Huset Elliot

Inser att Mayas valpning kommer allt närmare. Började räkna och fundera, vet ju att hon parades ganska sent och det är därför knappast troligt med några 63 dagar efter parning. Det är nog mer realistiskt att tro att de kommer i början av nästa vecka, eller kanske redan i helgen. Lite pirrigt i magen är det allt, även om jag har haft tio labbekullar så är ju detta en helt ny erfarenhet.

Idag har jag i alla fall farit runt på sta'n som ett jehu för att försöka köpa hem allt som jag kan tänkas behöva ha till valpningen, och kanske sådant som jag förhoppningsvis inte behöver ha också. En liten värmedyna är till exempel inköpt, tänk att sådana skulle vara så svåra att få tag på! Hela Luleå verkar ha varit i behov av värmedyna, först på tredje stället fick jag napp.

En valplåda är iordninggjord sedan länge och placerad bredvid min säng. Maya tittar lite nedlåtande på den, ungefär som om hon ville säga "ja, det där var ju sött, rosa nallar och allt. Vem ska ligga där?" Idefix vet svaret, han ligger gärna i valplådan och sover middag. Maya kan ligga där en stund men vill hellre vara i sängen. Problemet nu är att Maya inte kan hoppa upp i sängen längre utan måste lyftas. Det är dock inte Mayas bekymmer... I morse hoppade hon ner för att dricka vatten och kunde ju då sedan inte hoppa upp. Vad göra? Jo, liten hund går fram och tillbaka, fram och tillbaka. Små tassar mot trägolv blir ganska ljudliga, lilla matte vaknade inte men väl jag. Trodde att något var galet och for upp som en blixt, men det var bara liten hund som ville bli lyft upp i sängen. Men vem kan somna om efter en sådan brandkårsutryckning? Tänk, vad mycket enklare det skulle vara om hon sov bredvid min säng istället. I alla fall för mig...

Har idag också inhandlat en burk koffeintabletter. Ställer in mig på att valparna kommer på natten, det brukar vara så här (måste komma ihåg att kolla batterierna i pannlamporna också just därför). Då gäller det att hålla sig vaken och alert och då är koffeintabletter bra. Ska dock inte göra som första gången vi fick valpar. Då var jag så pirrig i magen och spänd att jag knaprade koffeintabletter som godis. När väl valpningen var över och mamma hund låg med sina små i valplådan nedanför min säng, då var jag helt uppspeedad. Kroppen var så trött, så trött men huvudet var helt i gasen och kunde inte somna. Det var nog inte meningen att man skulle knapra i sig tabletter i sådana mängder...

Roade mig med att ta några bilder på Maysans mage idag. Så här ser den ut, ca 8-10 dagar innan valpning:







Nu undrar vi bara vad som finns därinne och hur många de är. Vad tror ni?

Idag lyfter vi på hatten för Ragnhild och Tassa (Huset Elliots Tau) som varit i Skellefteå och spårat hem anlagsklassen i viltspår. Plättlätt, sa Tassa. Grattis säger vi!


Tassa (vitt band) innan hon visste vad viltspår var...

Jag måste bara berätta om Idefix senaste bravader. Han ÄR en fantastisk liten hund!

När vi var borta så bodde han och Maya hos våra grannar. Han var lite orolig första kvällen men var sedan helt som vanligt, åt, sov, busade och kelade. Gick fint i kopplet på promenaderna för det mesta och lyssnade när de sade åt honom. Allt var frid och fröjd. Så kom den sista dagen, samma dag som vi skulle komma hem. Plötsligt är hunden som förryckt! På promenaden vill han bara in på vår gård, de får släpa förbi honom. När de så småningom vänder och går hemåt, drar han som en liten iller i snöret. De stannar och pratar med honom, något som fungerat bra alla de andra dagarna. Men den här dagen hjälper det inte, han fortsätter dra och efter säkert tio försök så ger de upp. Samma sak igen när de passerar vår gård, han ska hem. Väl inne så sitter han framför dörren och stirrar som om han väntar på någon.

