Huset Elliot

Som mest huserar det alltså tio hundar i köket just nu. Ibland vill gossarna Idefix och Melvin bli fredade och vara i hallen en stund och jag kan delvis förstå dem. Samtidigt måste jag säga att det är otroligt skönt med så här lättsamma och godmodiga raser, det är inga problem att ha dem alla tillsammans. Cavaliererna är dessutom otroligt bra valpfostrare, de har tydliga ramar för vad man får och inte får och de kan säga till med måtta.

De är otroligt framåt, orädda och nyfikna alla fem småttingar, ett underbart litet gäng så här långt. Den stora tiken fick igår smeknamnet (eller öknamnet?) Kommandoran, hon är en riktig liten bitch. Bet syrran så att hon skrek men spottar och fräser om någon skulle bita henne. Om ni inte har sett en kommandora förr så ser de ut så här:

Liten och söt kanske men skenet bedrar... ;o)

Båda killarna kom igår på den briljanta idén att dra i Mayas öron. Det gör man inte ostraffat! Tiken ovan valde istället Idefix svans, också det renderade i en åthutning. Fläckisarna är noga med rätt och fel.

De äter också otroligt bra, alla fem. Lustigt nog föll inte min hemkokta köttfärs med ris dem på läppen alls, medan de däremot kastar sig över valpmat blandat med välling. Det känns inte som någon merit att inte ens hundarna gillar ens matlagningskonst... Bäst är trots allt mammamaten, rätt tempererad och allt!

Visa, den lilla skruttan, får gå med på en kortare runda var dag. Hon har ju väldiga idéer om var man kan sätta sig och bajsa och för att inte hon ska få för sig att knipa i flera dagar så tar jag med henne på en liten sväng. Då är hon iförd den hemmasydda fleececylindern som jag trodde var säkrad nu och inte gick att ta av sig. Ha! När jag invaggats i någon sorts falsk trygghet och tänkte att hon nu har resignerat och blivit van, i kombination med att jag sytt ett band på cylindern som gjorde den omöjlig att få av, då kom hon för några dagar sedan skuttande i en faslig fart och jag insåg att något inte stämde - cylindern var borta! Den låg ute i djupsnön... Idag var det dags igen. Visa går ut i djupsnön, jag tror att hon ska bajsa och lufsar vidare längs stigen utan att tänka mer på det. Så ser jag en skuttande hund framför mig som just har bajsat. Men något stämmer inte, hon bajsade ju nyss? Och varför slänger tuttarna så under magen? Jo, cylindern är borta! Det var bara att vända om och jo minsann, där jag trodde att hon uträttade behoven första gången, där låg en snöig, ihopknölad fleecedräkt. Tur att Melvin så tjänstvilligt pulsar ut och apporterar så att matten slipper. När cylindern är på ser Visa ut som en gammal och mycket sliten packåsna men utan cylinder blir livet tydligen mycket roligare att leva. Envisa lilla hund!!!