Huset Elliot

I helgen har jag tävlat. Räknade ut att det är över fyra år sedan sist, då tävlade jag lydnad med Melvin. Nu var det rallylydnad med Morris, något helt nytt både vad gäller hundsport och hundmodell. Cavalierpremiär för min del. Lille prinsen skötte sig lysande, matten var kanske inte lika lysande (alla dessa skyltar...) men vi skrapade ihop godkänt antal poäng i alla tre starterna och gossen kan numera titulera sig RLDN Huset Elliots Mini-Me- Jag anmälde till tre starter just med tanke på att fixa en titel och det funkade. Det var precis som jag tänkte - hur svårt kan det vara? Och nej, rallylydnad är verkligen inte särskilt svårt alls. Jag är inte helt biten men måste ändå medge att det är en bra tävlingsform för den som är ovan vid tävlingssammanhang. Det är rimligt att klara av utan att kräva massvis med träning och det är en vänlig och inbjudande miljö. Så ni som är lite sugna på att göra något med hunden, testa!

Igår fick vi en ny champion i uppfödningen. Det är duktiga Ebba med lika duktiga LPI LPII Huset Elliots Pi (Raya) som nu också blivit SEVCh, alltså svensk viltspårchampion! Den tredje av fem i kullen som får den titeln. Jättebra jobbat, Ebba och Raya, i synnerhet som Raya varit barnledig hos mig fram till i mitten av maj. Och det innebär också att alla ägare till Rayabarn nu får skriva in SEVCh framför mammas namn.

 

Vilken fantastisk morgon vi hade idag! Fyra minusgrader ute, frost på marken och i alla träden - och på all spindelväv! - och ett ljus som var nästan magiskt. Mobilkameran gjorde det hyfsad rättvisa, se och njut!

 

I söndags åkt ejag till Marianne och Pekka för att hälsa på deras lilla Idefixdotter Olga från kennel Milljas. Vilken liten raring! Helt orädd verkade hon också, hon hälsade glatt på mig och for sedan runt och busade med de andra och badade som om hon bott där i hela sitt lilla drygt 10 veckor långa liv. En fantastisk mentalitet och söt som socker dessutom. En simtur tog hon också, jag som tycker att det är bra om labbevalparna törs simma i den åldern... Vad månde bliva?

 

De sista dagarna har jag tagit tag i hundträningen på allvar. Och det känns verkligen bra med Morris och lydnaden, i år tror jag på fullaste allvar att vi ska komma till start i lydnadsettan, äntligen. Visst, han har en hel del sneda sättanden men det bjussar vi på. Läggande under gång är på g, han lägger sig snabbt från stående men grejar inte riktigt att lägga sig i steget än men det närmar sig. Apporteringen går också framåt, han greppar den väl inte direkt men håller i alla fall kvar den med viftande svans så där har jag också mer hopp nu. Så har vi börjat med ställandet och nja, han har väl inte greppat det än men vi jobbar på det. Hyfsad linförighet, förutom då sättandena, bra fart i inkallningen och hoppar med schvung. Hittills har han också alltid, alltid legat när vi har tränat platsliggning i grupp även om det har varit rörigt runt omkring honom. Han är ju en liten mes så att han ska resa sig och gå fram till någon annan, det finns inte på världskartan. Sådant gör inte Morris, han är mammas kille.

 

Har också börjat träna lydnad med Doris och insåg att - hon har ingen lydnad! Hon har jättefin inkallning i skogen men that's it. Pinsamt! Vi har däremot tränat med dummy och det gillar hon skarpt, stadgan kunde dock vara bättre. Så nu börjar vi från grunden, ögonkontakt och sitta kvar. Eller ligga kvar, men stanna. Doris vill helst göra allt i 190 med alla fyra tassarna i luften, så vi jobbar lite på det motsatta. 

