Huset Elliot

Igår satt vi och åt frukost som vanligt när plötsligt Melvin hoppar ner från sin tron på kökssoffan, tar ett rep i munnen och lägger sig på rygg och viftar på svansen samtidigt som han tittar på Doris. Hon blev ju helt förbryllad, samme kille som tidigare morrat vill nu leka. Lite svårt att veta hur man ska göra då, lösningen blev att ömsom dra försiktigt i det där repet (varpå Melvin naturligtvis lekmorrade som han alltid gör) och ömsom slicka Den Store Killen frenetiskt i mungipan för att visa vilken undergiven liten varelse man är. Det blev inte mycket till lek och Melvin ledsnade efter en stund och återgick till sin tron men det var ett försök till närmande och det i sin tur gladde mitt hjärta alldeles väldigt. Läget blev med ens inte lika akut även om det så klart fortfarande är så att gossen skulle må bättre utan en flock. Nu hoppas vi på att store sonen ska få tag på en lägenhet han kan trivas i vad det lider, då får Melvin bli Umebo.

 

I helgen har det stått hundträning på programmet. Dirigeringsövningar med labbar på lördagen. Lite fladdrigt och ofokuserat först men efter fikat blev det ett helt annat uppträdande hos några av hundarna (vi nämner inga namn men kan väl säga att det var de fladdrigare, varav en bor här) och det fungerade betydligt bättre.

 

Igår då viltspår med små fläckiga. Doris fick gå ett pyttespår och fattade ärligt talat inte mycket av vad som hände men det var gott med blåbär och klöven var kul. Vi får köra små korta spår några gånger till tills poletten har trillat ner. Idefix fick gå ett hundra meter långt spår med böj och han jobbade på med stor energi och målmedvetenhet och löste uppgiften galant. Där får vi öka svårighetsgraden lite till nästa gång men det är svårt att veta när vi varit så lata på spårfronten i år. Slutligen fick Morris gå ett liknande spår och han spårade med ungdomlig iver. Han fick själv leta reda på spårstarten och det löste han galant, spårade intensivt i tiotalet meter för att sedan vända och bakspåra tillbaka till starten. Där kollade han noga, var detta verkligen rätt spår? Joho, det var det och så spårade han tillbaka igen, lade till ytterligare tio meter varpå han vände och liksom "säkrade" spåret på nytt. Hela tiden med stor iver och entusiasm och näsan i backen. Sedan var det lite yvigt ett tag och vi fick lite trubbel när vi skulle ta oss över ett träd. Men så plötsligt var det som om han kom ihåg vad vi gjorde, han gav plötsligt ett väldigt säkert intryck och spårade galant den sista biten utan att säkra bakåt. Lille prinsen! Han är en fantastisk hund att jobba med, den lille killen, så otroligt arbetsvillig och fokuserad när det gäller. Nu ska vi gå några spår till innan snön kommer, tror jag. Och nej, det blir kanske inga starter för oss i år heller men vi ligger bra till för nästa år helt klart. Då jäklar...

 

Visa fick spåra personspår igår, cirka 3 timmar gammalt med två föremål plus slut. Spårstarten hittade hon utan problem, löste första sträckan fint och markerade föremålet klockrent. Första vinkeln tog hon galant men sedan gjorde hon en liten utflykt i en båge och kom just förbi föremål nr två som var en bit brandslang. Hon kom tillbaka på spåret kanske fem meter förbi, visade att något låg där med en snabb blick bakåt men iddes liksom inte vända, inte förrän matte harklade. Då kom även det föremålet till matte. Eftersom jag inte lagt spåret själv så visste jag inte var nästa vinkel kom men tyckte nog att sträckan började kännas välan lång när hon plötsligt vände 180 grader, fångade upp sista sträckan och markera spårslutet kort därefter. Den lilla skatan hade nog roat sig med att kolla in älgspår eller annat spännande istället, det går en hel del vilt nedanför berget vid skymningen. Matte tyckte väl att det var ganska onödigt men själv verkade hon väldigt nöjd med sin insats och hallå, matten fick ju faktiskt slutapporten. Där klantade sig matten, i alla fall i Visas ögon. Jag skulle stoppa den i ena fickan när jag kände att någon stirrade på mig. Vrålstirrade. Där stod Visa med uppfordrande blick och frenetiskt viftande svans. Man kastar slutapporten så att hon får hämta den, man stoppar den INTE i fickan! Att matte inte lär sig någonting...

