Nu närmar sig dagen D och det märks. Labbevalpar känns otroligt flyttklara vid åtta veckor och det märks att de faktiskt behöver komma till sina nya hem. Hur gärna man än vill är det snudd på omöjligt att aktivera åtta labradorvalpar. Det blir mer av förvaring och det räcker inte längre till för dem. Dammsugaren har vi träffat på, den är ingen nyhet och även om inte alla gillar den, får den ingen att ramla ihop av trötthet heller. Katten har vi sett, hönsen likaså. Vi har provat att gå på en massa olika underlag, vi har hört ljud från bilar, traktorer, flygplan mm. Vi har knallat i dungen bakom huset och provsmakat kottar. Vi har förvandlat marken innanför valphagen till en schweizerost och lyckats rymma ur hagen X antal gånger. Vi vill ibland kissa och bajsa på olika tider under natten, vilket gör att vi väcker varandra och matte med jämna mellanrum. Så. Det är helt enkelt dags nu. På onsdag blir de åtta veckor och på torsdag lämnar den första oss. Det är inte utan att vi längtar, både jag och valparna. De är redo för sina nya liv och även om jag kommer att sakna dem, ska det bli väldigt skönt att återgå till normala gängor och få tid till de just nu ganska försummade äldre hundarna. Doris har visat sitt missnöje med att flytta runt på tvätt och annat i tvättstugan så jag har lite pyssel framför mig där.

 

Hinner inte heller sitta framför datorn mer än korta stunder, om alls något. Missade därför att gratulera min stjärnkull på 6-årsdagen igår och gör det istället så här lite i efterskott. Tänk att det redan har gått sex år sedan de sprätte runt i valphagen och grävde gropar!

 

Nu har jag lärt mig den verkliga innebörden av ordet power nap. Det är när man kan härja vilt i en timme, sova i tio minuter och sedan härja vilt en timme till, just som matten trodde att hon fick tid över till annat. Ruskigt effektivt, det där power nappandet.

 

Det går vilt till nu och man märker att de är alltmer färdiga att flytta ut. De slåss mer, låter mer och jagar varandra vilt runt köksön, under soffor osv. De är ett livat och ibland ganska så högljutt gäng. De sover nu fritt i köket, jag sover i tv-rummet och kliver upp någon gång under natten för att städa efter dem. Men igår blev de sju veckor så nedräkningen har börjat. Om en vecka flyttar den första lilla tjejen upp till Linnea i Överkalix. Tror att både hon och jag längtar. Sedan flyttar i princip en om dagen. Tanken var också att Stina skulle få ta sin direkt de var besiktigade och klara på onsdagen men hon ska iväg till Bollnäs på ekokocktävling så det får dröja ett par dagar. Där fick jag...

 

Vi lyckades ta lite bilder på dem i tisdags med varierad kvalitet. Har aldrig varit med om att en hel kull tycker att bordet är ett livat ställe, det brukar alltid vara någon som tycker att det är lite läskigt däruppe. Men de här ville helst av allt hoppa in i kameran och kolla vad det var som blixtrade. Några bilder blev i alla fall hyfsade.

 

Påsken är över och vardagslunken har sänkt sig över Bälinge igen. Äldste sonen har varit hemma i en dryg vecka men igår var han tvungen att återvända till Umeå. Jag trivs så gott med alla barnen hemma och tycker att det känns så tomt när han åker iväg. Undrans om man någonsin vänjer sig?

 

I söndags var det dags för Melvin att flytta. Också det var en vemodig dag, även om jag så länge har sökt efter en bättre lösning för honom så känns det ledsamt när de ska flytta ifrån mig. Sista hundpromenaden med hela gänget, sista kramen, sista... Även husets båda söner var ledsna och grät när han hade åkt. Han har varit en fantastisk kompis till dem och är ju en underbar familjehund på alla sätt och vis men det räcker inte när man lever i kennel. Man måste trivas med det livet också och det har han tyvärr gillat allt sämre. Nu bor han på prov hos Marianne med familj i Norrfjärden, får allt ljus på sig och en massa kärlek från hela familjen och jag ser på de bilder som jag har fått att han trivs som fisken i vattnet. Tänk er själva att vara Melvin, slippa trängas med de andra hundarna utan få fri tillgång till två tonårshussar och dessutom få följa med sin matte på jobbet om dagarna, Det kan inte bli bättre! Jag önskar dem verkligen lycka till och hoppas att de ska få många roliga år framöver - och att vi ska få vara hundvakt när så behövs.