 

Visa då? Jo, hon har fått leta lite valpdummies och lite godis på gräsmattan, sådant som är kul. Inte så mycket lydnad, möjligtvis lite position. Är man snart tio så kan man få göra sådant man tycker är skojigt och strunta i resten. Hennes mage har för övrigt läkt fint, tack och lov. Jag dundrade ner till Skellefteå för att ta stygnen eftersom hon fått något mysko eksem men det var ingen fara. Hon verkade ha kliat sig till ett våteksem, vi smorde med cortison i några dagar och nu är allt bra. De är underbara på veterinärkliniken i Skellefteå, jag önskar bara att den låg lite närmare.

 

Idag stod spårträning på programmet, viltspår för mina fläckiga och Bus och personspår för Visa. Måhända en aning övermodig efter de senaste dagarnas bra lydnadsträningar och med en (felaktig?) minnesbild av att Morris gick som tåget ifjol, lade jag ett 300 meters u-spår till honom. Doris fick ca 100 m rakt spår och Visa fick ett 300 m zickzackspår med 3 föremål plus slut. Lilla Bus fick ett 10 m spår och så gjorde vi några släpspår med direktpåsläpp med klöven. Hon tyckte att det var kul, var lite störd av ljudet från trafiken en bit bort men gillade verkligen klöven och jobbade tidvis bra med näsan.

Så Morris. Han var full av iver, såg ut att ha full koll på läget så jag lät honom leta reda på spårstarten vilket han grejade galant. Det hela gick ganska raskt, lite väl raskt visade det sig. Det blev vad jag brukar kalla flygande påsläpp, efter tiotalet meter tittade han upp på mig och undrade "vad gör vi egentligen?". Börja om från början. Den här gången såg jag till att han tog in spåret ordentligt i näsan och han jobbade på bättre. En hel del utflykter och lite virrvarr tidvis, gossen var lite välan ivrig och försprang sig helt i någon vinkel. Bara att inse att anlagsklassen är en bit bort än.

 

Doris nästa. Hon hade bara gått ett par småspår som valp men jag anade att hon med sitt viltintresse skulle fatta galoppen ganska raskt. I början var hon helt besatt av uppsparket, hon nosade länge, tog upp spåret men letade raskt upp uppsparket igen. Så där höll hon på en stund och jag började undra om vi skulle komma någonstans. Men så jobbade hon sig iväg och spårade riktigt bra med stor intensitet. Just intensiteten oroar mig lite, normalt älskar jag det men jag är lite rädd att hon kommer att lägga på ljud också, hon har en förmåga att göra det och det är inte vackert. Så vi jobbar på att dämpa oss. Samtidigt är hon helt underbar, hon gör allt med stor inlevelse och energi och man måste bara älska den lilla hunden.

Ibland när jag har suttit och jobbat häruppe har jag hört mystiska ljud från köket, men när jag hasat mig nerför trappen så har jag mötts av en svansviftande lycklig liten Doris och inga tecken på att det förekommit någon som helst otillåten aktivitet, trots att jag minsann har kollat. Men igår såg jag vad hon pysslat med! Kökspallen, en billig sak från Ikea, har fått ett hörn "raspat". Måhända har lilla fröken inspirerats av Ernst eller någon annan händig lirare och velat sätta sin egen prägel på köket..? Jag är i alla fall glad att hon valde pallen och inte köksluckorna.

 

Jag har sagt det förut och jag säger det igen - jag har fantastiskt duktiga valpköpare! Nu är det Linnéa och Chili, Huset Elliots Chi, som varit i farten och tagit sitt tredje första pris i öppen klass viltspår och kan därmed titulera sig SEVCh. Stort grattis till den prestationen, inte illa i den värme vi har haft häruppe på sistone. Dessutom tävlade de lydnadsklass 2 ett par dagar innan och var snubblande nära ett första pris med snöpliga 159,5 poäng. Been there, done that så jag vet känslan. Men jag är otroligt stolt över er, tjejer, ni är så duktiga! Bilden nedan har jag helt fräckt snott av Linnea, du får slå mig om du misstycker ;o)

 

 

Här hemma lägger sig lugnet nu. Två valpar har flyttat hemifrån, Hobbe åkte i lördags och Sigge nu i förmiddag. Sigge är nog fortfarande på väg men Hobbe har hunnit landa i sin nya familj och alla rapporter låter bra. Cool liten kille. När man ser dem åka iväg så hugger det lite i mattehjärtat, de ser så små ut när de nu ska börja sina nya liv. Men det är dags, det har märkts tydligt de sista dagarna. På bilden alla tre innan Sigge åkte, lite trötta i värmen efter att ha busat järnet.

