Huset Elliot

Vill också gratulera Vigdis som ånyo vinner poängligan med Vimsa. Vigdis ska ha en stor eloge för allt arbete hon lägger ner på sina hundar och för att hon tappert försöker visa att duallabbar minsann kan, de också. I år blev de på nytt orättvist bedömda, Vimsa gjorde en stark prestation i öppen klass jaktprov men dras ett snäpp i prislistan för att hon använder sin näsa för väl och därmed inte täcker hela fältet. Det är ohyggligt orättvist och jag blir arg bara jag tänker på det. Nu anar jag att det inte kommer att bli så mycket mer starter för Vimsa under 2012, hon har trots allt passerat sju års ålder nu och dottern Agnes står redo att ta vid. Jag är otroligt stolt över min Vi-kull och extra stolt över Vigdis och Vimsa, som blev min första exporthund och som sannerligen har hållit fanan högt. Att jag dessutom fick en av mina allra bästa vänner i Vigdis gör inte saken sämre. Tack Vigdis! Men nästa år får ni se upp, då kommer svenskarna... ;o)

Nu har husets cavaliernestor Idefix hunnit fylla sju år och det är snart dags för hjärtkoll. Vi håller alla tummar och tår för att han ska passera nålsögat denna gång också, det skulle vara en så underbar start på det nya året. Två av hans barn har debuterat i juniorklass utställning i år, Tizitas Arctic Angel och Apricots Ladybird, och båda har fått CK. Det gläder oss förstås men minst lika glada är vi över att alla avkommor som hittills hälsokollats har klarat sig utan anmärkning, både avseende knän och ögon. Inte många har åldern inne för hjärtkoll än men en är kollad utan anmärkning. Det är vi både glada och stolta över.

Lille Morris fick avsluta det gamla året med en vända in till centrala Luleå. Visserligen den nedre delen med mindre rusch men i alla fall. Han tyckte att det var skoj, svansen gick som en propeller och han var väldigt sugen på att hälsa på alla förbipasserande och att sticka in nosen i varenda affär vi passerade. Bilresan in var däremot inte skoj, det måste vi jobba mer på. Det gick så bra i början, jag funderar på om den dåliga plogningen kan ha ett finger med i spelet. Det blir betydligt mer vibrationer i bilen nu än då det var bara vägar. Nåväl, igår fick han äta torkad kycklinglever i mattes knä i framsätet, allt för att ge positiva minnesbilder till killen. Vi får också göra fler liknande turer så att han minns att bilresan leder till skojiga mål.

Lite bilder på både Majken och Morris kommer här:

Sötnosen Majken

Morris tränar på att stå inför sommarens utställningar.

Morris, nästan otäckt lik mamma Maya i uttrycket.

Jag ser förstås också fram emot utvecklingen av dessa båda små, både hälsomässigt men även vad gäller eventuella meriter. Jag hoppas att de ska fortsätta utvecklas lika lovande som de har börjat och behålla sin härliga aptit på livet. Mest av alls hoppas jag förstås att de ska få vara lyckopiller i sina familjer under många, många år framöver.

Hosteländet går vidare. Igår kväll fick jag ont i örat så idag var jag till vårdcentralen igen men nej, det var inget. De kollade febern och jo, jag hade lite feber. Nytt mycoplasmaprov tog de också. Så säger tjejen på labbet att mycoplasmaproverna inte visar något förrän tidigast efter två veckor. Hallå, varför lämnar jag då mitt andra prov nu, när det är två veckor på fredag??? Hon tyckte att jag borde behandlas för mycoplasma eftersom vi haft det i huset och eftersom mycket pekar på att jag har det. Men nej, inte det. Hostmedicin för 700 spänn har jag hämtat ut nu, bland annat då cortisonsprej eftersom mina luftrör är rätt irriterade. Konstigt... Jag är rätt irriterad själv också, man blir det av att inte få sova. Nu ger jag snart blanka f-n i alltihop och ger mig ut i skogen med hundarna. Har tagit det lugnt i snart två veckor men inte blir jag bättre av det. Less är ordet, sa Bull.

