Huset Elliot

Jag är så galet tävlingssugen. Jag gick igenom sommarens olika prov och gjorde en storstilad plan men insåg sedan att den inte håller. Eller, planen håller. Benen håller däremot inte. De duger inte ens till att springa vänstervarv. Jag provade att småspringa några varv men stumnade direkt. Surt men inte mycket att göra något åt. Jag får ställa ut Pajas, då kan man gå runt. Och Stina ska hjälpa mig.

 

Men. Jag måste ha mål, jag måste komma vidare. Satsningen blir appellklass. Jag tänker att 300 m spår klarar jag, i synnerhet om terrängen är snäll. Vi jobbar hårt på apporterna nu, med pinnstigar och tappade pinnar längs rastningstundan. Och Ila verkar ha fattat galoppen, hon tar glädjeskutt när hon hittar en pinne som luktar matte.

 

Igår lade vi ihop det, spår med pinnar i. Snäll terräng, 200 m, 3 pinnar plus slut. Alla pinnar med hem. Däremot vill hon gärna spåra vidare med pinne i munnen, vi jobbar vidare på det. Men spåret var bra. Ila är duktig. Och väldigt taggad. Liksom matte. Förhoppningsvis får vi till en start också i år, mot alla odds.

 

Livet har blivit mycket bättre sedan jag började äta kortison. Jag är piggare, sover mindre och har mer mental ork. Jag har mindre värk, samtidigt som jag inser hur galet ont jag faktiskt har haft. Men. Jag är inte så bra som jag skulle vilja vara. Jag stumnar direkt om jag försöker trycka på och gå lite fortare. Jag klarar inte långa trappor eller ojämna underlag, då dalar orken fort och jag snubblar eller faller. Det är oerhört frustrerande, det är så mycket jag vill göra som jag inte klarar. Som att starta Ila på olika prov. Ställa ut henne. Komma igång med lite egen träning och inte bara vänta. Jag är så less på att vänta och vila!

 

Pajas är i alla fall anmäld till utställning, dubbelutställning till och med. Stina hjälper mig ena dagen. Den andra tänkte jag klara själv, med honom behöver jag ju inte springa. Pigge följer med som backup, men jag hoppas slippa använda den livlinan. Jag är som barnen när de var små, vill och kan själv.

 

När saker inte blir som man tänkt så får man hitta nya lösningar. Jag kan inte spåra så mycket. Alltså nöter vi spårpinnar parallellt. Ila älskar pinnstigar! Markeringarna blir allt bättre, fortfarande glömmer hon ibland att vända upp till mig. Och de hamnar väldigt långt in i munnen, vi får jobba lite med tugget!

 

Pajas fick också träna igår. Lyckligare kille var nog svårt att hitta! Lite kluvet bara, ska man leka med matte eller ska man leka själv när man har världens finaste leksak..?

 

Till sist ett boktips. Riktigt bra, tycker jag.

 

 

 

Igår var vi på inofficiell utställning, Pajas och jag. Lille Sixten var anmäld, vi skulle mest hänga med på skoj. Men så lyckades Sixten med konststycket att bli lätt framhalt, så plötsligt blev Pajas huvudnumret. Vi har kammat och grejat i två dagar, så pass att killen gick och lade sig i tvättstugan när han såg mig vifta med kammen. Bad och balsam och torkdräkt kvällen före. Killen var så fin! Matte hade torkat blodpudding, den spottade han ut. Lite jobbigt att få kontakt var det, Pajas är ju väldigt glad i allt annat. Men det gick ok, fin kritik och vi blev 3:a av alla, det är vi nöjda med. Däremot tyckte domaren att han inte fick bli tyngre. Det känns som en obegriplig kommentar om en hund som livnär sig på kärlek och luft. Och inte ett ord om pälsen...