Duktiga småtroll!

Det blir fasligt kletigt på golvet när sju små valpar ska äta i samma skål, gå i maten och sedan på golvet. Jag är heller inte i bästa skick i kroppen just nu, med värk lite varstans. Då får man försöka förenkla livet lite, och minska på städbehovet. Idag har de små således fått äta i varsin skål, istället för gemensam. Det gick galant, någon var lite nyfiken på vad kompisen hade i sin skål men fortsatte äta i sin egen när hen lyftes tillbaka.
 
 
 
När man har ätit så måste man gå på toaletten. Lådorna är en höjdare som också minskar städbehovet. Så gott som alla bajsar hamnar där och de flesta pölar också. De är duktiga, småtrollen!
 
 
Än finns en hanvalp kvar att tinga pga återbud. Jag vill att du är påläst om rasen och vill aktivera din hund såväl fysiskt som mentalt. Välkommen att höra av dig för mer information!

Återbud

På grund av återbud finns en hane otingad. Både tråkigt och jobbigt när folk svänger hit och dit, men samtidigt skönt ändå att det händer innan leverans .Vi har ju varit med om att folk ändrat sig dagen efter att de hämtat också.
 
Ett underbart litet gäng är de. Hagen i köket är utökad, tidvis går där rätt livat till. Till helgen tänker jag mig att de intar köket.
 
 

Adressändring!

Småttingarna har flyttat. Ny adress är köket. Där blev det premiär för valphage, tidigare har jag flyttat med lådan och så har de utgått från den. Men den  här gången testar vi en valphage för att begränsa framfaryen initialt. Det fungerar bra så här långt.
 
 
 Vi testar också det här med att få dem att gå på låda. Det funkar lysande - not. Först hade jag lättströ men fick strö överallt. Nu testar vi istället pellets. Jag lyfter nyvakna valpar i lådan, de kravlar ur och kissar på tidningen. Jag tror nästan att de driver med mig.
 
 
De har fått börja äta vanlig mat. Först klassikern rå köttfärs, nu RC Starter mousse blandat med lite välling. De äter bra - med hela kroppen!
 
 
 
Tänderna har inte kommit än men det hindrar dem inte från att försöka bita i varandra - och i mig.
 
 
Alldeles normala labbevalpar, med andra ord. Nyfikna, sociala och trevliga så här långt. Jag är väldigt glad i dem och glad att jag fick låna Ahimsa, som är en väldigt lugn och harmonisk liten mamma. Det är en bra grund för en valpkull och underlättar dessutom det egna arbetet. 
 
Slutligen kan jag meddela att alla valpar är tingade. Jag har också fått flera förfrågningar om man kan få komma hit och fira sin födelsedag genom att klappa mina valpar. En otroligt märklig frågeställning, kan jag tycka. Jag och min familj bor här. Det är vårt hem, inte någon form av nöjesattraktion. Så nej, man kan inte komma hit och klappa valpar om man inte känner oss.

Snart två veckor

Tiden går fort när man har roligt. På lördag blir valparna två veckor. Så här långt har allt gått som smort. Ahimsa är en fantastiskt duktig liten mamma. Hennes mage fungerar prima, inte alltid givet efter valpning. Valparna är mätta och belåtna. Lådan är välstädad. Hon är överlag en väldigt trevlig och behaglig hund att ha runt sig och sköter sina små på bästa sätt.
 
Valparna, fem hanar och två tikar, växer som ogräs. En liten kille var mindre vid födseln och lär så förbli, det är svårt att konkurrera med de stora kolosserna. Inget konstigt med det, han hinner växa i kapp så småningom. Kanske inte under de här första åtta veckorna men så småningom. 
 
 
Två av hanarna har en liten vit bringfläck. Länge sedan vi hade det nu. Jag blir lite kär, det är roligt med små personlighetsdrag och kännetecken.
 
 
Roligt är också att två av gossarna ska flytta till tidigare valpköpare. Det gör mig alltid glad och stolt som uppfödare när man har varit nöjd med sin tidigare hund och vill ha en till härifrån. Det är ett gott betyg.
 
I skrivande stund är en hanvalp otingad. Med tanke på att de ännu inte hunnit bli två veckor gamla så känns det lugnt. Rätt hem är viktigt, det ska kännas bra för både valpköpare och uppfödare.

Välkomna till världen!

Då är de här! Sju små svarta, ljuvliga sammetskorvar kom i lördags. Valpningen var otroligt smidig, prick 3 timmar från första till sista. Ahimsa är en fantastisk liten mamma, så här långt hår allt som på räls. Vi hoppas att det fortsätter så. 
 
