Huset Elliot

Vilken dag och än är den inte slut! Har åkt till Byske för att hämta hem liten Raya, vidare till Skellefteå för att ta progesteronprov eftersom Raya visat väldigt intresse för sin kastrerade kompis idag och så tillbaka till Luleå. Progesteronprovet var dock lågt så än är det inte dags, vi tar ett nytt på fredag. 

 

Raya är en cool tjej, hoppade in i min bil och svansade med mig på Skellefteås gator som om vi hängt ihop hela livet. Vänligt viftande inne på kliniken trots att hon aldrig varit där. En ful liten blandras lät illa och då morrade hon och gav onda ögat men med all rätt. Lite läskigt var det höj- och sänkbara bordet men då höll jag lite i henne, hon lade huvudet på min axel och bestämde att det var OK. Så fort hon var nere från bordet så satte hon igång att utforska deras hyllor, skrymslen och vrår. Jag upplever henne som cool och väldigt nyfiken, väldigt lättsam att ha runt sig och väldigt lyhörd. Väldigt lik sin mamma Visa faktiskt. Det syns på bilden här också, tagen i en tafflig vinkel så hon ser väldigt spindelbent ut. Ska försöka ta hjälp av Stina så att jag kan få till lite bättre bilder.

 

Mycket gentestande har det varit på slutet. De fläckigas föll väl ut, både Idefix och Maya är testade fria från anlag för såväl Episodic falling som Dry eye curly coat syndrome. Det innebär ju i sin tur att de små valparna, numera kallade poolarna, är hereditärt fria från anlag för sjukdomarna eftersom båda föräldrarna är fria. Kanske kan vara bra att veta.

 

Idag kom, efter mycket väntande, också svaret på Rayas gentest. Hade hoppats att hon skulle vara fri från anlag för EIC eftersom den hane i Finland som jag så gärna vill få in i mina linjer är anlagsbärare. Dess värre så visade sig även Raya vara det så där sprack plan A. Plan B blir då istället hans son som är testad fri från anlag för såväl EIC, CNM (Raya är hereditärt fri) och prcd-PRA (Raya är hereditärt fri. Han heter Saskian Akela, är multich, har godkänt jaktanlagsprov, motsvarande LP1, mentaltest samt är dragprovsmeriterad. Hans matte håller på med draghundar och Ke sägs vara mycket dragvillig. Givetvis har han också ögon ua, HD grad A samt armbågar och även knän 0 och en bra ledstatistik på sina avkommor. Med honom får jag in flera svenska och finska dp-hundar som Cassatas Fantom Ferdinand, Biggas Ynga. Palabras Keep On Moving i stamtavlan. Jag vill tro att detta ska bli trevliga, rastypiska hundar av en lagom modell.

 

Här syns han som junior:

 

Och här syns han som vuxen hund:

 

Istället för en resa på cirka 45 mil blir det nu en resa på cirka 80 mil. Det är kul att vara hunduppfödare... Håll nu tummarna för att allt går vägen, att vi får en bra parning och att det föds ett nytt gäng friska, trevliga och arbetsvilliga Huset Elliotar om sisådär nio veckor för leverans i slutet av oktober. Och efter det kommer jag att vara vaccinerad mot "valpsjuka" för överskådlig framtid... ;o)

 

De små poolarna har nu insett att det finns en värld utanför deras regnbågsfärgade horisont. Ikväll uttryckte de ljudligt missnöje över att inte få utforska den. Jag klippte klorna på dem och passade på att låta dem knalla lite på tv-rumsgolvet en och en. Inga ängsliga svansar eller försiktighetsåtgärder från deras sida utan de knallade ohämmat runt för att kolla in omgivningarna med viftande eller upprätstående svans. De är ett kavat litet gäng.

