Huset Elliot

Hann med ett lydnadspass med de båda svarta efter förmiddagsrundan. Melvin gick kalasbra på allt utom rutan, den fattade han absolut ingenting av längre. Jag motiverade och motiverade men det gick ganska trögt, milt uttryckt. Det känns som om den rutan är vääääldigt långt borta. Men kalasfin inkallning med ställande och supersnabbt läggande under gång, vi gläder oss åt det.

 

Visa tuffade på och tyckte det var hur kul som helst. Kanske inte i samma supertempo som sonen, inte lika noga med att sätta sig rakt (himmel matte, jag ÄR ju här! säger blicken snett nerifrån) men faktiskt jättefina rutor med minimal motivering. Jag tror att jag måste anmäla den lilla tanten till en lydnadstävling i höst, hon skulle älska det. Även ett tanttempo borde kunna rendera i lite poäng.

 

Har insett att den lilla damen lagt sig till med olater också. Noterade ett hejdlöst tiggande vid frukosten, förr låg hon och sov i biabädden men nu satt hon och stirrade på matte bakom kökssoffan. Dess värre gav det utdelning, matten är svag för sin pärla.

 

Gjorde i ordning bilder igår på pärlan och hennes syster. Underbara små labradordamer som blir åtta år i november, ur min lika underbara Vi-kull! Ingen av dem gillar ju att vara framför kameran men den här gången såg faktiskt Visa riktigt nöjd ut, annars brukar hon se ut som om stupstocken väntar. Men det stod syrran för den här gången. Märkliga hundar, de där båda...

 

NVCH SEVCH Huset Elliots Vimsa till vänster och SEVCH LPI Huset Elliots Visa till höger. De är inte så olika stora som bilden visar men medan Visa stramar upp sig, sjunker Vimsa ihop.

 

Så här kul tyckte nämligen Vimsa att det var... Om man blundar syns man kanske inte?!?!

 

Världens finaste Visa, mattes pärla och absoluta ögonsten.

 

En bild till på finaste Visan. Grå om nosen men pigg och frisk som en mört.

 

Ikväll vankas det lydnad för den lille fläckige. Men först ska jag ut och försöka få ihop några deciliter blåbär - UTAN hundarnas sällskap! Det finns så lite blåbär ändå, tar jag med mig dem finns det ännu färre...

Så här ser de ut, Idefix och Blinkas valpar på kennel Mixangels. På bilderna är de tre veckor gamla, i dagarna blir de fyra.

 

Hanvalpen syns överst på bilden, han kan ännu tingas till rätt köpare. Båda två är verkligen otroligt vältecknade och bakom föräldrarna finns hjärtfriska, långlivade och sunda linjer. Det skulle vara jätteroligt om han kom till någon med intresse för utställning och kanske något mer. Idefix har överlag lämnat friska, robusta och fartfyllda valpar med glimten i ögat.

 

Här syns tikvalpen som stannar kvar på kenneln. En liten karamell!

Åskan har hängt i luften hela dagen, det har varit allmänt kladdigt och vindstilla. Inte alls särskilt mysigt om man ska vara ärlig, jag gillar inte åska så jag har bävat för urladdningen. Som aldrig kom... Däremot lyckades min dator krascha så maken har tillbringat dagen med att försöka rädda den. Tur att han är duktig på sådant, det verkar gå vägen så nu ska jag vara så snäll så under en lång tid framöver och inte tjata alls. ;) Och så ska jag ta ut tummarna och investera i en ny burk innan en olycka händer igen. Tills vidare lånar jag barnens, tur att vi är en datortät familj

 

Har varit duktg och tränat med alla tre hundarna idag. Dottern har tränat med sina också så nu sover alla nöjt i sina korgar. Jag älskar när hundarna är trötta, nöjda och sover tungt, det ger en bra känsla även hos mig. Visa fick testa lite agility, dottern hade byggt en minibana så Visa fick köra några hinder. Det tyckte hon var hur kul som helst och laddade som sjutton. Vi planerar ingen som helst karriär inom agilityn men det är kul att göra något annat ibland. Stina körde med Maya och hon har verkligen blivit duktig, morsan var helt imponerad. Morris fick också skutta några hinder, Stina har tränat lite med honom när vi var borta och han verkar tycka att det är superskoj.

 

På kvällen fick gossarna spåra. En övertaggad Idefix efter vilan gjorde ingen bländande insats utan stressade igenom hela spåret med näsan i vädret. Hmmm... Vi nestämde oss för att glömma det, att det är dags att öka på motionen igen efter grässtråmalören och att han ska få gå ett spår snart igen. Morris fick gå ett spår på ca 100 m med en liten knorr. Nu vet han vad som väntar och stresspiper lite när vi kommer till skogen. Tekniken kan förbättras men han jobbar hela tiden med näsan i backen, även om han kommer av, ringar och kollar av bakåt med täta intervaller. Lille killen blev överlycklig när han kom till klövn, tog den raskt och sprang iväg. Min, sa han! Men allt går att byta mot Frolic.

