Försvarsmaktsmästerskapen

Den gångna helgen var det Försvarsmaktsmästerskap för patrullhundar nere i Vårgårda. Huset Elliots Jota, 9 1/2 år ung, med matte Katarina hade kvalificerat sig. Det var deras fjärde mästerskap och de kämpade på väl. Det räckte till en femte plats, några futtiga poäng från pallen. Jag är så sjukt stolt och imponerad av insatsen. Stort, stort grattis!
 
 
Här hemma händer inte mycket. Min rygg pajade helt efter 1,5 vecka på jobbet så nu är jag helt sjukskriven igen men hoppas kunna börja om på 25% i nästa vecka någon gång. Nu är jag igång med medicinering och hoppas att det ska fungera. Jag är hjärtligt less på alltihop. 
 
Kul är att jag blivit utvald att vara testpilot för en elcykel. Jag har inte fått den, men väl fått köpa till rabatterat pris. Igår kom den, idag har jag testat den. Helt underbar! Lågt insteg, perfekt för mina stela muskler. Supersnygg färg och modell. Och en underbar skjuts med batteriet, nu tar jag mig äntligen uppför backarna och Ila får knata på ordentligt!
 
 
Passade på att ta några ståbilder på fröken Pillerill också. Och nog stod hon stilla, men svansen går ju i ett. Underbara lilla hund!
 

Ögonlysning

I onsdags for grabbarna och jag till veterinären. Morris har problem med ögonen och fick medicin. Jag hoppas att den lille killen snart ska få må bättre, det skär i hjärtat att se honom så här. Men vi kämpar på, jag måste ju tro på det vi gör.
 
Pajas blev ögonlyst, tack och lov utan anmärkning.
 
Ila bor hos Stina den här veckan. Hon skulle egentligen bara vara där ett par dagar, men det här med att börja jobba har gått hårt åt min rygg så hon fick vara där lite längre. Jag tror att hon njuter, men jag och Pajas tycker nog att det är lite tomt.
 
Idag har jag äntligen fått börja medicinera min sjukdom. Nu blir det provtagning varannan vecka ett tag framöver och så dröjer det 3-4 månader innan den ger effekt. Hoppas innerligt att jag svarar bra på medicinen och får börja må bättre! Jobbstarten var ingen höjdare, fick en sådan ryggvärk så nattsömnen rök. Först tillkom en värktablett som jag tar varje kväll, därefter ännu en. Den senare törs jag dock inte äta efter att ha läst bipacksedeln. Nu provar jag alternativ, tns, värmedyna etc. Det har funkat hyfsat, även om den gångna natten var sisådär. Just att inte få sova är så jobbigt, jag tappar humöret och blir lätt gråtmild. Men jag intalar mig att det kunde vara värre och att det måste bli bättre.
 
Igår fick Pajas egentid med matte. Simträning hos Carniofysio stod på programmet. Det gick över förväntan, även om han kanske inte tyckte att det var mattes allra bästa idé. Målet är att bygga muskler och stärka kroppen. Att hunden motionerar medan matte tittar på är inte heller fel i nuläget.
 
 

Utställning

Igår var det utställning i Överkalix, SKK Nat. Jag hade hoppats kunna ställa labrador men det fanns inte en chans, jag orkar inte springa. Så Pajas och jag åkte iväg. Och det gick bra, trendkurvan pekar uppåt. Excellent, 2:a ökk med ck och 4:a i bästa hane. Jag är jättenöjd, även om det känts ännu roligare med en kritiklapp som innehöll fler rader och visade vilken ras jag faktiskt ställt ut, samt en lite mer konsekvent bedömning. Nåväl, killens första ck är i hamn och det har gått helt ok på alla tre utställningar i år. Det ger mersmak. Och faktiskt börjar det vara riktigt kul att fixa pälsen. Törs jag ens säga det högt..?
 
 
 
Väl hemkommen så värkte ryggen och jag blev tvungen att sova ett par timmar för att orka med resten av dagen. Inser att jag antingen behöver ha med mig en piccolo eller skaffa en sådan där barnvagnsliknande hundbur, att åka själv var ingen hit. Ändå väger varken tygbur eller hopfällbar stol särskilt mycket. Det är skit med tanten just nu. 

En liten uppdatering

Det är dåligt med bloggandet. Jag måste skärpa till mig.
 
