Team building
Ila och jag pillrar på med lite av varje, på företagsspråk skulle man kanske kunna säga att vi ägnar oss åt team building. Vi bygger ett lag, Ila och matte. Mest leker vi och har det kul men i leken smyger vi in annat. Lite inkallningar. Lite sitt och stanna kvar i samband med maten. Lite fostran, om än inte så mycket (men matte tycker inte att det är OK att bogsera de fläckiga i öronen på gemensamma små promenader). Vi miljötränar och socialiserar. Och i allt har Ila så här långt uppfyllt alla mattes förväntningar. Hon är en härligt positiv och nyfiken liten fröken. Lite tjurig ibland men det hör liksom till, men med en underbar nyfikenhet och energi.
I veckan tog jag in den stora hundburen och lade den ihopfälld på köksgolvet så att hon fick testa att gå på galler. Inga som helst problem. Sedan fällde jag upp den och ställde den öppen i köket och några minuter senare så såg det ut så här:
Då ska man kanske tillägga att vårt kök är 35 kvadratmeter stort så det finns andra ställen att vara på.
Vi har haft några alldeles ljuvliga vårvinterdagar. Helst av allt skulle jag vilja ta hundarna och bara gå och gå men det går ju inte med en liten skrutt i sällskapet. Igår var det dessutom lite kallt så då fick vi klä på oss på den gemensamma rundan. Ila fick låna Doris täcke, jag vill inte att hon blir kall om magen eller urinvägarna. Det satt som en smäck och gör väl det i en vecka till eller så.
Visa är en förebild, där hon är går också liten Ila. Du och jag, kompis.
De fläckiga går helst bakom mig i hopp om att undkomma pirayans vassa tänder.
Kylan och solen ger sådana underbart blå färgtoner. Man måste bara älska den här årstiden!!!
Jag har ju också glömt att berätta om förra helgens tävlingar i rallylydnad i Kalix. Det gick så klart bra för Stina och Buset, de fick ihop över 90 poäng så nu kan även hon titulera sig RLD N. Säsongen är igång och har börjat bra!
Rallylydnad
Idag har det varit tävlingar i rallylydnad på hemmaklubben. Jag har så klart varit hemma och hostat men Stina har tävlat med både Bus och Idefix. Och de skötte sig alldeles utmärkt utan min hjälp, eller kanske just därför... ;o)
I den första starten var Idefix, 11 år, lite övertaggad och lade sig i den första svängen. De fick ändå ihop 87 poäng. Buset, lätt skendräktig, höll ihop huvudet och fick hela 97 poäng och slutade trea. I dagens andra start klämde de i med full pott, 100 poäng och en delad vinst. Och gammelgossen fick ihop 99 poäng och slutade 3:a. Med det kan han numera också titulera sig RLDN. Inte så illa pinkat av en hund på fyllda 11 år! Riktigt rörande att se hans start, Stinas kompis Frida filmade. Kolla kontakten med matte Stina!
Nästa helg ska Buset i elden igen, sedan är förhoppningen att också hon får kalla sig RLDN. Hon är duktig, min Stina!
Influensatider
Matten har varit däckad i flunsan och har problem med rösten. Det gör att vi inte har kunna göra så mycket som matten hade tänkt. Ila gör saker på egen hand istället, bland annat har hon lärt sig att öppna luckan till diskmaskinen om den inte är ordentligt stängd. Fram till idag har övriga familjen rapporterat att de plockat ut liten valp ur diskmaskinen och jag har tänkt "ja, ja, den stod väl på glänt": Idag vet jag bättre... Luckan är ordentligt uppe, dock inte stängd med ett klick. Liten Ila ställer sig på två ben, petar med framtassen och voilá, luckan åker ner och man kan kliva in i den magiska maskinen! Så nu måste den stängas. Helt.
På det stora pluskontot ligger sovvanorna. Jag är sjukt trött efter influensan och går och lägger mig vid 22-22.30. Och varenda natt har jag fått sova till 5.30-6.00! Det är balsam för en hostig själ. För det älskar jag henne enormt. Det gör jag annars också, så där så att hjärtat nästan svämmar över. Utom när hon tycker att hon ska ha mat och ljudligt ropar på matte i köket. Valpskall är gälla... Nu är övriga familjen beordrad att säga till lilla fröken när hon gör så där, kommer jag dit så får hon som hon vill. Ila ropar, matte kommer... Inte bra.
Vi har börjat träna lite uppförande också. Det är inte OK att bogsera de fläckiga i öron eller svans under koppelpromenader. Ila tycker att det är en fånig regel. Lika fånigt är det att man inte får kasta sig fram i grodliknande skutt i kopplet för att komma framåt fort. Nu går vi inte mycket i koppel, egentligen bara över vägen, men den transporten är dryg när man hela tiden ska bända loss de fläckigas trassliga öron eller stanna för att hon ska sluta kasta sig i kopplet. Vi jobbar vidare på det. På pluskontot finns jättefina inkallningar och en förmåga att komma och söka kontakt med jämna mellanrum i hopp om att få godis. Samarbesviljan är stor: Envisheten likaså. Hon är en underbar liten hund!
