Huset Elliot

 

Hur mycket snö som helst har vi fått de senaste dagarna. Snö och blåst i kombination och så lite nollgradigt ovanpå det. Ingen hit alls. Vi hade underbart fina skoterspår i helgen men de är bokstavligen borta nu. Det är lite surt att vara hundägare just nu, jag hoppas att det fryser på igen och att skoterfolket gör en insats den kommande helgen.

 

I förrgår pulsade jag i två timmar i skogen och på isen tillsammans med Vega och hennes matte. Hundarna hade jättekul och vi surrade på. Som straff fick jag hosta mig igenom natten så gårdagen tog jag det lite lugnare och nöjde mig med ett kortare varv i skogen. Det räckte för att liten fläckig kille skulle förvandlas till en vandrande snöboll. Det fick bli duschen när vi kom in. Men han är tapper, han stretar på och gnäller inget trots att det nog drar en del i pälsen. Visa däremot, hon hatar verkligen kladdsnö. Det bildas pyttesmå klumpar mellan tårna och de måste bort, man kan inte gå omkring med sådant. Alltså måste vi stanna hela tiden och hon ser alltmer döende ut. Inget väder för tant labrador detta. 

 

Inomhus råder ett annat bekymmer. Den ena hundsängen har ersatts av en kökssoffa. Tanken var att hundarna skulle uppskatta att komma sig upp lite och kunna titta ut genom fönstret. Det gör de - inte. Labbarna hoppar snällt upp när jag klappar på soffan men är nere igen så fort jag vänder ryggen till. Morris använder den gärna till att torka öronen på efter promenaden och ibland för att försöka utforska vad som finns på den intilliggande köksbänken (hussen fick rätt där, placeringen är inte helt optimal). De andra båda fläckiga använder fel kökssoffa för att titta ut genom fönstret och struntar blankt i att det sägs vara förbjudet (vi är ju oftast ute när de är där). Det är inte lätt att introducera nymodigheter i detta hus.

 

Idag har jag varit med om något märkligt. Har haft ont i en tand i ett par veckor, samma tand som värkte innan jul när jag hade bihåleinflammation. Jag var säker på att det var rotfyllning på gång och har dragit mig för att gå till tandläkaren eftersom jag är livrädd för det (OK, gillar inte läkare heller). Föder faktiskt hellre barn än lagar tänder. I alla fall, idag var det dags. Det visade sig att tanden inte alls behövde rotfyllas utan bara slipas ner lite. Den kraftiga inflammationen hade fått tanden att lyftas och hamna högre än sina kompisar, därför gjorde det ont när jag tuggade och bet ihop. Nu är det onda borta! Fascinerande. Och jag inser att jag måste haft en riktigt rejäl inflammation i bihålorna där innan jul som till och med flyttade på tänderna... Kanske, kanske kan det finnas en idé i att gå till doktorn lite tidigare nästa gång. Kanske.

 

Arbetet med att leta hane till flickorna har intensifierats. Planerna går än så länge lite hit och dit men börjar ändå klarna allt mer. Information kommer när allt har kollats upp ordentligt. Men det är sannerligen ingen lätt sak, detta. Man kan tro att det blir lättare ju längre man håller på men det är precis tvärtom. Bra hanar växer inte på träd, i synnerhet inte om de också ska ha meriter och hälsointyg i ordning. Säkert finns det massor av bra hanar därute som aldrig syns. Tänk på det, ni hanhundsägare, skaffa meriter och hälsointyg på era hundar! Först då blir de också "synliga" för oss uppfödare.

 

Apropå hanhund så kan husets egen avelshane nu stoltsera med att ha alla sina sex syskon hjärtfriska med intyg efter sju års ålder. Hur många cavalierer har det? Otroligt friska små krabater är de, till stor lycka och glädje för oss som delar vår vardag med dem. Hälsan är viktig, som valpköpare vill man kunna ha sin fyrbenta livskamrat hos sig i många år framöver. Det är viktigt för oss uppfödare att komma ihåg det.