 

Sista rundan fick han och Visa härja och busa med en leksak i skogen. Det gjorde de så att Visa blev halt efteråt, det märks att hon är äldre nu och jag gissar nästan att hon har fått lite artros fram. Lite Rimadyl i några dagar så är hon på g igen, nu finns ju ingen att härja med på ett tag så nu går det lugnare till. 

 

Igår eftermiddag var det dags för småtrollen att invadera köksgolvet. Och det gjorde de verkligen! "Äntligen" såg de ut att säga där de for omkring på golvet. Det är sannerligen ett livat litet gäng, det är inte mycket som stoppar dem. De tar för sig av golvet, de bär omkring på leksaker, de smakar på tår och hälsenor och - de läcker som såll! Och tänk, fyra veckor gamla så är de redan på det klara med att de är små apportörer.

 

Man kan tro att inget händer här, i själva verket rullar livet på i 120 knutar. Jag har läst en distanskurs i problemlösning (matematik) under våren som jag just blivit godkänd i och det glädjer mig något oerhört. Kul att räkna lite matte igen, det var ett tag sedan.

 

Mamma hund har haft lite bekymmer med magen, hon har varit lös av och till och velat gå ut om nätterna så jag börjar vara sliten. Sliten är även plånboken av ett antal förpackningar Prokolin, Diarsanyl och Canikur. Så fick jag tipset Fortiflora, något som givetvis inte fanns att uppbringa i Luleå utan som fick beställas från Apotekets hemsida. Burken kom igår och voilà, idag är magen fin efter bara två doser! Rekommenderas varmt, med andra ord, klart bättre än allt annat vi provat. 

 

Alla valpar är nu tingade, det känns jättebra i magen och jag glädjer mig så åt att få både nya och gamla valpköpare med i Huset Elliot-familjen. Just att tidigare valpköpare väljer att köpa hund nummer två av mig gör mig riktigt glad, då vet jag att de känt sig nöjda med sin fyrbenta kamrat och bättre betyg än så kan jag knappast få. Roligt är att många har intresse av att träna och meritera sin hund, jag hoppas att ni ska sporra varandra till stordåd. En liten tik blir kvar här hemma och ska bli Stinas nya kompis, hon längtar massor och hänger över valplådekanten en stund varje dag för att studera dem. Hennes hundar börjar ju vara pensionärer, även om ingen har sagt det till dem, och det börjar därför vara dags för en ny om man som hon vill fortsätta träna och tävla. Det ska bli spännande att följa deras framfart framöver, så klart.

 

Valparna växer och frodas, det är fascinerande vilka små tjockisar de har hunnit bli på bara några dagar. Nöjda och belåtna för det mesta, något enstaka pip om de blir tvättade eller hamnar lite långt bort men det senare löser de raskt själva. De är otroligt starka i sin litenhet, drar sig fram med frambenen och nästan lyfter sig trots att de bara är fyra dagar gamla. Här är det stor skillnad mot cavaliervalpar, i alla fall de cavaliervalpar vi har haft, som legat som tjocka paddor vid samma ålder och nästan inte rört sig alls. Å andra sidan blir det nog mer konkurrens om käket när man är åtta stycken...

 

Eller nja, det blåser mer än friskt, nästan storm faktiskt. Vi tog en annan väg på morgonrundan, när vi kom ner till älvkanten såg det ut som om träden försökte vika sig dubbla så då vände vi. Min första tanke var "tänk om ett träd faller över någon av hundarna". Efteråt insåg jag att det förstås kanske vore ännu värra om ett träd föll över mig...