I slutet av juli hade SSRK utställning i Piteå. Lille Sixten (Huset Elliots Accio) med matte Josephine debuterade i valpklass 1. Det gick kalasbra, BIM-valp med superfin kritik. Att Sixten därtill är en riktigt trevlig liten kille gör inte saken sämre.
 
Foto: Josephine
 
Pajas har också debuterat i ringen i officiella sammanhang. Lite svårvisad är killen, godis är inte så intressant utan allt spännande runt omkring lockar mer. Vi ställde på rasklubbens utställning i Lövånger och dagen efter på SKK i Piteå. Han fick excellent och stod 3:a i öppen klass båda dagarna. Det är jag nöjd med, inte minst med tanke på att mycket av pälsen låg kvar hemma på gräsmattan.
 
 
Den gångna helgen hade vi en liten valpträff för Harry Potter-kullen. Fyra stycken kom, så roligt att få träffa er alla. Riktigt trevliga individer så här långt med en bra av- o och påknapp. Det bådar gott inför framtiden. 
 
Nu äntligen har jag också fått en diagnos för mina besvär. Jag har reumatism i ryggen och nu också i ena foten. Inte jättekul men underbart skönt att äntligen veta vad det är. Nu ska jag få medicin och så ska jag förhoppningsvis bli bra. Att jag ska kunna gå utan att få ont eller ramla känns nästan overkligt. Två år har jag tappat på det här, lite surt men inget att göra något åt. Nu siktar jag framåt istället! På torsdag börjar jag jobba igen, visserligen bara 25% men ändå. Små steg åt rätt håll.

Känd mental status

Idag har Huset Elliots Peso, Keso till vardags, gjort bph. Ett riktigt fint sådant. Jag hade förmånen att vara med och filma. De blev väl inte jättebra, precis, men det är ändå kul att kolla efteråt. Gossen var glad och social, lekte och gillade mat, blev inte rädd och inte en gnutta arg. Gjorde inga ljud, var nyfiken på skottet. Lät sig villigt hanteras. Tyckte att det rörliga underlaget var lite läskigt att gå på men accepterade det. En stabil och trygg kille som nog hade en riktigt rolig dag. Som uppfödare blir jag också glad, jag vill att mina labbar ska vara mentalt trygga, stabila och genomsnälla. Att man, som Keso, visar prov på fin kontakt och samarbetsvilja är ännu ett mål med uppfödningen. Så det var en riktigt bra dag. Tack Anna för att vi fick följa med!
 

Spårträning

Jag är så galet tävlingssugen. Jag gick igenom sommarens olika prov och gjorde en storstilad plan men insåg sedan att den inte håller. Eller, planen håller. Benen håller däremot inte. De duger inte ens till att springa vänstervarv. Jag provade att småspringa några varv men stumnade direkt. Surt men inte mycket att göra något åt. Jag får ställa ut Pajas, då kan man gå runt. Och Stina ska hjälpa mig.
 
Men. Jag måste ha mål, jag måste komma vidare. Satsningen blir appellklass. Jag tänker att 300 m spår klarar jag, i synnerhet om terrängen är snäll. Vi jobbar hårt på apporterna nu, med pinnstigar och tappade pinnar längs rastningstundan. Och Ila verkar ha fattat galoppen, hon tar glädjeskutt när hon hittar en pinne som luktar matte.
 
Igår lade vi ihop det, spår med pinnar i. Snäll terräng, 200 m, 3 pinnar plus slut. Alla pinnar med hem. Däremot vill hon gärna spåra vidare med pinne i munnen, vi jobbar vidare på det. Men spåret var bra. Ila är duktig. Och väldigt taggad. Liksom matte. Förhoppningsvis får vi till en start också i år, mot alla odds.
 
 

Två steg fram och ett steg bak

Livet har blivit mycket bättre sedan jag började äta kortison. Jag är piggare, sover mindre och har mer mental ork. Jag har mindre värk, samtidigt som jag inser hur galet ont jag faktiskt har haft. Men. Jag är inte så bra som jag skulle vilja vara. Jag stumnar direkt om jag försöker trycka på och gå lite fortare. Jag klarar inte långa trappor eller ojämna underlag, då dalar orken fort och jag snubblar eller faller. Det är oerhört frustrerande, det är så mycket jag vill göra som jag inte klarar. Som att starta Ila på olika prov. Ställa ut henne. Komma igång med lite egen träning och inte bara vänta. Jag är så less på att vänta och vila!
 
