Huset Elliot

Så här under årets skälvande sista minuter vill jag önska er alla ett riktigt gott och lyckosamt hundår 2013. Jag hoppas att alla hundar med familjer ska få vara friska, att vi tillsammans ska hitta på en hel del skoj och att vi ska kunna visa framfötterna under året inom olika grenar. Mitt nyårslöfte får bli att sparka mig ut på tävlingsplanerna under året, med förhoppningen att 2012 var ett riktigt mellanår och att träningen ska ge resultat under 2013. Målet är fortfarande spår och lydnad med Melvin och detsamma för den lille "morrige".

 

När jag nu legat lite på latsidan, har jag istället fått sola mig i glansen av alla fantastiska valpköpare som dels lyckats fantastiskt fint ute på olika prov och dels jobbat på praktiskt på hemmaplan med jakt och spårarbete. Jag är oändligt stolt och glad över min uppfödning och mina valpköpare och jag ser verkligen fram emot ännu ett år tillsammans med er. Ett extra stort GRATTIS till Ebba och Raya som vann årets poängliga och fått vandringsalbumet och en liten julklapp med posten. Vi andra får se det som en utmaning att vara med och kriga om det till nästa år. 

 

Under det gångna året har också någon av de lite äldre hundarna lämnat oss och det hugger alltid lite i hjärtat när sådant händer. Det är uppfödandets skuggsida, ett hundliv är alltför kort och det är trist när de lämnar oss. Jag vill tacka er som fått ta farväl av era hundar under året för den tid som varit, det har varit fantastiskt att ha er som valpköpare och ni är välkomna tillbaka om/när ni så känner.

 

Här hemma firar vi in det nya året på egen hand och njuter lite av att ha flocken samlad igen och av att "bara vara". Julen firades ju i södra Sverige hos mor- och farföräldrar, de fläckiga fick följa med medan övriga djur lämnades på olika håll. Det är alltid lite spännande att resa med djur, i synnerhet som vi tog Sj till hjälp denna gång. Men de fläckiga har skött sig exemplariskt. I synnerhet Idefix var lugnet själv under hela tågresan både upp och ner, knallade av och på tåget som om det var den enklaste sak i världen och rullade ihop sig och sov snällt när han väl kommit på plats. Maya och Morris var väl inte helt förtjusta i tågandet men fann sig snällt i sitt öde. Nu har de berikat sitt erfarenhetsregister med såväl tågresande som promenad på självaste Avenyn i Göteborg, inte illa för ett gäng lantisar.

 

Smällandet har redan börjat men husets djur bryr sig inte ett dugg. Jag har heller inga problem med att man fyrar av en raket eller två vid tolvslaget, jag tycker i ärlighetens namn att det är lite festligt även om jag respekterar de djur som lider av det. Jag hoppas ändå att alla får ett riktigt gott och festligt slut. Gott Nytt År!

...en önskan om en riktigt GOD JUL!

 

Idag fick Melvin ta stygnen och är av med tratten. Dessutom är han återförenad med flocken, det är nog det allra bästa i hans värld. Ingen mer isoleringscell, tack, hälsar han. Såret såg fint ut, det kändes också bra. Han är ju söt när vi kommer till veterinären, han gillar det här stället betydligt bättre än större kliniker där han mest blir låg. Här flyger han ur bilen och sedan vidare in i väntrummet med en arg matte i släptåg. Vi flyger vidare in till veterinären, trots mattes försök till surmulna förmaningar. Han hälsar på sitt översvallande sätt, tills det då är dags för själva ärendet (idag då att ta stygn). Då blir han så liten och ynklig som det bara går, tills allt är över och han är uppe och studsar och letar efter något att ta i munnen för att lugna den värsta glädjen. Han är en knäppgök, min svarte prins.

 

Annars måste jag faktiskt säga att de senaste dagarnas promenader har varit markant lugnare. Nu kissar han rejält direkt vi kommer ut och sedan är det lite småskvättande men inte alls som förr. Han har heller inte samma behov av att hålla koll på varenda fotspår och varenda kissefläck utan gör lekinviter, gräver fram skojiga pinnar och annat under snön (hmmm tycker väl matte om just det) och är mer av sitt gamla, spralliga jag. Det känns otroligt skönt! Nu hoppas jag att det ska ha en viss inverkan på spårförmågan också, att gossen kan samla ihop sina små grå lite bättre och faktiskt uträtta ett konstruktivt arbete som matten känner sig nöjd med. Detsamma gäller linjetagen. Det skulle vara en otrolig kick inför nästa säsong.

