Huset Elliot

Idag har Morris mat- och sovklocka gått alldeles fel. Funderar på om det är sviter efter gårdagens vaccin, han har sovit väsentligt mindre än normalt medan Majken sovit mer. Eller så försöker de hamna på samma snitt innan Majken flyttar... Det innebar i alla fall att Morris var klarvaken och härjade i köket medan Majken och mamma Maya sussade. Jag tog med mig honom upp i badrummet, tänkte att han kunde nosa runt där och kanske leka med mina tofflor medan jag duschade. Det tänkte inte Morris... Han kom genast skuttande för att kolla vad jag höll på med och svisch, så hade han hoppat in i duschen! Tre gånger hoppade han ut och in så till sist var vi lika blöta båda två, för att inte tala om badrumsgolvet! Den killen är inte sann, han verkar inte rädd för något.

Nu har småttingarna blivit besiktigade! Och naturligtvis då även vaccinerade och chipmärkta. Jag bävade för detta, fick plötsligt flashbacks från när jag var med äldsta barnet på hans första vaccinering. Jag beordrades hålla fast, han skrek som en gris när de stack i de tjocka små låren och mamman grät, hon med. Efter det fick pappan åka på allt stickigt med alla tre barnen... Vis av hur en cavalier i nöd kan låta, kände jag lätt panik inför dagens lilla utflykt till Ingemar i Öjebyn. Men det gick  - hur bra som helst, faktiskt! Morris var den som skrek mest, han pep både över vaccineringen och över märkningen. Majken sa inte pip när hon fick vaccin men skrek till vid chippet. Återigen styrker det mina teorier om starka tjejer och mesiga killar, det är nämligen likadant med labbevalpar. Killarna skriker så att man tror att de är döende medan tikarna oftast bara knorrar lite. Så vet vi ju alla hur en förkyld man kan vara också... ;o)

Idag har Majkens blivande matte varit på besök. Naturligtvis visade de små upp sig från sin mest exemplariska sida då, lite försynt bitande i någon fot var ungefär det värsta de kunde prestera. Inte riktigt så som jag upplever dem kanske. Därför bestämde jag mig för att göra en liten film och visa hur de egentligen kan vara, kanske speciellt då Majken. Ni hittar det filmiska mästerverket här: http://www.youtube.com/watch?v=8DDjI1jRrfU

Fick en bild från Cissi som har Rayas kullsyster Ny, måste bara lägga in den. Så här ser de ut, Raya och Ebba, efter dagens klassvinst och LPI. Poängsumman blev finfina 189,5! Jag har sagt det förut och jag säger det igen - jag har världens bästa valpköpare till mina valpar! Och tack Cissi för bilden!

Idag säger vi stort GRATTIS till Ebba och Raya som startat lydnadsettan i Skellefteå och tagit sitt tredje förstapris på lika många starter. Nu kan de titulera sig LP1. Kul! Bedriften blir inte sämre av att Ebba fick sitt andra barn i september. De är otroligt duktiga, hon och Raya, det ska bli spännande att få följa dem framöver. Det är ju det roligaste med att vara uppfödare, detta att få följa dem vid sidan om och se vad det blir och hur det går. Uppföljningen av avelsresultatet, det är nog det som driver mig mest. Det och så viljan att få fram dugliga och friska hundar, men det ena ger så att säga det andra. Det krävs att man följer upp resultatet om man ska veta vad man har.

Fascineras av småttingarna, inget verkar få dem att tveka eller bli rädda särdeles länge utan svansarna är ständigt uppåt och de ska kolla in det mesta. Idag fick de följa med mig och Maya ut i trädgården en sväng. Majken tyckte att det var helfestligt, svansen gick som en liten propeller (det gör den nästan alltid, hon påminner mig lite om Visa som valp) och hon for omkring för att kolla in saker. Inte riktigt så där följsamt runt mina fötter som jag hade tänkt mig dock... Jag vet inte varför, men jag såg framför mig hur de storögt skulle beakta världen där ute och följa mig i hasorna men nu var det snarare jag som följde dem. Morris passade på att bajsa, ett litet projekt i sig, så han var inte så fartig men det gjorde inget, jag hade fullt sjå att hålla koll på syster. En fördel är dock att hon är ganska duktig på att lyssna och komma när man lockar på henne. Det underlättar!