 

Hundarna gillar blåsten, det betyder att marken fylls av nya tallkottar. Ibland undrar jag om vi tvåbenta går miste om en smaksensation när vi inte tuggar på en tallkotte under promenaderna. Det verkar vara något alldeles visst med det. Jag är inte helt förtjust, Raya käkade häromdagen så mycket tallkotte att de behagade komma upp på köksgolvet. Och vad Doris gör med de kottar som kommer ut den naturliga vägen lämpar sig inte i skrift. Den lilla söta saken är något av det äckligaste som finns.

 

Dagen V som i valpar närmar sig. Jag trodde kanske att den lilla labbebollen skulle börja äta dåligt på slutet, hon är så tjock så där ser ut att kunna finnas ett gäng som trycker åt alla håll. Men det bekymrar inte Raya, en stor del av hennes dag går åt till att tänka på mat. Således känner man hennes blick vartän man går och hon har ganska bråttom hem till maten på promenaderna. Och tja, hon ser ju ut att äta för fler än två om vi säger så.

 

Dagen P är här. P som i progressiva glasögon. Idag hämtade jag ut dem och än är jag inte  helt säker på att det var ett klokt beslut. Jag känner mig som en uggleunge som tittar åt alla håll och kanter men världen ter sig suddig i alla fall. Jag kommer att få grymma nackmuskler om detta håller i sig. Ibland får jag till det och då blir allt knivskarpt men så lyckas jag sudda till det igen. Och aldrig mer lär jag kunna hälsa på någon på stan, vad som händer där vid sidorna ser ut att vara ett enda töcken. 

 

Innan glasögonen kom, dvs igår, tog jag en selfie. Håll till godo, färskare bild än så på mig lär det dröja innan ni ser. Och ändå är den alltså redan inaktuell, tack vara brillorna...

 

 

Tack vare bloggen har jag fått en kontakt om Melvin. Det gläder mig. Han är en underbar kille som verkligen förtjänar att få en familj där han får vara medelpunkten och slipper ta på sig en massa ansvar. Här är han högt älskad och fungerar som sovkompis (Morris), buskompis (Doris), retsticka (Idefix) och joggingkompis (barnen) men eftersom han inte riktigt verkar trivas med att ha så många hundar omkring sig och definitivt inte uppskattar en valpkull kring benen, tror jag att han skulle få det bättre någon annanstans. Tyvärr.

 

Morris är en mammagris, det var känt sedan innan. Inte har det blivit bättre av att Doris fortfarande löper och att Morris därmed får följa matte överallt och till och med får sova i mattes säng. Nu är väl det senare ingen jättehit, Morris sover oftast i hundsängen nedanför eller på golvet, men det händer att han poppar upp och myser en stund. Då använder han nästan alltid husse som landningsbana, något husse inte helt uppskattar. Det gör att jag tror att det blir svårt för Morris att få behålla privilegierna när Doris löp väl är över men det vet han ännu inte om. Det kommer att bli en tung separation för både matte och hund.

 

Valpmagen växer, jag är ganska säker på att det bor fler än en därinne om vi säger så. Stina hjälpte mig försöka ställa upp lilla damen igår för att ta några hyfsade bilder. Så där jättebra blev de nu inte (vi valde ju världens sämsta bakgrund) men det syns i alla fall att hon är rund. Matglad är hon också, det är full sula på promenaderna om hon vet att det vankas mat när vi kommer hem. Inte lika raskt annars, kanske.

 

Det är inte det att inget har hänt här. Det är det att jag har jobbat så galet mycket och dessutom haft en hel massa annat att fixa så jag har varken haft tid eller ork för bloggen. Men nu kommer här en liten uppdatering av det som hänt de senaste dagarna i alla fall.

 

Vi väntar valpar!!! Jag har idag hämtat hem en liten svart labradorboll vid namn Raya (LP1 LP2 Huset Elliots Pi). Med två veckor kvar till valpning ser hon redan ut som om hon skulle kunna klämma ur sig 5-6 valpar. Så jag anar/befarar att det kan vara ett ganska stort gäng därinne... Spännande!

