Huset Elliot

Det här med att hitta täckhund är inte enkelt, det är mycket som ska stämma. Jag har ofta tankar om vilka hundar jag vill ha respektive inte vill ha i min stamtavla. Jag letar, kollar databaser, hör mig för. Det ligger många timmars letande bakom, ja, tiden kan nog mätas i dygn. Ursprungligen hade jag tänkt para Ila med Brasse, men det föll ju när hon visade sig ha väldigt långt mellan löpen och jag inte kunde para på förra löpet. Istället blev han pappa till Ahimsas valpar.

 

Nu löper Ila. Eftersom det bara blev två i fjolårets kull, två friska och trevliga pojkar, var planen att då använda den hanen på Ila. Rabies är fixat. Alla planer klara, progesteronprov inbokat. Så kom meddelandet. Hanen har blivit skadad, osäkert om han kan para. Jag åker inte 80 mil enkel väg och riskerar att komma hem i ogjort ärende. Vad göra? Vänta tills nästa löp? Då blir Ila närmare fem år när hon får sin första valpkull. Eller hitta en ny hane? Men till det räcker inte tiden.  Det fick ändå bli det senare men enligt ursprungsplanen. Vi väljer Brasse igen. Jag är väldigt nöjd med den senaste kullen, även om de naturligtvis gärna hade fått hinna bli lite äldre. Men de är härligt framåt, lättlärda och trevliga på alla sätt och vis. Brasse lär heller aldrig bli någon matador, annat än möjligen lokalt i Huset Elliot. 

 

I söndags hade vi en liten valpträff för just den senaste kullen. De tre som bor här i Luleå var med. Så mysigt att se dem igen! Duktiga små troll, som snabbt växlade från fokus på varandra till fokus på sina förare och som sov gott medan vi fikade. Underbara små varelser!

 

Lysa träffar jag förstås varje vecka. Hon är en riktig goding, även om hon ibland driver matte till milt vansinne med sina påhitt. Som att plantera om Stinas plantor... Tur att hon är söt!