Nu vet jag ju att hundar saknar tidsuppfattning, jag vet att de inte kan läsa eller räkna och jag vet att de inte förstår innebörden av vad man säger utan allt är signaler. Men något måste ju ha tryckt på en knapp inne i hans lilla huvud och väckt bilden av den älskade matten igen. Efter ÅTTA dagar!!! Är inte det otroligt???


Idefix, den absolut smartaste och märkligaste hund jag någonsin har träffat på. Vår prins!

Valplådan är i ordning nu och placerad bredvid min säng. Jag haed tänkt snickra något, labbarns låda är ju på tok för stor. Men så kom jag på att jag har flera olika hundsängar i plast som jag inte längre använder. Där fanns en som var helt perfekt, med lite högre rakare kanter och så ett lägre insteg. Där har jag nu bäddat i ordning med lakan med små nallar på om hon vill bädda och riva. Vi invgide den igår kväll, Maya låg där snällt en stund men så satte hon sig upp och tittade på mig med en frågande blick. "Va, menar du att jag ska ligga här hela natten medan du ligger i sängen? Aldrig!" Och så kom hon studsande upp i sängen med tjockmagen innan jag hann blinka, samma hund som får lyftas över den låga fallna trädstammen i skogen! Nu har jag ju INTE tänkt mig att hon ska valpa i min säng utan jag får fortsätta kampanja för valplådan. Hon gick faktiskt och lade sig där en stund i morse så helt fel kan den ju inte vara. Funderar på att sätta fast ett lakan i ena hörnet också så att det blir som en liten grotta. Det kanske kan övertala fröken...

Sjöfågelpremiär igår, hussen var otroligt upprymd och gick upp före f-n. Visa var den utvalda eftersom Melvin behöver vila sitt framben lite till. Hon hade varit het, rapporterade hussen, fotgåendet hade till en början uppvisat klara brister. Nu tycker jag ju lite att hussen får skylla sig själv, två dagar innan jakten går han ut och tränar linjetag som enda övning. Visa är inte dum, hon vet vad som är på g när bössan kommer fram. Hade jag varit hussen hade jag börjat några månader innan, hängt bössan över axeln och tränat fotgående i ostigad terräng. Linjetagen sitter tillräckligt för hussens behov, det är värre med förväntningarna på husse och bössan. Nu var det ganska lite fågel i älven så det blev 5 1/2 timmars fotgående och passiv väntan och bara något enstaka linjetag, så med facit i hand var det en rätt perfekt träning för lilla tanten. Men hela dagen igår var hon i husses hälar. Livet är allt lite orättvist, här går man hela året och tragglar med dem och så behöver husse bara vifta lite med bössan så är matten glömd! ;o)

Hemma igen efter några dagar i London med familjen. En underbar resa, jag älskar verkligen England och att få prata engelska. Det tog ett par dagar att sparka igång engelskan ordentligt och få ett bra flyt, men sedan hände det att jag blev tagen för att vara boende på orten. Sådant gillar jag! :) Bäst med resan var nog nästan fotbollsmatchen, en UEFA-cupmatch mellan Fulham och ett lag från Ukraina. Jag är ingen större fotbollsentusiast och hade tänkt mig att sitta av tiden för grabbarnas skull. Men uj, vad skoj det var! Publiken var verkligen engagerad, det var en helt otrolig upplevelse och hela familjen var alldeles upprymda när vi strosade hemåt på sena kvällen. Polisen hade samlat resurser med både ridande polis och vanliga poliser, men vi såg inte tillstymmelsen till bråk utan bara trevliga, vänliga och hjälpsamma människor.

Sämst med resan är den förkylning jag drog på mig på slutet som lade lite sordin på de sista dagarna och gjorde flygresan hem till en mardröm. Så typiskt, när hela familjen varit förkyld i sommar har jag gått fram som en frisk viking och så ska jag få mitt när vi äntligen, äntligen kommer oss iväg på semester. Till England dessutom då, mitt favoritland. Nåväl, det ska väl gå över.

