Huset Elliot

Har ju alldeles glömt bort att berätta om duktiga Ebba och Raya, som nu fixat sitt LP2 med tre raka första pris. I helgen fick de ihop 189 poäng (tror jag det var) och klassvinst. Det går som på räls för de där båda, jag är helt stum av beundran. Vilket team! Grattis till dig, Ebba, du är fantastiskt duktig. Önskar du var med i Huset Elliot-gruppen på Facebook och kunde läsa gratulationerna där också. Vi är många som tycker att ni är fantastiska.

 

 

Idag firar vi att Idefix har nytt hjärtintyg, sju år och nio månader gammal, och att Maya har nytt hjärtintyg, fem och ett halvt år gammal. Samt att Morris är utan anmärkning på ögon och knän. Så svär vi lite över apotekets avreglering som verkar göra att man numera verkar måsta fara land och rike kring för att få ut något så enkelt som en ögonsalva av välkänd sort. Och så pysslar vi om lilla Maya som spolat analsäckarna och dragit ut några tänder. De där analsäckarna får vi operera bort framöver, de verkar inte fungera riktigt bra längre.

Igår gav lillehusse och jag oss ut i skogen för att lägga spår. Började med ett 100 m långt viltspår åt liten Morris, innehållande en böj. På väg tillbaka mot bilen kom en volvo åkande på skogsvägen. Jajamen, bärplockare på G! Alltid när man minst behöver dem... :(

 

Lade ett spår till Melvin, ca 300 m med två leksaker plus slutapport och samma sak till Visa, fast hennes innehöll mindre föremål (brandslangsbit och pinne). Så tog vi en promenad med alla tre för att låta spåren ligga. Väl tillbaka fick Visa gå sitt först, hennes är ju mer för aktivering än för träning. Men som hon spårar, den hunden! Lillhusse höll i linan och var imponerad av hur hon kunde hitta. Lite snabb och slarvig markering av första apporten, lillhusse var inte riktigt med i svängarna där men matte hojtade till och berömde och då plockade hon upp den. Inte lätt för min pärla att förstå vem hon jobbade med men hon är bussig, viftade åt oss båda. Andra apporten markerade hon galant, eller rättare sagt, plockade upp och tänkte spåra vidare med den i munnen. Men våra falkögon hann se denna gång. Plötsligt, tio meter från spåret, ser vi bärplockaren. Visa ser och känner också och överväger att gå dit och hälsa men ett spårkommando får henne att stryka den tanken och fortsätta spåra. Duktig flicka! Slutet markerade hon direkt och fick leka med pinnen som belöning. Krum som en liten märla blir hon i kroppen när hon krumbuktar och viftar och skuttar och har sig. Underbara lilla hund! 

 

Melvin nästa, nu med matte i linan. Tar upp spåret bra och spårar i riktigt fint tempo med låg näsa. Efter första leksaken ökar farten och näsan åker upp lite men han spårar fortfarande helt OK för ett bruksspår, inga problem att hitta sakerna på det här viset. Vinkeln går galant och andra leksaken hittad. Stannar en stund och klappar om innan vi fortsätter. Störs lite i andra vinkeln men grejar den men strax därefter så drar han iväg åt vänster och visar ingen tendens att vilja vända åter mot spåret. Matte misstänker att bärplockaren kanske gått där eller att han fått vind på henne, så hon kommenderar nej och spår. Slokig Melvin återvänder raskt till sitt spår, spårar i 20-30 m innan han bestämmer sig för att ånyo dra iväg åt vänster. Matte följer efter, Melvin har inga planer på att återvända till spåret utan ägnar sig nu åt att vinda in bärplockare. Då ledsnar matte, ber lillhusse att plocka in spårslutet och tar sin hund mot bilen. Inget spår, ingen belöning. Känner mig lite deppig, inser att i den bästa av världar, med en skog ren på spår och andra störningar, så skulle Melvin fixa appellklassen som en dans. Men hur många tävlingar måste man göra innan man är där? Han håller inte måttet som tävlingshund, min gosse, det är bara att inse. Nu är frågan, blir det bättre av en kastrering? Det är det eller omplacering som är mina alternativ just nu, jag vill ju tävla. Suck...