Den morrige och jag har en sak gemensamt - vi tycker inte att det är roligast att borsta pälsen! Alltså borstar matten alldeles för sällan och den morrige är rätt nöjd med det där han far fram. Men igår kände matten att det var läge, i synnerhet det ena örat kändes välan eländigt. Sagt och gjort, fram med borsten! Så här snygg blir den morrige när han är lite fixad (dåligt mobilfoto):

 

Gick som vanligt på isen med hundarna idag. Stina är piggare så jag slapp ta med någon av hennes, jag är så nöjd med "bara" tre. Trampade på det uppmärkta spåret mot Tomholmen när jag insåg att Melvin inte längre hade repleksaken i munnen. Noterade att det låg något drygt 100 m bort och anade vad det var. Satte Melvin, skickade Visa på linjetag och spanade in Morris reaktion. Han brydde sig inte alls, varför springa efter en hund som är dum nog att springa efter en sak? Visa däremot skuttade iväg på sedvanligt tantmanér, lycklig över en arbetsuppgift. Tillbaka kom repet, vi busade, belönade och knallade vidare. Efter en bit var det utbytt mot pinne och det blev Melvins tur att ta linjetaget efter tappad leksak. Melvin springer en bit i full sula (han har en stil som får en att undra hur lång tid det ska ta innan alla de fyra långa benen har trasslat in sig i varann och han ligger på backen) innan han dras mot ruskorna som markerar spåret på vänstersidan. Kommando från matten får honom att fortsätta framåt men trots att han ser repet, dras han åt sidan. Väl hos repet plockar han upp, stannar och tittar runt innan matte blåser inkallning. Då vänder han upp och kommer. Detta j-a tittande, ska jag aldrig lyckas få bort det? Matte är inte helt nöjd med dragningen åt sidan heller, vi lämnar leksaken och gör om. Aningen bättre resultat men fortfarande tendens till tittande. Suck. Visa får göra ytterligare ett lååångt linjetag innan vi är hemma och är väldigt nöjd med sin insats. Matte också, hon är en liten pärla, min Visa.

 

Väl hemma funderar jag över hur gossen förändrats med kastreringen. Borta är hans vaktande på flocken och hans uppblåsta läge vid möte med andra hundar, hundar vi möter är inte längre potentiella fiender utan potentiella lekkamrater (undantaget de hundar han redan tidigare har en dålig relation till, som byns ständigt juckande flathane). Stressen känns också mindre, förmodligen för att han inte längre måste hålla koll på brudar, inkräktare mm. Däremot vet jag inte om fokuseringen är så mycket bättre, dagens lilla övning gav en hint om det. Där ryker väl mina drömmar om en spårkarriär... Nåväl, han är väldigt lycklig och väldigt go som hund, min svarte prins, även om årets tävlande kanske får styras mer mot det fläckiga hållet. Men vi får se hur det artar sig.

 

Visa har ånyo fått flytningar efter löpet, helt luktfria och färglösa sådana. Suck. Tror inte på detta med uvi, ska testa tipset jag fick från en veterinär att ge henne mjölksyrabakterier i vulvan (har köpt hem något som jag tror heter Laktal balans eller liknande från apoteket) och så ska jag testa att ge lite c-vitamin också, om utifall att. Pigg och glad är hon, även om hon som vanligt är rätt seg efter löpet. Fast jag har sett henne segare, hon är inte allra värst.

 

Den lille brunvite är pigg som en lärka igen och fattar inte varför han inte får hoppa upp och ner som han vill eller springa hur han vill. Livet är orättvist, hälsar han.

