Huset Elliot

Har varit på konferens i Skellefteå tillsammans med andra trevliga kamrater från Luleå BK. Jag åkte för tävlingssektorn, Stina var med som representant för ungdomsverksamheten. Första gången mor och dotter var på konferens tillsammans, hoppas att det blir fler tillfällen genom åren. Stina var alldeles hög både innan och under konferensen och verkar väldigt nöjd med sin helg. Direkt vi kom hem så däckade hon dock i soffan och har tillbringat större delen av dagen där, illamående. Vad jag önskar att hon skulle slippa må dåligt när hon har haft roligt! Men jag tror att hon tycker det är värt besväret, trots allt.

Jag är också nöjd med helgen och lite sliten, jag med. Inser alltmer att Brukshundklubben har en komplex verksamhet att basa över, med verksamhet som å ena sidan ska vara ett instrument för avelsutvärdering men som å andra sidan är öppen för alla raser. Ett rasansvar för bruksraserna men också ansvar för verksamhet som agility och snart rallylydnad. Inte helt lätt att få ihop alla delar. Vissa områden seglar i medvind, andra kämpar med näsan över vattenytan.

För egen del deltog jag ju som sagt i diskussionerna runt tävlingsverksamheten. Ett gemensamt problem för alla klubbar verkar vara bristen på folk. Många vill tävla, ingen vill hjälpa till. Jag har alltid tänkt att jag måste dra mitt strå till stacken någonstans om jag vill hålla på med hund, jag kan inte bara åka omkring och tävla. Därför har jag också varit styrelseaktiv i stort sett hela mitt vuxna hundägarliv och också varit ringsekreterare och ibland figgat på MH. Tydligen tänker vi inte alla så, många vill bara tävla. Men vem ska ordna alla dessa tävlingar, har man tänk? Skulle önska att fler tänkte till och ville vara med och hjälpa till. Nu startar vi upp en tävlingssektor i Luleå BK, jag är inte sammankallande men har tagit på mig ansvaret för lydnadsproven. Känner Du dig manad att hjälpa till så hör av dig till mig! Alla händer behövs, allt från domarsekreterare till att sälja fika!

Väl hemma igen så tog jag en skön promenad med hundarna. Man blir ganska däst av att konferera och äta god mat. Promenaden var tänkt att bli längre men Visas lufsande och lätta flåsande gjorde att jag kortade ner den. Ändå tycker jag inte att hon är jättetjock, men det var tydligt att hon inte var road av någon alltför lång promenad. Hon har slagit av på tempot markant nu och ligger i bakvattnet och lufsar på, ibland i passgång. Jag tror inte att det blir någon jättestor kull, men skulle bli förtvivlad om hon lurar mig helt. Stina bara ruskar på huvudet åt mina funderingar, hon tycker att hon visar alla tecken på dräktighet. Det tycker jag med, men jag har också varit med förr. Hormoner kan ställa till med mycket förvirring... Nåväl, om lite drygt en vecka så vet vi.

Jag har investerat i en massa blinkgrejer till hundarna nu när det börjar bli mörkt allt tidigare ute. Melvin har fått ett reflexhalsband med röda blinkande lampor på och damerna har fått varsin liten blinkgrej som man fäster i halsbandet och som blinkar hysteriskt i blått, rött och vitt ljus. Inget för epileptiker, det måste absolut kunna utläsa ett anfall! Jag tror att vi ser ut som ett mobilt disco där vi knallar fram, men vi syns garanterat. Visa ser ut som en liten discokula, hon börjar vara ganska rund om magen nu och har anlagt en lätt vaggande gång. Men fortfarande kan hon få för sig att försöka jaga ifatt Melvin om någon pinne. Det går inte så fort och inte så bra, men skam den som ger sig! Fast matte är en envis rackare som inte riktigt gillar det där jagandet, så jag försöker att bryta det innan det blir för livat. Här tas inga risker nu!

Jag har sparkat igång med lite lydnadstränande med pojken igen. Fjärret känns hyfsat nu, han gör fortfarande förflyttningarna med studs men han studsar inte lika mycket framåt som förut. Jag varierar avståndet för att försöka få honom att förstå att man flyttar tassarna rätt även när matte står en bit bort.