Himmel, vad tiden går! Redan har de små monstren i köket blivit sex veckor gamla. Det har de firat genom att ta sig upp i hundsängen på ben där jag absolut inte vill ha dem. Majken tar sig upp med hjälp av biabädden (som jag drar bort och de lyckas knuffa tillbaka) men Morris, som är en riktig knubbis, lyckas samla ihop kroppen och faktiskt hoppa upp. Det ser helt bisarrt ut, som ett litet svartvitt klot som studsar upp. Sedan är han jättenöjd däruppe, förstås.

Idag säger vi kort och gott GRATTIS till Idefix-barnen från kennel Tizitas som fyller ett år idag. Vi har hört att de är ganska livade och busiga och hoppas att de har haft en riktigt rolig dag idag. Pappa Idefix hälsar.

Igår sov småttingarna större delen av eftermiddagen efter besöket från grannarna. Kanske skulle man anat oråd då... På kvällen han de knappt blinka till förrän de var vakna igen, åtminstone kändes det så. Klockan 23, när jag trodde att de nattat sig för gott, slog de upp pepparkornsögonen och var redo för bus. Vi låtsades inte höra ljudet från valphagen men till sist var det omöjligt att ignorera. Det kändes som att det var dags att hitta på något nytt som kanske tröttade lite extra, med nya dofter och spännande saker att upptäcka. Alltså fick de inta hallen. Det gjorde de med besked! Först gav de sig i kast med mina gympadojor, de bar omkring på dem och tuggade friskt. Speciellt skosnören var jättekul. Nu gör de där små gaddarna inte så mycket skada så de fick hållas (kanske inte helt taktiskt med tanke på framtiden men matten var trött). Sedan fick Majken syn på en annan snygg hund i spegeldörrarna. Faktiskt var den väldigt lik henne själv, grymt snygg var den. Hon var tvungen att kolla på den en lång stund och slicka lite på den också innan hon studsade vidare (varför har man aldrig filmkameran till hands sådana gånger?). Hallmattan gav ett bra grepp så hon gjorde några riktiga repor och får som en kanonkula fram och tillbaka. Lyckades riva ner ett labbekoppel med tillhörande halvstryp från kroken och blev först livrädd, men kom sedan på att det var kul och försökte bogsera in det i nästa rum - TV-rummet.

Nu börjar de vara ganska så livade, de små krabaterna i köket! De springer i full fart över hela köksgolvet (för den som aldrig varit hemma hos oss kan jag meddela att vi har ca 36 kvadratmeter kök så det är ganska gott om utrymme för små fläckiga valpar), de slänger sig numera ganska galant upp i den stora biabädden och tar sig också gärna upp i hundsängen på ben om de får chansen. Tjoho!

Småttingarna har bestämt sig för att storhundarnas biabädd (den som vi alldeles nyss fick från Inger) är deras favorittillhåll. Den är också deras tjyvgömma, när kvällen kommer kan man hitta alla deras leksaker prydligt ihopsamlade där. Biabäddar är fantastiska saker, de fungerar också som någon form av arenor där brottningsmatcher och allmänt käbbel kan äga rum. I eftermiddag bestämde sig exempelvis Majken och Maya för att gå till samlad attack mot den lille bråkstaken Morris i biabädden. Man ser att det gör ont när de små biter varandra nu. Eller inte ser - man HÖR!


Majken funderar på om ryktet är sant, kan man kanske också sova i biabädden?

I eftermiddag lyckades Majken också ta sig ur valphagen alldeles på egen hand när grinden var öppen. Morris ville inte vara sämre så nu måste grinden till hagen vara stängd om de ska vara på insidan. Ingen ska säga att cavaliervalpar är korkade!

Eftermiddagsmålet åt båda två med ganska god aptit idag direkt ur tallriken (OK, lite ur handen också). Kvällsmålet gick väl lite sämre. Vi jobbar på med fyra mål nu och så får de slurpa från mamma efteråt. Tycker kanske att mamma kunde bjuda på lite mindre slurpande men hon verkar inte alls ha några sådana tankar, tvärtom.

Jag måste erkänna det - jag är barnsligt glad i de här småttingarna! De går rakt in i hjärtat på något vis med sin leksakslika uppsyn. Maken påstår att jag är barnsligt glad i alla valpar som föds här i huset och förmodligen har han rätt, han känner mig bättre än vad jag gör själv många gånger. Men det är något rörande över de här små, förmodligen också för att det är första gången vi har cavaliervalpar. Få se om det blir några fler gånger, jag är inte helt säker men har ju ändrat mig förr.

