vi ska lösa det rent praktiskt, Idefix är ju en familjehund och kanske inte en hund man vill leasa ut för en längre tid. Dessutom är han ändå nio och ett halvt år nu, även om ingen har berättat det för honom. Nåväl, vi får se. Är han fortfarande fertil och pigg när det blir aktuellt så går det säkert att hitta en lösning, varken Stina eller jag är ju särskilt
Idag börjar flytten
Igår var vi på besiktning, småttingarna och jag. Doris fick följa med, kom på att hon kan behöva en ettårsspruta innan helgens utställning. För att skydda öronen fick hon dock inte åka med de övriga i bilburen bak utan i en bur i baksätet, något hon inte var helt nöjd med. Valparna fick däremot dela utrymme med mamma Raya, något de var väldigt nöjda med. Raya fick åka med till Öjebyn, där Ebba mötte upp och hämtade hem henne. Tusen tack Ebba för lånet av din lilla pärla den här tiden! Det är väldigt tomt utan henne, på gårdagens kvällspromenad gick jag och tittade efter henne flera gånger. Men jag gissar att både du och hon är glada över att vara åter i vardagen.
Raya alldeles innan avfärd.
I alla fall. Resan började bra men efter ett tag började någon liten att klaga där bak. Då blev Doris halvt hysterisk, hon älskar ju valparna och ville inte vara i en annan bur utan att se vad som hände. Stress brukar sätta fart på magen och efter ett tag började en mysko doft att sprida sig i bilen... Jag misstänkte valparna men när vi kom fram och jag kollade i buren där bak fanns ingenting. I Doris bur däremot... :( Nåväl, det löste sig med lite papper, vatten och tvål från veterinärkliniken men helt skoj var det inte.
Besiktningen gick strålande. De små tyckte att det var en ball utflykt, de tog sig an mottagningsrummet med en stor portion nyfikenhet. Kan ärligt säga att det är den totalt sett frimodigaste kull som jag någonsin besiktigat, inte en enda tyckte att det var det minsta läskigt. Förutom när det var dags för chippet förstås... Högst av alla skrek faktiskt Stinas Lilla Bus och spräckte därmed mina teorier om att hanar alltid skriker värst. Hanar skriker nästan alltid värst, lyder den nya teorin, för som god tvåa kom Melker. Men labbar är inte långsinta, fort var svansarna igång igen. Och här skulle jag då ha lagt in en länk till en bild på hur allihop somnade under undersökningsbordet efter att ha härjat i en halvtimme medan vi väntade på veterinären. Men jag har lyckats sjabbla bort den så istället får ni en länk till en filmsnutt som ni förhoppningsvis kan se: https://www.dropbox.com/s/nqfqwb33odhb5h0/2014-05-14%2013.13.57.mp4
Så, alla besiktigade ua, alla tänder och bollar på plats och alla chip och sprutor fixade. Doris fick sin spruta och var så i gasen att hon nog inte hann känna sticket. Det ska bli bra när valparna flyttar, då ska jag försöka kanalisera lite av lilla frökens energi på träning istället. Det blir mycket av Doris nu, för mycket tycker nog en del i familjen...
Så. Idag flyger då första lakritstrollet ur boet. Lilla Cera (Huset Elliots Cerasus) ska flytta till moster Chili och Linnea med familj i Överkalix. Söt som socker är hon, lillskruttan!
Nästa valp flyttar imorgon vid lunchtid, då är det dags för Huset Elliots Filiokus (Ahimsa) att bli västerbottning.
Så flyger Susa (Huset Elliots Sus) ur boet på lördag och ska bo tvärsöver älven hos Marie och halvmoster Vega.
På söndag är det dags för nästa, då ska Selma (Huset Elliots Sinkadus) flytta över kommungränsen till Anna och Micke med barn i Norrfjärden.
Och på måndag blir även Elliot (Huset Elliots Pondus) pitebo när han flyttar till Mats och Katarina i just Piteå.
På fläckisfronten väntar vi med spänning på besked om Idefix senaste fjälla är dräktig, det lär dröja några veckor än innan vi vet. Valparna på kennel Milljas blir tre veckor till helgen och ser underbara ut. Jättefin färg, jättefin skallform, pigga och raska. Pappa Idefix kan vara stolt!
Till helgen väntar utställning för Idefix och Doris, både lördag och söndag. Vi går all in, svindyrt schampo och balsam är införskaffat så här ska badas, fönas och sedan torkas i torkdräkt. Det ska i alla fall inte bero på det om det går dåligt! I Doris fall snarare på att hon är en baddare på att gå passgång och inte vill stå stilla... ;o)