Igår var vi på klubbens medlemsmöte, Doris och jag. Doris fick sitta i Ulrikas knä, lära sig att gå på bord, dricka kaffe ur en mugg och annat som kan vara bra att kunna. ;o) Det är underbart med hundvana människor som på ett enkelt sätt hjälper till att miljöträna och socialisera liten valp. Doris kommer gärna tillbaka till klubben, den saken är klar.

 

I helgen är det hundaktiviteter inplanerade. Stina ska vara med och representera klubben vid någon uppvisning på Djurmagasinet. Vi funderar just nu lite över vädret och vilken hund hon ska ta, eftersom Maya anser sig vara gjord av socker och inte vill vara ute i regn. Idefix och Morris är mer obrydda så det lutar kanske åt någon av dem.

 

Här hemma ska jag träna dirigeringar tillsammans med några valpköpare i morgon. Det ska bli kul, det var länge sedan sist. Den svarte prinsen ska få jobba lite och få egentid med matte, det kan han verkligen behöva. Han är som gladast då. Jag fortsätter att leta nytt hem åt honom men hittills utan framgång, tyvärr.

 

På söndag ska jag ha viltspårträning för de fläckiga tillsammans med några andra cavalierägare. Jag gillar verkligen att hålla i sådana träningar, det är så vansinnigt roligt att förklara spårets bakgrund, syfte samt hur man ska tänka när man spårtränar hunden. Sedan är det galet kul att se hur poletten sakta trillar ner hos den oerfarna hunden. Inte alltid men ofta. Förr hade jag ju kurser men nu var det ett tag sedan. På söndag blir det bara en introduktion så jag får nog hoppas på poletter hos ägarna snarare än förarna. Men det ska bli kul!

 

Nu hoppas vi bara på att regnet försvinner och att det blir lite varmare. Jag är frusen för jämnan nu och går redan omkring i både strumpor med skaft och raggsockor. Det finns liksom inte mycket annat att ta till då om det blir ännu kallare... :o/

Ibland när jag har suttit och jobbat häruppe har jag hört mystiska ljud från köket, men när jag hasat mig nerför trappen så har jag mötts av en svansviftande lycklig liten Doris och inga tecken på att det förekommit någon som helst otillåten aktivitet, trots att jag minsann har kollat. Men igår såg jag vad hon pysslat med! Kökspallen, en billig sak från Ikea, har fått ett hörn "raspat". Måhända har lilla fröken inspirerats av Ernst eller någon annan händig lirare och velat sätta sin egen prägel på köket..? Jag är i alla fall glad att hon valde pallen och inte köksluckorna.

 

I förra veckan körde vi ett lydnadspass tillsammans, Stina och jag. Jag försöker peppa henne att ta ett LP1 med Maya för att kunna få Cavaliersällskapets trippeldiplom. Hon är inte så långt borta. Jag kan personligen tycka att kriterierna för diplomet är en smula ojämna men strunt samma, nu biter vi ihop och ser om hon antingen kan få till två första pris till i lydnadsklass 1 eller tre i rallylydnad. Det senare stupar kanske på det lilla antalet tävlingar häruppe. Vi får se. Maya gick bra i alla fall, ställande under gång har hon tappat liksom apporteringen. 