 

 

Innan de åkt har vi försökt att fota dem på bordet. Ha! De var helt galna, speciellt de båda gossarna vi provade med idag (Sigge och Hugo). De har hoppat, studsat, sprattlat och gjort ungefär allt utom att stå still. Hobbe gick inte heller bra, han lyfte hela tiden tassar och grävde för att komma åt godisen. Så inga fina ståbilder men förhoppningsvis lite huvudbilder så småningom. Hela händelsen bekräftar väl det vi redan visste, det är ett livat och lattjo litet gäng. Jag ser fram emot att få följa deras fortsatta resa genom livet i sina nya familjer som alla känts helt rätt i hjärtat. Då är det inte så tungt att skicka iväg dem.

 

Morris tycker att syskonen borde åka fortast möjligt, helst redan igår. Han förstår inte alls var som är så speciellt med dem och vill inte gärna umgås utan sitter i kökssoffan och morrar. Surputten! Han är ungefär lika glad som en storebror runt 2 år som får småsyskon - och precis så är det ju!

 

 

Vilken helg det har varit! Fyra resultat trillade in efter varandra, jag har sannerligen energiska valpköpare! Hela tre stycken Huset Elliotar var på utställning i söndags, när hände det senast? Vimsa fick excellent och blev BIR-veteran, Sudden fick Very good och det fick även Jota på sin debut i Härnösand. Det finns säkert massvis med uppfödare som inte är nöjda med Very good men dit hör inte jag. Jag gillar inte riktigt rasens exteriöra utveckling sedan det kopplade championatet försvann, jag tycker mig se en allt tydligare trend mot tyngre och grövre hundar. Är man då på den lilla sidan och kan få ett Very good så tycker jag att det är alldeles lysande. En rastypisk hund med en frisk och funktionell kropp och en hejdundrande arbetsvilja, det kan väl inte bli mycket bättre?

 

Linnéa och Chili var iväg och viltspårade igår. Det gick galant, de fick en etta i öppen klassen och behöver nu "bara" en till för det hägrande championatet. Målmedvetna, duktiga tjejer, de kommer att fixa titeln innan sommaren är slut. 

 

Här hemma var det en stor sensation på lördagen när ett litet öga plirade oseende emot oss från valplådan. Nu närmar sig en rolig - och jobbig - tid!

 

 

 

Det blir ett kort inlägg men jag måste snabbt skryta lite över dagens duktiga hundar. Vi har gått viltspårprov i Skellefteå, Vimsa och Tassa gick båda för championat. Båda tog också var sin etta och kan nu titulera sig NVCH SEVCH H. E Vimsa respektive SEVCH H. E Tau. Stort grattis till duktiga ägare tillika förare! Grattis också till Vigdis som tog 2:a ökl med både Sudden och Vimsa-dottern Vimsans Agnes samt till Ebba och Raya som blev godkända i anlagsklass. Det är lättsamt med duktiga valpköpare, då kan man bara stå bredvid och sola sig i glansen. ;)

Den gångna helgen har det varit utställning häruppe. På lördagen hade SCKCS utställning i Måttsund med engelsk domare och allt. Stina var dock på väg hem från England så vi ställde inte men jag åkte ut en sväng med de små gossarna för att heja på lilla Majken som debuterade i juniorklass, 10 månader gammal. Nio tikar var anmälda till juniorklassen. Majken fick Excellent och vann sedan klassen med CK och finfin kritik. Riktigt, riktigt roligt! Stort grattis till matte och husse, nu har ni papper på att Majken är en snygging. ;o)