Jäpp, det är jag! Här sitter jag och svamlar om att jag ska bli hur frisk som helst när barnen har flugit ut och så var det jag, JAG, som var först med förkylningen. Nu är nämligen resten av familjen däckad! Hur jag lyckats förvärva förkylningen är för mig en gåta eftersom jag jobbar hemma framför datorn och sällan träffar någon annat än möjligen när jag är och handlar eller folk jag möter under hundrundorna. Men datorn var lite skum förra helgen och maken fick installera om antivirusprogrammet. Kanske fick vi en släng av samma virus, burken och jag..? ;o)

 

När dottern däckade igår var det bara för mamman att samla ihop alla fem hundarna, packa in sig och hostan i en massa kläder och bege sig ner på isen i kvällsmörkret. Där släpptes alla jyckar lösa och så gick vi en runda. Och nej, den lille trefärgade kom inte när matte ropade utan höll sig på behörigt avstånd. Suck... Men väl inne var matte FÖRBANNAD och berättade för den lille killen vilken skithund han faktiskt är. Sedan tränade vi inkallning i hallen och gossen fick massvis med beröm när han kom. Idag var det ny ispromenad med alla fem, matte var lite crazy och släppte den lille skithunden och det gick hur bra som helst. Jag kallade in och kopplade, belönade med godis och mys samt släppte igen och det fungerade precis varje gång. Hoppas den trenden håller i sig nu.

 

Mötte en god vän som gick över isen från andra hållet med sina hundar och så träffades vi på mitten och lät hundarna busa. Hon har bl.a. en sjuårig kastrerad hane, Melvin var lite osäker i början men fort gick det över och de hade hur kul som helst. Han har mestadels haft dåliga erfarenheter av andra gossar, förutom våra småkillar då, så han har gärna blåst upp sig lite. Men de här båda jagade varandra och hade dragkamp och var nog lika barnsliga båda två. En kille helt i Melvins smak! Tyvärr var ju Idefix tvungen att ge sig in mitt i smeten och leka lite polis, med den påföljd att han nog fick en knuff eller trampade lite snett för nu ikväll är han lite stel på det opererade bakbenet. Det får bli smärtstillande och vila i några dagar för farbror.

 

Mitt enda aber med ispromenaderna är och förblir snöätandet. Maya är närmast manisk, hon är helt i sin egen lilla värld och bara äter snö. Vore det bara hon, skulle jag tro att hon hade diabetes och åka iväg och kolla upp henne. Men Morris är inte långt efter och hade jag inte haft med en leksak som Melvin kan ha i munnen, skulle han också äta snö konstant. I skogen har de fullt upp med att leta pinnar, kottar, skit... men på isen finns inte så mycket sådant så då äter man tydligen snö. Otroligt irriterande.

 

Har maskat av alla hundar i veckan, tyckte att ett par av de små var välan tunna trots att vi ökat mängden mat. Vad gör de då idag? Jo, de käkar något på snön som jag gissar kan ha varit rävskit (men jag hoppas innerligt att det var något annat som pimplarna lämnat efter sig, typ fryst daggmask...). Ibland kan man verkligen hålla sig för skratt.

Det skulle ha blivit ett grattisinlägg igår, det planerade jag redan i helgen. Det kom bara en förkylning med feber emellan och min snorfyllda hjärna tappade alldeles bort dagar och annat. Därför kommer det nu istället:

 

Stort GRATTIS till spelkullen med Loovis, Muffins, Vira, Dino och Loke som fyllde ett år igår! Tänk, så fort tiden går! Minns dem som ett rart litet knubbigt labbegäng på köksgolvet och så kommer det bilder på långbenta spolingar. ;o) Hoppas nu att alla hälsokontroller avlöper till belåtenhet för alla och att det blir ett nytt, roligt och friskt år för hela gänget.

 

Låg i soffan hela dagen igår och vad händer? Mer feber när kvällen kommer. Suck... :(

Gårdagens förmiddagspromenad företogs i -25 grader. Hade tänkt gå en pyttekort sväng men det blev en normallång runda trots allt, dock dagens enda sådana. Föresatsen att hålla Morris kopplad försvann på något sätt, bäst som jag gick där och funderade så insåg jag att killen var lös och att det förmodligen måste vara jag själv som släppt honom medan jag tänkt på något annat. Nåja, lika bra att ta tillfället i akt och träna inkallningar. Och tänka sig, killen kom som skjuten ur en kanon när matte ropade! Vi tränade inkallning, fotposition och allt gick som en dans. Matte kom att tänka på att det kanske hängde ihop med rösten, några hesa dagar efter avgrundsvrålet gjorde att matten inte lät som förut, medan hon under gårdagen åter kunde kvittra i närmast falsettläge. Jodå, så måste det vara. Nöjd med detta trampade jag vidare på isen tills vi kom till det ställe där kopplet ofta kommer fram. Vips, så kutar den lille fläckige iväg och tänker inte alls komma på inkallning. Så mycket för den teorin... Nåväl, vi kämpar vidare i hjärnornas kamp, den lille och jag. Inte riktigt väder för lydnadsträning igår men vi körde lite fotgående en kortis längs trädgårdsgången och det gick hyfsat. Inte kalas men hyfsat.