 

Morris ikläddes täcke inför eftermiddagens snöpulsarpromenad, i hopp om att det skulle resultera i lite färre snöklumpar under magen. Det var dock en tämligen markant reducering. Däremot hade täcket en skojig inverkan på rörelseschemat, den fläckige rörde sig med samma spänstiga bakbensrörelser som hos en kille med rejält gällivarehäng på brallorna, dvs bredställt och aningen hasande (alternativt som någon där det hänt en olycka i brallorna och där man sedan inte kunnat byta...). Med jämna mellanrum kliade täcket tydligen något alldeles infernaliskt också. Ingen höjdarrunda för den fläckige, med andra ord. Nu är det lika bra att han vänjer sig, det lär bli fler promenader med täcke innan vintern är slut. Täcken är för veklingar, hälsar Morris.

Idag vräker snön ner. Hundarna och jag pulsade vår vanliga runda. I början skuttade Visa och Morris glatt före, Melvin stretade på med matte hängande bak i snöret. Den lille morrige bottnade nästan inte men det hindrade honom inte alls, tvärtom. Full gas framåt var det som gällde. De sista hundra metrarna hade han förvandlats till en snöboll med fläckiga inslag och hade vissa besvär att ta sig fram. Visa mattades också av lite, det var bara Melvin som oförtrutet stretade och "glömde" att det hängde en matte där bak. På måndag ska vi ta stygnen, matten längtar.

 

Konstaterar i alla fall att hans beteende är lugnare. Nu kissar han rejäla skvättar varje gång och måste inte markera på varenda fläck eller träd vi passerar. Ett klart fall framåt.

 

Efter rundan landade den fläckige i badkaret för att duscha bort all snö. Vi tog ett tag med schampo och balsam när vi ändå var i farten, nu luktar han gott och är så där härligt silkig. Tycker matten, Morris själv tycker nog att det var helt onödigt att julbada. Men det märktes att rundan tog litegrann, när jag kom hem efter att ha handlat hördes inte ett skall och inte en hund kom och mötte mig. Det plirade lite sömnigt från hundsängarna när jag passerade, inte mer. Skönt när de är nöjda.

 

En konstig sak hände igår. Plötsligt började halva ansiktet (den halva där bihåleinflammationen suttit) att liksom pirra och kännas bortdomnad. Samtidigt klingade tandvärken av betydligt. Otroligt konstigt alltihop, som att det liksom rann bort. Fortfarande känner jag av tanden men inte alls lika mycket som förut. Känner mig också piggare idag, igår var jag som en liten gelégumma, alldeles darrig i knäna och matt. Skum infektion detta, den satt nog djupare än vad jag trott. Lesson learned: inte springa omkring med bihåleinflammationer i över en månad utan att söka hjälp. :/

Idag hurrar vi så att det ekar för T-kullen som fyller hela elva år idag. Stort GRATTIS till Abbe, Buster, Wille och Tindra. Hoppas att de alla blir uppmärksammade, det är inte illa att vara labrador och fylla elva. En gång var de så här små och ekorrögda...

 

  

Om någon vill se fler bilder så finns det ett helt gäng på Facebook hos Älvdalens hundhälsa. Lite kul att få bilder på det samlade folket också, jag fotade ju mest hundar. ;o)

 

Lite skit här just nu. Har haft huvudvärk en längre tid och insett att bihålorna spökat men trodde i min enfald att kroppen kunde läka ut det på egen hand om jag bara sprejade näsan. Det kunde inte kroppen... I söndags trodde jag att huvudet skulle sprängas, det var så ont att källan till smärtan inte gick att lokalisera. Så det blev läkarbesök igår. Nu har jag fått både antibiotika och rinexin och det känns redan bättre. Däremot har jag en tand som bråkar lite också, förhoppningsvis är det bihålorna som ligger bakom, annars måste jag till tandläkaren. Och hur mycket jag än gillar min tandläkare privat, vill jag ogärna uppsöka henne å yrkets vägnar. Jag har panisk skräck för tandläkare, så där att det nästan varit lite jobbigt. Men tandvärk är inte heller kul... Håll tummarna för att det lägger sig!

 

Aktivitetsnivån här har varit låg de senaste dagarna tack vare mattens ohälsa. Att dessutom alla Melvins promenader sker i koppel gör att han är tämligen odräglig att ta med sig ut nu. Kan säga att han är billig nästan varje runda. Hoppas innerligt att stressnivån sjunker när han får börja vara lös igen, det var ju själva tanken med hela ingreppet. Det och att vi ska få det lite lugnare vid flickornas framtida löp.

 

Vi har ju ny soffa i tv-rummet. Där är inga hundar välkomna, det var de inte i den gamla heller. Men i morse hittade dottern en liten labbeboll i soffan. Det var Visa som hade smugit sig dit när övriga huset sov. Jodå, den får godkänt, hälsar hon. Matte suckar och konstaterar att damen börjar ta sig friheter nu när hon uppnått veteranålder. Hon är ju så försynt i sin uppenbarelse att det är svårt att bli arg på henne också. Min prinsessa!