 
 
 
Klarar sig alla valpar, kommer jag att ha ett par svarta hanar att tinga till rätt köpare. Jag vill att du som hundägare vill leva ett aktivt liv med din hund, gärna träna och tävlanågot men det senare är inget krav. Jag förbehåller mig rätten att välja valpköpare. Kontakta mig på marie(at)huset-elliot.com för mer information. Eller ring på mobilen.

Det drar ihop sig

Nu närmar vi oss valpning. Det är alltid lika spännande och pirrigt i magen. Snart, snart vet vi vad som gömmer sig i Ahimsas mage!
 
 
 
Jag tror aldrig att jag har fått så många mail om sommarkvällar som den här gången. Ett par i veckan, tror jag, de senaste veckorna. Och nej, vi planerar inga sommarvalpar. Vi har en liten uppfödning med få hundar, vill man ha en valp här så får man nappa på de kullar som kommer och lösa semestern. För mig är det lite ett mått på verkligt intresse, man har hittat en uppfödare och en kombination som man verkligen tror på och då löser man resten. Om tiden är den viktigaste faktorn i ett hundköp,  en kompis som man förhoppningsvis ska ha i 10-15 år framåt, ja då riskerar man att vara ute på farligt vatten.
 
Kylan har oss i ett fast grepp, termometern ligger envist runt 20 minusgrader eller mer. Idag har det varit fantastiskt vackert, synd bara att det ska vara så kallt.
 
 

Sista veckan

Nu är vi inne i vecka 9. Fram emot slutet av veckan räknar vi med att valparna ska titta ut. Om lilla mamma hund bara kan tänka sig att ligga stilla på sidan nog länge, kan man känna hur det puffar därinne. Lite överallt och på båda sidor känner man hur det liksom bubblar mot handen. Lika häftigt varje gång. Ingen jättekull men fler än de två vi fick senast. 
 
Pajas är en fräsig liten kille. Han vill ha arbetsuppgifter, om inte matte ger honom något att göra varje dag så kan han hitta på egna sysslor. Ofta handlar det om att vakta, tex så att ingen hund kommer för nära hans (tomma) matskål. Nu håller han ett vakande öga på Ahimsa. Jag tänker mig att hon måste känna sig oändligt trygg med en sådan klippa vid sin sida.
 
 

Valpar och besökare

Idag har vi försökt fota den blivande mamman. Med sisådär 8-14 kvar ser hon ut så här:
 
 
 Inga tio, tack och lov, men fler än de två vi hade sist.
 
När man har valpar, kommer alltid frågan om när och hur vi tar emot besökare. En och annan gång kommer frågan från någon som kanske är varannanhelg-förälder och vill roa barnen, eller från någon som verkar tro att man lever med svängdörrar om man har en kennel. Och ibland kan det faktiskt kännas så. Just därför är det extra viktigt att värna den privata sfären, familjen. För mellan matning, rastning, städning och besök så ska vi ha mat, skjutsa till träning mm som alla andra föräldrar. Man ska också komma ihåg att varje besök innebär en risk, med nya virus och bakterier som valparna ska möta. Därför säger jag konsekvent nej till alla besökare jag inte känner. Valpköpare har första prio och är välkomna från det att valparna uppnått en ålder av ungefär 4 veckor. Vänner är också välkomna i den mån vi hinner. Men vi är ingen turistattraktion.
 
En annan intressant fråga är detta med tillverkningstiden på valpar. Tikar paras när de löper, ingen annan tid. De är dräktiga i ungefär 9 veckor och valparna är redo att flytta när de är ungefär 8 veckor. Sådan är naturens ordning, det går inte att ändra. Prioriterar man tiden högst, tycker jag att man ska fundera en gång till. Ska jag leva med en hund i 10-15 år, då är linjerna viktigast och tiden får jag försöka lösa. Samma sak med geografin, det är enkelt att hämta en valp från en annan del av landet idag. Det där med att ha uppfödaren inom en timmes bilresa, det har jag aldrig förstått mig på. Så tänker i alla fall jag. Det är så märkligt, ska vi köpa ett kylskåp så läser vi tester och funderar efter en lämplig modell som passar in i just vårt kök. Men en hund, den köper vi bara den finns nära och i rätt tid. Jag förstår inte riktigt det.

Nu är hon här!

