Huset Elliot

I natt kom Mayas valpar! Fyra stycken, en tik och tre hanar, alla trefärgade. De är stora och livsdugliga så jag känner mig ganska lugn men vill ändå vänta några dagar innan jag börjar ringa runt till er som väntar på besked. Till dess får ni njuta av bilder här i bloggen:

 

...att detta med att träna på att ligga i lådan är urfånigt. Varför ska jag ligga i lådan och matte i sängen, undrar hon? Matte såg framför sig hur hon skulle sitta och sticka i en halvtimme medan Maya snällt tuggade tuggpinne. Ha! Matte har dålig Maya-insikt. Maya kan nådigt tänka sig att ligga i lådan men då ska matte banne mig klia på magen under tiden. Annars smyger Maya därifrån och blir väldigt döv i öronen när matte försöker kalla tillbaka henne. Nåväl, jag antar att vi löser det hela när det drar ihop sig.

 

Dagens gåta är annars: vad är det för likhet mellan Maya och en skalbagge? Och svaret är förstås att båda har svårt att vända på sig när de hamnat på rygg. Hon är tjock nu, lill-gumman, och man ser med blotta ögat hur det rör sig därinne. 

 

Nedan en grynig bild på en småsur Maya från gårdagen. Då bar det sig inte bättre än att matte somnade i sin säng, varpå Maya raskt smög iväg. Matte vaknade till ljudet av små tassar och försökte locka tillbaka Maysan men förgäves. Istället gav hon sig ut på jakt efter spilld kattmat, betydligt roligare än att ligga i en fånig labradorsäng som matte tror ska vara cavaliervalplåda...

 

 

 

Lika fort som snuvan kom, lika fort försvann den. Två dagars intensivt nysande, en dag med lite mindre "snufsande" och sedan - borta! Pigga som mörtar är de, de kan inte fatta varför matten inte vill gå ut med dem annat än korta, korta svängar på gatan eller i skogen. Hallå, matte!?!? Till och med Visa far fram som en liten gummiboll när vi är ute, långt under hennes normala värdighet. Igår prövade vi att gå ett varv runt byn och det gick finemang så idag ska vi gå lite längre. Matten är en försiktig general när det gäller infektioner i luftvägarna. 

 

Den lille killens magelände höll i sig i tre dagar. Hur svälter man en cavalier utan att bli galen eller döv själv? Den som har ett bra svar på den frågan kan höra av sig till mig. Jag prövade att ge honom risavkok när magen inte höll för RC Intestinal. Han gick fram, nosade, sa "nej tack" och backade. Samma sak med löskokt grötris. Först med pyttelite köttfärs gick det ned men då protesterade magen. Till sist fick jag vara benhård, när labbarna fick torrfoder fick han två canikur i bitar i sin skål. Hunger och snålhet gjorde att han åt men sedan var det en del protester. "Hallå, hungrig" hördes från köket och matdansen tog vid så snart matte närmade sig. Sådana gånger älskar jag mina labbar högt och innerligt. De tackar inte nej till mat men river heller inte huset om de måste svälta. Det matte gör och säger, det gäller liksom. Nåväl, igår var det jag som styrde när vi behövde gå ut istället för tvärtom så nu verkar magen hålla, tack och lov. Men efter tre nätter i rad med dålig nattsömn (vem kan somna om när man har varit ute och vankat i minusgrader? inte jag, inte direkt i alla fall) är jag lite sliten. Det var oändligt skönt att få sova i natt.

 

Store sonen är hemma den här helgen också och det är vanvettigt mysigt. Anledningen är inte mammalängtan utan basketmatcher, han ska spela med sitt nya lag (Umeå div 2) mot Höken och sitt gamla lag GBBK på lördag och söndag. Ikväll blir det också basket, hela familjen ska heja på LF i den sista grundspelsomgången. Basket ÄR kul!!!

 

Igår var vännen Maria här på fika och småprat. Hon är gullig och hjälper mig ta hand om hus och husdjur de dagar vi är i Paris över påsk. Tack snälla rara du om du läser detta, om du visste hur jag uppskattar din hjälp! 