Pajas är i alla fall anmäld till utställning, dubbelutställning till och med. Stina hjälper mig ena dagen. Den andra tänkte jag klara själv, med honom behöver jag ju inte springa. Pigge följer med som backup, men jag hoppas slippa använda den livlinan. Jag är som barnen när de var små, vill och kan själv.
 
När saker inte blir som man tänkt så får man hitta nya lösningar. Jag kan inte spåra så mycket. Alltså nöter vi spårpinnar parallellt. Ila älskar pinnstigar! Markeringarna blir allt bättre, fortfarande glömmer hon ibland att vända upp till mig. Och de hamnar väldigt långt in i munnen, vi får jobba lite med tugget!
 
Pajas fick också träna igår. Lyckligare kille var nog svårt att hitta! Lite kluvet bara, ska man leka med matte eller ska man leka själv när man har världens finaste leksak..?
 
 
Till sist ett boktips. Riktigt bra, tycker jag.
 
 
 
 

Inofficiell utställning

Igår var vi på inofficiell utställning, Pajas och jag. Lille Sixten var anmäld, vi skulle mest hänga med på skoj. Men så lyckades Sixten med konststycket att bli lätt framhalt, så plötsligt blev Pajas huvudnumret. Vi har kammat och grejat i två dagar, så pass att killen gick och lade sig i tvättstugan när han såg mig vifta med kammen. Bad och balsam och torkdräkt kvällen före. Killen var så fin! Matte hade torkat blodpudding, den spottade han ut. Lite jobbigt att få kontakt var det, Pajas är ju väldigt glad i allt annat. Men det gick ok, fin kritik och vi blev 3:a av alla, det är vi nöjda med. Däremot tyckte domaren att han inte fick bli tyngre. Det känns som en obegriplig kommentar om en hund som livnär sig på kärlek och luft. Och inte ett ord om pälsen...
 
 
 
Vad tar vi med oss? Jo, att jag måste hitta en belöning som killen äter. Och att jag måste träna mer på att han kan stå en lite längre stund. Och kanske tandvisning uran hångel... Men det gav lite mersmak, så nu är vi anmälda till officiell utställning också. Häpp!

Ändrade valpplaner

Det här med att hitta täckhund är inte enkelt, det är mycket som ska stämma. Jag har ofta tankar om vilka hundar jag vill ha respektive inte vill ha i min stamtavla. Jag letar, kollar databaser, hör mig för. Det ligger många timmars letande bakom, ja, tiden kan nog mätas i dygn. Ursprungligen hade jag tänkt para Ila med Brasse, men det föll ju när hon visade sig ha väldigt långt mellan löpen och jag inte kunde para på förra löpet. Istället blev han pappa till Ahimsas valpar.
 
Nu löper Ila. Eftersom det bara blev två i fjolårets kull, två friska och trevliga pojkar, var planen att då använda den hanen på Ila. Rabies är fixat. Alla planer klara, progesteronprov inbokat. Så kom meddelandet. Hanen har blivit skadad, osäkert om han kan para. Jag åker inte 80 mil enkel väg och riskerar att komma hem i ogjort ärende. Vad göra? Vänta tills nästa löp? Då blir Ila närmare fem år när hon får sin första valpkull. Eller hitta en ny hane? Men till det räcker inte tiden.  Det fick ändå bli det senare men enligt ursprungsplanen. Vi väljer Brasse igen. Jag är väldigt nöjd med den senaste kullen, även om de naturligtvis gärna hade fått hinna bli lite äldre. Men de är härligt framåt, lättlärda och trevliga på alla sätt och vis. Brasse lär heller aldrig bli någon matador, annat än möjligen lokalt i Huset Elliot. 
 
I söndags hade vi en liten valpträff för just den senaste kullen. De tre som bor här i Luleå var med. Så mysigt att se dem igen! Duktiga små troll, som snabbt växlade från fokus på varandra till fokus på sina förare och som sov gott medan vi fikade. Underbara små varelser!
 
Lysa träffar jag förstås varje vecka. Hon är en riktig goding, även om hon ibland driver matte till milt vansinne med sina påhitt. Som att plantera om Stinas plantor... Tur att hon är söt!
 
 
Den bästa nyheten tar vi sist. Jag har äntligen fått en diagnos och kommer att bli helt frisk! Det är så underbart att jag knappt har fattat det än. Nu ska jag äta kortison ett tag, minst 4 månader om jag räknat rätt, men sedan ska detta elände vara över. Bara beskedet gav mig en massa energi! Fast febern är kvar än så jag får hålla mig lugn ett tag till, men dagarna i soffan är äntligen räknade.