 

I tjugofem kalla tyckte matte att labradortanten skulle iklädas täcke. Sagt och gjort, Tutans gamla vintertäcke letades fram, aningen stort för Visa men fleecefodrat och mysigt att ha på sig. Den lille fick också krypa in i sitt lilla täcke, köpt ifjol och med superb passform. Båda fästs med resårband runt låren, något båda hundarna ogillar och som får dem att gå lustigt bredställt som om de hade gjort i brallorna. Efter en stund fann sig dock den fläckige i sitt öde och skuttade runt som vanligt. Men inte den svarta... Hon krumbuktade likt en unghäst som får på sig sadel för första gången. Hon ruskade kraftigt på sig och tittade på täcket som om hon förväntade sig att det skulle ramla av. Hon rullade i snön, hon kliade och hon ruskade igen. Täcket satt kvar. Då gav hon upp och larvade fram med sin bredställda gång, dock utan att uträtta några behov. I vanliga fall gör hon detta så fort vi når skogen men igår, icke. När halva rundan var avklarad och inget hade hänt började jag fundera på att ta av täcket men precis då satte sig tanten och kissade. Antar att det inte gick att hålla emot längre. Labradorer kan vara ruskigt tjurskalliga om de sätter den sidan till. (Visa tog sedan en gruvlig hämnd på matte genom att sitta och släppa ljudliga, illaluktande fisar alldeles bredvid matten när hon åt sin lunch...)

 

Jag har skrutit så om mina fläckiga killar. Hur de klarat Visas löp galant. Det stämde också, ända till dag 23 i löpet, dvs när det förmodligen i stort sett var överstökat. Då vaknade den lille trefärgade till liv! Den lille morrige förvandlades till den lille porrige. Han har försökt jucka, han har "lekt tåg" (man kopplar in nosen i Visas vulva och följer henne överallt...), han har varit allmänt olydig och man har nästan sett hur hormonerna sprutat ur öronen. Droppen kom i lördags. Vi sitter och ser på tv, den lille fläckige gossen har som vanligt erbjudits ett tuggben. I normala fall brukar han ligga och tugga en stund för att sedan vilja avsluta kvällen i mattes knä. Men den här kvällen var han rastlös, han gick omkring och nosade. Matte började ana oråd och höjde blicken och vips, ser hon ett litet bakben som svischar upp mot strykkorgen (jag brukar stryka framför tv:n). Jag flög upp ur tv-soffan med ett vrål (maken påstod efteråt att han aldrig hört ett sådant ljud från mig och att jag hade likheter med Gandalf i någon Sagan om ringen-film; själv ser jag inte på vare sig fantasy eller scifi så jag kan inte uttala mig) och sög tag i den lille odågan. Det blev ett ganska ordentligt utvecklingssamtal och den lille skithunden förpassades till köket där han lommade iväg till hundsängen.

 