Hopp-sitt-hopp går riktigt bra - men fort! Jag får inte somna till för då har killen studsat vidare. Det gäller att vara på sin vakt, ett stadigt fotkommando när man ställer upp framför hindret, ett tydligt hopp-kommando och ett snabbt sitt när han är i luften. Melvin är taggad som alltid! Lite bättre koncentration skulle han kunna ha, vi får jobba med den i vinter. Det är så mycket som han vill hålla koll på, jag kan ju tycka att det räcker om han håller koll på mig...

Idefix har äntligen blivit fri från sin muskelskada och är pigg och alert som aldrig förr. Stina tränar slalom med honom och han är riktigt snabb. Tanken är väl att han ska komma ut på lite tävlingar till våren igen så får vi se hur det går. Laddad är han i alla fall. De jobbar på med lydnaden också, deras akilleshäl verkar vara inkallande med ställande. Varför stanna på halva vägen när man vill till sin matte???

I helgen ska vi på konferens, både Stina och jag. Sektorskonferens i ÖND, närmare bestämt. Stina åker för HU och jag för tävlingssektorn. Det ska bli spännande! Skoj också att åka med dottern. Det är en lyx att få dela intresse med sina barn. Fast, kanske gör man det automatiskt? Stina blev hundtokig och det passar bra, men killarna älskar ju basket och då har morsan fått lära sig det med. Tur att vi fick världens bästa ungar, vad skulle vi ha gjort annars?

Ludde gläder sig åt de väntade valparna. Idag har vi legat på golvet och klämt och känt på Visas mage för att försöka känna rörelser därinne. Spännande tider väntar...

Har gått omkring och trott att det varit onsdag större delen av dagen idag. Lite panik med jobbet, det gäller att hinna klart innan helgen och nu var det bara två dagar kvar. Lätt att planera veckans middagar dock, bara två dagar att planera. Lite snopet upptäckte jag på eftermiddagen att det "bara" var tisdag idag. Skönt att få en arbetsdag till men lite tunt i kylskåpet ;) Tur att jag har en matlagningsroad dotter som kan sno ihop något av det mesta. Världens bästa ungar, det har jag!

Har shoppat på Djurmagasinet idag också. Äntligen fanns reatäcket inne i Tutans storlek, så nu har hon ett gosigt täcke inför vinterns kallare dagar. Hon har blivit lite tunnpälsad med åren och sjukdom, så det känns bra att kunna klä på henne lite om det blir kallt. Säkert bra för äldre leder också, inbillar jag mig. Få se vad hon tycker om mattes nya idé.

Melvin fick ett reflexhalsband med röda blinkande lampor. Otroligt praktiskt under kvällspromenaden i skogen, där det röda strecket kunde följas. Han har liksom inga mellanlägen, den där gossen. Antingen går man vid mattes sida eller så kutar man fram, upptagen med nya projekt. Damerna och jag har inte lika bråttom, vi lullar på och filosoferar där bakom. Ja, Visa försöker tappert att fynda lite nu och då, i hopp om att matte inte ska se henne. Men hon är en laglydig flicka, det räcker med en blick så spottar hon. Annat är det med Tutan... Häromdagen gned hon huvudet i någon mysko fläck. Jag kutade dit, stod rakt över henne och vrålade NEJ. Brydde hon sig om det? Icke. Hon var billig då, kan meddelas.

Medan hundarna tycker att det är kul när naturen blir lite frusen, drar kisse sig inåt och vill inte längre vara ute lika mycket. Hönorna är också de sämre på att vara ute och hittar inte lika mycket gott att äta ute heller. Mitt nya projekt är därför att grodda olika frön till dem, något de verkar uppskatta. Ungarna fnyser lite roat åt morsans alla groddburkar i köket, men smakar gärna lite nu och då. Fascinerande hur fort vissa frön gror, jag hinner knappt få ner dem i burken så är de klara.