 

Idag har jag varit agilityfunktionär på hemmaklubbens tävlingar. De hade brist på folk och eftersom jag ändå måste skjutsa Stina, stannade jag kvar ett par timmar och var hindefixare i första klassen. Kände mig omåttligt snäll, både som var där halv sju en lördagsmorgon och som dessutom stannade kvar och genomled en hel klass 1. Jag är inte stormförtjust i agility, nämligen. Jag gillar att se Stina tävla och jag kan tycka att det är lite kul att se riktigt duktiga ekipage. Men att se hundar som inte kan stanna-kommando, som är allmänt olydiga, som inte kan alla hinder, förare som otydligt bara fladdrar med armarna osv, det roar mig inte alls. Och så alla dessa skällande vallhundar... Jag inser att en hund av vallhundsras ska jag aldrig, aldrig äga. Jag fixar inte temperamentet. Jag blir ledsen när jag ser hundar som skyggar i stora bågar runt främmande människor och jag får ont i huvudet när jag hör detta eviga skällande - innan de går in, medan de kör och efter de har kört. Och jo, cavaliererna låter, de kan få fram de hemskaste skrik när de är taggade. Men det går över. Det är inte ett evigt skällande. Så nej, aldrig någonsin kommer jag att skaffa mig en skälltie, jag menar sheltie. 

 

Stina och Maya tävlar inte denna gång. Maya har dragit ut några tänder och det var karens på det. Dessutom lyckades hon bli halt i veckan så hon har vilat i några dagar. Nu syns inte ett spår av hältan, däremot har vi en lite halvgalen och väldigt energisk liten trefärgad dam som resultat av all stillsamhet. Hon blir sju i vår, den lilla ulltussen. Galet, så fort tiden går!

 

Annars jobbar jag som en galning nu. Det är som om någon dragit proppen ur flaskan, från nästan total stiltje får jag jobberbjudanden från alla håll och kanter. Det finns en gräns för hur mycket jag kan jobba, dygnet har trots allt bara 24 timmar och det är OS på TV:n. Men det är mycket nu, så pass kan vi säga. Hundarna tycker nog att matte är lite trist och det tycker ärligt talat matte också men ibland blir det så.

 

Den roligaste nyheten på länge är att Raya börjar visa tecken på dräktighet. Så ni som hållit tummarna, det hjälpte! Förhoppningsvis finns det små labbevalpar här om lite drygt fyra veckor. Det ska bli otroligt roligt!

Nu har vi varit iväg på vår lilla roadtrip, Raya och jag. Och det gick alldeles lysande. Måste ärligt säga att Raya är en väldigt sund och tydlig tik, med sunda reaktioner och signaler. Det råder ingen tvekan om att hon är i höglöp och att hon vill bli parad om vi säger så. ;o) Hon har också varit fantastiskt stabil och miljöstark de här dagarna, utan att vara överdrivet bekant med mig har hon glatt följt med mig till veterinären och hem till främmande hem med främmande hundar, allt med samma glada svansviftande. Lite upphetsat skällande och studsande igår när vi kom fram till killen efter fyra timmars bilresa men det är helt OK. En helt underbar liten tik är hon.

 

Underbar var också hanen. En jättefin kille i fantastisk kondition, verklig jaktkondition på den gossen. En stark, smidig och liksom seg kropp (hittar inget bättre ord för att beskriva det), påminde mycket om de labbehanar jag varit förtjust i gammalt tillbaka. Underbart huvud och uttryck, fin päls och verkligt jättefina tassar. Jag har tyvärr tappat lite tassar de senaste åren så jag är verkligt glad över att hans var så fina. Runda och knutna utan att vara övredrivet stora. En härligt energisk utstrålning, öppen och social, en riktig labbekille när de är som bäst. Lite knepigt att få till det först men så plötsligt gick det och de satt ihop lagom länge (det var -18 ute så det kändes som en evighet men var i verkligheten kanske en kvart). Vill passa på att tacka hans matte Paula för att vi fick komma och för en fantastiskt god laxsoppa och till hans uppfödare Anna-Liisa, kennel Mysis, för hjälpen och trevligt sällskap. Ni är hjärtligt välkomna hit och hälsa på oss och förhoppningsvis ett helt gäng valpar närhelst ni vill!