 

Morris var välan i gasen när det var hans tur, studsade och småpep. Första gången med lina och den blev fort ganska trasslig, kan jag säga. Gossen spårar lite ivrigt men samtidigt osäkert och går hela tiden lite tillbaka för att säkra spåret. Men han jobbar noga med näsan ner, blåser ut ofta för att rensa och har stor iver i sitt arbete. Förra gången var första gången med älgklöv och då var den lite läskig och inte mycket värd men den här gången var den en trofé. Stolt kille bar klöven mot bilen. Ska försöka ta foto någon gång, han är verkligen jättesöt där han kommer med högt huvud och svans och med klöven i mun. Lillskrutten!

 

Kycklingen i tvättstugan blir inte piggare, snarare tvärtom. Har preliminärbokat tid hos liemannen, blir det ingen vändning under dagen så får han slockna. Annars ägnar vi oss snart åt djurplågeri i vår iver att klara honom och det är inte rätt. Tack och lov är de andra pigga som små mörtar. Men han är en snäll och trevlig tuppkyckling så det gör lite ont i hjärtat i alla fall. 

 

Nu - hundpromenad och sedan ska Stina och jag till Ersnäs och hälsa på halvblodet Orbison, förmodligen den mest personliga och underbara häst som finns. Hundarna får följa med i bilen, Morris mår inte dåligt av lite stallträning. Hästlukt i näsan igen, kan man få en bättre lördag?

Morgonens promenad var lugnare än på länge, kanske kan vi återgå till normala gängor här i Bälinge nu. Det vore skönt om den svarte prinsen bara drabbats av en tillfällig sinnesförvirring. Vi håller tummarna för det, annars måste något göras. Men nu njuter vi av lugnet.

 

På tisdag i nästa vecka är det dags för veterinärbesök igen. Hjärtintyg för Idefix och Maya, ögonlysning och patellaintyg för Morris och så ska Idefix öga kollas. Fast idag tycker jag faktiskt att det ser bättre ut, inte alls lika rött och han verkar inte knipa med det. Simringen gör uppenbarligen skillnad. Pigg som en mört är han, den lille skiten, svårt att tro att den killen blir åtta vid årsskiftet. Där snackar vi fräsch veteran! Får han nu bara ett nytt hjärtintyg så hoppas vi på lite dambesök framöver också. De får ju i och för sig komma ändå men det blir väl roligare om hjärtat är OK. 

 

Dagen börjar bra, sa han som skulle hängas i gryningen... Ja, någon hängning är det inte tal om här men starten på dagen var allt annat än lysande. Gick in i Vickes gamla rum för att hämta en grej. Morgontrött som jag är såg jag mig inte för utan drämde foten rakt i den kofot som låg på golvet (P hade använt den för att bända loss ena golvlisten och eftersom arbetet med rummet fortgår, låg kofoten kvar). Kan säga att det gjorde för j... ont. Blödde gjorde det också så det fick bli plåster på min stackars lilla tå. 

 

En timme senare var det dags igen. Hönsen skulle släppas ut och jag gick i andra tankar och - drämde huvudet rakt i kanten på taket till hönshuset! Så nu har jag ett sår vid näsroten också, ganska stort eftersom jag liksom skrapade mig mot taket. Huvudvärk fick jag på köpet. En riktig höjdarstart på dagen!

 

Firade allt detta med att åka och vaccinera husets samtliga fyrbeningar. Det är en pärs i sig, i synnerhet som Melvin envisas med att uppvakta Maya. Så, fyra hundar in där bak i volvon och en nöjd liten Maya fick åka inne i bilen. En bil som maken för övrigt hade tagit till jobbet utan att tänka sig för så han fick hasta hem och byta. Sedan iväg med en ljudligt protesterande katt i en väska i baksätet och en stresspipande Idefix där bak. Bilåkning är verkligen en trigger för den hunden - och hans pipljud är en trigger för matten! In till veterinären med katt och flickor först. Nu blir Maya helt i gasen, hon är fast övertygad om att det är party på g och ropar ut med sin gällaste stämma att här kommer värsta partybruden. Inte alla hundar blir väl lika lyckliga över ett veterinärbesök... Visa är lyckligast över att bara vara med och gör sitt yttersta för att komma upp i trött mattes knä. Men alla tre blir vaccinerade utan bekymmer. Ut till bilen, lämna första omgången och hämta Melvin samt resterande hundböcker med stamtavlor att fylla i. Med Melvin fullkomligt flyger man in i väntrummet, svårt att tro att den gossen varit livrädd för veterinärer innan. Fort ut igen och dags att runda av med småpojkarna. Idefix överlycklig över att äntligen få komma med, Morris aningen avvaktande. Morris var också den ende som faktiskt pep till av sticket, de andra var nog för uppspelta för att hinna känna något. Nu snarkar gänget i köket och matten skulle gärna snarka en stund, hon med. Förkyld husse snarkar om nätterna så matten lider av lite sömnbrist för tillfället.