 

Morris går också hiskligt bra och är så taggad, så taggad. Lite välan taggad ibland, han vill gärna skutta lite mot mattes ben för att få godis eller bara i ren glädje. Vi jobbar på det. Apporteringen är på gång nu, han blir glad när jag tar fram apportbocken även om han inte är helt spontan på att greppa den ännu. Han liksom för fram nosen för att greppa, ångrar sig och backar, fram igen osv. Men det är tydliga steg framåt. Nu har vi börjat introducera läggande och ställande samt finslipar på fotgåendet. Kanske, kanske kan vi tävla i höst, funderar så smått på Boden i oktober. Vi körde ett pass igår igen och det känns inte omöjligt med en tävling framöver. Tror jag...

 

Melvin har fått träna metallapport. Jag trodde att han hade den och eftersom mina andra labbar har älskat den, ville jag att vi skulle ha en rolig träning. Melvin tyckte att den studsade kul om man satte tassen på den men att ta upp den - nej tack. Det krävdes lite övertalning och en del kommandon innan han försiktigt greppade den och bar den som om den var ett ägg. Där har vi något att jobba lite på, i synnerhet som han gärna vill tassa till den när han kommer fram. Visa däremot gillar metallen och kommer glatt larvandes tillbaka med den i munnen. Båda fick också träna lite hopp, DET är ju något de älskar. I Visas fall satte jag hindret på taxhöjden två plankor och det studsade hon glatt över. När man inte har tävlingsambitioner längre, kan man istället bara göra sådant som hunden tycker är kul.

 

Igår när vi tränade lydnad så kom Annika förbi med sin lilla valp Klura. Morris uttryckte sedvanlig skepsis till främmande större hundar med att skälla och skrämde ju så klart den lilla. Jag hämtade Doris istället som först var skeptisk till nykomlingen men tinade upp ganska fort och raskt insåg att hon än så länge i alla fall var betydligt snabbare och smidigare. Alltså blev det jagis-lek. Doris absoluta favorit.

 

Stina och jag har varit iväg i Övik över helgen på säsongens sista agilitytävling för hennes del eftersom hon är i Stockholm på praktik i november när Piteå har sina inomhustävlingar. Förhoppningarna var stora, i synnerhet som det var få anmälda i klass 2 small. Dessutom skulle vi bo i Umeå för att kunna umgås med Vicke och kolla in hans studentboende.

 

Övik var soligt men vansinnigt kallt och blåsigt. Sällan har jag frusit så! Arrangemanget i sig var ingen höjdare, det flöt långsamt, prisutdelningarna var väldigt anonyma och det hela kändes väldigt långdraget. På lördagen slog Morris världen med häpnad genom att nolla sitt livs första lopp i agilityklass 1 och dessutom klara referenstiden men han blev fyra, de tre första fick pinne. Vi var rätt glada och nöjda ändå. Fem snöpliga hinderfel i hoppklassen, han sprang förbi sista hindret. Maya nollade sina lopp men var inte tillräckligt snabb utan blev tvåa respektive trea, bara pinne till ettan. Det hela kändes rätt hopplöst. Däremot fick vi glädja oss åt att vårt ressällskap, Aurora med Idefix-dottern Blanca vann hoppklass1 och tog sin andra pinne i klassen.

 

Medan Stina tävlade strosade Vicke och jag i Öviks centrum. Jag hade bilden av ett mysigt centrum med gågata mm men insåg när jag kom dit att jag nog rört ihop det hela lite och att det var Skellefteå jag tänkte på (tror jag...). Övik city var gjort på nolltid.

 

På kvällen var vi i Umeå och kollade hur Vicke har det, käkade och hängde på hotellrummet. Det var underbart att se Vicke igen, mamman har längtat! Det kändes dock lite märkligt att lämna kvar honom därnere, jag har nog inte helt vant mig vid att han har flyttat hemifrån än.