 

Melvin fick gå ett personspår på ca 75 m med godis i slutet. Det gjorde han helt uruselt faktiskt. Inget fokus alls på spåret, inte förrän matte lackade ur och sa till gossen. Då spårade han nöjaktigt men fortfarande med stora slag och välan hög näsa. Suck... Hans spårande gör mig gråhårig, jag vill så gärna köra appellen och det känns surt att vi ska stupa på spåret. Maken undrade om han kan ha en bokstavskombination (hunden, inte maken) och man kan ju fundera. Helt klart är han inget stjärna på att fokusera, inte ens när det gäller att simma mot en kastad dummy på blankvatten kan han hålla en spikrak linje utan måste kolla sidorna. Så man borde väl inse att oddsen inte är de bästa... Nåväl, vi tragglar vidare. Kanske skulle cykla en mil innan vi gör nästa försök..?

 

När vi kom mot bilen hörde jag en hund yla. Det var Morris, djupt upprörd över att det var Melvin och inte han själv som fick gå nästa spår. Har aldrig hört en cavalier vargyla förut, det var ett lite udda ljud. Han är helt underbar, den lille gossen. Så mycket motor!

 

Apropå motor och härliga cavalierer så har ju Idefix valpar på kennel Mixangels. Två underbara och mycket vältecknade tricolorer efter friska föräldrar med bra hjärtbakgrund och efter friska, långlivade linjer. Hanvalpen är ännu otingad och kan tingas till rätt köpare, gärna någon som vill ställa ut. Mer info av Helena på kennel Mixangels (finns under min länksida).

 

När nu inte jag själv lyckas ta mig ut på tävling, är det ju tur att jag har duktiga valpköpare. Idag tog Linnea med Chili (H. E Chi) sin tredje raka etta i lydnadsklass I och kan nu titulera sig LPI. Stort GRATTIS till ett duktigt team och lycka till i klass 2!

Med Idefix i huset får man det aldrig tråkigt, den saken är klar. I veckan har han bjudit på ny spänning. Det hela började när Vigdis var här i förra veckan, vi gick en härlig runda med alla hundar ute vid Lulnäset. Idefix sprang lös och var för ovanlighetens skull väldigt lyhörd på inkallningar, normalt lyder han mest sin matte och tittar på mig med en blick som liknar Manuel i Fawlty Towers - "Que????" I alla fall, när vi kom hem så började Idefix att snorkla. Han snorklade och nös och snarkade rätt ljudligt på natten, vi misstänkte att han fått in något i snoken under promenaden. Han fortsatte i samma stil nästa dag så på fredagen ringde jag djurkliniken som rådde mig att avvakta och se om det kom ut av sig självt, annars kunde vi komma in på jouren på söndagen (vi planerade ju vår lilla tripp till Finland på måndagen, med hundar och storbarn hemma). 

 

På fredagskvällen tyckte vi att gossen var ovanligt olydig och på lördagen insåg vi varför - han var stendöv! Inte ett ljud nådde hans små öron. Positivt så till vida att han heller inte skällde när någon kom eller väcktes av de andra hundarna men i övrigt inte så kul, minst av allt för honom själv. Han var ganska olycklig och otrygg och ville vara med matte hela tiden. Alltså stundade jourbesök på djurkliniken på söndagen. Veterinären hade aldrig varit med om en hund som snorklade och plötsligt blev döv på samma gång men man sövde gossen för att kolla orsaken. I näsan fanns ett 12 cm långt, styvt grässtrå där ena änden hängde ner i mjuka gommen medan den andra börjat äta sig igenom hårda gommen och stack ut bakom framtänderna! Snitt i gommen, utdraget grässtrå och antibiotika samt cortison till gossen. Redan på kvällen samma dag kom hörseln tillbaka och nu är han precis som förut, minst lika pigg och med väldigt bra hörsel - när han vill... Tur i oturen att vi åkte in på jouren, annars kunde det ha slutat riktigt illa med infektion och annat otäckt. På köpet fick vi veta att hjärtat låter hur bra som helst och att trumhinnorna är finfina. Kul att veta i och för sig men omständigheterna för informationen kunde kanske varit lite trevligare...

 

Veckan med Vigdis och hundarna på besök försvann i ett nafs. Vi tränade hund, gick promenader och surrade. Vigdis hjälpte mig med Melvins spår, nu har jag en plan att jobba vidare på och det känns bra. Någon SEVCH som moster Vimsa blir han nog aldrig, vi slopar viltspårandet helt och hållet och satsar på bruksspår istället. Där har jag mer hopp! När det gäller spårarbete är han nog mer lik en schäfer än en labbe...