Nästa dag vaknade jag utan röst. Trodde först på en förkylning tills jag kom ihåg - avgrundsvrålet... Det satte sina spår i mattes stämband i flera dagar. I Morris lillhuvud också, han var otroligt inställsam och lyhörd. Tills igår... Stina är sjuk så alla hundar var med på ispromenaden. Melvin hade som vanligt numera en leksak som han for omkring med och inbjöd till jaga-lekar. Så blev det dags att koppla för att ta sig hemåt. Stinas båda fläckisar kommer snällt men min... Plötsligt kom den där blicken igen, den som säger "skiter i dig, vill inte bli kopplad" och så drog han som en raket. Sådant får nästan mitt proppskåp att ryka men jag höll mig lugn, ignorerade det lilla krypet och gick hem utan att titta på honom. Väl hemma tränade vi inkallningar. Nu är det oåterkalleligt, gossen får inte springa lös förrän den här hormonsvallningen har lagt sig och vi har tränat lydnad och förstärkt våra gemensamma aktier. Relationen måste förbättras, den saken är klar. Jag vet många småhundar, eller hundar överhuvudtaget, med en sämre inkallning än vad Morris uppvisar just nu men för mig är det inte tillräckligt. I min värld ska en hund som går lös komma direkt när matte ropar och inte när de själva vill, annars kan man inte gå lös. Så är det och så tycker jag att fler borde tänka.

 

Ja, då är det väl bara att gå ut på gatan och träna lydnad i massor då. Jo, om det inte vore för den lilla detaljen att termometern utanför mitt fönster visar på -24,5 grader...

 

Ett annat bekymmer jag har på promenaderna är att hundarna äter snö. Massvis med snö. Det är som att cavaliererna och Melvin måste ha något i munnen när de är ute. På isen finns varken kottar eller pinnar så då tar man snö. Det kan verka bekymmersfritt men det är det inte. Stora mängder kall snö som kommer ner i magen får den ibland att vända sig ut och in och frukosten kommer i retur. Stora mängder kall snö smälter också och blir till stora mängder vätska så vi hinner knappt in förrän vi måste ut och kissa igen. Och för pytteliten Maya, som nästan är den mest maniska snöätaren av dem alla, gör stora mängder kall snö att hon väldigt fort blir en väldigt frusen liten hund som vill gå hem. 

 

Ett försök att lösa problemet är att jag numera tar med en leksak på promenaderna. Den bär oftast Melvin omkring på och då äter i alla fall inte han. När han springer omkring måste ju Idefix haka på och så äter inte han heller. Visa äter överhuvudtaget inte snö så med henne är det lugnt. Men de båda trefärgade... Kanske munkorg kan vara en lösning..? ;o)

 

En annan fördel med leksaken är att den får fart på Visa också. De jagar ibland varandra och leksaken (om matte kastar den) så att snön sprutar. Så här efter löpet är hon ganska seg men jagalek får henne att glömma bort skendräktigheten och det gillar vi. Det är lustigt att studera deras lek. För Melvin och Visa handlar det om att komma först till leksaken och vinna den, man tar fort upp den och försöker skydda den så att man inte blir av med den eller så har man dragkamp med den. För Idefix handlar det om att komma först fram till den UTAN att plocka upp den. Först fram vinner, säger han. Och för Morris handlar det om att jaga de andra hundarna. Maya, tja hon har oftast sina egna små projekt, som att spåra eller att bara springa fort, fort, fort i cirklar och reta Morris.

Har nått en ny dimension med androidkompisen Galaxy III, kan numera både fotografera och filma och dessutom få ut det i Facebook på ett enkelt sätt. Känns stort för en oteknisk varelse som jag. Men nu skulle jag vilja ta kunskaperna ett steg längre och få bilder mm direkt hit till bloggen. Någon som vet om det går och hur jag i så fall gör? Och så detta med appar... Jag har raskt ledsnat på olika spel, det är inte alls min grej har jag konstaterat. Men finns det andra appar som kan vara roliga/bra att ha? Tips emottages tacksamt!

 

En bekant till mig lade en kreativ utmaning i sin facebookstatus som nu går runt som en form av kreativt kedjebrev. Lite småkul tycker jag som gillar att göra saker med händerna och tänkte föra tanken vidare också till bloggen. Alltså lyder utmaningen som följer (lite modifierad från FB):

 

...för att göra en människa glad. En kall nos som puffar i sidan och vill få lite närhet (eller kanske en godbit ur fickan men det låtsas man inte förstå). En kisse som rullar ihop sig i armhålan och sover nära hela natten (och tar större delen av täcket i anspråk men det glömmer man fort). Eller en kommentar till ett blogginlägg. Tusen tack till Lillemor för din fina kommentar till gårdagens inlägg, om du visste hur den värmde!

