Huset Elliot

I december anmälde jag Ila till tävling i rallylydnadens fortsättningsklass. Nu var jag inte så pigg som jag hade hoppats, så Stina tävlade henne åt mig. Det gick ju skapligt, första gången hon satte sin tass i ett ridhus jobbade hon ändå fint och fokuserat och fick ihop 96 poäng och klassvinst i den första starten. Kvalificerat resultat även i den andra, minns inte poängen men minns att de blev trea. Ett resultat kvar till RLDF, det hade de tänkt ta i vår men Ila ändrade alla planer genom att börja löpa. Så nu är istället valpplaneringen i full gång. 

 

Ilas tilltänkte, SE(U)CH FIUCH LVUCH J RLDN-A LD STARTKLASS Labvision's Man In The Moon (killen har dessutom genomfört bph med skott, 1 ökl viltspår samt 1 nkl jakt) finns i Uppsala. Jag orkar inte köra bil själv längre, men min fantastiske man hoppas kunna följa med och hjälpa mig. Då får vi en liten minisemester samtidigt, även om han ämnar försöka jobba en del på distans. Här hemma hjälper de stora barnen till med hundar mm. Uppfödningen blev lite av ett familjeföretag när jag blev dålig. 

 

Nu hoppas jag att allt går i lås och att det föds ett gäng underbara valpar i slutet av mars någon gång och att jag hittar ännu ett gäng härliga valpköpare.

 

I helgen var vi anmälda till rallytävling Ila och jag. Debut i fortsättningsklass, var det tänkt. Men dagen innan slog min mage bakut, antagligen av alla värktabletter som jag trycker i mig. Så det blev ingen tävling, jag orkade helt enkelt inte. Kanske lika bra, vi hade inte tränat ihjäl oss heller. Nya tag framöver. Fast det börjar kännas tungt, jag känner inte att jag blir bättre trots att jag knaprar piller.

 

Morris har haft problem med ett öga. Igen. Han kliar och får hornhinnesår. Den här gången såg det riktigt illa ut, jag trodde att han skulle behöva somna in. Han fick en absess och hornhinnan var på väg att liksom lösas upp. Men till sist vände det. Han är ännu inte helt återställd men mycket bättre. Nu får han stå på kortison och ögonsalva livet ut och så håller vi tummarna. Min lille kämpe! ❤

 

Jag har börjat fundera så smått på nästa års valpkull. Fastnade för en hane men han är bärare av hnpk (skrovelnos) så jag var tvungen att testa Ila. Dess bättre är hon fri, så nu kör vi. Den tilltänkte gossen har en massa titlar, han är svensk, finsk och jag tror även lettisk utställningschampion, har diplom i startklass lydnad, diplom i rallylydnadens tre första klasser, 1 ökl viltspår, 1 nkl jakt och genomfört bph. Jag tror att det var allt. Jo, också A på höfterna och 0 på armbågarna samt ögonlyst ua, förstås. Lab Vision's Man In The Moon heter han.

 

Förra helgen startade vi jaktprov, Ila och jag. Premiär för Ila, 9 år sedan sist för mig, då med hennes mormor. Inte hade vi tränat mycket, årets träningar ryms nog på handens fem fingrar. Vi hade missat att träna med kråka och vi hade inte tränat med vare sig mosse eller näckrosor i vatten. Och det var där vi brast, inte helt spontan på kråka och lite trassel med en vattenmarkering. Men fin stadga, fina avlämningar och ett stabilt fortgående, likaså lyhörd och samarbetsvillig. Det tar vi med oss till nästa år.

 

Målet med säsongen var egentligen appellklass spår. Så som mina ben och min rygg är, insåg jag att det skulle vara omöjligt. Därav den hastiga omställningen. Nu hade jag hoppats kunna avsluta säsongen med ett working test men lägger det på is. Vi siktar mot nästa år istället.

 

 

 

 

Den gångna helgen var det Försvarsmaktsmästerskap för patrullhundar nere i Vårgårda. Huset Elliots Jota, 9 1/2 år ung, med matte Katarina hade kvalificerat sig. Det var deras fjärde mästerskap och de kämpade på väl. Det räckte till en femte plats, några futtiga poäng från pallen. Jag är så sjukt stolt och imponerad av insatsen. Stort, stort grattis!

 

I onsdags for grabbarna och jag till veterinären. Morris har problem med ögonen och fick medicin. Jag hoppas att den lille killen snart ska få må bättre, det skär i hjärtat att se honom så här. Men vi kämpar på, jag måste ju tro på det vi gör.