 

Igår åkte jag till Byske och hämtade Raya. Med i bilen fanns även Visa, jag ville kolla upp hennes seghet och mystiska håravfall. Som vanligt såg jag tusen elaka tumörer framför mig och var rädd att hon inte skulle vara med hem. Vi tog vägen om Skellefteå och den underbara djurkliniken där. Båda hundarna var lika överlyckliga över att träffas och över den skojiga utflykten till "tant doktorn". Tänk om man själv var ens hälften så glad över ett stick i fingret... De tyckte att Visa var fin för sin ålder men tog prov på allmäntillstånd samt sköldkörtelfunktion. Raya fick ta progesteronprov.

 

När prover var tagna så styrde vi kosan hemåt. Provsvaren kom under eftermiddagen. Visas prover visade på nedsatt sköldkörtelfunktion så nu är det medicin som gäller för henne framöver. Jag är oändligt glad över det, förhoppningsvis innebär det att jag får tillbaka en piggare och gladare Visa som dessutom får tillbaka pälsen. Lite trist med kronisk sjukdom på ålderns höst men av allt jag oroat mig för var detta det snällaste. Har man knappt haft en enda sjukdag i sitt drygt nioåriga liv så är det helt OK att få en krämpa nu. 

 

Rayas prov visade att bästa dag för parning förmodligen är på torsdag. Så då styr vi kosan mot trakterna av Uleåborg. Det ska bli så galet spännande! Håll alla tummar för oss då!

 

Sjutton minusgrader har vi idag. Det innebar täcke på för några av hundarna när vi tog middagsturen på isen. Snäll mamma som jag är så tog jag även med Stinas hundar. Känslan var lite som att vara dagisfröken, inbillar jag mig. Alla småhundar och Visa fick krypa i varsitt täcke (och Visa ägnade som vanligt större delen av rundan åt att försöka få av sig sitt). Så koppel på alla utom mina båda svarta, för vidare transport till isen där alla fick springa lösa. Efter trekvart var vi hemma igen och nu skulle alla hundar ur sina täcken. Pust...

 

Några har busat i köket idag, haft dragkamp och jagat varandra runt köksön. Några är skäligen misstänkta för detta, sin oskyldiga uppsyn till trots.

 

Nu är jag av med piratlappen och ser på två ögon igen, även om jag fortfarande får salva och vila högerögat lite. Men det går stadigt åt rätt håll. Och Doris är fortsatt portad från sängen, till Pysens stora lycka.

 

I söndags morse myste jag och Doris i sängen, som vi alltid gör innan vi masar oss upp. Plötsligt kommer den lilla damen på att hon ska stretcha lite och kastar fram båda frambenen. En klo träffar mig - rakt i ögat! Kan säga att det var allt annat än skönt. Trodde ändå att det inte var så farligt men när eftermiddagen kom hade jag duktigt ont och kände stor tacksamhet till sonen, som skickade sms till sin bäste väns förälder som är ögonläkare. Salva fixades och nu känns det bättre om än inte bra. Avvaktar morgondagen också, är jag inte markant bättre då så blir det läkarbesök. 

 

Igår var jag tvungen att jobba lite. Tyckte synd om mig själv och tog en godisbit. Kände nästan direkt något hårt i denna och trodde att det var någon detalj från en maskin i tillverkningen eller liknande. Men det var min tand. Jag fick rotfylla en tand för några år sedan och nu lossnade kronan så fiffigt. Så nu samlar jag mod (och pengar) för att ringa tandläkaren. Idag övervägde jag att stanna kvar i sängen helt och hållet, tänkte att det var billigast så. Men hittils verkar jag ha klarat mig, peppar, peppar.

 

Imorgon börjar barnen skolan igen. Sonen ska då möta sin sjätte klasslärare på lika många år. Man vill helst bara gråta åt eländet. Extra sorgligt är det hur kommunen och skolledningen hanterar problematiken och hur man för några år sedan sade upp behöriga, kompetenta och kunniga lärare för att nu istället anställa de som inte ens har examen. Nu har vi bara ett halvår kvar i skolan men vi bävar lite inför hur det ska gå. Kommer han att få de kunskaper han behöver för högstadiet?