 

 

 

De små trefärgade knytten är ett fantastiskt litet gäng, jag är mäkta stolt över dem. Inte bara har de fått vältecknade huvuden alla fyra, precis som jag önskade. De är också ett frejdigt och glatt litet gäng som hittills varit väldigt okomplicerade och väldigt aktiva för sin lilla ålder, åtminstone jämfört med förra gänget vi hade (som dock bara var två till antalet). De här står redan och äter ur gemensam skål tre gånger om dagen, tre och en halv vecka gamla. De äter med en glupande aptit dessutom, förutom när någon av de båda stora pojkarna får för sig att busa lite och måste avvika. De som förut var mest matfixerade, har nu blivit mest busfixerade. Det är kanske inte rätt att kalla dem för de stora gossarna längre men de lär gå under det epitetet så länge de bor hos oss. 

 

Lilla Doris, som först var ganska skeptisk till detta med fast föda, har nu ändrat strategi och är först fram och sist därifrån. Mat är gott, hälsar hon. Maya grymtar utanför grinden och tycker att de ska lämna lite rester. Idag hann hon klämma i sig delar av Morris kvällsmat också när matte inte hängde med i svängarna. Det går åt energi när man ska föda fyra stora små valpar.

 

Underbart är också att vara inne hos valparna och ha dem klättrandes över benen, försiktigt bitande i fingrarna eller att bli alldeles överöst av blöta slickar över hela ansiktet. De är otroligt kärvänliga och alldeles, alldeles underbara.

 

Ofta är jag för sent ute när jag försöker filma deras busperioder, den varar sällan så länge att jag hinner hämta mobilen. Men igår fick jag i alla fall till en liten film när den ljusaste hanen och Doris busade med varandra, medan de andra två var trötta och agerade publik. Riktiga mördarhundar vi har i Bälinge... Klicka på länken nedan så får ni också njuta av dem. Och vill ni se dem live så är det bara att höra av sig, nu tar vi emot besökare när vi hinner och orkar. 

 

De senaste dagarna har jag kastat mig på datorn i tid och otid för att se om jag fått något svar på de gentester jag lämnat in för olika hundar. Jag vill börja med att säga att jag känner mig tveksam till alla dessa gentester som nu finns på marknaden. Missförstå mig inte, jag vill inget hellre än att föda upp friska hundar (vilket alla som känner mig vet). Men ibland är jag rädd att vi flyttar fokus från det verkligen problemet till det numerärt lilla. Är det viktigare att veta att min labrador inte får anlag för torr näsa än att den är fri på lederna? Hur ska vi hantera ett gentest för EIC (labrador) där man tydligt sagt att något annat än den gen man hittat också måste till för att hunden ska bli sjuk? Tror att samma sak gäller för EF (cavalier). Tänk om vi sållar bort hundar på felaktiga grunder, vad gör det med det genetiska urvalet på sikt? Det är inte bara att rusa iväg och testa, hals över huvud. Dessutom är jag rädd att vi glömmer bort helheten, hunden, i denna djungel av tester.

 

Problemet kommer ju när man hittar en hane man vill para med som är testad anlagsbärare för någon sjukdom. Enligt SKK:s regler får jag då inte para min tik med honom om hon inte är testad fri. Alltså hamnar jag i ett läge där jag kanske måste testa oavsett vad jag tycker om själva testet. I det läget är jag nu med en labradortik, jag testar motvilligt.

 

I huset finns också en cavalierhane, MR-skannad med för åldern väldigt bra resultat (sm 1a vid 8,5 års ålder), fri från blåsljud vid 7 år och 9 månaders ålder och där alla hans övriga fem syskon dessutom också är fria från blåsljud vid 7 års ålder, där båda föräldradjuren uppnått hög ålder MEN - han är ju inte gentestad har jag fått höra. Så, nu är han det. Och till min glädje kan jag säga att han är normal clear, dvs fri från anlag, för både EF och curly coat dry eye syndrome, åtminstone enligt gentestet. Själv ser jag inte testsvaren gå omkring på fyra ben på golvet, jag ser en pigg och aktiv liten kille som har alla tänder i behåll och som ser ut att vilja hänga med i livet många, många år till. OK, ibland med en mat- och mattefixering som driver mig nära vansinnet men det kan nog inte några gentester råda bot på...