Valpplaner

Jag tror att Ila närmar sig löp! Ja, jag hoppas faktiskt också, det där med 16 månader emellan var lite i mesta laget. Tolv månader är länge nog men är i alla fall lite enklare att planera. Så nu letar jag hane. Frisk. Bra ledbakgrund. Sund mentalitet. Meriterad. Inte alltför tung. Får gärna vara lite mjuk och förarvek. Samarbetsvillig. Gentestad fri från eic, gärna optigen A också. Finns han? Jag hoppas det. Medan jag letar ägnar Ila tid åt att snitsla banan åt byns alla hanar så att de vet vart de ska ta vägen när det är dags. Måhända har hon egna planer...
 
RLD N LD Startklass Huset Elliots Ila 
 
Igår hade vi en liten minivalpträff med pyssel. Vi gjorde koppel och halsband i paracord. Lite knivigt, speciellt med huliganerna Sixten och Lysa på golvet. Men till sist slocknade de. Enligt säker källa sov Lysa från 22 till kl 8 i morse efter gårdagens happening.
 
Lysa
 
Sixten
 
Glada nyheter är också att hela Valutakullen (fjolårets kull på två individer) nu är röntgade, båda med HD grad A och ED 0. Jag är så otroligt glad över det! Det innebär att på 87 uppfödda hundar har 76 st uppnått röntgningsbar ålder (7 st är valparna ur senaste kullen, 4 st har avlidit innan ett års ålder av olika anledningar). Samtliga dessa har röntgats och endast två individer har haft ledfel. Om jag är stolt över den statistiken? Absolut. Fantastiskt glad över mina fina valpköpare är jag också.
 
Huset Elliots Dollar
 
Huset Elliots Peso
 
Ledsamma nyheter har jag också. För en vecka sedan tändes en ny stjärna på hundhimlen när Loovis, Huset Elliots Loo, gick över regnbågsbron endast 7 år gammal. Våra tankar är hos matte Jenni med familj som mist en älskad familjemedlem.

Tyst och tomt

Nu har alla små svarta troll flyttat och det blev fasligt tyst och tomt här hemma. Lite skönt också, det är hektiskt med valpar. Är så innerligt tacksam över mina fina familj som hjälpte mig att genomföra projektet, utan deras hjälp hade det aldrig gått som hälsoläget är nu. 
 
Något av det roligaste med uppfödning är utvärderingen. Blev det som man tänkte? Därför älskar jag sociala medier, där man kan få ta en liten del av vardagen även hos de lite mer avlägsna valparna. Just nu är jag en stalker, haha!
 
Igår var Stina och Lysa här en sväng. Det känns som om hon vuxit massor på bara en vecka! Pajas tyckte att hon var superkul - i ungefär fem minuter... Men moster Ila lekte tålmodigt med den lilla krokodilen.
 
 
 
 
 
Valutakullen, de båda gossarna som föddes i mars ifjol med Bus som mamma, har passerat året. Noa, H. E Dollar, röntgades i veckan med resultatet HD grad Å och ED 0. Det känns fantastiskt! Hittills har jag fött upp två hundar med ledfel på 87 uppfödda hundar, varav sju då är valpar. De båda har jag dessutom ägt själv, båda har utsatts för trauma av olika slag. Jag är omåttligt stolt över uppfödningens ledstatistik och känner en oändlig tacksamhet till alla fina valpköpare genom åren som har röntgat sina hundar. Inte en enda hund som passerat året är oröntgad. Inte en enda.

Inte många dagar kvar nu

Nu är vi många som längtar till slutet av veckan! Valpköparna längtar (förhoppningsvis) efter sina små ulliganer. Valparna längtar (omedvetet) efter att få börja sina nya liv som individer. Och jag och de stora hundarna längtar efter att återgå till rutinerna. Som tur är så här vi världens bästa husse här, som jobbat hemifrån förra veckan och denna, i kombination med lite semester, för att hjälpa mig med valparna. Och när han var på tjänsteresa så hade jag hjälp av Stina. Jag har en fantastisk familj som har hjälpt mig med det här projektet. Utan dem hade det inte gått, rygg och armar vill inte lyfta valpar och benen vill inte kliva i och ur valphagen. Men nu är vi snart i mål!
 
Småttingarna är påhittiga nu. Kisslådorna med pellets kan man också gräva i, frenetiskt. Inte jättekul med pellets över hela golvet... De jagar katten, de jagar varandra och de jagar våra fötter. Och de biter - hårt. Ute i hagen letar de flyktvägar. Det är så tydligt att nu är det dags att upptäcka världen på egen tass!
 