Jag brukar inte ägna mig åt politiska kommentarer men nu bara måste jag. Vad är det för ett svin man har plockat fram till partiledare inom S? Inte bara det att han har tillförskansat sig dubbla bostadsbidrag och tydligen även bilersättning. Om man har en månadslön på 144 000 kr, behöver man överhuvudtaget något bidrag då? Var är moralen och solidatiteten i ett sådant beteende?

Vi gjorde ett försök att ta upp dem på bordet och fota dem igår. Det gick väl så där. Morris var övergasad och ville helst springa omkring, jag hade fullt sjå att få honom still. Majken var trött och tyckte att det var liite läskigt att vara så där högt upp så hon ville istället inte så gärna stå. Men skam den som ger sig, vi får ta nya tag och kanske pröva att muta med lite leverpastej. Jag vet ju hur det brukar vara med labbevalpar i samma ålder, det är långt ifrån alla som gillar att hamna däruppe på bordet men trägen vinner. Nedan kommer i alla fall några bilder från gårdagskvällen.


Majken vill inte riktigt vara med och lägger tyngden bakåt.


Mindre road Majken.


Morris är inte dum alls, den saken börjar bli klar. Det lutar alltmer åt att han blir kvar här hemma.


Liten Morris, kanske min nye lydnadskompis och Stinas utställningshund?

Försök ignorera att fotografen (dottern) höll kameran snett och att jag har en stor kryddfläck på tröjan. Sådant ska man kanske kolla INNAN man tar bilder...

Morris är den tuffare av de två, jag funderar nästan på om han helt saknar självbevarelsedrift. Idag dammsög jag i köket. Båda stod vid valphagens galler men Majken backade lite när oväsendet drog igång medan Morris istället ställde sig på bakbenen och ville komma ut till oljudet. Efter en kort stund var hon också framme, rädd verkade hon aldrig utan mer fundersam. Det kändes som en ganska sund reaktion på bullret. Väl ute på golvet var båda framme hos den då tysta dammsugaren och kollade in den i omgångar, var och en för sig. Inga kvarvarande rädslor syntes! ;) Brukar göra samma lilla test med labbevalparna och de allra flesta drar iväg när dammsugaren låter. Men alltså inte Morris. Maken tycker att jag ska försöka sälja honom som tjänstehund... ;o)

Majkens absoluta favoritlek är att brottas med mamma Maya borta i biabädden. Hon morrar och är så farlig, så farlig. När brorsan kommer blir det inte lika kul, jag tror helt enkelt att det gör ont då för han biter förbaskat hårt. Maya verkar också tycka bättre om att leka med dottern, de är kanske lite mer samma andas barn.

Om Morris biter hårt i fingrar och sin syster, är syster ganska duktig på att smaka på inredningen. Det stackars gamla pysselbordet är en favorit. Nu inbjuder det säkert till tuggande, halvt nedätet som det är, och Majken tackar inte nej. Hon har också provsmakat på metallen på symaskinsbordet, på biabädden (aja baja!) och lite annat. Men inte så gärna på maten då. Jag vägde dem idag inför avmaskningen och kunde förvånat konstatera att Majken fortfarande är den tyngre av de två, trots att Morris nu ger ett grövre intryck och äter mer av den mat som jag serverar. Men uppenbarligen är lilla fröken en liten jäkel på att tanka i sig grädde när de tillfällena bjuds av mamma Maya! Nu skiljer det inte så mycket, 20-25 gram kanske, men ändå. Strax över 1800 gram väger de nu båda två. Små knubbisar är de!

Fortfarande är jag fascinerad över hur "stora" och färdiga de plötsligt blev. Hade fått uppfattningen att cavaliervalpar skulle vara lugnare och lite senare i utvecklingen är t.ex. labbevalpar. Men de här båda skulle hävda sig bra i vilken labbekull som helst, möjligen skulle de vara lite mindre storleksmässigt (eller kanske rätt mycket mindre). De tar för sig av köksgolvet på samma sätt, de är helt orädda för de andra hundarna, de visar stor nyfikenhet osv. osv. De har olika personligheter men är båda alldeles underbara små bekantskaper.