Kisse har försetts med tratt för att inte komma åt sina bitsår. Han var ju i slagsmål i förrgår, ute på tomten för att uträtta morgonbehoven blev han påhoppad av elak svartlurvig kattracka. Nu kom nog Pysen undan med blotta förskräckelsen, en reva på nosen, en reva på ena trampdynan och ett pyttelitet bitsår på den andra framtassen är allt vi har hittat. Värsta fienden är troligtvis den egna saliven så Pysen har tratt. Först var han SUR men nu bryr han sig inte. I natt skulle vi umgås, buffas, mysa och ligga nära. Det innebar att matte vaknade av att en tratt trycktes rakt in i ansiktet. Mitt bekymmer, inte Pysens. Han blev så glad när matte vaknade! Och matte tyckte ju synd om kisse så vi myste en stund. Man måste ta hand om sjuklingarna!

Inte har vi det så julpyntat än heller, jag vill helst storstäda innan pyntet kommer upp. Men mina stickade julkulor i fönstret ovanför ytterdörren är jag faktiskt riktigt nöjd med:

Lille Morris har allvarliga planer på att bli heminredare när han blir stor, alternativt så ogillar han vår kökssoffa. Nu måste den kläs om, den saken är klar. Det går inte att lämna den lille illbattingen obevakad i köket, då är han där och "slipar" på skumplasten som nu sticker fram. Men han är duktig också, lill-killen! Mattes idoga belönande av behov som uträttas utomhus börjar ge frukt, idag krafsade han på grinden och pep när han ville ut. Gull-gosse! Inte så illa av en 3 1/2-månadersvalp. Förväntar mig inte att det ska hända varje gång men vi är i alla fall på g. Nu jobbar vi också på att sitta fint vid sidan när matte öser upp hundmat ur fodertunnorna, istället för att hysteriskt försöka hoppa ner i dem. Det går väl så där men övning ger färdighet, trägen vinner och allt vad det nu heter. Gossen är ganska alert så matten jobbar en hel del med det motsatta, att vänta och ta det lugnt. Jag ser det som ett långsiktigt projekt...

Till sist kommer här en julhälsning, från oss alla till er alla:

Riktigt surväder har vi häruppe. Det var så galet vackert i måndags, vi hade tolv minusgrader på kvällen och det kom massor med fluffig, vit och gnistrande snö. Hundarna och jag tog en promenad i skenet av pannlampan (och deras discoblinkande halsband), de simmade omkring i lössnön och tyckte livet var toppen. Sedan kom plusgraderna... och regnet... Nu vet jag snart inte vart jag ska gå, är det inte snorhalt så är det fullt av vatten. Rustade mig med IceBugs en kväll för att slira runt byn men insåg efter några hundra meter att hundarna inte är dubbade. Då hade Visa slirat för tredje gången och eftersom jag är lite rädd om henne nu så fick jag vända.

Då kommer vi till det verkliga glädjeämnet - jag börjar tro att Visa är dräktig! Hon är pigg och glad, inte så där seg som tidigare gånger. Däremot är hon matfixerad till tusen, när jag kommer yrvaket tassande vid 5.30 för att Morris vill gå ut och pinka, möter hon mig i grinden med viftande svans och hoppas på frukost. I vanliga fall skulle hon möjligtvis lyfta på ena ögonlocket borta i hundsängen men förmodligen inte ens det. Men nu kretsar allt plötsligt runt mat och hon stjäl ohämmat Morris tuggben så fort man vänder ryggen till. I förra veckan snodde hon (och klämde raskt i sig) fem tuggskor. Hon kan ligga och till synes sova men om jag går ut ur köket en minut och sedan återvänder så är tuggisen bort. Puts väck.

Lille Morris är förstås också ett glädjeämne, ett ganska påhittigt sådant. Numera nöjer han sig inte med att agera fördisk till disken i diskmaskinen genom att stå med framtassarna och försöka slicka där han kommer åt. Nej, han har kommit på att han kan skutta UPP på luckan och vidare IN i maskinen! Det är förstås inte så lysande, igår lyfte jag ut honom därifrån två gånger. Vi har lite olika uppfattning om hur bra det är, han och jag. Han är lite mindre lyhörd ute nu, anar att det är en första könsmognad som gör sig påmind. Men han är en väldigt kul kille, alert och träningsglad till tusen. Fast han har kommit på att man kan äta snö, det gillar vi inte riktigt. Det blir liksom Mission Impossible att försöka hålla pölarna utanför huset. Vi går ut, han kissar och klämmer i sig lite snö. Snön passerar i raketfart genom systemet och innan matte hinner blinka så är det dags igen.