 
 

Nedräkningen har börjat

Nu har valparna hunnit bli sex och en halv vecka. De är ett riktigt trevligt litet gäng, som labbevalpar ofta är. Sociala och framåt, nyfikna och orädda. Vi har tagit dem en och en i ett nytt rum, testat hur de tar sig an det nya rummet, vad de tycker om hantering av en främmande person, hur de svarar på invit till kamplek, hur de reagerar på en fallande nyckelknippa och hur de reagerar på ett föremål som kastas en kort, kort bit. Och jag måste säga att alla har klarat uppgiften med bravur. Visst ser man små skillnader mellan individer, men jag ser en härlig nyfikenhet och leklust hos dem alla. 
 
De har också blivit väldigt alerta och påhittiga, speciellt på morgonen. Nu jagar de i flock, man får akta tårna. Ikea-pallen är som vanligt en favorit. Än tar de sig inte upp eller över, men de jobbar på det.
 
 
De har fått börja gå ut lite grann, oftast efter maten i hopp om att några pölar och högar ska hamna ute. Inne är de oftast duktiga på att pricka lådan, men det är ändå bra att veta vad som ska hamna var. Vi har ju vinter och de har kala magar, så jag har stickat några tröjor. Främst till brudarna men nu finns det ett par till grabbarna också. Tikarna får så lätt uvi, jag vill undvika det. Med C-vitamin och tröjor verkar vi ha klarat oss hittills i alla fall. 
 
 
 
Vi har börjat fundera på vilken valp som ska till vem men det är inte klart än. Stinas valp är klar, vi började där eftersom tikarna bara är två. Välkommen lilla Lysa, Huset Elliots Lumos Maxima, till kenneln!
 
 
 

Livat i luckan!

Idag har de små varit lösa i köket igen. Det tyckte de var kul, förstås. Och likt små barn hittade de blixtsnabbt de där ställena där man INTE vill att de ska vara. Vattenskålen hittade de också. Vad inte många vet är att de säljs med en osynlig labradormagnet i botten.
 
 
 
När man härjar på nya ställen blir man trött. Då var det mysigt att krypa upp i mammas säng och sova lite bland alla filtar och fällar som hon vittrar in.
 
 
 
 
 Ikväll har vi klarat av den andra avmaskningen. Blandat med lite nötfärs slank det ner i ett huj, ont i fingrarna fick matte. Utom med sista valpen, en tik, som genomskådade min plan, nosade och nöp i köttfärsen lite runt om. Där får jag nog ha en b-plan i bakfickan till nästa gång. Till dess måste jag också köpa mer maskmedel, mannen i mitt liv missade det lilla ordet hund på min lapp och kom hem med maskmedel för katt...

Alla tingade!

Då var det klart! Alla valpar är nu tingade, majoriteten hamnar hos tidigare valpköpare och det känns fantastiskt bra. Alla utom en ska till personer jag känner sedan länge. Jag är så otroligt tacksam över förtroendet. Återstår bara att se vem som hamnar var. De är ett helt ljuvligt litet gäng, härligt framåt och positiva. Precis som små labbevalpar ska vara!
 
Igår fick de komma ut i hela köket en stund. Vilket myller! Det besöket gav ju mersmak så nu är det slut på friden. Vi provade också att ställa upp dem på bordet och på kvällen fick de prova på olika ben. Många upplevelser och intryck för en liten valp. 
 
 
 
 
 

Hanvalp letar aktivt hem

Nu letar jag med ljus och lykta efter ett hem till en av hanvalparna. Den tänkta ägaren fick ändrade förhållanden och hoppade av. Jag vill att du är intresserad av att meritera din hund med någon form av arbete, kanske också springa ett varv eller två i en utställningsring. Du får gärna ha tidigare erfarenhet men viktigast är ett brinnande intresse. Jag är i nuläget inte intresserad av ett rent sällskapshem, utan vill att gossen får officiella meriter. 
 
Av någon, för mig outgrundlig, anledning är det så galet svårt att hitta valpköpare som vill jobba med hunden och ha en hane. De allra flesta vill ha tik. Det händer att uppfödare hör av sig och undrar om det finns någon meriterad hane från min uppfödning. Idag gör det inte det, dels för att jag mestadels fått tikar och dels gör att det lilla antalet hanar inte har meriterats. Det skulle jag vilja ändra på. Så du som letar en labbekille att jobba med, hör av dig! Vi väntar på just dig.
 
