Huset Elliot

Jag har varit Busvakt i helgen medan matten var på bröllop. Det var mysigt, Bus är en väldigt balanserad och behaglig liten valp. Sedan ska jag erkänna att Visa varit till god hjälp, hon har tålmodigt sovit med den lilla och passat henne när jag inte har hunnit. Tur att hon är så glad i valpar!

 

På lördagen åkte vi till Melvin i Norrjärden för att göra klart alla papper. Nu är han inte längre min utan tillhör Marianne med familj. Det var roligt att se pojken igen, så lugn och harmonisk och inte alls lika varvad som han ibland kunde vara här. Det passar honom bättre att leva utan flock, även om han och morsan Visa blev ganska glada över att träffas igen. Bus var också med men kom väl lite till korta just denna gång. Melvin hade fått flera fotbollar (hans favvogrej), en ursnygg biabädd och jättefina nya matskålar. Nästan så jag undrar om Marianne får något kvar av lönen... ;o) Den fina bilden på Visa och Melvin nedan tog hennes son och jag har tjyvlånat den från Facebook, hoppas att det var OK. Visa till vänster och Melvin till höger.

 

I helgen vankades det utställning för Idefix och Doris. Förhoppningarna var hyfsat höga på den äldre herren i alla fall, vi tycker att han är söt och väldigt fräsch för sin ålder. Dyrt schampo och balsam inhandlades och på fredagseftermiddagen och kvällen fixades det pälsar som aldrig förr i Bälinge. Vi badade, fönade och balsamerade. Första missen uppdagades, Mayas torkdräkt var för kort för Doris och täckte inte bakdelen utan hon blev lite skojigt lockig. Nåja, som junior har hon tiden för sig. För att inte käka upp torkdräkten fick hon dela säng med matte och naturligtvis innebar det att vi också delade kudde. Men att ha en silkeslen, väldoftande sovkompis är sannerligen inte fy skam, även om jag vaknade av att hon låg över mitt huvud och värmde mitt öra vid något tillfälle. Smällar man får ta.

 

Fylld av tillförsikt och en smula nervös åkte Stina iväg till Piteå på lördagen. Domaren var en engelsk dam som tyvärr inte alls gillade vår fläckige lille kille. Han fick en minst sagt intetsägande kritik och Good. Kritiken löd:

 

"Blenheim dog. Large round eyes. Worried expression. Mature body. Well coated. Moved with enthusiasm. Was enjoying his day out." Ängslig och entusiastisk, vi fattade nada. Förhoppningarna dalade inför Doris framträdande men se där gick det bättre, Excellent och placering 3 av 7 där de två första fick CK. 

 

Hem och slicka såren och på't igen på söndagen, denna gång med inhemsk domare. Denna tyckte dock att Idefix började tappa i ryggen och var aningen för tung i hullet så han fick Very Good. Hullet håller jag faktiskt med om men rygglinjen har aldrig varit helt rak, sanningen är att han är lite rund över länden och det har alltid synts i både stående och rörelse. Lilla Doris hade nu kommit på att detta med utställning, det är party. Hon skrek, hon studsade och hon passgångade som aldrig förr, rapporterade Stina. I kritiken stod också mycket riktigt att hon behövde mogna i sina rörelser och det kan vi hålla med om. Very Good även för henne. 

 

Nu tar vi en paus, så kul är inte detta med utställning. Jag ska cykla mycket med Doris i sommar och försöka få henne mer stabil i kropp och rörelser. Jag har aldrig sett en hund med ett sådant rörelsemönster som hon, hon vidrör knappt marken utan flyger fram som en liten hare och gör samma skojiga knorr med bakkroppen också. Ett yrväder är vad hon är´, min lilla Doris.

 

Igår var vi på besiktning, småttingarna och jag. Doris fick följa med, kom på att hon kan behöva en ettårsspruta innan helgens utställning. För att skydda öronen fick hon dock inte åka med de övriga i bilburen bak utan i en bur i baksätet, något hon inte var helt nöjd med. Valparna fick däremot dela utrymme med mamma Raya, något de var väldigt nöjda med. Raya fick åka med till Öjebyn, där Ebba mötte upp och hämtade hem henne. Tusen tack Ebba för lånet av din lilla pärla den här tiden! Det är väldigt tomt utan henne, på gårdagens kvällspromenad gick jag och tittade efter henne flera gånger. Men jag gissar att både du och hon är glada över att vara åter i vardagen.

 

 

I alla fall. Resan började bra men efter ett tag började någon liten att klaga där bak. Då blev Doris halvt hysterisk, hon älskar ju valparna och ville inte vara i en annan bur utan att se vad som hände. Stress brukar sätta fart på magen och efter ett tag började en mysko doft att sprida sig i bilen... Jag misstänkte valparna men när vi kom fram och jag kollade i buren där bak fanns ingenting. I Doris bur däremot... :( Nåväl, det löste sig med lite papper, vatten och tvål från veterinärkliniken men helt skoj var det inte.