 

Valet av hane till Maya är nu klart. Nu hoppas vi på att löpet tajmar och inte kolliderar med vår lilla resa. Tilltänkt hane är FinUCh NUCh Panda's Dynamite Dodge, en finsk blenheimhane med hjärta ua e sex år och MR-skannad A. Mer information kommer på hemsidan när vi vet att parningen gått vägen. Är du intresserad av valp är du välkommen att höra av dig. Du som är intresserad av en hund att vara aktiv med och gärna meritera har som vanligt företräde. Vi förbehåller oss rätten att välja valpköpare.

 

När detta nu är klart är det dags att ta nya tag med valet av hane till Raya. Den nöten känns inte helt enkel att knäcka. Jag kan i alla fall meddela att tanken är att hitta en hane med gamla gedigna dp-linjer, ingen av jakttyp eller mixad gosse. Så går i alla fall mina tankegångar just nu. Fortsättning följer.

Där gick jag i godan ro på isen med alla hundar lösa, fast förvissad om att den lille trefärgade inte ärvt sin mors viltintresse. Han har nämligen inte visat upp några som helst tendenser till detta - förrän nu. Och små korta cavalierben hinner fasligt långt trots djupsnön när inte matten är med i svängarna. Trots de stora öronen blir hörbarheten noll också. Så mycket för den inkallningen som jag varit så stolt över... Naturligtvis drog han med sig Idefix också men vi var ensamma på isen och de kom tillbaka. Morr! Nu vet matte vad hon har i snöret och får vara lite mer på sin vakt. 

 

Och HÄR skulle ni då ha fått en bild på den lille filuren men min mobil, min nya fina Samsung Galaxy 3, har blivit knäpp och låter mig inte göra just någonting utan att återföra mig till startskärmbilden. Anar att jag måste lämna in den. Så hade aldrig den gamla Nokian betett sig! 

 

Jobbar som ett litet svin just nu, massor med jobb som ska vara klart idag och i morgon. På lördag tar jag barnen med mig till Riga några dagar. Det är en historia i sig. Innan sonen for åter mot Umeå igår skulle jag kolla när tåget var hos honom. Men, tidtabellen visade bara streck för Umeå, tåget verkar stanna i Vännäs! Det fungerar ju på nerresan men på uppvägen är vi där vid 4-snåret, inte en tid man vill kliva av i Vännäs på och knappast en tid man kan ta bussen till Umeå. Ringer till SJ för att kolla. Kvinnan i kundtjänst menar att det är Norrtågs fel. "Men", säger jag, "hur kan Norrtåg vara orsaken, nattåget körs ju av SJ?" Ja, då är det plötsligt Trafikverkets fel och några pengar kan jag inte få tillbaka för jag har inte bokat en sådan biljett (till saken hör att jag bokat resan från Luleå för oss alla fyra för enkelhetens skull). Bara att inse slantarna förlorade och boka om till flyg hem för sonen, men jag får i alla fall ur mig att SJ är ett skitföretag till den mindre hjälpsamma kvinnan i andra ändan (inte mitt mest välformulerade ordval men det kändes bra). Men så ilsknar jag till och går in på hemsidan igen. Och jodå, rubriken för nattågens tidtabell är "Tåg Luleå-Umeå-Stockholm". Då ska man väl för fanken kunna förutsätta att tåget också stannar i Umeå? Med arga tankar på både konsumentombudsman och Janne Josefsson (nåja, nästan i alla fall) så ringer jag upp SJ igen och påtalar deras vilseledande rubriksättning. Kvinnan jag nu pratar med är ytterst hjälpsam, på ett kick har hon lovat att återköpa sonens returresa samt att påtala felaktigheten så att rubriken ändras. Så ska en kundtjänst skötas! Norrtåg, jo, kyss mig! Nu ska jag bara kolla så att stationshuset i Vännäs är öppet, hur man nu kontrollerar det i dessa avregleringens tidevarv..?