 

Duktiga småtroll!

Det blir fasligt kletigt på golvet när sju små valpar ska äta i samma skål, gå i maten och sedan på golvet. Jag är heller inte i bästa skick i kroppen just nu, med värk lite varstans. Då får man försöka förenkla livet lite, och minska på städbehovet. Idag har de små således fått äta i varsin skål, istället för gemensam. Det gick galant, någon var lite nyfiken på vad kompisen hade i sin skål men fortsatte äta i sin egen när hen lyftes tillbaka.
 
 
 
När man har ätit så måste man gå på toaletten. Lådorna är en höjdare som också minskar städbehovet. Så gott som alla bajsar hamnar där och de flesta pölar också. De är duktiga, småtrollen!
 
 
Än finns en hanvalp kvar att tinga pga återbud. Jag vill att du är påläst om rasen och vill aktivera din hund såväl fysiskt som mentalt. Välkommen att höra av dig för mer information!

Återbud

På grund av återbud finns en hane otingad. Både tråkigt och jobbigt när folk svänger hit och dit, men samtidigt skönt ändå att det händer innan leverans .Vi har ju varit med om att folk ändrat sig dagen efter att de hämtat också.
 
Ett underbart litet gäng är de. Hagen i köket är utökad, tidvis går där rätt livat till. Till helgen tänker jag mig att de intar köket.
 
 

Adressändring!

Småttingarna har flyttat. Ny adress är köket. Där blev det premiär för valphage, tidigare har jag flyttat med lådan och så har de utgått från den. Men den  här gången testar vi en valphage för att begränsa framfaryen initialt. Det fungerar bra så här långt.
 
 
 Vi testar också det här med att få dem att gå på låda. Det funkar lysande - not. Först hade jag lättströ men fick strö överallt. Nu testar vi istället pellets. Jag lyfter nyvakna valpar i lådan, de kravlar ur och kissar på tidningen. Jag tror nästan att de driver med mig.
 
 
De har fått börja äta vanlig mat. Först klassikern rå köttfärs, nu RC Starter mousse blandat med lite välling. De äter bra - med hela kroppen!
 
 
 
Tänderna har inte kommit än men det hindrar dem inte från att försöka bita i varandra - och i mig.
 
 
Alldeles normala labbevalpar, med andra ord. Nyfikna, sociala och trevliga så här långt. Jag är väldigt glad i dem och glad att jag fick låna Ahimsa, som är en väldigt lugn och harmonisk liten mamma. Det är en bra grund för en valpkull och underlättar dessutom det egna arbetet. 
 
Slutligen kan jag meddela att alla valpar är tingade. Jag har också fått flera förfrågningar om man kan få komma hit och fira sin födelsedag genom att klappa mina valpar. En otroligt märklig frågeställning, kan jag tycka. Jag och min familj bor här. Det är vårt hem, inte någon form av nöjesattraktion. Så nej, man kan inte komma hit och klappa valpar om man inte känner oss.

Snart två veckor

Tiden går fort när man har roligt. På lördag blir valparna två veckor. Så här långt har allt gått som smort. Ahimsa är en fantastiskt duktig liten mamma. Hennes mage fungerar prima, inte alltid givet efter valpning. Valparna är mätta och belåtna. Lådan är välstädad. Hon är överlag en väldigt trevlig och behaglig hund att ha runt sig och sköter sina små på bästa sätt.
 
Valparna, fem hanar och två tikar, växer som ogräs. En liten kille var mindre vid födseln och lär så förbli, det är svårt att konkurrera med de stora kolosserna. Inget konstigt med det, han hinner växa i kapp så småningom. Kanske inte under de här första åtta veckorna men så småningom. 
 
 
Två av hanarna har en liten vit bringfläck. Länge sedan vi hade det nu. Jag blir lite kär, det är roligt med små personlighetsdrag och kännetecken.
 
 
Roligt är också att två av gossarna ska flytta till tidigare valpköpare. Det gör mig alltid glad och stolt som uppfödare när man har varit nöjd med sin tidigare hund och vill ha en till härifrån. Det är ett gott betyg.
 
I skrivande stund är en hanvalp otingad. Med tanke på att de ännu inte hunnit bli två veckor gamla så känns det lugnt. Rätt hem är viktigt, det ska kännas bra för både valpköpare och uppfödare.

Tidigare inlägg
RSS 2.0