 

Glada nyheter är i alla fall att Raya har börjat löpa. På måndag åker jag och hämtar henne och styr kosan direkt mot kliniken i Skellefteå för ett progesteronprov. Räknar med att åka till Finland på tisdag eller onsdag. Håll nu tummarna för att mitt öga är helt återställt till dess, det är ju bra om jag kan se vägen ordentligt när jag ska köra... ;o)

Igår bestämde jag mig för att det fick vara färdiglöpt i det här huset. Idefix var lite mer speedad än vanligt i fredags, vilket brukar betyda att det är i absoluta sluttampen. När han kom nära Maya i lördags så fräste damen rätt rejält. Och igår kände jag mig less på att springa alla möjliga rundor med hundar i olika konstellationer. Morgonrundan fick bli gemensam för alla och det gick över förväntan. Morris kunde till och med gå lös och visst, han ville gärna nosa henne där bak och småtugga lite men matte manade på, nu går vi före och framåt. Lite extra mycket kissande från båda de fläckiga gossarna men det kan jag ta. Men bara något enstaka försök till flirtande som genast avbröts när matte gav onda ögat. Svaret på det hela heter lydnad och ledarskap. Jag tror att väldigt många hanar skulle få behålla sina kulor om de fick lite mer av den dosen, istället för att få kissa som de vill, nosa som de vill och allmänt härja omkring som de vill utan tillstymmelse till träning, aktivering eller någon form av ledarskap överhuvudtaget. Det handlar inte om att vara hård och elak, det handlar om att sätta gränser och ta initiativ. Svårare än så är det inte.

 

Det bästa med det här löpet är nog att Melvin inte brytt sig överhuvudtaget. Han har därmed varit den stora vinnaren, tillsammans med Visa, eftersom de fått traska med på alla rundor. Visst har han också nosat den lilla damen där bak men han har bara konstaterat att "jaha, det är sådana tider nu" och sedan har han inte brytt sig mer. Underbart! Törs man hoppas att det gäller för alla löp framöver här i huset nu?

 

Ludde och jag har varit ensamma hemma i helgen. Då har han sovit i pappans säng tillsammans med Maya. Doris sover som vanligt med mig och kisse har som vanligt hoppat lite upp och lite ner.

 

Vi planerar en valpkull (labrador) till våren 2014, u. LPI LPII Huset Elliots Pi, kallad Raya. Raya bor hos sin duktiga fodervärd Ebba och har, utöver sina lydnadsmeriter, också en 1:a nybörjarklass jaktprov (tagen på sin och mattes första och enda start), en 1:a öppen klass viltspår samt känd mental status med godkänt skott. Hon är en frisk och sund labrador med ett behagligt temperament, med HD grad A och ED grad 0, Optigen clear efter föräldrarna, CNM clear och EIC carrier. Alla fem ur hennes kull är röntgade A och 0 samt fantastiska arbetshundar, en kombination jag är mycket nöjd med.

 

Raya kommer att paras med Mysis Tempo Vivo, en finsk hane på 4 1/2 år som lever som familjehund och är husses jaktkompis. Han är utställd ett fåtal gånger, varav en gång med cert, är röntgad HD A och ED 0 liksom tre av hans syskon (den fjärde är inte röntgad men har heller inga problem). Han är också Optigen clear genom föräldrarna samt EIC och CNM clear. Han är en lagom stor hane med stor samarbetsvilja och ett vänligt och behagligt temperament och med en stamtavla som tilltalar mig. 

 

 

Min förhoppning är att vi ska få ännu ett gäng friska, fartiga och samarbetsvilliga labradorer med en rastypisk exteriör. Jag har en intresselista för valparna, vill du vara med på den  eller har några frågor så är du varmt välkommen att höra av dig. Skicka ett mail till marie(at)huset-elliot.com eller slå mig en signal.

Så fint det var när marken var frusen och det låg pyttelite vitt på den! Och så skönt det var med rena hundtassar efter varje promenad! Men säg det lycka som varar för evigt, idag regnar det och vi har plusgrader. I Norrbotten. I slutet av oktober. Ur led är tiden.

 

Regn är inget väder för en prinsessa, hälsar Doris. Hon funderar allvarligt på om man inte skulle kunna få utföra sina behov på bron sådana dagar, under taket. Det krävdes övertalning för att få med henne på dagens promenad. När hon väl är besegrad, skuttar hon på som vanligt och far runt som ett jehu. Men som sagt, det krävdes övertalning.

