Huset Elliot

Livet har blivit mycket bättre sedan jag började äta kortison. Jag är piggare, sover mindre och har mer mental ork. Jag har mindre värk, samtidigt som jag inser hur galet ont jag faktiskt har haft. Men. Jag är inte så bra som jag skulle vilja vara. Jag stumnar direkt om jag försöker trycka på och gå lite fortare. Jag klarar inte långa trappor eller ojämna underlag, då dalar orken fort och jag snubblar eller faller. Det är oerhört frustrerande, det är så mycket jag vill göra som jag inte klarar. Som att starta Ila på olika prov. Ställa ut henne. Komma igång med lite egen träning och inte bara vänta. Jag är så less på att vänta och vila!

 

Pajas är i alla fall anmäld till utställning, dubbelutställning till och med. Stina hjälper mig ena dagen. Den andra tänkte jag klara själv, med honom behöver jag ju inte springa. Pigge följer med som backup, men jag hoppas slippa använda den livlinan. Jag är som barnen när de var små, vill och kan själv.

 

När saker inte blir som man tänkt så får man hitta nya lösningar. Jag kan inte spåra så mycket. Alltså nöter vi spårpinnar parallellt. Ila älskar pinnstigar! Markeringarna blir allt bättre, fortfarande glömmer hon ibland att vända upp till mig. Och de hamnar väldigt långt in i munnen, vi får jobba lite med tugget!

 

Pajas fick också träna igår. Lyckligare kille var nog svårt att hitta! Lite kluvet bara, ska man leka med matte eller ska man leka själv när man har världens finaste leksak..?

 

Till sist ett boktips. Riktigt bra, tycker jag.