 

I söndags kom Vigdis hit från södra Norge. Jag trodde hon skulle komma fram på dagen, men när jag slog upp mina blå runt åttasnåret så var hon redan här! Helt otroligt! På söndagen körde vi lite jakt där Visa fick vara med, idag har vi varit ut till Lulnäset och tränat vatten tillsammans med Ida och Marie med hundar. Melvin var helt sanslöst het och stressad, beslutet att inte gå vidare utan bara hobbyaträna kändes väldigt rätt. Övriga hundar skötte sig bra, Vimsa gjorde en jättefin vattendirigering. Härligt att se så mycket arbetsvilja fortfarande, underbara lilla Vimsa!

 

I morgon är det dags för viltspårprov, sex hundar mönstrar upp varav fem Huset Elliotar. Jag håller förstås tummarna för alla! Tanken var att Morris och jag skulle komma med som maskotar men han har ätit något mysko och spytt 6-7 ggr i kväll. Få se om i alla fall jag kanske kan åka i morgon... 

 

Vigdis och jag träffade för övrigt på en huggorm under förmiddagsrundan. Sådana möten kan man klara sig utan... :(

Det har varit lite knackigt med hälsan här ett tag nu men idag kände jag mig äntligen pigg och alert. Ja, lite rosslig är jag fortfarande men det får jag nog vara ett tag. Energin är tillbaka och jag har ingen värk så idag har det varit full fart. Maken försöker bromsa och menar att jag måste försöka att ha mellanlägen också men det låter lite trist så det lyssnar jag inte på. Nu har jag ju flera dagar jag måste ta igen!

 

Ikväll blev det äntligen spår lagda till gossarna, de som egentligen skulle ha lagts i helgen. Morris fick två korta på ca 50 m och Melvin fick ett på ca 250 m med köttbullar i, i ett sista desperat försök att få honom att spåra sansat. Naturligtvis tjorvade flaskan när jag var ute så blodningen blev rätt sparsam men för Melvins del var det kanske lika så bra, intalade jag mig.

 

Med lite drygt två timmars liggtid blev det den lille fläckiges tur först. Han anade att något skoj var i görningen och ville fort in i bilen, pep och var alldeles till sig. Kul när vi haft sådana bekymmer med bilåkandet innan men nästa gång ska han få sitta stilla och tyst en stund innan han får komma in i bilen, jag vill inte att han lägger sig till med olater.

 

Nåväl, först rastade vi och sedan var det dags för första lilla spåret för farbror. Jag kopplade om till icke-stryp och visade på spåret. Han tog upp fint och spårade sakta och noga, backade ibland för att kolla varenda liten bloddutt. Hittade klöven och godisen som låg ovanpå, ville gärna att jag skulle kasta klöven men var lite skeptisk till den i övrigt. Vi lekte med den en stund och lade den sedan åt sidan för att knalla vidare till nästa spår. Här kommer nu mattens tankevurpa! Jag visar Morris på det nya spåret, han spårar i 5-10 m och tittar sedan på mig. Hallå matte, varför spårar vi den här älgen? Vi har ju en som ligger där borta!!! Lille killen börjar streta i kopplet för att komma tillbaka till "sin" älg, matte står still. Lille killen hoppar och skuttar för att få mattes uppmärksamhet och visar med hela lilla kroppen att han vill till klöven där borta. Matte förbannar sin dumhet och står still. Lille killen lägger sig ner, lägger ner hakan och visar alla konster han kan, för att sedan streta mot klöven. Matte tar ett steg framåt i spårets riktning och svär inombords. Lille killen upprepar alla konsterna och matten tar ännu ett steg framåt. Då står lille killen helt stilla en stund innan han plötsligt börjar spåra igen. Matten drar en lättnadens suck. Vi hittar den andra klöven, busar med den och plötsligt bestämmer sig killen för att han ska bära klöven hela vägen till bilen. Stolt som en tupp är han och matten förbannar sin glömska denna gång, ett bildbevis hade varit underbart. Nöjd liten kille byter klöv mot godis och förpassas in i bilen. Svarte killens tur.