Cyklade med mina hundar i förrgår kväll. Alla tre sprang lösa i skogen, Visa så klart sist i ledet. Stannade för att köra en omgång Furminator på Melvin. Morris kommer knatande men någon Visa ser jag inte. Till sist dyker hon upp - gåendes! Då har vi kanske cyklat i 400 m... Mattes tålamod tröt och jag kommenderade "gå på". Det är som att säga "du ska få stryk" till Visa, hon ser döende ut och går rakt ut i blåbärsriset. Men nu var matte arg, jag marscherade ut efter henne, tog på kopplet och släpade tillbaka henne på stigen. En dask på rumpan och titta, tanten kunde plötsligt trava! Det gick nästan hela vägen fram tills vi skulle koppla men så plötsligt såg hon döende ut igen och - ut i riset! Nu var jag less, slängde cykeln på backen, knatade ut efter labradortanten, tog på kopplet och mer eller mindre släpade tillbaka henne till stigen. Sedan fick hon springa i koppel och jadå, hon låg längst bak i snöret och min handled värkte när jag kom hem. Så kom vi till nästa stig, jag prövade att släppa och se - plötsligt gick det att både trava och galoppera! Ibland blir jag så trött på skendräktiga, sega tikar...

 

Melvin är raka motsatsen, han må vara en mindre bra träningskompis när det gäller jakt- eller lydnad men när Vicke är hemma och vill ha en löpträningskompis, DÅ är Melvin med! De springer en mil lite nu och då och Melvin är ganska slut när de kommer hem men efter ett par timmar är han redo för nya strapatser. Springa är livet, säger han. Hur han kan vara släkt med Visa är snudd på en gåta...

 

Småttingarna har börjat flytta hemifrån, två killar har åkt och den tredje åker imorgon. Jag har ju varit så glad och nöjd över att alla magar har fungerat så fantastiskt bra hela vägen men så stupade jag på mållinjen. Tydligen fick vi med oss något hem från besiktningen, de var lite lösa allihop direkt efteråt men då trodde jag att det var vaccinet. Men sedan har det varit som en stafett med lösa magar, tyvärr fick båda gossarna det lagom till de hann flytta och här hemma har jag fått behandla Doris med Prokolin. Hugo verkar ha klarat sig hyfsat men får hänga med på grötrisätandet för säkerhets skull. Lite surt och ganska onödigt. En separat ingång vid valpbesiktning borde finnas överallt, tycker jag. Nåväl, lesson learnt till nästa gång när det nu blir. Nu är de inte extremt dåliga, jag har varit med om värre, de bajsar normalt många gånger men det som kommer är alldeles för löst och det är inte så kul. Man vill att allt ska fungera när de flyttar hemifrån.

 

Båda killarna har skött sig exemplariskt i övrigt, sovit hela nätter och varit glada och busiga som valpar ska vara. De där rapporterna värmer otroligt i uppfödarhjärtat, det är den bästa betalningen för allt jobb och slit. Då vet jag att jag har förberett dem väl för sina nya liv. Nedan en liten bild på Hobbe innan han flyttade.

 

Jag har sagt det förut och jag säger det igen - jag har fantastiskt duktiga valpköpare! Nu är det Linnéa och Chili, Huset Elliots Chi, som varit i farten och tagit sitt tredje första pris i öppen klass viltspår och kan därmed titulera sig SEVCh. Stort grattis till den prestationen, inte illa i den värme vi har haft häruppe på sistone. Dessutom tävlade de lydnadsklass 2 ett par dagar innan och var snubblande nära ett första pris med snöpliga 159,5 poäng. Been there, done that så jag vet känslan. Men jag är otroligt stolt över er, tjejer, ni är så duktiga! Bilden nedan har jag helt fräckt snott av Linnea, du får slå mig om du misstycker ;o)

 

 

Här hemma lägger sig lugnet nu. Två valpar har flyttat hemifrån, Hobbe åkte i lördags och Sigge nu i förmiddag. Sigge är nog fortfarande på väg men Hobbe har hunnit landa i sin nya familj och alla rapporter låter bra. Cool liten kille. När man ser dem åka iväg så hugger det lite i mattehjärtat, de ser så små ut när de nu ska börja sina nya liv. Men det är dags, det har märkts tydligt de sista dagarna. På bilden alla tre innan Sigge åkte, lite trötta i värmen efter att ha busat järnet.