Ahimsa har varit här i några dagar nu och anpassat sig väl till flocken. Det tog en timme så hade hon tagit den stora hundsängen i köket i anspråk och de andra fick lösa sitt sovande själva. Pigg och glad - och hungrig! Det serveras tre mål om dagen men hon hade gärna ätit lika många till.
 
 
 
Vi tror att det blir fler än två valpar den här gången om allt går vägen. Är du intresserad av en labrador att leva ett aktivt liv tillsammans med så är du välkommen att höra av dig så berättar jag mer. Vi förbehåller oss rätten att välja valpköpare.

Inga tvivel

Nu råder det inte några tvivel om att det blir valpar. Det ser till och med ut som om det kan bli ett rejält gäng. Så spännande! Söker du en labrador att vara aktiv tillsammans med, gärna träna och kanske tävla, då är du varmt välkommen att höra av dig. 
 
 

Valpplaner

Om allt går vägen, och små tecken visar på att det ser så ut, så kommer det valpar här i månadsskiftet januari - februari, e. Macita's Autumn Breeze u. SEVCh Huset Elliots Foliokus. Båda föräldrarna är förstås friröntgade ua, har giltigt ögonintyg vid parningstillfället samt är i övrigt friska och sunda representanter för sin ras. Valparna kommer inte att kunna utveckla sjukdomarna prcd-PRA, EIC eller CNM. Vi hoppas på friska, sociala och arbetsvilliga valpar i en sund kropp. Vi förbehåller oss rätten att välja valpköpare.
 
SEVCh Huset Elliots Filiokus
 
Macita's Autumn Breeze

Från oss alla...

 

Valpplaner och hundgårdsfunderingar

Nu löper Ahimsa - SEVCH Huset Elliots Filiokus. Planen är att para henne med Brasse, Macita's Autumn Breeze. Ahimsa är en liten, balanserad och följsam tik som hos sin ägare används till eftersök på älg. Hon är frisk och sund och kommer ur en kull där samtliga 8 individer är friröntgade på höfter och armbågar. Hon är utställd i juniorklass med en 1:a och har genomfört bph med godkänt skott. För mer information, kontakta uppfödaren.
 
Sätt och kollade igenom mitt Instagram när en reklamannons för företaget Demex dök upp. Ett företag som tillverkar både hönsgårdar och hundgårdar, dessutom till riktigt bra pris. Flera lösningar fanns, jag gillar möjligheten till flexibilitet. Till sommaren hoppas jag få hjälp med att fixa vår hönsgård, såg framför mig hur vi skulle spika sektioner och nät i en oändlighet men här kom helt klart ett alternativ. Drömmen vore en inhägnad för hundarna också, där de kunde spana på omvärlden utan koppel. Ibland skulle jag faktiskt vilja ha staket runt tomten, men en inhägnad på baksidan kunde vara ett alternativ. Inte för att ersätta våra skogspromenader utan som ett komplement. Ja, ni fattar. Letar ni också färdiga alternativ, spana på www.demex.se Just nu har de dessutom en tävling där du kan vinna en hundgård. Du hittar den på: https://www.facebook.com/1481098165458175/posts/2237344446500206/
 
 

Jublande glad

Idag har jag varit hos hematologen. Och blivit avskriven från hematologen. Och fast jag fortfarande inte vet vad som fattas mig, vet jag i alla fall att det inte är blodcancer. Det fanns heller aldrig i mitt sinne när jag för snart åtta veckor sedan sökte vård för feber och värk. Nu väntar jag på en ny remiss, denna gång till reumatologen. Det känns mer rimligt utifrån de problem jag har.
 
Andra som har problem är hundarna, speciellt Morris. Matte pratade i helgen om vintertid och att flytta tillbaka klockan. Det var aldrig förhandlat, hälsar han. Morris matklocka flyttar man inte på. Således skällde han i morse och hämtade matte i soffan i eftermiddag, då tillsammans med övriga gänget. 
 
 
Igår åkte jag och Pajas på cavalierträff. Det blev en kort visit, det var bara att inse att matten (och hennes skruttiga ben med tillhörande feber) inte pallar att stå rätt upp och ner särskilt länge. Så vi åkte hem igen. Det gjorde inte jättemycket, det var inte riktigt den typ av träff som vi behövde. Men det är det fina med hunderiet, det finns något för alla.

Tomtar på loftet?