Roliga nyheter har jag också. Senaste inlägget handlade om paltprovet i Piteå. Där startade Ebba och Raya lydnadsklass 1 för andra gången och tog sin andra raka etta med en fjärdeplacering. Duktiga, duktiga tjejer! Paltprovet är en ganska stor tävling och med tanke på att de egentligen hade siktet inställt på agilitytävling den helgen, bara för att upptäcka att Raya var två dagar för ung för att få tävla, är bedriften desto större. En etta till nu så har de sitt LP.

Något annat roligt och vansinnigt spännande är att vi äntligen, äntligen har valpar på gång här i huset. Dock inga svarta denna gång utan små fläckiga. Om allt går vägen så får vi cavaliervalpar i vecka 36. Maya är rund om magen och välmående. Hon kommer att bli en superbra mamma, hon har ju redan tjuvtränat på Visas valpar så fort hon har fått chansen. Jag bävar lite för valpningen, den känns alltid lite jobbig och nu blir det extra pirrigt med en ny ras och en för mig helt okänd upplevelse. Men jag får lita på Maysan, hon har ju varit klockren i allt annat. Lillhjärtat... Hoppas nu att det blir lagom många friska och fina valpar.

Har tillbringat kvällen med att uppdatera hemsidan och vad händer? Jag kommer inte ihåg koden för att kunna lägga ut den! Hittade min lilla fusklapp men där verkar tecknen ha kommit i fel ordning för den fungerar inte. Suck... Jag har en förmåga att låsa fast mig också, kör samma kombination om och om igen fast jag vet att det inte hjälper. Jag vet att jag är oteknisk, men ibland tycker jag att tekniken är väldigt fientligt inställd mot mig också. Varför måste allt vara så förb... krångligt???

Den svarte prinsen har stått på full dos Metacam i tre dagar nu och mår som en prins. Inte ett spår syns av hältan. Vi tar korta koppelpromenader, något han är synnerligen missnöjd med. Tur att jag har lite motvikt när han vill lägga iväg! Nu ska jag börja trappa ner dosen och så hoppas jag att han fortsätter vara besvärsfri så att vi kan andas ut för den här gången. I så fall måste jag kolla upp karenstiden för medicinen också innan jag börjar fundera på tävling. Det är mycket som ska kommas ihåg.

Det har mest varit motgångar denna sommar - Idefix knäskada, Luddes magproblem, Tutans sjukdom och död, Luddes förkylningsastma och så nu Melvins frambenshälta. Jag känner att jag tappar sugen litegrann men det är bara att ta nya tag. Det blir kanske inte året då jag tränade eller tävlade en massa, men istället har vi eventuellt något annat skoj på gång. Jag säger inte mer än så än, mer info kommer när jag har någon.

Det var länge sedan jag skrev om hönsen. De är nu nio stycken, dvs fler än vad som var tänkt. Av isbarkycklingarna verkar det vara två tuppar och en höna, om jag inte har fel igen (det har ju hänt förr...). De är nu 10 veckor gamla och de små tupparna måste så småningom hitta nya hem. Om någon är sugen på en isbartupp så hör av er, Igor eller Ivan väntar på er för en rimlig summa. Det roliga med isbarerna är att de lägger grönblå ägg, så hönskycklingar efter en isbartupp blir även de grönvärpande.


Igor spanar på något intressant på marken.

Hedemoratuppen Beppe har nu blivit tupp på riktigt, dvs han har övergått till att kurtisera damerna lite mer. Och OK då, han gör mer än bara flörtar med dem... Jag har någonstans läst att en parning räcker för att befrukta ägg i två veckor framöver. Uppenbarligen har inte Beppe läst samma text... Men han är en snäll tupp med vackra ögon och en underbart bullig form så han är förlåten. Hoppas nu att han fortsätter vara snäll så att han kan stanna. Jag gillar mina hedemoror, de har en sådan underbart bullig form. Som sin matte, fast där kan man kanske inte kalla det för underbart. ; )

Beppe i all sin glans.