 

Så har vi varit några dagar i Finland, Pigge, Ludde och jag. Det var trevligt, jag gillar Finland. Önskar bara att jag kunde något av språket, det är verkligen helt obegripligt. Jag har ju levt i tron att Finland är tvåspråkigt och att den yngre generationen behärskar svenskan. Men där har jag helt klart fel! Fick veta av en expedit att man lär sig svenska från 12 års ålder och kämpar med det i skolan men sedan pratar ingen det utan alla glömmer det lika fort. Så otroligt synd, tycker jag. Engelskan gick bra överallt men nog hade jag trott att i alla fall hotellpersonalen skulle prata lite svenska.

 

Vi har använt oss av gps under resan, inte en kartbok hade vi med oss. Ibland kan jag sakna vägatlasen, då fick man en uppfattning om hur vägarna gick - och vilken storlek de hade! Jag ville prompt förbi en gigantisk garnaffär jag hade läst om och ställde in gps:en dit. Valde kortaste väg och den var tydligen på ett par riktigt små grusvägar, inte helt vad jag hade väntat mig. Känslan i magen var inte bra där vi kröp fram på den finska landsbygden i max 50 km/h. Men vi kom fram, mirakulöst nog! Sämre gick det när Pigge halkade lite med fingrarna när han skulle ställa in adressen till hotellet i Uleåborg. Jag hade läst att det skulle ligga centralt men vi liksom rundade hela staden och landade vid infarten till något som mer liknade en ungdomsgård med ett gäng mopeder utanför. Lite komiskt, han har fått äta upp det några gånger under resan. Skönt har vi i alla fall haft det, hunnit med djurpark i Ranua, shopping, museum, god mat och Särkenniemi i Tammerfors (den bästa nöjespark vi upplevt) och så Kalajoki där det var inplanerat bad och fiske men tyvärr blev Ludde sjuk så det blev bara en snabb övernattning. Lika bra det, hotellrummet där var resans dyraste men också resans absolut sämsta. Vilket skämt!

 

Väl hemkomna bjöd dottern på sagolik middag. Vilken klippa den tjejen är! I morgon ska hon och jag nog spåra lite med hundarna. Det ska bli kul att komma igång med lite hundträning igen, nu när hostan äntligen verkar ha gett med sig. Viltspår för Morris och Idefix och personspår för Melvin, hur låter det?

Vi har haft besök av Vigdis med hundar en hel vecka och det har varit otroligt roligt. Träning, promenader och en massa prat, så klart. Lite trist att det ska vara så långt mellan Tönsberg och Luleå, det blir inte så ofta vi ses. Jag har tagit en hel del bilder under veckans händelser men har inte hunnit gå igenom alla så ni får vänta lite på dem. Och på att jag får igång hemsidan, jag har ingen aning om vad som är fel och mannen har inte tid att kolla. Men jag bjuder på ett par bilder här så länge:

 

Profilbild på den nyblivna champinjonen - NVCH SEVCH Huset Elliots Vimsa

 

Vimsa igen. Svårt att tro att hon blir åtta år i november.

 

Huset Elliots Sudden, sex och ett halvt år och med ett hjärta av guld.

Ohyggligt irriterande! Jag lyckas inte uppdatera hemsidan och teknisk som jag är så förstår jag inte varför!!! Problem är till för att lösas, frågan är bara när...

Det blir ett kort inlägg men jag måste snabbt skryta lite över dagens duktiga hundar. Vi har gått viltspårprov i Skellefteå, Vimsa och Tassa gick båda för championat. Båda tog också var sin etta och kan nu titulera sig NVCH SEVCH H. E Vimsa respektive SEVCH H. E Tau. Stort grattis till duktiga ägare tillika förare! Grattis också till Vigdis som tog 2:a ökl med både Sudden och Vimsa-dottern Vimsans Agnes samt till Ebba och Raya som blev godkända i anlagsklass. Det är lättsamt med duktiga valpköpare, då kan man bara stå bredvid och sola sig i glansen. ;)

Den gångna helgen har det varit utställning häruppe. På lördagen hade SCKCS utställning i Måttsund med engelsk domare och allt. Stina var dock på väg hem från England så vi ställde inte men jag åkte ut en sväng med de små gossarna för att heja på lilla Majken som debuterade i juniorklass, 10 månader gammal. Nio tikar var anmälda till juniorklassen. Majken fick Excellent och vann sedan klassen med CK och finfin kritik. Riktigt, riktigt roligt! Stort grattis till matte och husse, nu har ni papper på att Majken är en snygging. ;o)

 

I söndags kom Vigdis hit från södra Norge. Jag trodde hon skulle komma fram på dagen, men när jag slog upp mina blå runt åttasnåret så var hon redan här! Helt otroligt! På söndagen körde vi lite jakt där Visa fick vara med, idag har vi varit ut till Lulnäset och tränat vatten tillsammans med Ida och Marie med hundar. Melvin var helt sanslöst het och stressad, beslutet att inte gå vidare utan bara hobbyaträna kändes väldigt rätt. Övriga hundar skötte sig bra, Vimsa gjorde en jättefin vattendirigering. Härligt att se så mycket arbetsvilja fortfarande, underbara lilla Vimsa!