 

Min plan var ju att Melvin skulle flytta ut på prov i samband med att valparna flyttade ner i köket nu till helgen, dels för att han inte riktigt gillar att vara bland valpar utan kommer att bli hänvisad till hallen och därmed utanför flocken och dels för att jag skulle vilja låta honom prova att bo i en mindre flock eller som ensamhund, jag tror att det skulle passa honom bättre och skapa mindre stress för gossen som nog inte riktigt är någon kennelhund. Ville tro att allt var klart men så var det inte så nu är vi tillbaka på ruta ett. Jag har svårt att skiljas från mina hundar, vill inte placera ut dem till någon jag inte känner. Men känner jag någon som skulle vilja ha min svarte prins, om inte annat så i alla fall under några sommarveckor?

 

Småttingarna fortsätter växa och äter nu lite valpmat från gemensamt fat morgon och kväll. Bordsskicket kan diskuteras, minst sagt, men aptiten är det inget fel på. Till och med Doris, som först var skeptisk, äter med en glupande aptit när det nu sker från samma fat. Lite konkurrens löser det mesta. 

De är ett helt sagolikt litet gäng. Nu reagerar de på ljud och kommer viftande på vingliga ben när man gör små ljud. Alla är väldigt sociala och nyfikna, det bådar gott. Jag tog en liten flm med mobilen igår och lade ut på Youtube eftersom någon haft problem att se via Dropbox. Här hittar ni den: http://www.youtube.com/watch?v=pjKm1rSEYdI&feature=c4-overview&list=UUzqeVmgSov_bOnOGbuPWong

 

Kisses tass har läkt fint men han har tratt än för säkerhets skull. För säkerhets skull får han också vara i badrummet på dagarna, katt i tratt är inget jag vill släppa ut på byn. Vi är inte helt sams, kan sägas, idag blev jag straffad med att torrfoderskålen åkte i backen. Han blir allt surare när vi ska ta medicinen också, inte så att han bits men vi har lite duster. Sjuk katt är ingen höjdare. Förbannar de småligister som slänger skräp i skogen bakom vårt hus. Kan inte föräldrarna lära sina barn lite allmänvett, man skräpar inte ner i naturen!?!?

 

Planerar lydnadsträningar för valpköpare på ängen bakom vårt hus, måndagskvällar kl 19 med början nu på måndag. Förmodligen inget måndagen därpå, Raya har äntligen börjat löpa så jag räknar med att vara iväg och para då. Ska bara få de sista provsvaren, läget börjar vara minst sagt akut nu. Håller tummarna för att de kommer imorgon!

Tänk, imorgon blir småttingarna tre veckor! Otroligt så fort det går. Nu börjar de bli alltmer lika små hundar, de korta stunder de är vakna. De reagerar på omvärldens ljud, de ser varandra och gör tafatta försök att busa och smaka på varandra. Hittills inga gälla skrik av smärta när något syskon biter i örat, det finns ju inga tänder att nypa med.

 

Igår var det dags för den första avmaskningen. Med labbarna är den relativt enkel, man stoppar maskmedlet i lite rå köttfärs och sedan aktar man fingrarna. Inte lika lättsamt med de här som helst vill äta mammamat och inget annat. Med en klar minnesbild av hur svårt det var sist hade jag nu köpt Welpan som är flytande och doseras med pipett. Men vem i allsin da'r kom på att färga den knallskär??? När jag var klar hade alla fyra valpar rosa pussmunnar och det var rosa lite här och var, inte minst på mig. Nåväl, nu är det gjort, förhoppningsvis går det lite enklare nästa gång.