Till helgen är det Paltprov i Piteå, på lördag ska jag ev åka och titta på en valpköpare som ska tävla. Tror kanske att Visa ska få följa med, det var ett tag sedan vi var på något, bara hon och jag. Min lilla gumma! Fortfarande ganska ful i pälsen, hon har verkligen satt i system att ha sämst päls när det är flest utställningar. Men vad gör det, hon vet kanske att matte ändå inte är särdeles road. Jag vet ju att hon är bäst i alla fall.

Vi har varit iväg till Björkliden i några dagar tillsammans med svärföräldrar och svåger med familj. Hela vår familj rymdes inte i en bil, sonen med flickvän fick ta tåget upp. Så går det när man är en stor familj! Nåväl, det gick bra, så när som på att tåget ersattes med buss på hemvägen. SJ förnekar sig aldrig! Vi lärde oss också än en gång att det går att få in ganska mycket i en liten Toyota Yaris - fyra personer, två hundar och en hel massa packning!

Vädret har varit sagolikt hela tiden. Utsikten från stugans altan var underbar, vi såg rakt ut på Torneträsk och till höger syntes Lapporten. Magiskt vackert! Småhundarna har varit fantastiska, de har knatat på och verkligen njutit av att alla har varit ute hela dagarna. Maya har spårat lämlar med stor energi, tack och lov har hon inga sett för då undrar jag hur det hade gått för lämlarna. Kom att tänka på en jaktprovskritik när vi gick där på fjället - "använder sin näsa väl". Det stämmer verkligen in på henne! Inte hade hon tid att stanna heller, då fick vi lyssna till cavalierens klagan. Så många dofter och så menar de att man ska sitta stilla och fika!

Stina med sina småhundar. Till vänster en aningen speedad Maya.

Idefix har varit lite coolare, njutit av promenaderna, snosat på marken men inte lika hysteriskt som Majsan. Understundom har han tagit sig ett svalkande bad, han har blivit en riktig simmarkung nu under rehabiliteringen efter sin knäskada. Knäet har också hållit hur bra som helst, glädjande nog.

 
Idefix har nyss kommit upp från fjällsjön men tittar längtansfullt tillbaka.

Mindre glädjande är dock att min svarte prins är ordentligt halt på sitt framben, naturligtvis det som har en anmärkning. Detta är första gången han haltar och det ger förstås en smärtsam påminnelse om att han faktiskt har ett armbågsfel. Där sprack alla mina drömmar om en omröntgen denna eller nästa vecka, nu är det inte längre någon idé att hoppas på att han ska vara bättre än vad den första bilden visade. Istället gäller nu korta koppelpromenader, Metacam och hårt hållna tummar för att gossen ska bli bättre. Idag har han varit tämligen rörelseovillig, det gör ont i mammahjärtat att se sin gosse så stillsam för det hör sannerligen inte till vanligheterna. Höstens ev. tävlande känns i nuläget osäkert, vi får se hur han håller när vi trappar ner Metacamet. Kanske får vi satsa mer på spårträning istället och så hoppas jag innerligt att han ska kunna jaga lite med husse som det var planerat.

Hältan sätter också lite käppar i hjulet inför Englandsresan om två veckor. Tanken var att Melvin skulle bo med sin lillasyster, men som läget är nu skulle han förmodligen må bättre av att få vara ensamhund den veckan, bus och lek är nog inte det bästa utan snarare koppelpromenader. Om någon för mig känd person vill pyssla om en helt underbar labbekille under en vecka så hör gärna av dig.

En som var glad över att få komma hem från pensionatet var katten Pysen. Oj, vad han har pratat denna dag! Han har gått med på promenad, högljutt jamande. Ena stunden vill han ut och spana över omgivningarna, men i nästa stund ska han in och umgås. Och vilka ljudresurser det djuret besitter! Han har mycket att berätta från de här dagarna, förhoppningsvis har han dock hunnit med det idag så att vi kan få en lite tystare dag i morgon...