Har fått svar på min ct, där hittade de inget konstigt. Tack och lov, ska kanske tilläggas. I måndags fick jag lämna 8 rör med blod inför besöket på hematologen i nästa vecka. Det kanske är därför jag är så trött, jag börjar vara blodfattig..? ;)
 
Om man ska se något positivt med detta så här hundpromenaderna mer innehåll. Förut gick vi, möjligen gjorde vi någon kontaktövning eller lite fortgående. Nu tänker jag igenom varje runda. Kan vi gå någonstans där vi inte går så ofta och få lite nya dofter i näsan? Kan vi göra ett godissök? Dog parkour? Kan jag köra linjerat med Ila? Markeringar? Minnesträning? 
 
Idag såg jag ett avsnitt Cesar Millan på tv. Man kan säkert tycka mycket om honom, och ännu mer om amerikansk hundhållning. Men där finns guldkorn. Idag pratade han om energier och man såg matsituationen i hans flock. Det fick mig att tänka på energierna här när det vankas mat... Så idag körde jag en ny strategi, jag tog skålarna och satte mig på golvet. Ivriga hundar blev frustrerade hundar, blev konfunderade hundar och till sist lite uppgivna hundar. När den där sucken kom, då serverades maten. Samma sak med tuggben nu ikväll. Jag tror att de tycker att detta är himla onödigt, men min förhoppning är att kunna dämpa stressen. Vi får se. Om inte annat så är det ännu en aktivitet, eller ska man kanske kalla det för en passivitet?
 
Nu något helt annat. Jag följer Hundstallet på Instagram. Hjärtat nästan brister ibland när jag läser om en del hundar, som långsittaren Björne. I väntan på beslut om sjukpenning (man har inte lyckats fastställa min sgi än efter tre veckor så jag får nog vara glad om jag får pengar till jul - OM jag får pengar!) är tyvärr min möjlighet till ekonomiska bidrag till Hundstallet lite begränsad, jag måste hålla i slantarna. Däremot har jag just nu väldigt mycket tid för stickning. Och jag gillar julen. Alltså stickar och tovar jag små tomtar, ungefär en decimeter höga. Om intresse finns så tänkte jag att jag kan sticka och sälja. Jag tänker mig 25 kr/styck plus frakt, där 15 kr går till Hundstallet och resten till garnkostnad. En egen liten insamling som kan redovisas här. Skicka ett mail om ni är intresserade. 
 
 

När man är sjukskriven

Jag har blivit sjukskriven. Har varit hemma i nästan sex veckor nu med värk i muskler och leder, en ruggig trötthet samt feber och svettningar av minsta aktivitet. Jag tänkte klimakteriet och lite dunderpiller i form av hormoner. Men några knepiga provsvar gör att man först har gjort en ct och sedan ska skicka mig till hematologen. Jag tror och hoppas att det inte är tt ställe, men är tacksam över att de kollar upp mig ordentligt. 
 
När man inte mår bra, är hundarna ett glädjeämne men också ett ständigt gnagande samvete. Jag klarar inte av att gå som förut. Benen stumnar och svetten rinner. Jag har inte samma ork att träna dem. Alltså behöver jag hitta nya vägar, det är viktigt för mig att de här ett bra liv, en skruttig matte till trots. En sådan ny väg är dog parkour. De får balansera i skogen, på stubbar och fallna stockar. Grabbarna är superduktiga, det är lätt när man är liten. Lite knepigare för en labrador men det går bättre och bättre. Jag tänker mig att detta ger muskelträning och tröttar huvudknoppen.
 
Ibland vill katten Chippen vara med. Han är en naturlig balanskonstnär!
 
 
Jag har också börjat ta med dummies på några promenader, till Ilas stora lycka. Enkla markerings- och dirigeringsövningar blir det ibland. Godissök är uppskattat av alla. Hemma tränar vi på att gå i stegen, lite lydnad och så balanskudde. Mesta möjliga aktivering till minsta möjliga ansträngning för matte är målet just nu.
Pajas nos är nog den sötaste jag vet. Kolla in vecken vid nostryffeln!
 
När jag håller på och slår knut på mig själv för att aktivera mina hundar, kan jag inte låta bli att fundera på andra hundar och hundägare jag har träffat genom åren. Hundägare som haft betydligt fler hundar än jag och kanske varit lika orörliga, eller värre. Hur har man löst problemet? Har man löst det, eller tycker man att hundarna har det bra ändå? När slutar man vara en bra hundägare och låter hundägandet bli mer av ett självändamål?
 
Över till lite rapporter om vad som har hänt i höst.
 
Pajas har debuterat i tävlingssammanhang i höst. Jag anmälde till nybörjarklass i rallylydnad, mest på kul. Vi gjorde väl ingen bländande insats men det räckte till två kvalificerande resultat. Nästa tävling hjälpte Stina mig, eftersom jag inte orkade. Där kom det tredje resultatet. Numera får han således kalla sig RLD N Chadyline Spring Fling. 
 
Ila och jag har tävlat startklass i vanlig lydnad. Två starter, två uppflytt. Eftersom hon fick ett ifjol så är diplomet i hamn. I Överkalix klämde hon i med klassvinst. Extra kul var att halvsyrran Cera kom tvåa.
 
 
 Stina och Bus har tävlat avancerad klass i rallylydnad. På en start fick de full pott, 100 poäng. Jag är så sjukt imponerad över de där båda! Nu tränar de för mästarklassen, championatet hägrar! Busets valpar växer och är inne i slyngelåldern nu. Riktigt trevliga och duktiga gossar är det, även om de just nu kanske ger ägarna ett och annat grått hår. Det ska bli spännande att följa dem i framtiden!

Inga valpar :(

Det blir inga valpar i sommar, ett ultraljud visade att Ahimsas mage är tom. Vi gör ett nytt försök nästa löp. Inga fler valpkullar 2018, eventuellt två kullar år 2019.

Lite av varje

Det är glest mellan uppdateringarna, både här och på hemsidan. Jag hinner helt enkelt inte, med nytt jobb och allt annat som ska fixas. Som hundträning. Nu är vi igång, både Stina och jag. Stina så pass att hon redan hunnit tävla i rallylydnadens avancerade klass med Bus. Första starten klantade sig matte lite, drog på sig 10 p avdrag och landade totalt på 76 poäng, snöpliga 4 p från ett kvalificerat resultat. Andra gick bättre, de drämde i med 90 poäng. Två sådana resultat till i år nu så... Duktiga tjejer, mamman/jkennelmamman är stolt. 
 
Ila har varit på utställning. Jag blev ju så besviken när Pajas visade sig ha patella så jag anmälde Ila istället. Logiskt? Nej, inte alls. Inte blev det bättre av att hon var urfälld, vilket domaren också kommenterade. Vi fick ett Very Good och är nöjda med det. Den lilla damen skötte sig fint på utställningen och gick inte passgång, det känns som ett fall framåt. Det finns hopp!
 
 
Nu löper hon, ironiskt nog, när jag har börjat titta mig omkring efter lydnadsprov. Plötsligt blev hon ännu mer lik sin mor så till vida att hon letar ätbart på varenda promenad. Och Ilas definition av vad som är ätbart är dess värre ganska rymlig... Det får till följd att hon i princip går kopplad under alla promenader. Lite småseg är hon också, inte riktigt min vanliga krutloppa.
 
Pajas har haft syrran här på besök. Hon var dock inte jätteimpad av brorsan, som gjorde allt han kunde för att visa vilken kul kille han är. Vi tog lite bilder, jag fick hjälp med att fotografera killen av Bellas matte Lina. Glöm bakgrunden, men visst är gossen ganska söt?
 
 
 
Han har vuxit på sig, lillemannen. Vi tränar en hel del nu, lite nosework och lite rally. Imorgon tänkte jag att han och Ila ska få gå ett spår. Vi får se om vi kommer tillräckligt långt i år för att ta oss ut på någon tävling men aktiverad blir han. Det är nödvändigt, annars tuggar han grejer inne. Illbattingen!
 
Jag försöker tappert att ordna lydnadsträningar för valpköpare, tyvärr med ett ganska magert resultat. Jag kommer att göra något försök till men blir vi inte fler intresserade så lägger jag ner och tränar på egen hand när andan faller på. 
 
Morris har lyckatds skada ögat igen, det såg först riktigt illa ut men nu läker det fint. Matten har skaffat solbrillor till honom, han tycker väl inte att det var min allra bästa idé. Men visst är han cool!?
 
 
 
 
 

Valpplaner

Så är det en dryg vecka sedan småttingarna flyttade ut och allt har gått bra. Och genast är jag igång och planerar nästa kull! Jag har fått förmånen att få låna Bus syster, SEVCH Huset Elliots Filiokus. Planen är att para henne med en hane vid namn Macita's Autumn Breeze, en ung hane med CK på utställning och 2 ökl viltspår. Han är ur en kull på tre, hans bror har titlarna RLDN RLDF, hans syster finns i Norge och har 2 ukl jakt, 3*1 ökl viltspår och cert på utställning. Med denna kombination hoppas vi få en kull med rastypiska, vänliga, friska och arbetsglada labradorer!
 