 

Igår svepte en orkan fram över Bälinge, en liten, trefärgad orkan vid namn Hugo. Vilken kille! Maken till orädd och framåt liten kille får man leta länge efter. Kastade sig fram mot de svarta med ett "tjena, tjena, ska vi leka? Visst är vi kompisar?". Nu är jag inte så säker på att vare sig Visa eller Melvin kände sig som sådana kompisar men överrumplade blev de onekligen. Lite missbelåten över att matte lämnade honom hann han vara innan han kastade sig över syrran. Sedan härjade de i säkert två timmar innan jag desperat tog fram valphagen för att få dem att sova en stund. Den hoppade Hugo helt sonika ur... Jag fascineras både av fysiken och över tilltron till den egna förmågan, Doris fegade och stod kvar i hagen med snopen min. Men när jag fick fram ett tak till valphagen så somnade de. En stund... Doris var i alla fall väldigt nöjd med dagen när brorsan hade åkt och syntes bara till när det vankades mat eller kisspaus. Jag anar att det var samma sak med Hugo. Men jag älskar valpar som han, med stor aptit på livet och helt utan blygsel. Vilken hund att jobba med! Det är det som är så fantastiskt med cavalierer, så mycket hund i så liten kropp. Så söta och ändå så robusta. Underbara små varelser!

 

 

 

Rumsrenhetsträningen känns lite som att dansa jenka, eller som när Magnus och Brasse dansade tango. Ni vet, "ibland så går det framåt å en två å tre fyr, ibland så går det bakåt"...Igår gick det framåt och jag trodde stolt att liten Doris hade knäckt koden. Idag gick det bakåt, inte bara ett skutt utan ungefär en, två, tre å fyr. Suck... Nåväl, vi kämpar vidare. Men jag kan konstatera att Morris är one of a kind på många sätt, pinkeriet är en. Den killen gjorde inte många pölar inne, fort som attan lärde han sig att skälla vid grinden när det var dags. Så gillar han Frolic också...

 

Imorgon ska vi vara hundvakt till brorsan Hugo på dagen medan matte är i skolan. Det ska bli lite kul. Hoppas att Morris är storbroderligt vänlig och leker med båda sina småsyskon. 

 

Måste göra lite reklam för brorsorna på Instagram också. Ni hittar Hugo här: http://instagram.com/p/eVH2m8wRvJ/ och Hobbe här: http://instagram.com/hobbethetricolor Galet söta är de båda två.

Vi har haft ett underbart väder häruppe i norr den senaste veckan och än håller det i sig, även om de pratar om annalkande regn på tv-nyheterna. Dottern och jag ska dra söderut till helgen för att hälsa på storebror i Umeå och för att Stina ska tävla agility i Övik med Maya och Morris lördag och söndag. Just nu ser det inte så lovande ut, vi håller tummarna för att vindarna vänder och att regnet hamnar någon annanstans.

 

Igår spelade lillebror sin sista fotbollsmatch för säsongen. Hela familjen var publik och Doris fick följa med som maskot. Jättekul tyckte hon först, killar som sprang och kickade på en boll. Doris gjorde tappra försök att få matten att fatta att också hon kunde vara med i laget men utan framgång. Matten minns än när hennes allra första cavalier lyckades ta sig ur kopplet och plötsligt "spelade" i lillebrors knattefotbollsmatch, så Doris satt säkert fast i snöret. Då blev livet trist. Inte ens en upphittad gammal portionssnus fick man behålla. Fotboll suger, hälsar Doris. Fast vi träffade på en schapendoes som matte tyckte var söt och Doris tyckte var lite läskig. Så mycket päls, vart hade den ansiktet???

 

Igår kväll var jag ute som vanligt med hundarna. Kom längs vattnet när jag såg något som rörde sig bakom en buske, något brunt såg det ut att vara. Pulsen steg, jag är ju en lättskrämd liten stackare med livlig fantasi. Gjorde ljud för att visa att jag kom men ingen reaktion. Inte förrän jag var kanske 3 m därifrån och - tittade rakt in i ett par skarpa rovfågelsögon! Det rådde inga tvivel om att jag störde mitt i en måltid, en stackars skata hade fått sätta livet till. Inte kunde den majestätiska fågeln lyfta helt enkelt heller, den fick springa ett varv för att få luft under vingarna. Sedan cirkulerade den runt, runt för att vänta på att jag skulle avlägsna mig så att den kunde fortsätta kalaset. Min gissning är att det var en duvhök, den var ganska rejäl. Och ingen behöver väl gissa att jag INTE gick där med småhundarna i morse? Liten Doris är ju en munsbit för en sådan fågel, tänk vilken fasa!