 

Pajas blev ögonlyst, tack och lov utan anmärkning.

Igår var det utställning i Överkalix, SKK Nat. Jag hade hoppats kunna ställa labrador men det fanns inte en chans, jag orkar inte springa. Så Pajas och jag åkte iväg. Och det gick bra, trendkurvan pekar uppåt. Excellent, 2:a ökk med ck och 4:a i bästa hane. Jag är jättenöjd, även om det känts ännu roligare med en kritiklapp som innehöll fler rader och visade vilken ras jag faktiskt ställt ut, samt en lite mer konsekvent bedömning. Nåväl, killens första ck är i hamn och det har gått helt ok på alla tre utställningar i år. Det ger mersmak. Och faktiskt börjar det vara riktigt kul att fixa pälsen. Törs jag ens säga det högt..?

 

Det är dåligt med bloggandet. Jag måste skärpa till mig.

 

I slutet av juli hade SSRK utställning i Piteå. Lille Sixten (Huset Elliots Accio) med matte Josephine debuterade i valpklass 1. Det gick kalasbra, BIM-valp med superfin kritik. Att Sixten därtill är en riktigt trevlig liten kille gör inte saken sämre.

 

Idag har Huset Elliots Peso, Keso till vardags, gjort bph. Ett riktigt fint sådant. Jag hade förmånen att vara med och filma. De blev väl inte jättebra, precis, men det är ändå kul att kolla efteråt. Gossen var glad och social, lekte och gillade mat, blev inte rädd och inte en gnutta arg. Gjorde inga ljud, var nyfiken på skottet. Lät sig villigt hanteras. Tyckte att det rörliga underlaget var lite läskigt att gå på men accepterade det. En stabil och trygg kille som nog hade en riktigt rolig dag. Som uppfödare blir jag också glad, jag vill att mina labbar ska vara mentalt trygga, stabila och genomsnälla. Att man, som Keso, visar prov på fin kontakt och samarbetsvilja är ännu ett mål med uppfödningen. Så det var en riktigt bra dag. Tack Anna för att vi fick följa med!

Jag är så galet tävlingssugen. Jag gick igenom sommarens olika prov och gjorde en storstilad plan men insåg sedan att den inte håller. Eller, planen håller. Benen håller däremot inte. De duger inte ens till att springa vänstervarv. Jag provade att småspringa några varv men stumnade direkt. Surt men inte mycket att göra något åt. Jag får ställa ut Pajas, då kan man gå runt. Och Stina ska hjälpa mig.

 

Men. Jag måste ha mål, jag måste komma vidare. Satsningen blir appellklass. Jag tänker att 300 m spår klarar jag, i synnerhet om terrängen är snäll. Vi jobbar hårt på apporterna nu, med pinnstigar och tappade pinnar längs rastningstundan. Och Ila verkar ha fattat galoppen, hon tar glädjeskutt när hon hittar en pinne som luktar matte.

 

Igår lade vi ihop det, spår med pinnar i. Snäll terräng, 200 m, 3 pinnar plus slut. Alla pinnar med hem. Däremot vill hon gärna spåra vidare med pinne i munnen, vi jobbar vidare på det. Men spåret var bra. Ila är duktig. Och väldigt taggad. Liksom matte. Förhoppningsvis får vi till en start också i år, mot alla odds.

 

Livet har blivit mycket bättre sedan jag började äta kortison. Jag är piggare, sover mindre och har mer mental ork. Jag har mindre värk, samtidigt som jag inser hur galet ont jag faktiskt har haft. Men. Jag är inte så bra som jag skulle vilja vara. Jag stumnar direkt om jag försöker trycka på och gå lite fortare. Jag klarar inte långa trappor eller ojämna underlag, då dalar orken fort och jag snubblar eller faller. Det är oerhört frustrerande, det är så mycket jag vill göra som jag inte klarar. Som att starta Ila på olika prov. Ställa ut henne. Komma igång med lite egen träning och inte bara vänta. Jag är så less på att vänta och vila!

 

Pajas är i alla fall anmäld till utställning, dubbelutställning till och med. Stina hjälper mig ena dagen. Den andra tänkte jag klara själv, med honom behöver jag ju inte springa. Pigge följer med som backup, men jag hoppas slippa använda den livlinan. Jag är som barnen när de var små, vill och kan själv.

 

När saker inte blir som man tänkt så får man hitta nya lösningar. Jag kan inte spåra så mycket. Alltså nöter vi spårpinnar parallellt. Ila älskar pinnstigar! Markeringarna blir allt bättre, fortfarande glömmer hon ibland att vända upp till mig. Och de hamnar väldigt långt in i munnen, vi får jobba lite med tugget!

 

Pajas fick också träna igår. Lyckligare kille var nog svårt att hitta! Lite kluvet bara, ska man leka med matte eller ska man leka själv när man har världens finaste leksak..?

 

Till sist ett boktips. Riktigt bra, tycker jag.

 

 

 

Igår var vi på inofficiell utställning, Pajas och jag. Lille Sixten var anmäld, vi skulle mest hänga med på skoj. Men så lyckades Sixten med konststycket att bli lätt framhalt, så plötsligt blev Pajas huvudnumret. Vi har kammat och grejat i två dagar, så pass att killen gick och lade sig i tvättstugan när han såg mig vifta med kammen. Bad och balsam och torkdräkt kvällen före. Killen var så fin! Matte hade torkat blodpudding, den spottade han ut. Lite jobbigt att få kontakt var det, Pajas är ju väldigt glad i allt annat. Men det gick ok, fin kritik och vi blev 3:a av alla, det är vi nöjda med. Däremot tyckte domaren att han inte fick bli tyngre. Det känns som en obegriplig kommentar om en hund som livnär sig på kärlek och luft. Och inte ett ord om pälsen...

 

Det här med att hitta täckhund är inte enkelt, det är mycket som ska stämma. Jag har ofta tankar om vilka hundar jag vill ha respektive inte vill ha i min stamtavla. Jag letar, kollar databaser, hör mig för. Det ligger många timmars letande bakom, ja, tiden kan nog mätas i dygn. Ursprungligen hade jag tänkt para Ila med Brasse, men det föll ju när hon visade sig ha väldigt långt mellan löpen och jag inte kunde para på förra löpet. Istället blev han pappa till Ahimsas valpar.

 

Nu löper Ila. Eftersom det bara blev två i fjolårets kull, två friska och trevliga pojkar, var planen att då använda den hanen på Ila. Rabies är fixat. Alla planer klara, progesteronprov inbokat. Så kom meddelandet. Hanen har blivit skadad, osäkert om han kan para. Jag åker inte 80 mil enkel väg och riskerar att komma hem i ogjort ärende. Vad göra? Vänta tills nästa löp? Då blir Ila närmare fem år när hon får sin första valpkull. Eller hitta en ny hane? Men till det räcker inte tiden.  Det fick ändå bli det senare men enligt ursprungsplanen. Vi väljer Brasse igen. Jag är väldigt nöjd med den senaste kullen, även om de naturligtvis gärna hade fått hinna bli lite äldre. Men de är härligt framåt, lättlärda och trevliga på alla sätt och vis. Brasse lär heller aldrig bli någon matador, annat än möjligen lokalt i Huset Elliot. 

 

I söndags hade vi en liten valpträff för just den senaste kullen. De tre som bor här i Luleå var med. Så mysigt att se dem igen! Duktiga små troll, som snabbt växlade från fokus på varandra till fokus på sina förare och som sov gott medan vi fikade. Underbara små varelser!

 

Lysa träffar jag förstås varje vecka. Hon är en riktig goding, även om hon ibland driver matte till milt vansinne med sina påhitt. Som att plantera om Stinas plantor... Tur att hon är söt!

 

Jag tror att Ila närmar sig löp! Ja, jag hoppas faktiskt också, det där med 16 månader emellan var lite i mesta laget. Tolv månader är länge nog men är i alla fall lite enklare att planera. Så nu letar jag hane. Frisk. Bra ledbakgrund. Sund mentalitet. Meriterad. Inte alltför tung. Får gärna vara lite mjuk och förarvek. Samarbetsvillig. Gentestad fri från eic, gärna optigen A också. Finns han? Jag hoppas det. Medan jag letar ägnar Ila tid åt att snitsla banan åt byns alla hanar så att de vet vart de ska ta vägen när det är dags. Måhända har hon egna planer...

 

 

Igår hade vi en liten minivalpträff med pyssel. Vi gjorde koppel och halsband i paracord. Lite knivigt, speciellt med huliganerna Sixten och Lysa på golvet. Men till sist slocknade de. Enligt säker källa sov Lysa från 22 till kl 8 i morse efter gårdagens happening.

 

Nu har alla små svarta troll flyttat och det blev fasligt tyst och tomt här hemma. Lite skönt också, det är hektiskt med valpar. Är så innerligt tacksam över mina fina familj som hjälpte mig att genomföra projektet, utan deras hjälp hade det aldrig gått som hälsoläget är nu. 