I eftermiddag ska jag ut i garaget och leta fram kattunneln så får de något nytt att sysselsätta sig med nästa gång de är ute. Den brukar labbarna uppskatta så varför inte de här? Så får de lite träning som agilityhundar också. ;o)

Idag fyller småttingarna fem veckor. Det har de firat med att vara ute på köksgolvet och röja i flera omgångar. Plötsligt är de rent otroligt livade och jag tror att min fina valphage var ett rätt onödigt köp. Men den håller dem i alla fall på plats om natten och de sover verkligen tyst och fint hela natten till klockan sju när jag kliver upp - helt otroligt! Så länge det nu varar...

Ätandet går så där. Idag köpte jag Royal Canins valpmousse som Lillemor tipsat mig om och den slank ner, till och med lilla Majken åt från tallriken istället för att lite förstrött slicka på mina fingrar. Nästa steg blir då att pröva att blanda ner det i valpmaten för att öka smakligheten på den också. Dagens absoluta bottennapp var mitt försök att ge dem "vanlig" mat, något labbevalparna brukar älska. Jag gjorde äggröra, Morris smaskade glatt men Majken tittade på mig med en undrande blick: "varför ska jag äta det här?" Och tja, det kan man ju undra egentligen, jag gillar inte heller äggröra. Men som sagt, små labbevalpar brukar verkligen älska det.

Dagens stora framsteg sett ur deras hosisont är att de nu kommer upp i storhundarnas biabädd. Det sitter verkligen en cavaliermagnet i den och de ser omåttligt malliga ut när de har kravlat sig över kanten. Morris, som är lite större, tar sig upp hyfsat galant medan Majken envetet kravlar och liksom blir hängande på mitten ett tag. Ett tag trodde vi att hon skulle pröva att häva sig upp genom att bita tag i brorsans svans och dra men hon backade från den idén. Förmodligen lika så bra.

Något som också fascinerar mig oerhört är Visas engagemang i dessa små. Ingen av mina tidigare labbetikar har varit särdeles förtjust i någon annans valpar, snarare tvärtom. Men Visa älskar dem och barnvaktar gärna när Maya inte är med. Hon slickar små rumpor, hon låter dem bita henne i ben och svans och hon försöker få till lite lek. Just det senare går dock inte så bra, Visas idé om lek är att man tar en leksak och bjuder upp till dragkamp. Problemet är att för småttingarna försvinner leksaken när den hamnar så högt så de förstår inte hur rolig hon är. Men det är väldigt kul att bita i hennes viftande svans.

Maya däremot leker ganska hårdhänt med sina små och verkar verkligen tycka att det är hur kul som helst att leka med dem. För henne börjar nog det verkligt roliga livet som mamma nu. Hon verkar däremot allt mindre road av diandet, idag visade hon tydligt att hon hellre följde med Stina ut i skogen en sväng så då fick det bli så. Det börjar nog bli dags att lägga ner tutteriet och gå över till mer fast föda. Frågan är väl vad lilla Majken tycker om det, jag är tämligen säker på att hon har en åsikt i den frågan...

Var så inne i mina egna funderingar runt valparna att jag alldeles glömde bort helgens spännande rapporter! Skäms på mig!

Ebba och Raya (H. E Pi) startade Working Test i Skellefteå. Det var debut för dem och det klarade de alldeles strålande, de fick ihop hela 87 av 100 poäng och slutade femma med ett första pris. Bra jobbat, tjejer, och stort GRATTIS!

Katarina och Jota var på certprov för bevakningshundar. Jota gjorde ett alldeles lysande bevakningsarbete, klarade natten utan problem men tog av någon anledning inte upp spåret direkt på söndagen och gavs inte en andra chans utan blev inte godkänd. När Katarina i alla fall vände tillbaka, tog hon upp spåret klockrent, spårade 1500 m på 14 minuter med alla fyra apporter samt slut. Så otroligt trist att de inte blev godkända efter ett sådant kanonjobb! Jag är dåligt insatt i tjänstehundsbiten men kan inte riktigt begripa tänket. Om syftet är att få fram dugliga bevakningshundar, ska man vara så snabb med att slå ut dem då?

Här hemma gick jag och stirrade på mobilen och inväntade rapporter. Tack Katarina för en fantastiskt spännande helg och för alla rapporter längs resans gång.