 

 

Innan de åkt har vi försökt att fota dem på bordet. Ha! De var helt galna, speciellt de båda gossarna vi provade med idag (Sigge och Hugo). De har hoppat, studsat, sprattlat och gjort ungefär allt utom att stå still. Hobbe gick inte heller bra, han lyfte hela tiden tassar och grävde för att komma åt godisen. Så inga fina ståbilder men förhoppningsvis lite huvudbilder så småningom. Hela händelsen bekräftar väl det vi redan visste, det är ett livat och lattjo litet gäng. Jag ser fram emot att få följa deras fortsatta resa genom livet i sina nya familjer som alla känts helt rätt i hjärtat. Då är det inte så tungt att skicka iväg dem.

 

Morris tycker att syskonen borde åka fortast möjligt, helst redan igår. Han förstår inte alls var som är så speciellt med dem och vill inte gärna umgås utan sitter i kökssoffan och morrar. Surputten! Han är ungefär lika glad som en storebror runt 2 år som får småsyskon - och precis så är det ju!

 

 

Underbart är kort. Idag har småttingarna besiktigats, vaccinerats och fått sitt chip i nacken (inte utan protester). De har också blivit hälsade på, kramade och pussade av personal på Djursjukhuset så jag tror nog att man kan säga att de har fått en rejäl OK-stämpel bak i rumpan. De är ett otroligt härligt gäng och vi kommer att sakna dem här hemma, även om jag inte ska sticka under stol med att det ska bli skönt med lite mer egentid också. 

 

Läste en insändare i tidningen Hundsport där någon tyckte att valpar likt kattungar skulle vara kvar hos uppfödaren till 12 veckors ålder. Funderar över om skribenten haft en valpkull någon gång... Blir det aktuellt så lägger jag ner verksamheten omedelbart. Ingen som inte haft valpar kan ha en aning om vilket jobb det är den sista veckan! De är klara med köket, klara med utehagen. Hallen har de sett, de andra hundarna likaså. De vill ha nya utmaningar men hur ordnar man det med ett helt gäng? Vi har gått lite i koppel med dem ute på vägen en och en. Igår slängde jag in ALLA hundar i bilen och släppte dem i skogen en stund tillsammans. De små tyckte att det var en toppenidé, själv räknade jag in dem precis hela tiden och var helt slut när vi kom hem igen. Det märks tydligt nu att de behöver nya utmaningar som jag inte kan ge dem. Visst, de kommer säkert att vara små och olyckliga när de flyttar men de behöver det. Det är dags nu. 

 

Så här den sista dagen innan den första flyttar så tänker jag alltid att "nu väntar sista natten med gänget". Det ligger ett litet vemod över dagen, man vet att de aldrig mer kommer att ses tillsammans alla fyra igen. Inget de kommer att fundera särdeles mycket över och inte jag heller sedan, men just den här dagen ger mig alltid en liten klump i magen. I morgon kommer det att kännas annorlunda, det är en underbar känsla att se glädje och förväntan i nya valpköpares ögon. 

 

Några som också kommer att bli glada över flytten är mina båda gossar Morris och Melvin. Båda är skeptiska till de små och i synnerhet Morris tycker att de tar alldeles för mycket tid från honom. Kanske kan det bli ordning på träningen igen när de försvinner, hälsar han.

 

Ledsamma nyheter också. Huset Elliots Mynta Myradotter har blivit himlahund, drygt tio år gammal. Det hela gick mycket fort, hon fick plötsligt svårt att röra sig på höger sida och ett besök på Strömsholm visade att hon fått en hjärntumör. Jag vill säga tack till Tommy och Lena som tagit så val hand om Jazza under de här åren.

 

Till sist en länk till en liten film från gårdagens vända i skogen: