Ny champion!
Igår fick vi en ny champion i uppfödningen. Det är duktiga Ebba med lika duktiga LPI LPII Huset Elliots Pi (Raya) som nu också blivit SEVCh, alltså svensk viltspårchampion! Den tredje av fem i kullen som får den titeln. Jättebra jobbat, Ebba och Raya, i synnerhet som Raya varit barnledig hos mig fram till i mitten av maj. Och det innebär också att alla ägare till Rayabarn nu får skriva in SEVCh framför mammas namn.
På bilden ovan har de just tagit anlagsklassen år 2012.
I söndags hade vi en liten valpträff med Rayas valpar. Upplägget var att vi skulle gå igenom hur man kan träna in det fria söket och att alla skulle få prova det, vi skulle prova att apportera vilt och vi skulle fika ute. Naturligtvis skulle det vara lika fint väder som det var på lördagen så vi skulle också träna på att ställa upp hundarna och så skulle jag ta snygga bilder på var och en, samt självklart en gruppbild. Dess värre var inte vädret riktigt med oss, det snöade lappvantar precis hela dagen. Alla planer på fotografering gick om intet, däremot provade vi att köra sök och vi testade vilt. Fem stycken kom, stort TACK till er entusiastiska valpköpare som stod ut i kylan och blötan i flera timmar. Hundarna var härliga, mycket energi och fart i de små labbekropparna. De ser otroligt trevliga ut och har en väldigt trevlig mentalitet, det ska bli spännande att se dem framöver.
I Piteå är en liten cavalierhane på rymmen sedan i lördags. Jag får ont i magen när jag läser sådant, alla minnen av när Idefix var på rymmen väcks till liv igen. Jag följer eftersökningarna via Facebook där en grupp har bildats, som märkligt nog leds av någon i andra ändan av landet. Inte en människa har sett den lille hunden sedan han försvann och man verkar leta där han försvann. Jag minns ju hur långt en liten hund hann springa på ett och ett halvt dygn och hur absolut ingen ringde trots våra lappar. I min värld är det enklast att uppmana folk att ringa polisen istället för ett mobilnummer som ingen kommer ihåg men så jobbar man tydligen inte enligt den självutnämnda experten. Jag vill i alla fall uppmana alla som eventuellt läser detta att sprida budskapet. En liten rubykille på elva månader springer omkring ute i kylan och vill hem, ring polisen eller ägaren om ni ser honom! Polisen har nr 11414 och de gånger jag har hittat lösspringande hundar häruppe har samarbetet fungerat alldeles förträffligt och de har snabbt kommit tillrätta.
Det som är extra ledsamt med vovven ovan är att han var på prov i familjen i Piteå och bara hade varit där en vecka, så mest troligt känner han ingen av dem som nu letar efter honom särdeles väl. De omständigheterna tycker i alla fall jag är ytterst olyckliga och försvårande i det hela. Uppfödaren bor i Bureå och på den här tiden kan han ju ha hunnit halvvägs dit.
När sådant här händer så kramar jag hundarna hemma lite extra. Inte för att det är så svårt, de trefärgade egna är ju överallt där jag är - hela tiden. Den här veckan har jag mycket jobb så då jobbar vi, jag framför datorn och de med att sova vid mina fötter. Hjärtegrynen...
Naturen är underbart vacker!
Vilken fantastisk morgon vi hade idag! Fyra minusgrader ute, frost på marken och i alla träden - och på all spindelväv! - och ett ljus som var nästan magiskt. Mobilkameran gjorde det hyfsad rättvisa, se och njut!
Den stora rotvältan ser nästan trolsk ut, som en port till underjordiska väsen...
Spindlarnas aktivitet framstår tydligare. Man kan också helt enkelt tänka - finn en labrador i bilden! ;o)
Till sist utsikt mot älven från hörnet av tomten. En blek vintersol tittar in mellan träden, fotbollsplanen ligger ensam och övergiven och får nog vänta till nästa år innan ivriga fötter springer runt med en boll, undantaget möjligen när Ludde och Bus leker lite med någon utsliten fotboll. Visst ÄR det vackert? Då glömmer jag bort att det nalkas en novembermånad med mörker och åter mörker och känner en intensiv längtan efter snö, vinter och långa ispromenader.
Stina har varit hemma från skolan med förkylning så det har fallit på min lott att gå ut med alla hundarna. Igår landade mobilappen RunKeeper på över en mil totalt, det blir lite olika rundor eftersom jag inte grejar att ta alla hundar samtidigt.
Bus ses ständigt med något i munnen - en pinne, någons hand, ett cavalieröra. Jag tror kanske att husets övriga hundar inte riktigt uppskattar henne till fullo just nu, hon har så mycket energi att det fullkomligt sprutar ur öronen och hennes framfart kan närmast beskrivas som burdus.
Under promenaderna med hundar i olika konstellationer har jag i alla fall konstaterat att Idefix, snart tio år gammal, fortfarande hör riktigt bra. Idag inledde vi promenaden med en liten bit hundgodis ur fickan och huj, vad fint han kom på inkallning senare när han fick springa lös! De väljer vad de vill höra, de där silkesöronen.
Idefix har haft en höjdarvecka med dambesök två dagar. Det gick bra, vi fick till fina parningar båda gångerna och hängning i nästan tjugo minuter. Just den delen av det hela tycker han är lite trist, det går bra i kanske tio minuter men sedan får vi lyssna till cavalierens klagan. Varför ska man sitta fast, undrar han? Nåväl, efter dessa små äventyr är han som vanligt väldigt fäst vid mig i några dagar och har tydligt visat att han tycker att vi två ska gå ut och kolla om tjejen kanske finns kvar någonstans. Men nu har lugnet åter lagt sig, han har nog insett att lyckan är över för denna gång. Nu får vi hjälpas åt att hålla tummarna för att det blir något, man vet ju aldrig när gossarna börjar komma upp i åren. Men han är ruskigt pigg för sin ålder, denna knasiga, underbara lilla hund.
Livet med cavalier är ganska mysigt. Vart man än går så har man de små fläckisarna efter sig som en liten svans. Häromkvällen såg vi på fotboll tillsammans. Doris hade samma uppfattning om matchen som matte, ett riktigt sömnpiller...
Morris är min lille prins och är med mig överallt. Det är ungefär samma känsla som när man hade småbarn, inte ens på toan får man vara ifred...
Kom på att jag alldeles har glömt bort att redovisa några fina resultat också! Ebba och Raya har startat på viltspårprov och tagit sin andra etta, en till nu så är championatet i hamn. Och Stina och Maya har tävlat lydnad och fått LPI, nu siktar de vidare mot lydnadstvåan. Lydnadsprovsdiplomet renderade också i att de kunde ansöka om Cavaliersällskapes trippeldiplom som kom häromveckan. Hur många som ingår i denna exklusiva klubb vet vi inte riktigt men jag har skrivit till rasklubben och föreslagit att de redovisar detta lite tydligare på hemsidan och i tidningen. Det kan ju vara kul att veta för oss som faktiskt jobbar med våra hundar. Så här ser i alla fall diplomet ut:
Nu kommer den...
Nu påminner vintern oss om att den är i antågande, brr. Idag vaknade vi till blötsnö och regn, inte riktigt drömväder för just någon annan än möjligen Bus. Det var lite kul att se reaktionerna när vi skulle ta morgonpromenaden. Kisse ville ut som vanligt men när jag öppnade dörren tvärnitade han, stack ut näsan och vädrade, såg nästan ut som om han rynkade ihop den och så tvärvände han. Nu börjar hans självvalda inomhussäsong, vår katt går aldrig ut vintertid utan tillbringar den i en säng, fåtölj eller soffa.
Doris såg ut att vilja följa hans exempel, hon slog i bromsen på alla fyra tassarna och det krävdes övertalning och milt våld (läs: matte drog lätt i kopplet) för att få henne att motvilligt följa med. Hela rundan gick hon bredställt trippande, det framgick tydligt att det inte var någon njutning. Buset däremot, som numera går med på de flesta rundor för att ges tillfälle att göra av med lite energi, hon tokrusade fram och tillbaka i skogen. Det var ett svart streck som drog fram, genom alla pölar så att det skvätte. Det älskar jag med labbarna, den där inställningen att alla väder liksom är deras favoritväder. Fast samtidigt är jag benägen att hålla med katten och Doris, en sådan här dag är det mysigast inomhus.
Om Doris är en prinsessa när det gäller vädret så är hon föga prinsesslik i sin relation till kattlådan. Vidriga lilla djur! Hon är ju av samma format som katten och missar inga chanser att försöka gå in i lådan. Nu är hon skendräktig också och helt fixerad vid allt som går att äta, dit hon uppenbarligen räknar kattbajs. Och för att inte matte ska komma på henne kan hon smyga upp mitt i natten för att vittja skattkistan... Nu har jag ledsnat på att få nattsömnen förstörd så nu är det stängt mellan Doris och kattlådan.
För någon vecka sedan gödslade de åkrarna i Bälinge. Jag kan tycka om lukten på sätt och vis, den påminner mig om att jag bor på landet och luktar riktigt på något vis. Doris gillar lukten ännu mer... I ett obevakat ögonblick drog hon iväg från mig under skogspromenaden och ut på den nygödslade åkern. Jag ropade och skrek, ingen Doris. Till sist kom hon från ett helt annat håll. SOM hon såg ut och SOM hon luktade! Urrk! Det blev badet för lilla fröken. Kan någon människa begripa hur någon så söt också kan vara så vidrig???
Olycklig Doris, som numera luktar hallon igen.
I helgen ska vi spåra, jag, Stina och Anna med Selma. Jag är i valet och kvalet hur jag ska göra med den fläckige prinsen, om han ska få något spår överhuvudtaget, om han kanske ska få ett personspår istället eller hur vi ska göra? Doris ska få ett viltspår, henne har jag hopp om. Men Morris... Visa ska också få spåra, hon blir så lycklig då min lilla labbetant. Om en dryg månad fyller hon och hennes syskon tio år, kan någon begripa vart den tiden har tagit vägen???