 

I morgon är det dags för viltspårprov, sex hundar mönstrar upp varav fem Huset Elliotar. Jag håller förstås tummarna för alla! Tanken var att Morris och jag skulle komma med som maskotar men han har ätit något mysko och spytt 6-7 ggr i kväll. Få se om i alla fall jag kanske kan åka i morgon... 

 

Vigdis och jag träffade för övrigt på en huggorm under förmiddagsrundan. Sådana möten kan man klara sig utan... :(

Det har varit lite knackigt med hälsan här ett tag nu men idag kände jag mig äntligen pigg och alert. Ja, lite rosslig är jag fortfarande men det får jag nog vara ett tag. Energin är tillbaka och jag har ingen värk så idag har det varit full fart. Maken försöker bromsa och menar att jag måste försöka att ha mellanlägen också men det låter lite trist så det lyssnar jag inte på. Nu har jag ju flera dagar jag måste ta igen!

 

Ikväll blev det äntligen spår lagda till gossarna, de som egentligen skulle ha lagts i helgen. Morris fick två korta på ca 50 m och Melvin fick ett på ca 250 m med köttbullar i, i ett sista desperat försök att få honom att spåra sansat. Naturligtvis tjorvade flaskan när jag var ute så blodningen blev rätt sparsam men för Melvins del var det kanske lika så bra, intalade jag mig.

 

Med lite drygt två timmars liggtid blev det den lille fläckiges tur först. Han anade att något skoj var i görningen och ville fort in i bilen, pep och var alldeles till sig. Kul när vi haft sådana bekymmer med bilåkandet innan men nästa gång ska han få sitta stilla och tyst en stund innan han får komma in i bilen, jag vill inte att han lägger sig till med olater.

 

Nåväl, först rastade vi och sedan var det dags för första lilla spåret för farbror. Jag kopplade om till icke-stryp och visade på spåret. Han tog upp fint och spårade sakta och noga, backade ibland för att kolla varenda liten bloddutt. Hittade klöven och godisen som låg ovanpå, ville gärna att jag skulle kasta klöven men var lite skeptisk till den i övrigt. Vi lekte med den en stund och lade den sedan åt sidan för att knalla vidare till nästa spår. Här kommer nu mattens tankevurpa! Jag visar Morris på det nya spåret, han spårar i 5-10 m och tittar sedan på mig. Hallå matte, varför spårar vi den här älgen? Vi har ju en som ligger där borta!!! Lille killen börjar streta i kopplet för att komma tillbaka till "sin" älg, matte står still. Lille killen hoppar och skuttar för att få mattes uppmärksamhet och visar med hela lilla kroppen att han vill till klöven där borta. Matte förbannar sin dumhet och står still. Lille killen lägger sig ner, lägger ner hakan och visar alla konster han kan, för att sedan streta mot klöven. Matte tar ett steg framåt i spårets riktning och svär inombords. Lille killen upprepar alla konsterna och matten tar ännu ett steg framåt. Då står lille killen helt stilla en stund innan han plötsligt börjar spåra igen. Matten drar en lättnadens suck. Vi hittar den andra klöven, busar med den och plötsligt bestämmer sig killen för att han ska bära klöven hela vägen till bilen. Stolt som en tupp är han och matten förbannar sin glömska denna gång, ett bildbevis hade varit underbart. Nöjd liten kille byter klöv mot godis och förpassas in i bilen. Svarte killens tur.