Mindre än en månad kvar tills Idefix fyller sju år nu och det blir dags för det där magiska sjuårsintyget. Jag hoppas verkligen att han ska vara fri från blåsljud fortfarande och kommer vara ruskigt nervös när det är dags. Han själv är förstås sig lik och har inga funderingar på blåsljud eller annat. Han gör som han vill, det har han alltid gjort, och hoppar och tar sig fram där han behöver. Jag vill ju gärna att han är rädd om sitt knä men han har inga sådana funderingar. Sitter man och stickar i fåtöljen och han blir sugen på att kela, vips, så har man honom i knät. Maya är mer försynt, kliver upp med framtassarna och tittar med bedjande jätteögon. Idefix har aldrig kunnat stava till ordet försynt...

Roligt är att två valpar efter honom har debuterat i ringen i år och båda har tagit CK. Tizitas Arctic Angel, Signe, är ställd flera ggr med både CK och reserv-cacib. Lilla Terttu, Apricot Ladybird, gjorde sin debut på stora Stockholmsutställningen och det med bravur, hon placerade sig 3:a i juniorklassen med CK. Pappa Idefix är förstås stolt men inte ett dugg förvånad, han har vetat hela tiden att hans barn är vackra. ;o)

Hönsen har börjat spruta ur sig ägg nu, mitt i vintern. Vi plockar dagligen in mellan 2 och 4 stycken och då ska ni veta att jag just nu har fyra hönor som värper! Vi väntar spänt på att den grå isbarhönan, Rut, ska klämma ur sig sitt första ägg också. Hon ska nämligen lägga gröna ägg!

Hönsen sprutar ur sig ägg just nu, fyra stycken idag. Jag samlar hedemoraägg till en tjej från Piteå som vill kläcka kycklingar men de andra äggen hamnar i kylen. Oj, vad det är skoj med dessa djur!

Sorgliga nyheter fick jag på morgonen. Kenzo, H. E Mysak Myrason, har blivit änglahund, blott 8 1/2 år gammal. Han bröt lårbenet som ung, avlastningen av bakbenet gjorde tydligen att han belastade frambenen för hårt vilket i sin tur gav problem nu när han blev äldre. Till sist gick det inte längre. Sorgligt, han var en härlig kille som  jag minns lite extra, dels eftersom han var kvar hos mig tills han var tolv veckor och hans första matte kunde vara ledig och dels eftersom han sedemera fick omplaceras. Tyvärr hade jag inte mycket kontakt med de nya ägarna men fick den tråkiga nyheten från Anita. Tack Anita för att du hållit mig uppdaterad! Vi skickar en tanke till Kenzos familj som säkert saknar sin svarte kompis.

Ludde hostar vidare, sjätte veckan nu. Vi var i Haparanda och Torneå en sväng igår, vet inte om det var den utflykten som gjorde nattens hosta extra besvärlig. Suck... Hoppas att vi aldrig, aldrig mer ska få mycoplasma i huset!

Han blev tre månader igår och det firade han med att vara särdeles odygdig. Kakelugnen och köksluckan bär spår av hans framfart. Matten for efter och penslade med ättiksprit, killen prövade och nös men efter en stund hade det antingen dunstat eller killen vant sig för då var han där igen. I morse hade han tuggat ett hål i den fina biabädden som vi fick från Inger. Nu är valphagen intagen, eller isoleringscellen som tonårssonen har döpt den till. Den lille är inte längre betrodd att härja fritt i köket utan uppsyn. Visa är ju utsedd till att vara valpvakt men hon är mer intresserad av att sno den lilles ben än av att agera lektant.

Melvin sänkte sig till att leka lite med den lille igår. Jag har gjort ett rep av trasiga strumpor och den svarte prinsen kunde nådigt tänka sig att hålla i den ena ändan och gå runt med en ettrig Morris hängande i den andra. Ingen riktigt helhjärtad insats men i alla fall ett klart framsteg. Den lille var nöjd och glad.