Jobben fortsätter att trilla in i rask takt nu. Idag har jag fått tacka nej till ett, det finns gränser för hur mycket jag hinner och orkar jobba. Till helgen ska Stina och jag på ÖND:s konferens utanför Skellefteå så då blir det inget jobbat. Det ska bli otroligt skoj att träffa andra hundmänniskor och surra lite, både dottern och jag ser fram emot det. Det är en ynnest att få dela intresse med sina barn.

Nej, nu loggar kennelmamma von Heijne ut för idag och placerar sig i TV-soffan för att sticka klart dotterns vantar! :)

Visa ser det nu som sin uppgift att bevaka kylskåpet och allt som äts i köket. Kanske tycker hon, med all rätt, att matte borde gå ner i vikt? Klart är i alla fall att hon missunnar mig varje tugga av allt som jag äter. Aldrig bryr hon sig ju annars, men nu sitter hon rakryggad som en liten tennsoldat och stirrar på mig när jag äter. Och alla andra också, för den delen. Visserligen serveras hon lunch numera men uppenbarligen tycker hon inte att det är tillräckligt.

Alla turer som varit med Zäta har gjort mig lite darrig inför den stundande valpningen. Ibland får jag för mig att Visa är tom, men då tittar Stina på mig med bestämda ögon och säger att i så fall är Visa väldigt fet. Det är sant. Nu börjar hon tappa päls runt tuttarna också, så att hon är dräktig är det knappast några tvivel om. Men jag tror inte att det blir någon jättekull den här gången heller. Häromnatten drömde jag att hon klämde ur sig fem hanvalpar. Vilket mörker! Fast några fem tikar kan jag knappast hoppas på en gång till... Några hanar vill jag gärna ha, men jag skulle allt behöva en bunt med tikar också. Har ju vissa planer på att spara en valp själv också, när nu Visas sista kull kom lite tidigare än vad som ursprungligen var tänkt. Hon är en alldeles ljuvlig hund, så självklart vill jag ha kvar något efter henne. Min kalaspingla!

De sista veckorna har vi mest sprungit om varandra här hemma, maken och jag. Jag har varit hemma i Skövde några dagar och därefter på cavalierkonferens. När jag kom hem, åkte mannen på tjänsteresa och kom hem i söndags. Och till helgen ska jag och Stina konferera med ÖND. Men sedan ska det lugna ner sig lite här hemma. Jag måste ju gräva fram valplådan ur garaget och skruva ihop den så att Visa hinner känna sig hemmastadd.

Mina biabäddar spricker så märkligt i sömmarna. Jag köpte blå först men de sprack ganska kvickt, så jag beställde ny klädsel i sådan där bajsbrun originalfärg (verkar vara den enda färg som finns när man ska byta klädsel). Fick för mig att det kanske var den blå klädseln som höll dåligt men icke, även den bajsbruna spricker. Och nu vet jag varför! Små fläckiga hundar får ibland för sig att gräva i biabäddarna av hjärtans lust och till sist ryker sömmarna! Morr! Nu ska jag hålla ett öga på dem och ta upp frågan till diskussion. Det finns gränser för hur man får uppföra sig!

Fick min mobilräkning idag. Oj! Märkligt nog hade jag ringt en hel del till Norge... ;o)

Slogs idag av att hundsällskapet blir alltmer utdraget under promenaderna. Längst fram studsar Melvin, ständigt på g med nya projekt. I mitten någonstans knallar Tutan på och längst bak vaggar Visa, lite klumpig men väldigt nöjd med livet. Ibland får hon dock för sig att hon ska bjuda upp Melvin till lite lek med en pinne. Att de båda håller i samma pinne och har dragkamp är OK, men att jaga omkring och knuffas får de inte utan då bryter jag direkt. Har inte damen själv förstånd att vara rädd om sig, får jag vara det.