 

Här hoppades ju matten på mirakel så att vi skulle kunna anmäla oss till spårprov. Kan ärligt säga att ingen hund i detta hus nog någonsin gått så många spår utan att komma till start som den svarte prinsen har gjort. Och någon start blir det inte... Han började fladdrigt, hittade en köttbulle, hittade två. Här någonstans började han spåra mer noga, matte jublade inombords och berömde gossen med lugn och sansad röst för att få honom att förstå att det är detta hon vill att han ska göra. Poletten nere, trodde matten. Strax efteråt bestämmer sig den svarte prinsen nog för att vi inte alls är ute och spårar, vi är ute på köttbullejakt! Han börjar spåra lite hetsigare igen. Vi närmar oss vinkeln, vi kommer till vinkeln och vi passerar vinkeln - utan att ta den! Matten lullar med, håller igen för att dämpa farten och tänker att den svarte prinsen kommer att inse att han tappat spåret. Efter cirka 50 m blir det rätt uppenbart att han inte alls tänker inse det... Här tappar matten tålamodet, tar den svarte ganska ordentligt i örat och är rent ut sagt förbannad. Inte vidare värst pedagogiskt men ibland ryker proppskåpet. Den svarte blir än mer stressad, inga köttbullar och nu en arg matte dessutom. Vi går tillbaka till spåret, matte kommenderar spår igen och den svarte tar an det om än med en aning låg profil, Ganska raskt kommer vi till en köttbulle och den svarte blir lite uppåt igen. Resten av spåret kan vi väl säga går nöjaktigt, han går ur även den andra vinkeln men ringar faktiskt tillbaka och tar spåret. Slutar att vinda köttbullar (matten plockar upp två som han missar) men är ju heller inte särdeles spårnoga. Vi kommer till klöven, han ratar den avslutande köttbullen och triumferar istället nöjt med sin klöv. Och matten tänker ånyo att detta verkligen var sista gången vi gör det här. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska komma vidare. Farten är enorm och han slår något kosmiskt i spåret. Lägger jag något i spåret (köttbullar, apporter...) blir det ännu värre. Funderar på att lägga personspår, kanske bara 50 m och ett slut, för att det inte ska hinna bli så tokigt innan vi är i mål. Nu jagar han upp sig mer och mer och till sist är det vidrigt (och då tappar matten humöret alldeles). Vigdis, när du kommer ska du få något att bita i!!! =)

 

Visa höglöper ju nu så alla rundor sker i olika konstellationer. För att hålla farten uppe på henne har jag jakttränat med henne två dagar på raken nu. Efter att också förföljts av skällande hundar två kvällar på raken, belsutade jag mig för att sluta visa hänsyn mot ev skotträdsla hos just de skällande hundarna. Således tränade vi dubbelmarkering med skott nere på hygget igår, en uppgift som Visa löste med bravur. Likaså den efterföljande dirigeringen. Idag blev det ett sök på tio dummies. Farten på de sista var helt klart lägre än på de första men hon springer i alla fall, det är mer än vad hon gör när vi är ute och går. Så jag fortsätter nog med detta konceptet, i kombination med cykelturer. Det SKA gå att få henne i bättre kondis! Lill-skruttan...

 

Har åtagit mig att skriva om lydnad i Cavalierbladet och undrar om det finns någon cavalierägare som läser detta och som kan tänka sig att granska det jag skriver? Gärna någon som har lite erfarenhet från lydnadsträning. Målgruppen är helt vanliga cavalierägare, förhoppningen är att kunna få någon eller några att få ett litet intresse av att göra saker med sin lilla hund. Om du läser detta och känner att du vill hjälpa mig, skicka ett mail till marie(at)huset-elliot.com

Se hit nu, alla Huset Elliotar! Torsdagen den 19 juli tänkte jag att vi kunde ha en kennelaktivitet. Vigdis är uppe den veckan så det känns som ett bra tillfälle att samla ihop gänget. Vi kör jaktträning för de som vill på förmiddagen, samling här hemma kl 11.00. Medtag hund, vatten, fika samt något att sitta på (stolryggsäck t.ex.). Även småttingar är välkomna!

 

Klockan 17.00 kör vi igång del två, tipspromenad med hund (kan försöka göra den barnvagnsvänlig om sådana önskemål finns). Tror att det kan bli något litet pris till den som lyckas bäst. Klockan 19 ca käkar vi, var och en tar med egen mat och dryck, vi kommer se till att det finns en tänd grill eller kanske två. Jag fixar kaffe/te samt något ätbart till efterrätt. Efter maten skjuter vi luftpistol, spelar brännboll eller något annat skojsigt. Såväl nya som gamla Huset Elliotar är hjärtligt välkomna. Anmälan till både för- och eftermiddagsaktivitet till mig, helst så snart som möjligt.

 

Annars har detta varit lite av en skitdag om uttrycket tillåts. Har haft ont och legat pall större delen av dagen, till slut fick jag klämma i mig en Ipren för att härda ut. Nåväl, morgondagen lär bli mycket bättre, nya friska tag då. Gossarna behöver aktiveras, Visa är på dag 15 i löpet och även om de är coola så märker man att det är lite mer uppspelt i gänget nu, i synnerhet den svarte.