Det har varit utställning i Sundsvall också, dubbelutställning för cavalierernas del. Lilla Idefix-dottern Signe (Tizitas Arctic Angel) ställdes ut i juniorklass båda dagarna, stod 3:a med excellent och CK första dagen och fick excellent men utan Ck andra dagen. Otroligt roligt! Jag känner att vi nog måste damma av pappa Idefix också inför nästa år. Han får bara se till att inte fara fram som ett jehu och göra illa sig...

Telefonsamtal med Annika på förmiddagen gav mig lite funderingar runt det här med annonsering. Det kanske kan vara värt en annons i lokaltidningen i alla fall, jag får fundera lite på saken. Ska försöka ta hjälp av dottern och fota småstjärnorna så att världen får se dem lite mer ordentligt. Återkommer med bilder!

Svårt att fatta att småttingarna blir fem veckor i morgon. Sina fyra första veckor i livet gjorde de inte mycket väsen av sig men nu är de som vilka valpar som helst. Den stora skillnaden mot labbevalpar är att de sover längre på morgnarna och är tystare (antagligen för att de är så få, ingen blir störd om man går upp och kissar på natten och det finns gott om plats att göra det på). Annars är det många likheter nu också - samma förtjusning i att riva i tidningspapper, smaka på köksmöbler osv. En stor skillnad är nog att Maya leker mer burdust med sina barn än vad Visa gör, Visa leker inte så jättemycket och när hon gör det sträcker det sig oftast till dragkampslekar. Men Maya lägger ner dem och härjar på, i morse avbröt jag det hela när det kändes välan häftigt för deras koordination. Nu kommer Mayas bästa tid, den saken är klar.

Igår var de ute på köksgolvet en stund och Pigge filmade. Förhoppningsvis kommer det en film ganska snart, jag ska lägga länken här så håll utkik.

Telefonen är helt död när det gäller hanvalpen, det är lite trist. Det bär mig emot att annonsera ut honom i lokaltidningen, jag har inga goda erfarenheter av det. Jag har försökt att använda mig av andra forum men hittills utan resultat. Båda valparna har en mentalitet som är otroligt trevlig, de är orädda, nyfikna, framåt och väldigt sociala. Därtill ser de så här långt väldigt trevliga ut och jag skulle så önska att båda två fick komma ut litegrann, på utställning och kanske också aktiveras i någon form. De borde hålla väl för det. I värsta fall lär väl gossen bli kvar här och alla tankar på fortsatt cavalieruppfödning skrinläggas. Och tja, det är ingen omöjlig tanke, jag gillar hanar bäst och jag trivs med att vara hanhundsägare. Lite opraktiskt dock eftersom planen är att spara en tikvalp från Visas sista kull. Men dyker inte rätt person upp så får det bli så.

Idag på morgonen har de härjat i köket igen och också träffat på de båda nyfikna svarta. Melvin är lite fundersam på de här små liven som så glatt kastar sig över hans tassar med viftande små rumpor, helt obekymrade om att den svarte är en jätte bredvid dem. Visa är väldigt road av dem, nosar och kollar att Maya sköter dem ordentligt. ;) Jag trodde att hon skulle vara helt obrydd men nej, tvärtom, hon skulle nog inte banga för att vara med och pyssla lite. De små har inga hämningar utan tycker att det är jättekul med nya bekantskaper. Majken viftar på lill-rumpan all vaken tid, känns det som. Den lilla svansen går som en propeller. Hon kommer också och tankar lite närhet med jämna mellanrum, hon drar iväg på en repa och så kommer hon viftande för att hälsa och pussas lite innan hon drar iväg igen. Morris drar lite längre och har inte riktigt tid att hålla koll på var jag är. Däremot kommer han när det är dags att sova, då rullar han ihop sig och somnar på fem sekunder medan Majken gärna blir lite rastlös och pipig och försöker hålla sig vaken. Olika personligheter men samma trevliga inställning till livet. Helt enkelt två alldeles ljuvliga små varelser!

Ätandet går sisådär, det är väl den stora skillnaden mot labbarna. Har serverat dem rå köttfärs med äggula (från egna hönor) i helgen. Med labbevalpar är det fara för att fingertopparna ryker om man serverar sådana läckerheter men här, nja. Lite förstrött slickande och visst, lite åkte ner men inte med någon glupande aptit. Maya är nöjd, det är hon som får alla resterna. Nåväl, två mål om dagen försöker jag servera dem nu och vi gör framsteg, de har faktiskt ätit kulor ur skålen nu och inte ur handen. Morris är bäst på att äta, Majken blir lätt distraherad och måste kolla in något trots att maten serveras i hagen. Ingen av dem kan väl klassas som storätare dock.