Mycket jobb ramlar det in nu också, just nu jobbar jag på med industriella tvättsystem och med gasolgrillar av lyxmodell. Lite skilda världar. Mer jobb är aviserat, det gäller att hålla undan nu så att jag kan vara valpledig några dagar. Lika bra att ta ett tag till innan det är läggdags. :)

Idag har jag gjort ultraljud på Zäta igen och kan bara konstatera att hundar är märkliga varelser på många sätt. En och en halv vecka innan "valpning" såg man ju en valp på röntgen, dvs den måste alltså ha haft någon form av skelett även om den i övrigt inte levde. Lite flytningar har hon haft men inte särdeles mycket. Vid dagens ultraljud hittades en pytteliten fläck på ca 2*2 cm - vätska, geléklump eller något liknande. Allt annat har alltså kroppen tagit upp! Är inte det otroligt? Nu ikväll får Zäta åka hem till sin matte igen. Skönt för henne, och faktiskt lite för oss också. Det har varit många veckor...

Visa har inlett hårdbevakning av kylskåpet. Hon ligger placerad där mest hela dagen så att jag inte ska missa att hon väldigt gärna vill ha sin lunch - och eventuella andra mål också! När jag äter min lunch så studerar hon varje tugga med intensiv blick. Man känner sig nästan kriminell som inte delar med sig. Annars är hon pigg och alert och är inte alls bangen för att leka jaga-lekar med Melvin och Zäta. Nu tycker ju inte jag att det är någon lysande idé så när de härjar som värst får hon faktiskt gå kopplad. Lilla skatan!

Pigge har åkt på tjänsteresa så jag har fullt upp i några dagar med att jobba, laga mat, rasta hundar, skjutsa och hämta ungar från träning, åka på provtagning med dottern mm mm. Jag kommer att vara lite lätt sliten när han kommer hem!

Ett nytt storjobb verkar ramla in, det blir bra inför julen. Detta har varit ett riktigt bra år med mina mått mätt.

Avslutar med en bild på den blivande pappan Piki också, för rättvisans skull.

Igår var det jaktprovspremiär för Melvins syster Vega med matte Marie. De har inte hunnit träna så mycket med vilt så matte var lite osäker. Provet började med två vattenmarkeringar som Vega klarade galant. Sedan var det dags för fältet. Vega blev lite tveksam vid en kanin, något hon bara apporterat ett par gånger tidigare. Hon valde att komma in utan kaninen och därmed fick hon en nolla. Men Marie rapporterade att hon var nöjd med insatsen, Vega hade gjort allt hon kunde och varit fast i skott och haft ett stabilt fotgående. Jag är stolt och glad över att de kommit till start, jag är övertygad om att de går till pris med lite mer träning. Bra jobbat, tjejer!

Här hemma händer inte så mycket. Zäta fick lite förhöjd feber i fredags kväll så då ringde jag jouren. De trodde kanske att valpen var på väg, men ingenting har kommit. Lite flytningar idag är allt. Zäta själv far omkring som ett jehu på promenaden, leker tafatt med Melvin och har inga funderingar på att pluppa ur sig något. I perioder kan hon vara lite orolig men mer än så blir det inte. Ska ringa in i morgon och se vad de säger, tror att jag vill visa upp henne ändå.

Visa känns däremot allt mer dräktig. Igår glömde jag ge henne hennes fillunch. Det får man inte göra! Plötsligt satt det en labradordam framför kylskåpet och stirrade uppfordrande på mig. "Har inte du glömt något?" Under dagens promenad insåg jag också att midjan börjar suddas ut så sakteliga. Det gör den i och för sig på matte också, men kanske av andra anledningar... ;o) Nej, jag tror nog att det blir valpar. Något ultraljud gör jag inte denna gång, det känns som om jag lika gärna kan satsa den femhundringen på lotto!

Idag har jag varit ute på klubben och stått i köket en sväng under lydnadstävlingarna. Katarina kom förbi en kortis med Jota så att jag fick se henne. Hon har verkligen blivit jättesöt och är otroligt fartig och framåt. Mycket energi och vilja också. En sådan vill jag också ha! Tack för att ni hann komma förbi och tack för trattisarna. Ni är toppen!

Här hemma däckar den ena efter den andra i förkylning. Igår kväll fick äldste sonen feber. Idag är det lillebrors tur och nu börjar även dottern känna sig hängig. Rena sjukstugan, med andra ord.