 

Igår introducerade vi också fast föda för första gången, eftersom de är stora och rejäla så tänker jag mig att mamma Maya kan behöva lite avlastning. Killarna var genast med på noterna, speciellt den ljusaste gossen som glatt sög i sig RC Starter Mousse från mina fingrar. Lilla Doris var däremot skeptisk - varför ska man äta sådan smet, undar hon? I morse var det dags igen, killarna smakade glatt medan Doris nöjde sig med att slicka lite på mitt finger. Nåväl, det var ett framsteg gentemot gårdagen så jag har hopp.

 

Funderar alltmer på om Doris är ett bra namn när man har en storebror som heter Morris. Kanske Dolly passar bättre? Får fundera lite på det. Hoppas ju att hon ska bli lika klockren på inkallningarna som brorsan och då gäller det för matte att vara tydlig. Doris... Dolly... måste smaka lite på dem.

 

...bloggade jag två gånger. Men jag bara måste dela med mig av kvällens bilder på Mayas valpar. Ögonen plirar på alla nu, nu blir de bara bättre.

 

Vilken helg det har varit! Fyra resultat trillade in efter varandra, jag har sannerligen energiska valpköpare! Hela tre stycken Huset Elliotar var på utställning i söndags, när hände det senast? Vimsa fick excellent och blev BIR-veteran, Sudden fick Very good och det fick även Jota på sin debut i Härnösand. Det finns säkert massvis med uppfödare som inte är nöjda med Very good men dit hör inte jag. Jag gillar inte riktigt rasens exteriöra utveckling sedan det kopplade championatet försvann, jag tycker mig se en allt tydligare trend mot tyngre och grövre hundar. Är man då på den lilla sidan och kan få ett Very good så tycker jag att det är alldeles lysande. En rastypisk hund med en frisk och funktionell kropp och en hejdundrande arbetsvilja, det kan väl inte bli mycket bättre?

 

Linnéa och Chili var iväg och viltspårade igår. Det gick galant, de fick en etta i öppen klassen och behöver nu "bara" en till för det hägrande championatet. Målmedvetna, duktiga tjejer, de kommer att fixa titeln innan sommaren är slut. 

 

Här hemma var det en stor sensation på lördagen när ett litet öga plirade oseende emot oss från valplådan. Nu närmar sig en rolig - och jobbig - tid!

 

 

 

Tiden flyger verkligen fram, småttingarna är en vecka gamla idag. Det firar de med att alla ha passerat halvkilosgränsen med god marginal och alla utom tiken har dubblat sin födelsevikt. Hon lär göra det nu under natten, lilla Dynamit-Doris. De är så otroligt fina att det är svårt att inte sitta där och bara titta på dem. Valpar är så gosiga när de sover, plötsligt spritter det till i ett litet ben eller så sträcker de på sig. Och så de underbara rosa små tassarna... Men jag måste nog ta ett snack med Maya om detta med barnfetma. ;o)

 

 

 

Det är hett som i Jehenna, som mamma brukar säga, fast vi är inte i Jehenna utan i Norrbotten. Helt galet och lite smått olidligt, i synnerhet för den lilla valpmamman. Som för övrigt var en ganska billig valpmamma inatt. Eftersom jag är rädd att hon ska torka ut och därmed också valparna, blötlägger jag maten och häller på en extra skvätt vatten innan servering. Det har fungerat bra, de växer som ogräs och hon kissar regelbundet. Igår insåg hon att samtidigt som hon äter så ställer jag en andra skål på svällning. Alltså vill hon ha den. Alltså väckte hon mig 02.20 genom att stirra envist och flåsa. Och man känner när någon stirrar på en fastän man sover! "Panik i lägret" trodde jag och hasade ut. Och jo, hon kissade en pytteskvätt och skyndade sedan in till maten. Matte vägrade och bar upp lilla prinsessan igen. Som upprepade hela proceduren tre timmar senare och trött som jag var gav jag med mig. Säg inte att cavalierer är dumma! Men inatt, inatt ska jag vara ståndaktig...

 

Ogräsen växer vidare, mellan 35 och 50 gram under natten. Så här såg de ut i morse.