Maya har i helgen också lämnat dem under natten för att sova med Stina. Klockan sex klev hon upp för att ge dem mat, vilket innebar att jag också fick gå upp då för att försöka hinna servera valpmat innan och för att sedan släppa in Maya till dem. Så här långt sköter hon dem fantastiskt, jag är nyfiken på om hon ska sköta avvänjningen själv också och visa att det räcker eller om jag måste styra det mer. Mina labbar är ganska dåliga på det, det vore ju fascinerande om en liten cavaliertik skulle besitta mer instinkter. Men med Maya är väl inget förvånande egentligen, det bor mycket hund i den lilla kroppen.

Valparna är nu installerade i den splitter nya valphagen, ett Traderafynd som jag är omåttligt nöjd med. Den passade perfekt för det här lilla gänget! På morgonen var det fullt ös i hagen och jag konstaterade att de flyttade ut ur sovrummet i rättan tid. De har nu förvandlats från stillsamma gosedjur till Farlisar som både kan bitas, morra och skälla. Riktiga odjur! ;o) Fast när man stoppar fram näsan så kommer de rultande med viftande svansar och så får man pussar över hela ansiktet så de är inte så där vansinnigt farliga i alla fall...

De andra hundarna är nyfikna på småttingarna och har kollat in dem, vänligt svansviftande. De små är helt orädda när de kommer för att hälsa tillbaka, de viftar på sina små rumpor och har ingen som helst koll på att de är som små molekyler bredvid Melvin. Lilla Majken har också tagit sig ett försiktigt smakprov på farbror Idefix och han lät henne hållas, han är otroligt snäll mot valpar. Maya däremot säger åt dem när de blir för hårdhänta mot henne, tror nästan att hon kommer att fostra sina valpar mer bestämt än vad Visa har lyckats med. Visa var väldigt sugen på att kliva in i hagen igår och ta över ruljansen därinne när Maya var ute och kissade men matten hindrade henne. Förhoppningsvis ska hon på tillverka egna valpar under hösten istället. Jag blev lite paff, jag trodde nog inte att hon skulle vara särdeles intresserad av någon annans valpar.

De små går heller inte längre under namnen Tjorven och Korven, även om de fortfarande är ganska så knubbiga. Lill-tjejen ska heta Majken i sitt nya hem så hon får heta det här också, det blir ju enklast så. Lill-killen har ingen väntande spekulant än så länge (är rädd att det snart kommer att kännas svårt att sälja honom, de går rakt in i hjärtat de här små liven) och heter just nu Morris eftersom han är väldigt pigg på att morra och brottas med syrran. Syrran är mer av en upptäckare som klurar på hur de ska ta sig ut ur valphagen och ta för sig av världen utanför. Att se hela världen men stoppas av ett galler, det tycker hon är höjden av orättvisa!

Lite bilder på de små också då, som ju då blev fyra veckor igår. Redan halvtid här hemma - otroligt!


Hela familjen, killen till vänster och tjejen till höger. Och längst till höger lilla mamman, förstås!


Lille "Morris" börjar bli sömnig bland leksakerna.


Här har de slocknat bredvid sin sockersöta lilla mamma.

Sist men absolut inte minst en ny merit för bokstavsbarnen. Katarina och Jota tävlade appellspår i helgen. Lite småsaker som avslut (Jota hade lite rajraj med apportbocken bland annat) drog ner lydnadspoängen så resultatet blev godkänd och placering 6 av 9. Nästa gång sitter det, Katarina! Glädjande var att en kusin till Jota vann, nämligen Othello-dottern Åse, på smått otroliga 307 poäng. Två Huset Elliot-ättlingar bland nio startande, det händer inte var dag! :)

Idag är det dags för de små att flytta ner i köket. De skrev på kontraktet sent igår kväll när de envisades med att busa och röja fram till strax innan midnatt. Det var deras livs livligaste stund, de bet i mina fingrar så att det gjorde ont, de brottades och härjade. Klockan fem i morse vaknade jag igen, då hade lill-killen lämnat lådan och var på upptäcktsfärd på sovrumsgolvet samtidigt som tiken bet sin ömma moder ganska så hårdhänt i bakbenet. Den ömma modern har för övrigt övergett dem nattetid nu och kvarterar i Stinas säng, men kommer smygande om morgonen för att ge dem en tidig frukost. Den här morgonen tyckte hon att hon själv också förtjänade en tidig frukost, på sitt diskreta sätt såg hon till att få upp matten. Nu försöker vi rädda vad som räddas kan av nattsömnen genom att låta de små flytta ner. Fast jag kommer att sakna dem, det är mysigt att somna till ljudet av snusande valpar och att kunna stoppa ner handen och känna på dem.