Jag har skrutit så om mina fläckiga killar. Hur de klarat Visas löp galant. Det stämde också, ända till dag 23 i löpet, dvs när det förmodligen i stort sett var överstökat. Då vaknade den lille trefärgade till liv! Den lille morrige förvandlades till den lille porrige. Han har försökt jucka, han har "lekt tåg" (man kopplar in nosen i Visas vulva och följer henne överallt...), han har varit allmänt olydig och man har nästan sett hur hormonerna sprutat ur öronen. Droppen kom i lördags. Vi sitter och ser på tv, den lille fläckige gossen har som vanligt erbjudits ett tuggben. I normala fall brukar han ligga och tugga en stund för att sedan vilja avsluta kvällen i mattes knä. Men den här kvällen var han rastlös, han gick omkring och nosade. Matte började ana oråd och höjde blicken och vips, ser hon ett litet bakben som svischar upp mot strykkorgen (jag brukar stryka framför tv:n). Jag flög upp ur tv-soffan med ett vrål (maken påstod efteråt att han aldrig hört ett sådant ljud från mig och att jag hade likheter med Gandalf i någon Sagan om ringen-film; själv ser jag inte på vare sig fantasy eller scifi så jag kan inte uttala mig) och sög tag i den lille odågan. Det blev ett ganska ordentligt utvecklingssamtal och den lille skithunden förpassades till köket där han lommade iväg till hundsängen.

 

Nästa dag vaknade jag utan röst. Trodde först på en förkylning tills jag kom ihåg - avgrundsvrålet... Det satte sina spår i mattes stämband i flera dagar. I Morris lillhuvud också, han var otroligt inställsam och lyhörd. Tills igår... Stina är sjuk så alla hundar var med på ispromenaden. Melvin hade som vanligt numera en leksak som han for omkring med och inbjöd till jaga-lekar. Så blev det dags att koppla för att ta sig hemåt. Stinas båda fläckisar kommer snällt men min... Plötsligt kom den där blicken igen, den som säger "skiter i dig, vill inte bli kopplad" och så drog han som en raket. Sådant får nästan mitt proppskåp att ryka men jag höll mig lugn, ignorerade det lilla krypet och gick hem utan att titta på honom. Väl hemma tränade vi inkallningar. Nu är det oåterkalleligt, gossen får inte springa lös förrän den här hormonsvallningen har lagt sig och vi har tränat lydnad och förstärkt våra gemensamma aktier. Relationen måste förbättras, den saken är klar. Jag vet många småhundar, eller hundar överhuvudtaget, med en sämre inkallning än vad Morris uppvisar just nu men för mig är det inte tillräckligt. I min värld ska en hund som går lös komma direkt när matte ropar och inte när de själva vill, annars kan man inte gå lös. Så är det och så tycker jag att fler borde tänka.

 

Ja, då är det väl bara att gå ut på gatan och träna lydnad i massor då. Jo, om det inte vore för den lilla detaljen att termometern utanför mitt fönster visar på -24,5 grader...

 

Ett annat bekymmer jag har på promenaderna är att hundarna äter snö. Massvis med snö. Det är som att cavaliererna och Melvin måste ha något i munnen när de är ute. På isen finns varken kottar eller pinnar så då tar man snö. Det kan verka bekymmersfritt men det är det inte. Stora mängder kall snö som kommer ner i magen får den ibland att vända sig ut och in och frukosten kommer i retur. Stora mängder kall snö smälter också och blir till stora mängder vätska så vi hinner knappt in förrän vi måste ut och kissa igen. Och för pytteliten Maya, som nästan är den mest maniska snöätaren av dem alla, gör stora mängder kall snö att hon väldigt fort blir en väldigt frusen liten hund som vill gå hem. 

 

Ett försök att lösa problemet är att jag numera tar med en leksak på promenaderna. Den bär oftast Melvin omkring på och då äter i alla fall inte han. När han springer omkring måste ju Idefix haka på och så äter inte han heller. Visa äter överhuvudtaget inte snö så med henne är det lugnt. Men de båda trefärgade... Kanske munkorg kan vara en lösning..? ;o)

 

En annan fördel med leksaken är att den får fart på Visa också. De jagar ibland varandra och leksaken (om matte kastar den) så att snön sprutar. Så här efter löpet är hon ganska seg men jagalek får henne att glömma bort skendräktigheten och det gillar vi. Det är lustigt att studera deras lek. För Melvin och Visa handlar det om att komma först till leksaken och vinna den, man tar fort upp den och försöker skydda den så att man inte blir av med den eller så har man dragkamp med den. För Idefix handlar det om att komma först fram till den UTAN att plocka upp den. Först fram vinner, säger han. Och för Morris handlar det om att jaga de andra hundarna. Maya, tja hon har oftast sina egna små projekt, som att spåra eller att bara springa fort, fort, fort i cirklar och reta Morris.