Ahimsa
 
Brasse
 
 

"Jag ska ju ändå inte ställa ut"

Om ni visste hur många gånger jag har hört den meningen som förklaring till varför man köper en oregistrerad, "renrasig" (tror man) hund! Varför ska man liksom betala för en stamtavla när man kan köpa en labbe utan och spara några tusen, när man ändå inte ska ställa ut? Jo, jag ska berätta varför och varför de registrerade valparna kostar mer.
 
Idag har jag varit och hämtat ut valparnas stamtavlor. För två valpar kostar de lite över en tusenlapp. Stamtavlorna är ett bevis på att hunden är stambokförd, dvs den finns med i ett register liksom dess förfäder. Ägaren kan kontrollera hundens och dess släktingars hälsostatus, meriter mm. Att den är registrerad betyder också att inget föräldradjur är belagt med avelsspärr, tex av hälsoskäl. Några garantier för friska hundar finns aldrig, men att köpa en oregisitrerad valp kan innebära att föräldradjuren tex är avelsspärrade. Den risken skulle inte jag våga ta.
 
Som uppfödare inom SKK-organisationen kan jag när som helst få besök av en kennelkonsulent som kontrollerar att jag uppfyller gängse regelverk och att mina hundar har det bra. Regelverket styr bland annat hur länge mina hundar får lämnas ensamma, hur ofta de ska rastas, att jag inte parar mina tikar för tätt osv. Motsvarande kontroller av uppfödare av oreggade hundar finns inte. Jag vet exempel där tikar har parats varje löp, här i norra Sverige. Vill du stötta en sådan verksamhet? Jag vill det inte. Jag kan heller inte registrera mina valpar om jag skulle para en tik vid varje löp. Regelverket slår till igen. Så är du det minsta djurvän - stötta inte den oseriösa marknaden!
 
Labradoren har ett hälsoprogram. Jag som uppfödare är skyldig att följa det för att få registrera valparna. Det innebär till exempel att föräldradjuren ska ha känd status på höfter och armbågar. Att röntga en hund kostar oftast över 2000 kr. Resultatet registreras hos SKK så att alla kan se det. Detta är en kostnad och en information som inte finns för uppfödaren av den oregistrerade labradoren. Därtill kommer ögonlysning (ca 700-1000 kr), diverse gentester (från 500 kr och uppåt) mm. Detta för att säkerställa att föräldradjuret är friskt.
 
Som regel har vi också meriterat våra avelsdjur. Självklart tycker vi att de är trevliga och rastypiska, men meriterna är ett kvitto på att någon oberoende person (domaren) tycker detsamma. Och väldigt ofta hör jag just detta med temperamentet som skäl till varför man har valt att para sin labrador och ta en oreggad kull. "Han/hon är ju så snäll". Ja, tacka sjutton för det om det är en labrador! Men det räcker liksom inte. Med meriter visar jag att min hund följer rasstandarden, tål hantering, uppvisar rastypiska egenskaper osv. Allt det som sammantaget gör den till en labrador. Snäll är bara en egenskap bland väldigt många.
 
När jag väljer hane till mina tikar, har jag en rad kriterier som jag tittar på. Hälsa är en, men det finns många egenskaper att beakta. Jag skulle vilja påstå att sådant som färg och avstånd är väldigt lågprioriterat i den seriösa uppfödarens värld, och väldigt viktigt hos den mindre seriösa. Man vill inte åka långt, ofta har man en egen hane eller använder en i närheten. Det behöver i sig inte vara fel, men gör man samma kombination gång efter annan kan man börja ana att det inte är för rasens bästa.
 
När jag använder en hane får jag betala en språngavgift som ligger runt 1200-2000 kr vid själva parningen och lika mycket per valp. Ofta har jag rest långt, senast var jag i södra Finland och bodde på hotell två nätter. Det är självklart mitt eget val, jag vill ju tro att det ska resultera i bra valpar. 
 
Lägger man ihop alla dessa kostnader och adderar sådant som besiktning, vaccination, ID-märkning mm, så ser ni att det inte blir många kronor över. Vi gör det inte för att tjäna pengar utan för att det är en hobby som vi brinner för. Vi vill bevara en ras som vi älskar. Stöd den verksamheten genom att köpa en valp från en seriös uppfödare som registrerar sina valpar!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0