 

Idefix öga är inte riktigt bra än, veterinären föreslog att jag låter ögonspecialist kolla på det så nu försöker jag hitta en tid så fort som möjligt hos någon. Ska ringa Skellefteå och kolla hur de har det i veckan, i Öjebyn fanns det tid först om en vecka. Behöver ögonlysa Morris samt ta hjärtintyg på Idefix och Maya också så en resa till Skellefteå kan faktiskt bära sig rent ekonomiskt, hur konstigt det än kan låta. 

 

Melvin driver mig till det milda vansinnet. Vid morgondens promenad var båda småkillarna stencoola med Maya medan Melvin trampar runt som en yr höna och försöker uppvakta ömsom Maya och ömsom stackars Visa. Det hela börjar gå mig på nerverna, minst sagt, och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Överväger om en omplacering av gossen kanske skulle vara det bästa, så han får färre hundar att hålla koll på och kanske kan ta det lite lugnare (fast jag tror kanske att en kastrering inte skulle vara fel heller). Nu är jag ju inte alls bra på att omplacera mina fyrbenta kompisar så OM det alls ska göras, ska det helst göras till någon jag känner och som helst hör till Huset Elliot-familjen redan. Melvin är heller ingen gosse som lämpar sig som gårds- och promenadhund utan behöver en hel del av både motion och träning för att må bra. Jag har som sagt inte bestämt mig än men om det är så att någon av er känner er manade så får ni gärna höra av er. Det kan vara bra att veta när jag funderar vidare.

 

Glada nyheter är att den tik som Idefix kanske ska para till våren nu har alla sina hälsointyg i ordning. Ett excellent på utställning fixade hon ju också i sommar så nu är allt klart från hennes sida. Nu ska vi bara se till att fixa ett nytt hjärtintyg också. Visserligen är han ju fri efter sju års ålder och får gå i avel oavsett resultat numera, men ett intyg krävs i alla fall. Jag har svårt att tro att han inte skulle vara OK, han har då inte slagit av på takten sina snart åtta år till trots. Inte det minsta, faktiskt. 

 

Vickes rum ska tapetseras om och bli kombinerat arbets- och gästrum. Så här såg det ut innan jag började:

 

 

Så här ser underliggande tapet ut, som fanns i huset när vi flyttade in och som jag fortfarande tycker är söt (fast när jag säger det får dottern en bister rynka i pannan så jag förstår att hon inte delar min uppfattning):

 

 

Och där den hade släppt på ett ställe så att jag fick riva lite extra, hittade jag den här:

 

Den är jag dock VÄLDIGT glad att de förra ägarna hade tapetserat över för den var sannerligen inte kul. Däremot är arbetet med den blåblommiga ganska taffligt utfört, som så mycket annat i detta huset. Begreppet "kant i kant" har tolkats om till "kant i nästan kant". Kan någon människa begripa varför man lämnar ca 5 mm glipa mellan våderna??? Nåväl, den är övertapetserad och spacklad en gång, nu är det snart dags igen. Vitt ska det bli denna gång, det är dags att släppa in ljuset i Vickes gamla grotta!

Igår var min fläckige lille kompis billigare än billigast. Tog en långpromenad i härlig höstsol med de tre grabbarna. Gick där och njöt av att se dem och tänkte att när jag kom hem skulle den lille gossen borstas och fotograferas så att världen fick se hur snygg han är. Kanske läste han mina tankar och ville något annat, för fem minuter senare rullade han sig frenetiskt i en väldigt död groda. Liksom riktigt gnuggade in den mot kroppen, ja, ni vet. Matten var inte lika glad i sin stjärna. Själv var han desto nöjdare och tyckte att det hela var en riktigt bra idé så innan rundan var slut hann han hitta en intressant fläck till att vältra sig i. Matten förvandlades till ett väldigt mörkt moln och lommade hem med de ystra gossarna. Väl hemma placerades den trefärgade gossen på bron iförd koppel medan matten gick in för att lägga i badkarsmattan i badkaret. Hallen är tio steg från ytterdörren så det hela var fort fixat men när jag vände åter mot bron fanns där - ingen hund! Inte en svans, inte ens ändan av kopplet syntes till. Däremot hördes en bil tuta från vägen utanför... Matten och dottern ilade dit och jodå, en bil hade stannat. Tack och lov var bilföraren en bekant och i handen höll han ett koppel med en uppspelt fläckig gosse i andra ändan. Behöver jag säga att matten var arg!?!?