 

Något av det roligaste med uppfödning är utvärderingen. Blev det som man tänkte? Därför älskar jag sociala medier, där man kan få ta en liten del av vardagen även hos de lite mer avlägsna valparna. Just nu är jag en stalker, haha!

 

Igår var Stina och Lysa här en sväng. Det känns som om hon vuxit massor på bara en vecka! Pajas tyckte att hon var superkul - i ungefär fem minuter... Men moster Ila lekte tålmodigt med den lilla krokodilen.

 

Nu är vi många som längtar till slutet av veckan! Valpköparna längtar (förhoppningsvis) efter sina små ulliganer. Valparna längtar (omedvetet) efter att få börja sina nya liv som individer. Och jag och de stora hundarna längtar efter att återgå till rutinerna. Som tur är så här vi världens bästa husse här, som jobbat hemifrån förra veckan och denna, i kombination med lite semester, för att hjälpa mig med valparna. Och när han var på tjänsteresa så hade jag hjälp av Stina. Jag har en fantastisk familj som har hjälpt mig med det här projektet. Utan dem hade det inte gått, rygg och armar vill inte lyfta valpar och benen vill inte kliva i och ur valphagen. Men nu är vi snart i mål!

 

Småttingarna är påhittiga nu. Kisslådorna med pellets kan man också gräva i, frenetiskt. Inte jättekul med pellets över hela golvet... De jagar katten, de jagar varandra och de jagar våra fötter. Och de biter - hårt. Ute i hagen letar de flyktvägar. Det är så tydligt att nu är det dags att upptäcka världen på egen tass!

 

Nu har valparna hunnit bli sex och en halv vecka. De är ett riktigt trevligt litet gäng, som labbevalpar ofta är. Sociala och framåt, nyfikna och orädda. Vi har tagit dem en och en i ett nytt rum, testat hur de tar sig an det nya rummet, vad de tycker om hantering av en främmande person, hur de svarar på invit till kamplek, hur de reagerar på en fallande nyckelknippa och hur de reagerar på ett föremål som kastas en kort, kort bit. Och jag måste säga att alla har klarat uppgiften med bravur. Visst ser man små skillnader mellan individer, men jag ser en härlig nyfikenhet och leklust hos dem alla. 

 

De har också blivit väldigt alerta och påhittiga, speciellt på morgonen. Nu jagar de i flock, man får akta tårna. Ikea-pallen är som vanligt en favorit. Än tar de sig inte upp eller över, men de jobbar på det.

 

Idag har de små varit lösa i köket igen. Det tyckte de var kul, förstås. Och likt små barn hittade de blixtsnabbt de där ställena där man INTE vill att de ska vara. Vattenskålen hittade de också. Vad inte många vet är att de säljs med en osynlig labradormagnet i botten.

 

Då var det klart! Alla valpar är nu tingade, majoriteten hamnar hos tidigare valpköpare och det känns fantastiskt bra. Alla utom en ska till personer jag känner sedan länge. Jag är så otroligt tacksam över förtroendet. Återstår bara att se vem som hamnar var. De är ett helt ljuvligt litet gäng, härligt framåt och positiva. Precis som små labbevalpar ska vara!

 

Igår fick de komma ut i hela köket en stund. Vilket myller! Det besöket gav ju mersmak så nu är det slut på friden. Vi provade också att ställa upp dem på bordet och på kvällen fick de prova på olika ben. Många upplevelser och intryck för en liten valp. 

 

Nu letar jag med ljus och lykta efter ett hem till en av hanvalparna. Den tänkta ägaren fick ändrade förhållanden och hoppade av. Jag vill att du är intresserad av att meritera din hund med någon form av arbete, kanske också springa ett varv eller två i en utställningsring. Du får gärna ha tidigare erfarenhet men viktigast är ett brinnande intresse. Jag är i nuläget inte intresserad av ett rent sällskapshem, utan vill att gossen får officiella meriter. 

 

Av någon, för mig outgrundlig, anledning är det så galet svårt att hitta valpköpare som vill jobba med hunden och ha en hane. De allra flesta vill ha tik. Det händer att uppfödare hör av sig och undrar om det finns någon meriterad hane från min uppfödning. Idag gör det inte det, dels för att jag mestadels fått tikar och dels gör att det lilla antalet hanar inte har meriterats. Det skulle jag vilja ändra på. Så du som letar en labbekille att jobba med, hör av dig! Vi väntar på just dig.