 

Fick sällskap av en bunt lösspringande, skällande hundar på kvällspromenaden, långt från sin ägare och helt obrydda i dennas försök till inkallning. Jag gillar inte sådant. Maya, som normalt är en väldigt kavat liten sak, gillar inte heller sådant utan tycker faktiskt att det är lite läskigt. Vad gör man som hundägare när det inträffar? Funderar desperat på att medföra knallpulverpistolen under nästa promenad, är ganska säker på att hundarna är skotträdda och känner ett akut behov av att hålla dem borta från mina hundar. Det är ingen rolig eller trevlig lösning men jag är trots allt närmast mina egna hundar och det är min uppgift som flockledare att skydda dem. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det är INTE OK att ha hunden lös när allt bygger på att alla andra hundar kan hållas under kontroll! Min alternativa lösning är att låta Melvin vara fri från kommando och helt enkelt jaga dem tillbaka med samma mynt. Men vad gör jag om det uppstår tumult och han försvarar sig? Av erfarenhet vet jag att labbar är ganska hårda och om min hund skadar en annan, blir förmodligen jag skyldig. Nä, det får nog bli knallpulverpistolen i alla fall. Poff på er!

Kände mig som världens mest exemplariska hundägare igår. Kvällsrastade hundarna en och en, körde ett litet lydnadspass med dem alla fem och gick dessutom igenom pälsarna på de fläckiga. Bara att inse, det blir fler tovor när lilla matten är borta och hennes två får kampera med mina hundar. Det busas nog lite mer. Tur att ingen ska på utställning, jag (och hundarna) ledsnade till sist på att karda och fuskade med att klippa bort en tova eller två. Morris fick också tassarna ansade mot sin vilja, han ser ut som en miniatyrvariant av en shire horse. Men nu är de hyfsat runda och fina igen.

 

Det märks att Stinas hundar inte tränar så mycket lydnad längre - i synnerhet inte med mig! Maya bjöd framåt hela tiden så fotgåendet blev lite hipp som happ. Idefix blev välan uppspelt och ofokuserad men gjorde faktiskt rutan jättebra. Visa närmar sig höglöp och är fortsatt seg, gjorde fjärret med en blick av "härtill är jag nödd och tvungen" men faktiskt gjorde hon rutan med en väldig schvung. Melvin börjar vara något som rimmar på ilsk men börjar på p och är därmed väldigt flåsig, trampig och allmänt ofokuserad. Till sist lackade matten ur, tog farbror i örat och vrålade till. Efter det blev det lite bättre. Det är INTE OK att slamsa på hur mycket som helst, även om morsan börjar lukta gott. 

 

Lille Morrbert Knorrbert var den som gick bäst utifrån förutsättningarna. Vi jobbar på med att sitta och stanna kvar, det är inte helt lätt när matte har så mycket godis i fickan men trägen vinner. Kontakten på fotgåendet är briljant, däremot är det fortfarande liiite svårt att sätta sig rätt och sätta sig rakt. Vi tragglar på med det. Men som den lille killen älskar att träna och så alert och observant han är på matte då! Han är en fröjd att träna med, den lille killen.

 

Idag vaknade matte i ottan av att Idefix var dålig i magen. Alltid lika kul... not. Strax runda med alla fem, sedan väntar vi besök av Tassa som ska vara här ett dygn. I eftermiddag ska jag lägga spår till de tre gossarna, hade jag tänkt, med förhoppningen att de ska vara lite trötta i mössan efter det (den svarte behöver glömma de fula tankarna på sin mamma och de fläckiga behöver busa lite mindre inne). Klöv och blod är framtaget, bara att ge sig ut och fäktas med myggen.

 

Igår hade vi kläckning i Bälinge. Sju dunbollar bor nu i en kaninbur, sex av dem fastnade på bild här:

 

Igår föddes de, Idefix och Blinkas valpar. Två stycken blev det, en av varje kön och båda trefärgade med fin teckning. Jag blev väldigt förtjust i tiken så det ska bli otroligt spännande att få följa de här båda. Sedan är jag förstås glad över att gossen inte bara är hjärtfrisk efter sju års ålder utan även fertil. Själv tar han uppståndelsen med ro men matte har faktiskt planerat för lite hundkalas idag, ett gäng grisöron följde med hem från Granngården när vi var och köpte havre till hönsen.

 

Mamma Blinka med sina små.