 

Nåväl, nu luktar den fläckige gossen inte groda utan ljuvt av schampo och balsam. Så länge det nu varar... Under gårdagskvällen fick han sig också ett lydnadspass med inriktning på stanna-övningar. Kan väl säga att det var ystra små ben i början men så blev matte heligt förb... och då, vips, kunde den lille fläckige gossen sitta stilla som ett tänt ljus. Få se nu, jo, han blev ett år i början av september och vi upplever helt klart en period av hormonsvall och testande av gränser. Men han är min sockerpojke i alla fall. Nästan jämt.

 

Den svarte gossen är inte riktigt någon sockerpojke just nu. Där svallar hormonerna över alla gränser och gör honom helt hopplös att försöka träna med. Stress och okoncentration präglar vår vardag, ingetdera är särdeles konstruktivt. Det ledsamma är ju att han inte alls har visat upp detta tidigare utan först nu när han är fyra och ett halvt år. Så frågan är ju om en kastration gör någon skillnad..? Jag överväger att pröva en kemisk kastrering och se om det har någon effekt, så här kan vi inte ha det.

 

Idefix är coolingen själv mitt i allt hormonsvall. Han hetsar inte upp sig i onödan utan vet när det är dags och när man har ett bra läge. Det har man inte om det är en grind emellan och alltså kan man lika gärna göra något annat. 

 

En rolig nyhet har vi i alla fall. Morris syster Majken (H. E Mini-May) har varit och gjort sin första hälsokoll, dvs ögonlyst och tagit patellaintyg. Både ögon och knän var utan anmärkning och det glädjer vi oss åt. Tack Maria för att du fixade detta så snabbt! Den slöa uppfödaren måste också masa sig iväg med sockerpojken...

 

Efter en långpromenad med efterföljande bad sover man i alla fall gott på köksgolvet trots höglöpande brudar i huset.

Just nu upplever vi löpet from hell... :( Jag som brukar skryta om mina låghormonella gossar ska fortsättningsvis vara väldigt tyst. Eller, egentligen är det bara en gosse som verkligen missköter sig men han drar ju med sig de andra. Den gossen är dess värre Melvin. Han har varit som förbytt från dag 1, han som tidigare varit hur cool som helst. Nu har han stått och luftjuckat ovanför Maya (som är den som löper) från det att vi upptäckte löpet, så det har inte gått att ha dem ihop. Nu när Maya är i höglöp har han istället riktat sin heta låga mot sin arma mor, väna lilla Visa. Kan säga att hon inte riktigt uppskattar det (inte matten heller) men är för mesig för att säga ifrån. Jag känner mig smått desperat och inser att den svarte gossens kulor hänger jäkligt löst. Så här kan vi inte ha det fler gånger!

 

Lille Morris är inne i en allmän period av lite småtestande och lite allmänt juckande på allt och alla fyrbenta men inget som inte går att stoppa. Idag testade han att inte komma på en inkallning i skogen, som om han liksom fått ett flervalsalternativ (1 - kom genast, x - kom om en liten stund eller 2 - låtsas inte höra) där han valde alternativ 2. Matte, som är extra lättirriterad just nu på förekommen anledning, kom farande som en furie och den lille filuren fattade ganska raskt att det inte var ett bra alternativ. Då testade han istället att vända om efter några steg och springa tillbaka till den magiska fläcken (antar att Maya eller någon annan kissat just där) men idag var matte på hugget. Efter de två utvecklingssamtalen var han sitt vanliga lilla jag och kom som ett skott. Min lille sockerpojke!

 

Idefix är lite pestig just nu också men han är delvis förlåten ändå, han har varit lugnet själv fram till idag. Killen har ju rutin och hetsar inte upp sig i onödan, han har bara nosat och kollat och konstaterat att det inte varit dags än. Förrän nu. Nu ligger det i luften, kan man säga.

 

Maya gör inte det hela bättre. Får hon chansen så står hon utanför grinden till köket och bjuder ut sig, med tre trånande gossar på andra sidan. Så där gör aldrig labbarna men cavalierer är verkligen hemska, rena porrstjärnorna. I alla fall vår lilla dam. Hon är så liten och söt men skenet bedrar.