 

Här hoppades ju matten på mirakel så att vi skulle kunna anmäla oss till spårprov. Kan ärligt säga att ingen hund i detta hus nog någonsin gått så många spår utan att komma till start som den svarte prinsen har gjort. Och någon start blir det inte... Han började fladdrigt, hittade en köttbulle, hittade två. Här någonstans började han spåra mer noga, matte jublade inombords och berömde gossen med lugn och sansad röst för att få honom att förstå att det är detta hon vill att han ska göra. Poletten nere, trodde matten. Strax efteråt bestämmer sig den svarte prinsen nog för att vi inte alls är ute och spårar, vi är ute på köttbullejakt! Han börjar spåra lite hetsigare igen. Vi närmar oss vinkeln, vi kommer till vinkeln och vi passerar vinkeln - utan att ta den! Matten lullar med, håller igen för att dämpa farten och tänker att den svarte prinsen kommer att inse att han tappat spåret. Efter cirka 50 m blir det rätt uppenbart att han inte alls tänker inse det... Här tappar matten tålamodet, tar den svarte ganska ordentligt i örat och är rent ut sagt förbannad. Inte vidare värst pedagogiskt men ibland ryker proppskåpet. Den svarte blir än mer stressad, inga köttbullar och nu en arg matte dessutom. Vi går tillbaka till spåret, matte kommenderar spår igen och den svarte tar an det om än med en aning låg profil, Ganska raskt kommer vi till en köttbulle och den svarte blir lite uppåt igen. Resten av spåret kan vi väl säga går nöjaktigt, han går ur även den andra vinkeln men ringar faktiskt tillbaka och tar spåret. Slutar att vinda köttbullar (matten plockar upp två som han missar) men är ju heller inte särdeles spårnoga. Vi kommer till klöven, han ratar den avslutande köttbullen och triumferar istället nöjt med sin klöv. Och matten tänker ånyo att detta verkligen var sista gången vi gör det här. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska komma vidare. Farten är enorm och han slår något kosmiskt i spåret. Lägger jag något i spåret (köttbullar, apporter...) blir det ännu värre. Funderar på att lägga personspår, kanske bara 50 m och ett slut, för att det inte ska hinna bli så tokigt innan vi är i mål. Nu jagar han upp sig mer och mer och till sist är det vidrigt (och då tappar matten humöret alldeles). Vigdis, när du kommer ska du få något att bita i!!! =)

 

Visa höglöper ju nu så alla rundor sker i olika konstellationer. För att hålla farten uppe på henne har jag jakttränat med henne två dagar på raken nu. Efter att också förföljts av skällande hundar två kvällar på raken, belsutade jag mig för att sluta visa hänsyn mot ev skotträdsla hos just de skällande hundarna. Således tränade vi dubbelmarkering med skott nere på hygget igår, en uppgift som Visa löste med bravur. Likaså den efterföljande dirigeringen. Idag blev det ett sök på tio dummies. Farten på de sista var helt klart lägre än på de första men hon springer i alla fall, det är mer än vad hon gör när vi är ute och går. Så jag fortsätter nog med detta konceptet, i kombination med cykelturer. Det SKA gå att få henne i bättre kondis! Lill-skruttan...

 

Har åtagit mig att skriva om lydnad i Cavalierbladet och undrar om det finns någon cavalierägare som läser detta och som kan tänka sig att granska det jag skriver? Gärna någon som har lite erfarenhet från lydnadsträning. Målgruppen är helt vanliga cavalierägare, förhoppningen är att kunna få någon eller några att få ett litet intresse av att göra saker med sin lilla hund. Om du läser detta och känner att du vill hjälpa mig, skicka ett mail till marie(at)huset-elliot.com