Igår blev det klart med hane till Visas nästa (och sista) kull. Det blir en ung kille denna gång, blott 18 månader gamla Dark Water's Famous Handsome, "Vili", e. S&NJCh SUCh SLCh Like'ims Handsome u. Jummi-Jammin Sona Arctica. En välkonstruerad gosse på tillväxt med en otroligt spännande stamtavla. Jag hoppas på ännu en kull med mycket motor och samarbetsvilja. Vili har HD grad AB, armbågar och ögon ua samt är fri från anlag för prcd-PRA, EIC och CNM. Han har excellent i juniorklass utställning och en 3:a nkl jaktprov.


Dark Water's Famous Handsome, "Vili".

Svisch, vad fort tiden går och ändå gör jag inget vettigt, känns det som, i alla fall inget som ger meriter på pappret.

Visas eksem blossade verkligen upp natten mellan fredag och lördag, hon kliade till och med under promenaden och jag fick tvätta bort en hel del torkat klegg på lördagsmorgonen. Nu får hon cortisontabletter, cortisonsalva och så bor hon skilt från de andra vilket gör henne lite låg, det är som ett straff för en labbe att vara utanför flocken. Behöver jag säga att matten inte alls är glad?

Ute börjar Visa småskvätta mer så jag anar att löpet är i antågande. Det gör att jag i alla fall inte behöver fundera över rakning eller karens, nu får vi satsa på att försöka göra klart med hane och se till att hon blir dräktig istället för att fundera på tävlingar. Hoppas bara att eksemet försvinner, det känns inte kul att komma till en hanhundsägare med en tik som har ett megaeksem på halsen. Min gumma som varit friskheten själv!

Kissandet aktualiserar också hanhundsvalet. Först tänkte jag mig att göra en kombination som siktade liite mer på exteriören än de tidigare. Mitt förstahandsval där visade sig ha lite för nära släktskap med Visa för min smak. Nästa tanke var insemination med en engelsk hane som jag fortfarande är väldigt sugen på men kommunikationen med ägaren haltar betydligt sedan det visade sig att jag behöver en del intyg så jag törs nog inte satsa på detta, tyvärr. Det är inte helt enkelt detta eftersom jag också måste ha en EIC-fri hane och antalet testade hanar växer sannerligen inte på träd. Övrig hälsostatistik måste också se bra ut, man kan inte snöa in på en enda egenskap. Nu har jag ägnat helgen åt att studera stamtavlor, rasdata mm och tror mig ha ringat in lite mer vad jag vill ha. Återkommer när alla bitar är på plats!

Namnfrågan för småttingarna har varit uppe till ny diskussion, just som vi hade fyllt i blanketten så kändes det inte helt bra. Tiken ser verkligen ut som en kopia av mamma Maya i teckningen så nu är det (nog) bestämt att hon ska heta Mini May (pappa heter Mini i stamtavlan, Maya heter May och hon ser helt enkelt ut som en mini-Maya!). Hanvalpen är mer tecknad som pappa, eller i alla fall lite mer uppbruten precis som pappan, så han får (nog) heta Mini-Me. Jo, det känns bra. Så blir det. Tror jag... Aldrig har det varit så svårt att välja namn till valpar! Nu börjar de i alla fall vara alltmer livade i sin låda, så jag ser fram emot att valphagen som jag fyndat på Tradera anländer endera dagen. Då är det dags för småfolket att flytta in i köket!

Kisse är inte nöjd över livet i tratt och tassbandage. Han har tagit ut sin hämnd på ett mindre trevligt sätt så i helgen fick han bo i badrummet tills han visade att han kom ihåg vad man har kattlådan till... Återbesök idag, hoppas att vi snart slipper både tratt och bandage. Sedan blir det inneliv för kisse resten av hösten, inga mer duster med elaka katten i närområdet! Den såg jag för övrigt i helgen och hade tänkt jaga på flykt med hjälp av labbarna men den hann se oss på långt håll och försvann. Kattracka!