 

Visa är pigg som en mört och det gläder mattehjärtat. Igår cyklade jag en runda med mina hundar och hon sprang före eller bredvid cykeln hela vägen. Det gjorde hon inte för ett par veckor sedan... Hoppas nu att hon håller sig pigg, jag har en liten förhoppning om att kunna tävla lydnad med henne i november. Mest på kul, för att hon tycker att det är kul. Men vi får se, det är ett tag kvar.

Katten är biten. Igen. Ännu en gång i huvudet dessutom, inte alls kul. Veterinären konstaterade att "din katt verkar inte alls kunna slåss och försvara sig". Bara att instämma. Han är snäll, Pysen. Genomsnäll, på gränsen mot dumsnäll faktiskt. Nu får han nog vara innekatt resten av året. Mattens plånbok har inte råd att släppa ut honom. Inte mattens hjärta heller. 

 

Men så kommer vi till kärnan. Såret blev så klart varigt och infekterat, vi har varit inne och rengjort och fått recept på antibiotika. Vet sedan innan att det inte är någon lek att få tag på antibiotika längre, tror nästan att det är lättare att få tag på knark. Knallar in på apoteket och slår nästan frivolter av lycka när tjejen bakom disken meddelar att jodå, de har denna antibiotika. Men (varför finns det alltid ett men???), de har bara en förpackning kvar och den är på 20 tabletter, jag behöver ju bara tio. Nu har min veterinär varit förutseende och skrivit ut en annan sort som alternativ. Men - igen. Här har man bara tjugo tabletter inne, jag behöver ju 30. Vill jag kanske ta deras 20 och hoppas på att det finns 10 någon annanstans? Det vill jag så klart INTE, tänk om det INTE finns, då måste jag köra en ny behandling med ny antibiotika och DET kan väl inte vara bra med tanke på de resistenta bakterierna??? Nähä, nej då får jag nog leta vidare, tycker tjejen. Färskt i minnet finns senaste gången jag behövde antibiotika, då det bara gick att hitta en enda förpackning i hela sta'n. Nu kunde den här tjejen inte kolla om det fanns någon annanstans, eftersom hon ju tillhörde sitt bolag och inte kan kolla de andras. Så klart. Lätt panikslagen frågar jag om jag inte kan få köpa hennes tjugopack men det vill hon inte, då kan jag ju (hemska tanke!) få för mig att kanske hemmabehandla djur med den överblivna mängden (förmodar jag att hon tänker) så det går inte för sig. Dessutom blir det dyrare för mig, förklarar hon snusförnuftigt. Jag tänker på min stackars katt som fått såret rengjort med ett extra snitt för att allt ska komma ut och som verkligen behöver antibiotikan. Lätt desperat köpslår jag med henne, föreslår att jag tar smällen och betalar för de tjugo tabletterna men att hon tar ur och behåller tio, så att jag bara får de tio jag så att säga har rätt till. Det går hon med på. 

 

Kontentan av detta blir att det alltså är viktigare att djurägaren inte får för mycket antibiotika än att hon får någon alls. Kontentan är också att det kan bli ruskigt dyrt att vara djurägare i och med avregleringen, apoteken sitter med yttepyttesmå lager och antibiotika för djur är ingen storsäljare. Inte kan man kolla vad konkurrenten har i lager heller utan djurägaren får vackert sätta sig i bilen och åka runt till de olika apoteken. Vill det sig illa finns det inget alls och då får djurägaren vackert stå där med sitt sjuka djur. Vill vi verkligen ha det så här? Är det inte en fara för patientsäkerheten? Eller är det "bara" inom djurvården det ser ut så här?

Idag fyller vår första och hittills enda cavalierkull ett år. Hipp hurra för Majken och Morris, eller H. E Mini-May och H. E Mini-Me som de officiellt heter! Två alldeles underbara, alldeles lysande små varelser som vi hoppas ska få fira många lyckliga födelsedagar.

 

En gång var de lite mindre än vad de är nu...

Tog ett par bilder på Stinas fläckisar igår efter morgonrundan. Helt ofixade är de, som synes, med trassliga öron och allt. Men ganska söta!

 

Idefix blir åtta vid årsskiftet, vem kan tro det? Inte han själv heller, det är full fart framåt som gäller. Vi ska försöka fixa till ett nytt hjärtintyg nu också, det är dags för det igen. Håll tummarna!