 

Det roliga med en blogg är att man ofta skriver för sig själv, liksom skriver av sig lite tankar och funderingar. I alla fall gör jag det. Ibland funderar man på om det finns någon därute i yttre rymden som läser det man skriver. En och annan valpköpare kanske, och så min rara svärmor. Därför blir jag så glad när jag får en liten kommentar från någon som läser. Nästan som att få kontakt med en marsian. ;o)

 

Idag har jag en ekonomi- och pappersdag. Det är ungefär så roligt som det låter. Faktiskt är det så trist att det inte förtjänar mer utrymme än så här. Tur att jag inte blev ekonom, det var nära en gång i tiden! 

 

Har tänkt på att Melvin sannerligen inte är någon biffig typ. Han borde ha hetat Slangen, han ser liksom slangig ut. Under gårdagspromenaden slogs jag av att hans mamma är raka motsatsen, Rultan är just nu ett passande namn på henne. Jag har ju haft lite bekymmer att komma ihåg vilken fodertunna som innehåller vilket foder efter julledigheten och igår insåg jag att det KAN vara så att jag fortsatt att blanda ihop sorterna. Det skulle i så fall innebära att Visa käkar energifoder nu och att Melvin käkar lightfoder. Det skulle i sin tur förklara varför Visa antar allt rultigare former medan Melvin är mer slimmad. En annan förklaring kan vara att Visa inte gör många knop på rundorna, hennes största intresse nu är att lämna visitkort överallt och att förbereda sig på att bli dräktig med minst hundra valpar, i alla fall är det vad hon tror. Och får hon energifoder så lär hon fortsätta tro det... Det borde vara förbjudet att göra två foder så lika till utseendet! Och förvirrade själar som jag borde skaffa fodertunnor i väldigt olika färg och inte ha två vita...

Tog som alltid med mobilen ut på förmiddagens promenad med hundarna. Min gamla Nokia har dock fått stryka på foten, jag har fallit för trycket och skaffat mig en android. Min nya följeslagare heter Samsung Galaxy III. En kulig sak, det måste medges. Men nu blir det också tydligt vem som är absolut minst teknisk i huset. Fick för mig att jag skulle filma pojkarna när de busade på isen men hur tusan gör man? Allt jag fick till var ett foto på en mindre road Melvin (ja, det tog lite tid innan det blev som jag hade tänkt mig).

 

 

Väl hemkommen frågade jag Ludde om hur man gör, eftersom jag sett honom filma sina undulater. "Man gör bara så här" sa han och visade på sin mobil (modellen före min). "Hur vet du det?" frågade jag. "Jag prövade mig fram" svarar han. Det hade ju nu jag också gjort men utan resultat. Bara att inse, morsan är inte så haj på den mobila tekniken.

 

Med mobilen kom också möjligheten att spela Word Feud och Ruzzle som jag hört så mycket om. Och det var ju kul, en dag eller så... Eller nä, WF var faktiskt aldrig kul. Jag kämpar på med några matcher nu men saknar helt tålamodet. Så ni behöver inte skicka några inbjudningar, jag kommer lägga ner den verksamheten fortare än kvickt. Jag läser hellre en bok eller stickar en vante. :)

 

Visa är i slutet av höglöpet nu. Melvin är liiite mer på, vill gärna nosa och har faktiskt testat att kliva på (OK, morsan bjöd in honom ganska så rejält) en gång men studsade fort ner när matte hojtade. Jämfört med hur det var innan är det dock lugna gatan. Det som också är tydligt är att koncentrationen är en helt annan. Vi tränade lite stoppsignal under en promenad, han stannade direkt jag blåste och snodde samtidigt runt och satte sig. Allt gick i ett huj och allt fokus var på matte! Tidigare kunde han liksom spana runt, "vem kommer? varför stoppar hon mig", och satte sig långsamt. Inget mer spanande efter andra hundar på promenaderna heller, mer fokus på matte. Underbart! 