 

Besiktningen gick strålande. De små tyckte att det var en ball utflykt, de tog sig an mottagningsrummet med en stor portion nyfikenhet. Kan ärligt säga att det är den totalt sett frimodigaste kull som jag någonsin besiktigat, inte en enda tyckte att det var det minsta läskigt. Förutom när det var dags för chippet förstås... Högst av alla skrek faktiskt Stinas Lilla Bus och spräckte därmed mina teorier om att hanar alltid skriker värst. Hanar skriker nästan alltid värst, lyder den nya teorin, för som god tvåa kom Melker. Men labbar är inte långsinta, fort var svansarna igång igen. Och här skulle jag då ha lagt in en länk till en bild på hur allihop somnade under undersökningsbordet efter att ha härjat i en halvtimme medan vi väntade på veterinären. Men jag har lyckats sjabbla bort den så istället får ni en länk till en filmsnutt som ni förhoppningsvis kan se: https://www.dropbox.com/s/nqfqwb33odhb5h0/2014-05-14%2013.13.57.mp4

 

Så, alla besiktigade ua, alla tänder och bollar på plats och alla chip och sprutor fixade. Doris fick sin spruta och var så i gasen att hon nog inte hann känna sticket. Det ska bli bra när valparna flyttar, då ska jag försöka kanalisera lite av lilla frökens energi på träning istället. Det blir mycket av Doris nu, för mycket tycker nog en del i familjen...

 

Så. Idag flyger då första lakritstrollet ur boet. Lilla Cera (Huset Elliots Cerasus) ska flytta till moster Chili och Linnea med familj i Överkalix. Söt som socker är hon, lillskruttan!

 

 

 

Nu närmar sig dagen D och det märks. Labbevalpar känns otroligt flyttklara vid åtta veckor och det märks att de faktiskt behöver komma till sina nya hem. Hur gärna man än vill är det snudd på omöjligt att aktivera åtta labradorvalpar. Det blir mer av förvaring och det räcker inte längre till för dem. Dammsugaren har vi träffat på, den är ingen nyhet och även om inte alla gillar den, får den ingen att ramla ihop av trötthet heller. Katten har vi sett, hönsen likaså. Vi har provat att gå på en massa olika underlag, vi har hört ljud från bilar, traktorer, flygplan mm. Vi har knallat i dungen bakom huset och provsmakat kottar. Vi har förvandlat marken innanför valphagen till en schweizerost och lyckats rymma ur hagen X antal gånger. Vi vill ibland kissa och bajsa på olika tider under natten, vilket gör att vi väcker varandra och matte med jämna mellanrum. Så. Det är helt enkelt dags nu. På onsdag blir de åtta veckor och på torsdag lämnar den första oss. Det är inte utan att vi längtar, både jag och valparna. De är redo för sina nya liv och även om jag kommer att sakna dem, ska det bli väldigt skönt att återgå till normala gängor och få tid till de just nu ganska försummade äldre hundarna. Doris har visat sitt missnöje med att flytta runt på tvätt och annat i tvättstugan så jag har lite pyssel framför mig där.

 

Hinner inte heller sitta framför datorn mer än korta stunder, om alls något. Missade därför att gratulera min stjärnkull på 6-årsdagen igår och gör det istället så här lite i efterskott. Tänk att det redan har gått sex år sedan de sprätte runt i valphagen och grävde gropar!

 

Nu har jag lärt mig den verkliga innebörden av ordet power nap. Det är när man kan härja vilt i en timme, sova i tio minuter och sedan härja vilt en timme till, just som matten trodde att hon fick tid över till annat. Ruskigt effektivt, det där power nappandet.

 

Det går vilt till nu och man märker att de är alltmer färdiga att flytta ut. De slåss mer, låter mer och jagar varandra vilt runt köksön, under soffor osv. De är ett livat och ibland ganska så högljutt gäng. De sover nu fritt i köket, jag sover i tv-rummet och kliver upp någon gång under natten för att städa efter dem. Men igår blev de sju veckor så nedräkningen har börjat. Om en vecka flyttar den första lilla tjejen upp till Linnea i Överkalix. Tror att både hon och jag längtar. Sedan flyttar i princip en om dagen. Tanken var också att Stina skulle få ta sin direkt de var besiktigade och klara på onsdagen men hon ska iväg till Bollnäs på ekokocktävling så det får dröja ett par dagar. Där fick jag...

 

Vi lyckades ta lite bilder på dem i tisdags med varierad kvalitet. Har aldrig varit med om att en hel kull tycker att bordet är ett livat ställe, det brukar alltid vara någon som tycker att det är lite läskigt däruppe. Men de här ville helst av allt hoppa in i kameran och kolla vad det var som blixtrade. Några bilder blev i alla fall hyfsade.