 

Lilla Maya, söt som socker. Just nu arg på grabbarna som envisas med att kolla henne i rumpan. Maya är dock ingen mes som Visa utan spottar och fräser när de närmar sig. Annars går hon mest runt och vill bli pussad, kramad och matad just nu. Agilitytävlingar till helgen, blir spännande att se hur det går nu när hon löper...

Minstingen är förkyld. Riktigt förkyld. Så där täppt i näsan så att det hörs när han pratar och som ger honom en dundrande huvudvärk, speciellt nattetid. Lite feber har han också, stackaren. Vi sover med honom varannan natt, servar med Alvedon och uppmuntrande tillrop. Men man blir lite sliten av avbruten nattsömn, det blir inte riktigt full fart på dagarna. Hade hoppats att den här dagen skulle vara bättre men nej, samma feberläge och samma nästäppa. Tror att det blir en hel vecka hemma för gossen, tyvärr. Det är bara att gilla läget och göra det bästa av saken.

 

Om drygt en vecka kommer det nya köket från Ikea. Det blir bråda, röriga tider ett tag framöver. Hade tänkt tävla lydnad med Visa men nu äter hon ju antibiotika för sina flytningar och sedan lär jag ha fullt upp i ett par veckor - golvet ska läggas om, köket monteras osv. Visserligen lejer vi bort både golv och uppsättning av kök men det lär ändå bli jobb för oss. Vickes gamla rum ska tapetseras om och bli arbetsrum för mig. Det ska bli underbart med en egen vrå! Men det är lite pill kvar innan vi är där.

 

Ute på rundorna äter hundarna blåbär likt dammsugare. Den lille fläckige var tveksam först men har låtit sig övertalas av de svarta. Häromdagen hade någon av dem (Melvin är starkt misstänkt) käkat både blåbär och något annat odefinierbart, vilket resulterade i en pizza på köksgolvet när vi kom hem. Sådana gånger älskar jag dem verkligen... Tur att nya golvet inte var på plats, även om det tack och lov inte blev några fläckar. 

 

Melvin har varit lite billig. Han spände ju sig mot colliegossen i skogen för ett tag sedan, något som faktiskt kändes helt OK. Men det gav honom välan mycket luft under vingarna för sedan har han mopsat mot en dvärghund (på besök i området) och varit lite allmänt ohörsam. Ni vet, "ska bara..." när matte ropar. Igår fick matte nog och läxade upp farbror och lät honom sedan gå kopplad större delen av rundan, tillsammans med en hel del fotgående utan koppel. Sköter man sig inte får man heller inte flänga omkring lös, det senare bygger på lydnad. Ovillkorlig sådan. Få se om mattes styrkedemonstration igår fått gossen på andra tankar...

 

Maya har börjat löpa. Efterlängtat i och för sig, hon har varit skum ett tag nu. Nu går hon runt och ser allmänt olycklig ut, vill mest sitta i knät och bli pussad på. Agilitytävlingar till helgen, ska bli spännande att se hur hon fungerar då. Den svarte gossen är redan knäpp, han som annars brukar vara lugnet själv. Igår stod han och luftjuckade ovanför Maya, två dagar in på löpet. Morr!!! Morris är också väldigt på, men vill mest bara nosa och kolla (hela tiden!!!). Idefix tar det hela med ro, han har varit med förr och vet att det inte är läge att hetsa upp sig än. Men varför de andra två är så ovanligt uppspelta, det vet jag inte. De får vara åtskilda från Maya, för husfridens skull.

 

Kycklingarna har flyttat ut i hönsgården, mer eller mindre mot sin vilja. Tror aldrig vi haft sällskapligare fjäderbuskar, de verkar fullt och fast övertygade om att de hör till familjen och inte till hönsflocken. Varje kväll får jag bära in dem i hönshuset och när jag kommer ut, hoppar de upp och sitter i mitt knä. Knäppgökar! Hoppas nu att några av dem är hönor, det kommer att bli galet svårt att göra sig av med tupparna i det här lilla gänget. Får väl hoppas att de blir osedvanligt snygga så att någon kan förbarma sig... Ser redan att ena isbar/dvärgkochinen verkar vara en tupp. Han ser så här långt välditg snygg ut (ljusgrå) och är vansinnigt lugn och trevlig. Pappa till dem är jättesnäll och gal i princip aldrig när de är ute. Så om någon känner för en tupp av grönvärparblandning om ett par månader eller så - hör av er!