 

De små fläckiga gossarna bryr sig fortsatt inte ett dyft, ingen av dem. Ingen av killarna roar sig heller med att markera revir inomhus (de skulle bara våga...) utan allt är lugnt och stilla. Jag är ju av den åsikten att man som uppfödare/hanhundsägare inte ska härda ut med eländet utan flocken ska fungera. Allra helst ska man styra hormonerna genom avel, hanhundar ska inte behöva kastreras för att vara hanterbara utan de ska fungera normalt ändå, precis som mina fläckiga gossar gör. Hanar med för mycket hormoner ska inte gå i avel, jag är fullt och fast övertygad om att det finns en stor arftlig faktor. Att en ung hane är lite "på" och intresserad av brudar är en sak men läget ska stabilisera sig och matte ska alltid vara nummer ett. När arbetet inte fungerar och livet blir smått olidligt, som det varit hos oss under hösten, då är kastrering en lösning att ta till. Men det ska inte vara ett måste. Kanske borde vi alla uppfödare tänka lite på det, i synnerhet nu när hanvalpar av någon anledning är mindre attraktiva? I min värld ska det vara enklare att ha en hane än en tik, en tik har oundvikliga hormonsvängningar i samband med löp medan en hane är mer stabil.

 

Den lille fläckige älsklingen har roat sig med att testa gränser under ett par dagar, till mattens förtret. Varför komma när matte ropar om man har det roligt när man är lös? Och när matte då låter lite arg på rösten, nej då vill man verkligen inte komma! Så det har varit koppel på i ett par dagar och vid dagens släpp fungerade allt som en dans igen. För säkerhets skull hade matte med lite extra gott godis i fickan också, Morris är väldigt mutbar. Vi har också jobbat på med lite små lydnadsövningar i några dagar för att stärka förhållandet och det verkar ha gett resultat.

 

Så här såg han ut när han var billig:

 

 

Mattes hjärtegryn, rakt in i hjärtat har han gått som alla andra av mina hundar. Jag vet uppfödare som omplacerar hundar hit och dit av olika skäl. För mig är det obegripligt! Vem kan titta in i den här gossens ögon och säga "jag vill inte ha dig mera"..?

 

 

Visa började löpa samma dag som hon lämnades till hundvakt. Otroligt pinsamt, det fanns inte i min sinnevärld att hon skulle börja löpa tidigare än vanligt. Tack till Marie som stod ut med henne. Väl hemma så är Visa nu på dag 14 i löpet och här är hur lugnt som helst. Melvin hälsar att han inte är intresserad av brudar längre sedan vissa delar avlägsnats. Den lille trefärgade är lite intresserad av att lukta men eftersom den store svarte inte verkar bry sig, bryr han sig inte heller. Helt otroligt! Idefix har ju aldrig brytt sig om löpande labbedamer, kanske har det också viss inverkan på den trefärgade.

 

Promenaderna är också underbara nu. Ja, Visa har inträtt i löpkoma med ett evigt nosande och kissande men killarna bryr sig inte utan springer före och letar spännande pinnar. Matten njuter av lugnet och friden. Det är också skönt att se att den svarte gossens stress har lagt sig, nu hyser jag ett litet (OK, ganska stort) hopp om att koncentrationssvårigheterna också ska vara lösta och ser med glädje fram emot det här året. Bara snön försvinner så ska vi ge oss ut i spårskogen! Fast OK, det får gärna dröja ett tag, först vill vi komma ut på isen och promenera.

 

Igår fick matten hjärnsläpp och blandade ihop de svartas fodertunnor. Jag fyllde en säck i varje tunna innan vi åkte men igår kom jag inte ihåg vems foder som var i vilken. Bitarna är till förvirring lika men till sist bestämde jag mig för att jag hade koll. Det hade jag inte... Melvins mage klarade Visas lightfoder utan bekymmer, medan det var lite värre för henne som fick energifoder. Matte har fått sitt straff, Visa har velat ut varannan timme hela natten så nu sitter jag här alldeles hålögd och kan knappt komma ihåg mitt eget personnummer. Tur i alla fall att jag hade Canikur och Prokolin hemma, det stoppar det mesta. Fast Visa hälsar att hon tycker att hon fått alldeles för lite mat idag...