Termiterna har flyttat!
Så har tre av de fyra små termiterna flugit ur boet. Det blir som alltid fasligt tomt och tyst när de far, samtidigt som jag glädjer mig åt rapporterna som visar att de faktiskt var flygfärdiga, de verkar klara sig riktigt bra där ute i den stora världen. Kvar i Norrbotten blev brorsan Izor, som numera heter Ior och bor utanför Kalix. Till Söderhamn flyttade minstingen Ivra som gör vad hon kan för att hålla sina båda storasystrar igång. Och ända ner till Tollarp flyttade lilla Iq, numera Iqa. Så spännande det ska bli att få följa dem på deras fortsatta väg! Och så spännande det är att ha en labbevalp i huset igen, det är åtta år sedan jag sist sparade en valp. Ni tänker kanske att Bus ju blev kvar från förra kullen och det är sant men hon är ju Stinas. Jag har inte sparat en labrador sedan Melvin och det är både spännande och lite kittlande. Så här långt känns det bra, riktigt bra. Lilla Ila är en lyhörd och uppmärksam liten fröken som fort verkar snappa vad det är matte vill. Möjligen skulle man kunna anmärka lite på just termitanlagen...
Bilden visar Ila med mormor Visa, näpet sovande i kökshörnan. Bilden visar också en biabädd (tack och lov en billig kopia från Biltema!) som var ny i lördags. Fotot togs på måndagen... Hon kan, den lilla! Husse pratar något om att vi borde köpa på oss lite kökslister också nästa gång vi är på Ikea. Jag förstår inte riktigt vad han menar...
Stinas hundar är med Stina i lägenheten mestadels nu, undantaget Maya som löper och får stanna här. I gengäld får Morris vara i sta'n, nyttigt för gossen men lite jobbigt för mig som är barnsligt förtjust i den där lille gossen. Han är nog glad att slippa det lilla monstret. Just innan jag tog fotot nedan fanns där också två trefärgade små brudar. De dröp av när den lilla svarta klämde sig ner...
Vågorna fortsätter att svalla vad gäller skrivelsen om hälsoprogram i min andra ras. Jag har svårt att förstå att man kan bli så upprörd, alla torde ha rätt att göra sin stämma hörd i en demokrati, det ligger i själva ordets innebörd. Däremot har man ingen som helst rätt att kalla varandra för okvädesord eller komma med fula påhopp utan grund, något som tyvärr händer. Ordet lekmän har använts och tydligen upprört många. Att vara lekman är på intet sätt nedvärderande, det handlar om att sakna utbildning i ämnet och det innefattar i det här fallet oss alla förutom veterinärkåren. Att däremot bli jämställd med en man från Tyskland i historisk tid, det är farligt nära ett påhopp som skulle kunna vara anmälningsbart...
På jaktprov tittar man bland annat på hundarnas hundtolerans, hunden ska kunna fungera i arbete även med en okänd hund närvarande. Kanske vi själva skulle fundera lite över vår människotolerans? Hur vore samhället om vi alla tyckte lika? Ger oliktänkande mig rätt att kalla personer vid fula ord och dra liknelser med nazi-Tyskland? Debattklimatet skrämmer mig, det är i sanning ett hårt samhälle vi lever i, hårt och egoistiskt. Kanske borde vi studera våra hundar lite närmare och försöka vara mer som de - vänliga, glada och förlåtande.
Kommentarer
Trackback