 

Hönsen, ja. Var dag med dem är en fars numera. Jag stängslar in och de kommer ut. Tuppen Karlsson får snart byta namn till Houdini, finns nog ingen som han inte tar sig ut ifrån. I morse trodde jag att jag fått till hönsvärldens svar på Kumlabunkern när jag spände ett stort nät över den del av hönsgården som inte täcks av nedhängande björkgrenar. När jag en stund senare skulle ut med hundarna, möttes jag av ett gäng hönor och en tupp nedanför bron. "När får vi godis?" undrade de. En koll visade att grindens gångjärn lossat från stolpen och den gick enkelt att putta undan. Ludde och jag samlade in höns och tupp igen, knöt fast ett kompostgaller mot grindstolparna och satte när utanför som gick ända upp till bärnätet. Ha, rymningssäkert! Trodde vi... En stund senare kommer Ludde in och ropar att tuppen är ute. Nu fattar jag ärligt talat inte hur han gör, det känns otroligt tungt att bli överlistad av en tupp. Det går utför med tanten här, den saken är klar. ;)

 

Ludde är lycklig, idag kläcks det kycklingar här. Två stycken är ute, korsning hedemora/dvärgkochin och båda två ser ut att bli helt gula. Underbart! Hoppas att det kommer några till, egentligen är det inte 3 veckor förrän i morgon.

 

Annars är jag lite deppig, jag tycker att jag håller på att bli sämre igen. Hostar mer, har ont i huvudet och ont i lymfkörtlarna på halsen. Skit var ordet, sa Bull. Maken pratar om att gå till vårdcentralen igen men jag fattar inte riktigt vad han menar. Va, pratar han om mig? Nä, det tror jag inte på. Jag testar att ta en sked honung om dagen nu, den medicinen hoppas jag på.

 

Visa löper och är seg som Konrads kalasklister. Dag 11 idag och killarna är coola, förutom att Melvin kutar som sjutton på promenaderna för att hinna kolla överallt och pinka överallt. Det gäller att ingen kommer och tar bruttan nu när det närmar sig. Morris tycker att det luktar gott men är i övrigt rätt obrydd och Idefix har ju aldrig brytt sig i labbedamernas löp. Skönt.

 

Morris och jag har lite diskussioner om detta med ordet nej. Vi har olika tolkning här, i Morris värld betyder det "inte nu men NU". Han har också insett att när matte är lite på håll så behöver man inte bry sig. Så idag kom det ett koppel flygande genom luften när han inte lyssnade. Jag kan ju inte pricka något när jag kastar, skulle missa en buss på 5 meters håll tror jag. Men bara det att något kom i luften var lite läskigt. Kanske, kanske kan det få lille farbror att inse att man faktiskt ska lyssna på matte även på lite avstånd. Lagens långa arm kommer alltid farandes. 

 

Annars är han underbart följsam och lyhörd, den lille gossen. Det är otroligt roligt att se hur träningsvillig han är, han kommer på promenaderna och tittar uppfordrande på mig och vill att vi gör något. Samma sak på kvällen, så ofta går vi ut och tränar lite i trädgården en sväng var kväll. Vem trodde att man inte kan jobba med en cavalier bara för att den är liten och söt? ;)

Lite lydnadsträning på ängen ikväll tillsammans med Ragnhild och Tassa. Morris hade lite svårt att fokusera med en främmande hund i närheten men spottade upp sig eftersom. Fast man märker att han är ung och orutinerad och att det är mycket som bubblar runt i hans lilla huvud nu, efter en stund var all förmåga till fokusering bortblåst så då lade vi ner. Några gånger sökte han fantastiskt fina utgångspositioner, helt på egen hand. Andra gånger fattade han inte alls utan såg ut som Manuel i Fawlty Towers. Fot - que???? 

 

Körde platsliggning och det gick riktigt, riktigt bra, förutom att han väldigt gärna vill studsa upp när matte kommer tillbaka och möta godishanden på vägen. Lite svårt att sätta sig upp efteråt också, Morris paradgren är ju ligg. Lika bra som han är på att ligga kvar, lika urusel är han på att sitta. Tror att jag kört för mycket inkallning, varför sitta kvar när man kan komma direkt? Så nu ska vi backa bandet och köra sitt-stanna kvar lite mer också. Har också börjat introducera hoppet, än leker vi bara men målet är så klart ett färdigt moment. Och så är det detta med apporteringen. Där säger jag som Alfred till Emil - den tror jag vi tar och skiter i! Den ger ändå bara 10 poäng i ettan, vet inte om jag ids traggla. Men vi får se, kanske är det just de poängen vi behöver en vacker dag.