Känner mig alltmer säker på att Visa är dräktig. Nu tigger hon ohämmat, var gång jag ska äta lunch så kommer hon och sätter sig en bit ifrån mig för att fullkomligt stirra ut mig. Maten smakar inte lika gott när man ser hur någon följer varje tugga med hungriga ögon... Normalt är hon för väluppfostrad för att bete sig så här, men nu har hon inga hämningar. Jag tycker också att hon har blivit en aning rundare, men det skulle också kunna bero på att jag bytt till ett lite kraftigare foder. Man kan inte ge en dräktig tik lightfoder, så nu får hon samma som Melvin. Det tackar hon inte nej till!

Med Zäta är läget oförändrat. Ingen feber, ingen temperatursänkning och inga fosterrörelser. Jag fortsätter att tempa morgon och kväll, är allt OK på onsdag så åker jag som planerat. Det mesta tyder på det. Jag hoppas bara att naturen ska sköta detta så att inga ingrepp behövs.

Idefix valpar på kennel Apricot har blivit sju veckor. Två hanvalpar är fortfarande otingade, båda väldigt vältecknade, framåt och trevliga. Om någon är intresserad av en hanvalp så tveka inte att kontakta Anja. Hjärtfriska linjer bakåt är det också och båda föräldrarna är friska, meriterade och trevliga. Mer info på min valpsida.

Inte så länge sedan det förra inlägget, ändå känns det som om det har hänt en hel massa. Tar det i kronologisk ordning, fast egentligen hände väl allt i lördags.

Visa och jag var på ögonlysning i lördags. Egentligen ska ju sådant helst göras innan parning, men det hanns inte riktigt med den här gången av förklarliga skäl. Nu är hon ju lyst förr och dessutom Optigen A, så jag förväntade mig inga konstigheter. Det var det inte heller, allt var i sin ordning. Nytt för i år var att de också kollar ögonlock, tårkanaler mm, något som blir obligatoriskt från och med nästa år. Men Visa var utan anmärkning rakt över. Mattes lilla pärla!

Lite senare ringer Marie D och säger att Zäta har brunaktiga flytningar. Inte helt bra, förstås, jag började genast tänka livmoderinflammation. De åkte in till veterinären och beskedet löd: det finns en valp i Zätas mage! Det hela låter kanske roligare än det är, man hittade inga hjärtljud på ultraljudet och hennes kropp visar heller inga yttre tecken på dräktighet. Nu är hon tillbaka hit för säkerhets skull, jag har känt och klämt på magen men känner inte ett uns av fosterrörelser. Vi kollar febern morgon och kväll, hon visar inga tecken vare sig på att vara på väg mot valpning eller på att bli dålig (tack och lov!). Förhoppningsvis kommer allt ut vad det lider så att vi slipper operation. Helt roligt är det inte, i synnerhet inte som jag ska åka bort i nästa vecka. Bara att hoppas att inget tillstöter, jag vill förtvivlat gärna komma iväg.

Roligare nyheter kom istället Marie W och Vega med. De startade i lördags på Norrlabbens working test i Piteå. Premiär för deras del i jaktliga sammanhang, även om nu wt är inofficiellt så är det ändå under bedömning. De slutade på en 3:e plats av 12 startande på 66 poäng och blev också bästa labrador. Jätteroligt, tycker jag, och skickar härmed ett stort grattis till dem båda.

Visa visar allt mer tecken på att vara dräktig. Vulvasvullnaden har inte gått ner. Hennes springande efter pinnar med sonen är borta, nu lullar hon bakom mig och snosar, väldigt noggrann med att kissa över de andra damernas kissfläckar. Ett plötsligt tiggande vid matbordet har hon också lagt sig till med, liksom ett väldigt sug efter att bli kliad, kelad och omtyckt. Så ett fånigt tecken, men som hittills alltid har stämt. Var gång Visa har varit dräktig, har hon ett öga som vill rinna litegrann. Jag vet inte varför, men det har alltid varit så att hon får lite extra tårar i det ögat då. Så är det nu också. Därför vill jag absolut tro att det finns valpar där! Men vi ropar inte hej än, inte förrän efter dag 42.