 

I helgen hade vi cavalierträff här i Bälinge. Runt 25 personer med medföljande hundar gick tipsrunda, fikade på gräsmattan, hörde på när UllaBritta från kennel Trollsångens pratade pälsvård och provade på lite rallylydnad. Till och med solen ville vara med, vi hade en strålande tur med vädret. Tyvärr hann jag inte ta så mycket bilder men Morris syster Majken fastnade i alla fall på bild.

 

 I helgen var det agilitytävlingar i Kalix. Förhoppningarna var ganska höga, kanske skulle Maya greja att ta ytterligare en pinne? Maya själv drabbades måhända av någon sorts storhetsvansinne under lördagen: valde fel hinder, ställde sig högst upp på A-hindret och spanade in publiken, hälsade på folk osv. Matte var inte helt nöjd när de kom hem. Maya själv var uppenbarligen helnöjd och firade med att klämma i sig något oidentifierbart (kanske ett UDO - Unidentified Dead Object...) i smyg. Detta storsinta firande resulterade i att hon fick gå upp och spy under natten och faktiskt mådde så tjyvens att hon inte ville ha frukost i morse. Därmed lämnades hon hemma när vi åkte iväg, vilket i sin tur resulterade i att hon ljudligen uttryckte sitt missnöje och väckte resten av huset här hemma. Vissa dagar älskar man dem lite mer än andra...

 

Morris fick alltså åka utan morsan till Kalix, tillsammans med lite andra hundar i bilen. Det tyckte han var lite jobbigt, kanske var det därför han tappade fokus efter en tunnel, blev låg och lyckades diska sig. Igår var han nämligen dagens stjärna med en vägran, ett litet tidsfel och en sjunde plats av 24 hundar. Nåväl, med tanke på hans lilla träning och rutin tycker jag att han är otrolig. Min lille prins!

 

Den store svarte prinsen har också varit på äventyr. Husse har ju lyckats göra sig jaktoduglig den här hösten så hemma blir det inget jagat. Därför blir jag oändligt glad när goda vänner vill ta med gossen på sjöfågeljakt. Igår fick han åka med Maria och Mattias hem för att gå med Mattias ut och jaga på morgonen. Lite het hade han varit, förstås, men i övrigt verkar han ha skött sig hyfsat och hämtat det som sköts (och en näckros under en paus - apportera ska man, hälsar Melvin). Nu är det en trött och nöjd gosse som sover därnere.

 

Från Byske rapporterar Ebba om ett andra pris i öppen klass viltspår trots minimal träning. Syftet var främst att kolla vad de behöver träna på. De är otroligt duktiga, de där två, liksom alla brudarna i bokstavskullen. Nysan jagar för fullt med husse i Mörön och är nog lycklig som bara den då. Och uppe i Haparanda får lillebror Loke jaga varje helg också. Vilket underbart liv för en labrador!

 

Visa är seg och jag kan inte låta bli att oroa mig. Kollade upp henne tidigare i sommar men då fanns hon vara i fint skick. Men vi tycker att hon har åldrats och det fort, det känns inte alls särskilt kul. Lite sprutt blir det när matte tar med dummies ut men annars går det väldigt makligt. Hoppas det vänder och det snart.

 

Till sist kan jag berätta att vi numera har en gäststuga på tomten. Det återstår en del pyssel innan den är klar för nattgäster dock. Bland annat vill vi få bort intrycket av knarkarkvart à la 70-tal en smula...