 

Melvin fick inte träna idag av olika anledningar. Han åt något väldigt olämpligt under någon av gårdagens promenader uppenbarligen och var helkass i magen igår kväll. Matte insåg det försent och han stoppa i honom ett kvällsmål också. Ingen hit. När jag insåg vad som var på g, bäddade jag på soffan i tv-rummet så att jag skulle höra om han pep vid grinden. Det gjorde han nu inte... Melvin tyckte nog att matte behövde sova så han fixade allt på egen hand - på köksgolvet... När matte vaknade var det för sent. Åsynen av förödelsen i köket och de små fläckigas ivriga medverkan (vi går inte in på några detaljer här men jag kan avslöja att jag fick bada tre små fläckiga hundars öron och tassar i natt...) blev för mycket för mattens rätt känsliga mage. Hon fick väcka husse som snällt klev upp och torkade köksgolv medan matte gick i skogen med Melvin och hulkade. Det vill säga matten hulkade, Melvin for runt som en raket och hade väl anledning till det, raketbränslet kom ut i en faslig fart. Kontentan av historien är att vi har tagit det lite piano idag, inga långa promenader och ingen mat till den svarte. Nu är läget lugnt och han har fått lite hälsofil, mer än så blir det inte idag. Ibland är det verkligen jätterart att ha djur...

 

Borde egentligen ha gjort klart ett jobb idag men solen sken och hönsen var i skriande behov av att få städat hos sig, även om de inte insåg det själva. Nu har jag skurat hönshuset med såpa, alla reden och matbehållare är också skurade, sittpinnen är utbytt och så har de fått nytt strö. Jätteläskigt, tyckte de och vågade först inte gå in i hönshuset. Ibland är de osedvanligt korkade, medan jag skurade och luckan var stängd så var det allt de hade i sin lilla ärthjärna och de stod utanför luckan i samlad tropp och var upprörda. Men i samma stund som luckan öppnades vågade ingen sig in. Till sist smög tuppen Karlsson in och kollade läget och nu sitter de alla på pinnen som om de inte gjort annat. Men fick de bestämma hade de nog gärna haft kvar sin gamla skitiga. Otack är världens lön!

 

Den sommarlovsledige tonårssonen utan sommarjobb har hjälpt morsan att slå ner stolpar och sätta nytt nät runt hönsgården så nu är hönorna inhägnade också. Lite trist känns det men efter att ha sett en laika på rymmen i grannens trädgård i lördags vågar jag inte ha dem lösa längre. Ihjälbitna hönor vill vi INTE ha! Men jag kommer sakna att ha lilla Gertrud i hälarna var gång jag är ute i trädgården, hon är en himla mysig och personlig liten sak. Fast det ska bli lite skönt också, kanske finns det fortfarande lite hopp för mina stackars uppätna liljor i rabatterna..?

Så har dottern åkt till England på egen hand. Jag körde henne till Kallax i morse och såg till att hon kom igenom säkerhetskontrollen. Väl tillbaka i bilen var jag tvungen att gråta en skvätt, tänk att min lilla flicka har blivit så stor att hon åker iväg helt på egen hand! Vad ska mamman göra när barnen klarar sig själva? Inte helt lätt när man har ägnat en stor del av sin tid åt ungarna - och njutit av varenda sekund dessutom. Nåväl, nu har jag fått sms om att hon är framme och omhändertagen och så här långt väldigt nöjd. Hon är tuff, den lilla, åker på egen hand på internat i 2 veckor där hon, efter vad vi har förstått, är ensam svensk. På Heathrow mötte de henne men hela vägen från Luleå har hon fått fixa själv. Jag tror hon kommer ha vuxit flera decimetrar när hon kommer hem. Och kanske mamman med...

 

En bortrest Stina innebär att jag är "hundvakt" åt hennes båda fläckiga. Således har jag promenerat denna dag, allt för att hålla dem trötta nog att inte sitta i hallen och stirra på dörren, något Idefix gärna ägnar sig åt när hon är borta. Jag är inte i bästa form efter lunginflammationen så efter närmare en mils promenerande idag är jag lite sliten. Men det är bra, då kommer jag förhoppningsvis igång lite mer igen. I eftermiddag gjorde jag missen att gå på promenad först och ge dem mat sedan. Så korkat! Helt uppskruvade var de båda två, Maya gick med munnen öppen och sög i sig allt som kom i hennes väg, kändes det som - kottar, gräs mm. Matten var lite less.

 

Less var jag redan innan promenaden börjat. Melvin hörde att killarna spelade fotboll på ängen och stack dit. Inte kom han direkt när jag ropade heller så matte var ARG när han till sist visade sig. Kopplade honom och släpade iväg med hela gänget - trodde jag. Väl i skogen insåg jag att Visa saknades. Ropade men ingen Visa kom. Bara att vända hemåt och jodå, nedanför bron satt hon och surade. "Är du så där sur, matte, tänker jag inte gå med". Fick koppla lilla tanten också för att få med henne. Hon är inte rolig när hon löper...

 

Funderar desperat på om vi ska ta en tur till Frankrike i månadsskiftet juli-augusti. Men frågan är var jag gör av alla hundar, i synnerhet de små fläckiga??? Någon som har tips på ett bra hundpensionat, lämna gärna tips här i så fall.