Åtta glada labbar och en liten fläckis (Morris) samlades på Älvdalens hundhälsa idag för att pröva på detta med att simma i bassäng. Och vilken höjdare det blev! Visserligen tyckte nog de flesta att rampen var lite läskig att gå på och visserligen var en och annan tveksam till detta med att simma i en bassäng med en kant runtom som man inte tog sig över fastän man försökte. Men jag tror nog att de alla var ganska nöjda med sin stund i vattnet.

 

Igår ropade husets minsting att "uuuh, det ser äckligt och rött ut på Melvin". Mamman satt och jobbade och svarade ett lite oengagerat "uhum". Senare på kvällen tänkte jag att det var bäst att kolla vad han menat, dagen innan såg ju såret jättefint ut. Men igår kväll var det verkligen rött, alldeles hallonrött och väldigt svullet. Inte själva såret men huden runt omkring. Matten har därför inte sovit särdeles gott i natt utan sett den ena otrevliga synen efter den andra för sitt inre och förbannade beslutet att kastrera gossen. Så på morgonen fick jag en snilleblixt, kanske det var en allergisk reaktion? Förmiddagens veterinärbesök besannade mina teorier, ingen infektion i såret men förmodligen en stygnreaktion. Nu får gossen knapra lite extra piller en tid så hoppas vi att det ger med sig. Själv är han inte ett dugg bekymrad över tillvaron, hans största bekymmer är den där eländiga parabolen som ständigt är i vägen (och som gör så j-a ont att få intryckt i benet när han kommer och ska vara nära) och som bromsar framfarten en smula. Och så detta med promenaderna, varför får man plötsligt inte gå löse..?

Fick ett sorgebud på morgonen, Elvis (H. E Rollo) har vandrat vidare över regnbågsbron. Elvis var ur min godiskull, den enda kull med annat än svart i (tillika den enda där Elliot inte finns med i stamtavlan), och var en underbart glad och trevlig kille som dessutom var riktigt trevlig att se på. Han hade ett fantastiskt liv hos sin matte Lis-Beth och Andreas och blev så småningom "storebror" till små tvåbeningar. Tyvärr fick han en skada på ryggen för ett par år sedan och det var den som nu gjorde att det inte gick längre. Våra tankar är idag hos Elvis familj som mist en älskad kompis.

 

När det lackar mot jul har Melvin blivit av med sitt julpynt. Det gick fort och smidigt, vi åkte till veterinär Rösäter, besöket varade i totalt 1 1/2 timme och kostade blott 2200 kr. Gossen har ju aldrig varit sjuk, så matten hade dålig koll på vikten. Gossen själv hade dålig koll på kroppen igår och kunde inte för sitt liv begripa varför han placerats i tvättstugan iförd parabol. Lite groggy var han igår men idag är han sitt vanliga jag. Morgonrundan blev kortare än vanligt, -20 tyckte matte var i kallaste laget för en nyopererad hund och kortade ner den. Dumt, tyckte Melvin. Inte kan han begripa varför han ska gå kopplad heller, på sitt vanliga vis så "glömmer" han ideligen att matte är i andra ändan. Matte kommer att ha väääldigt långa armar när de här 14 dagarna är över.

 

Nästa problem är detta med rastningen. Kissa är inga bekymmer, möjligen skulle matte önska att den svarte prinsen gjorde lite större och färre pölar likt sin fläckige lillebror. Men det där stora... Det ska göras under en gran där ingen ser en, tycker Melvin. Men - hur blir man osynlig med en matte 150 cm bort!?!? Nöden har ingen lag, efter att ha stretat åt var sitt håll ett tag, fann sig gossen i sitt öde och satte sig en och en halv meter ut i skogen medan matte stod kvar på stigen. Seger för matte!

 

Sådana här gånger önskar man att hundarna var aningen mer koppelvana. Minns med fasa när vi var på O-ringen i Eksjö och Visa hårdnackat vägrade att uträtta behov i koppel. Kissade gjorde hon motvilligt men inget mer. Att släppa loss henne var otänkbart med husvagnar och orienterare precis överallt. Efter tre dagars envist vägrande från den lilla damens sida så kunde hon inte hålla emot längre utan det liksom pluppade ut där bak medan hon gick. Men sätta sig i koppel - aldrig!

 

Lämnade in urinprov på Visa också igår. Allt ser bra ut förutom lite kristaller, så för säkerhets skull vill de att jag röntgar henne och kollar att det inte är någon större kristall i urinblåsan. Det hoppas jag att det inte är, nu vill jag vara klar med veterinärbesöken för ett tag framöver. Men det känns bra att de är noga. Visa själv tycker att hon är friskare än frisk, härom kvällen attackerade hon en intet ont anande Melvin. Det brukar vara tvärtom, jag vet inte vad som flög i henne. Men kul att tanten är pigg. Min lilla pärla...