Även om han är ett litet illbattabarn, är han också förtjusande charmig och otroligt lättlärd. Han älskar att träna och gillar både godis och bus som belöning. Vi har en illgrön kongkanin som belöningsleksak och den gillar han skarpt. Har inlett projektet "stå" nu, ska vi någon gång ge oss ut på utställning framöver så är det knappast bra att bara kunna sitt och ligg. Han pendlar mellan de båda lägena när han vill få godis, i hopp om att det ska ge utdelning. Så nu introducerar vi stå. I värsta fall får jag väl leja familjens proffshandler så antar jag att problemet är löst. Kan förresten passa på att slå ett slag för hennes matblogg här: matlastina.bloggo.nu

Både recept och foton är hennes egna. Hon är duktig, den lilla! Ibland faller äpplet ganska långt ändå...

Morris blir 3 månader på tisdag. I tisdags, på 12-veckorsdagen, tog vi lite nya bilder. Och nej, ståbilderna blev inget vidare den här gången heller. Men visst är lill-killen söt?

Busig är han också, han hinner med mycket på en dag. Men han är helt underbar, fantastiskt följsam, lyhörd och oerhört glad i att träna. Nu kan han ligg från stående utan handtecken. OK, han lägger sig ibland utan kommando också, i hopp om att få en godis och när sitt inte verkar löna sig. Men jag gillar det där alerta och liksom "tänkandet" hos en hund, hur de söker egna lösningar. Han är en väldigt, väldigt trevlig kille så här långt. Och söt.

Lite knepigt är det dock att få ihop hela flocken. Idefix har helt köpt den lille och busar gärna, även om han förstås måste morra och låta farlig hela tiden men sådan är han ju, alla vet att man inte behöver bry sig. Han måste också jucka lite på den lille ibland för att påminna honom om vem som är bossen. Som om han skulle tvivlat på det! Melvin är dock helt ointresserad i den lille, han har gått från att busa lite ute till att helt ignorera honom. Det skulle inte göra mig något om det inte vore för det att han behandlar honom som luft, bokstavligt talat, och alltså inte heller bryr sig det minsta om att vara försiktig i hans närhet. Det känns inte som någon höjdare med drygt 35 kg labbekille på kanske 3 kg cavalierdito. Alla tips på hur jag kan få den svarte gossen att utöva lite mer kroppskontroll mottages tacksamt.

Den svarte gossen har också tagit sig lite friheter här så matten har faktiskt skärpt upp ledarskapet lite och styr upp vardagen lite mer. Jag hade slappat till lite och då vet alla hundägare vad som händer... Hoppas också att det ska leda till att jag kan få ihop flocken lite bättre, vi får väl se om jag får rätt.

Jag har fått en del kommentarer i bloggen på sistone från både kända och okända. Om ni visste hur det gläder mig! Tack snälla, då vet jag att någon läser vad jag skriver. Just inlägget med mina tankar runt avel och uppfödning har jag fått en del respons på, både här och annars. Jag vill fortsätta lite på det spåret. Många av oss uppfödare hamnade nog i detta mer eller mindre av en slump. Så var det för oss, vår tik visade sig vara en hyfsat bra representant för sin ras och vi blev tillfrågade om vi inte tänkt att ta en valpkull på henne. Efter lite funderande gjorde vi det och på den vägen är det. Jag ser andra som skaffar sig en tik i enda syfte att börja med uppfödning. Det gör mig fundersam. Hur kan man tänka sig att föda upp en hundras som man inte är bekant med? Vad säger man till valpköparna som kommer och vill ha goda råd, när man bara haft rasen ett par år längre själv? Och vad säger att den tik man har köpt är en avelstik? För egen del är jag väldigt noga med vilka hundar jag köper och också vilka hanar jag använder, inte minst hälsomässigt. Man kan aldrig slarva med hälsan, det är min bestämda uppfattning. Man kan inte heller slå bort misslyckanden med en axelryckning därför att de faktiskt drabbar tredje part - valpköparen. Avelsdjur ska väljas med omsorg, man är inte per automatik ett avelsdjur för att man råkar vara brun (labbe) eller trefärgad (cavalier). Man måste bevisa att man håller måttet, att man är en god representant för sin ras. Det är därför vi har utställnings- och provverksamhet, för att få en objektiv bedömning av våra hundar. Vi har också hälsoprogram och vi har framförallt en fantastisk tillgång i rasdata.nu eller skk online. En tillgång också för er som funderar på att skaffa hund. Gå in på www.rasdata.nu/labrador eller www.rasdata.nu/cavalier och klicka er fram, kolla meriter och hälsostatus på föräldradjur och deras syskon, kanske på uppfödaren som helhet osv. Det kan vara välanvända minuter!