Tog som alltid med mobilen ut på förmiddagens promenad med hundarna. Min gamla Nokia har dock fått stryka på foten, jag har fallit för trycket och skaffat mig en android. Min nya följeslagare heter Samsung Galaxy III. En kulig sak, det måste medges. Men nu blir det också tydligt vem som är absolut minst teknisk i huset. Fick för mig att jag skulle filma pojkarna när de busade på isen men hur tusan gör man? Allt jag fick till var ett foto på en mindre road Melvin (ja, det tog lite tid innan det blev som jag hade tänkt mig).

 

 

Väl hemkommen frågade jag Ludde om hur man gör, eftersom jag sett honom filma sina undulater. "Man gör bara så här" sa han och visade på sin mobil (modellen före min). "Hur vet du det?" frågade jag. "Jag prövade mig fram" svarar han. Det hade ju nu jag också gjort men utan resultat. Bara att inse, morsan är inte så haj på den mobila tekniken.

 

Med mobilen kom också möjligheten att spela Word Feud och Ruzzle som jag hört så mycket om. Och det var ju kul, en dag eller så... Eller nä, WF var faktiskt aldrig kul. Jag kämpar på med några matcher nu men saknar helt tålamodet. Så ni behöver inte skicka några inbjudningar, jag kommer lägga ner den verksamheten fortare än kvickt. Jag läser hellre en bok eller stickar en vante. :)

 

Visa är i slutet av höglöpet nu. Melvin är liiite mer på, vill gärna nosa och har faktiskt testat att kliva på (OK, morsan bjöd in honom ganska så rejält) en gång men studsade fort ner när matte hojtade. Jämfört med hur det var innan är det dock lugna gatan. Det som också är tydligt är att koncentrationen är en helt annan. Vi tränade lite stoppsignal under en promenad, han stannade direkt jag blåste och snodde samtidigt runt och satte sig. Allt gick i ett huj och allt fokus var på matte! Tidigare kunde han liksom spana runt, "vem kommer? varför stoppar hon mig", och satte sig långsamt. Inget mer spanande efter andra hundar på promenaderna heller, mer fokus på matte. Underbart! 

 

De små fläckiga gossarna bryr sig fortsatt inte ett dyft, ingen av dem. Ingen av killarna roar sig heller med att markera revir inomhus (de skulle bara våga...) utan allt är lugnt och stilla. Jag är ju av den åsikten att man som uppfödare/hanhundsägare inte ska härda ut med eländet utan flocken ska fungera. Allra helst ska man styra hormonerna genom avel, hanhundar ska inte behöva kastreras för att vara hanterbara utan de ska fungera normalt ändå, precis som mina fläckiga gossar gör. Hanar med för mycket hormoner ska inte gå i avel, jag är fullt och fast övertygad om att det finns en stor arftlig faktor. Att en ung hane är lite "på" och intresserad av brudar är en sak men läget ska stabilisera sig och matte ska alltid vara nummer ett. När arbetet inte fungerar och livet blir smått olidligt, som det varit hos oss under hösten, då är kastrering en lösning att ta till. Men det ska inte vara ett måste. Kanske borde vi alla uppfödare tänka lite på det, i synnerhet nu när hanvalpar av någon anledning är mindre attraktiva? I min värld ska det vara enklare att ha en hane än en tik, en tik har oundvikliga hormonsvängningar i samband med löp medan en hane är mer stabil.

 

Den lille fläckige älsklingen har roat sig med att testa gränser under ett par dagar, till mattens förtret. Varför komma när matte ropar om man har det roligt när man är lös? Och när matte då låter lite arg på rösten, nej då vill man verkligen inte komma! Så det har varit koppel på i ett par dagar och vid dagens släpp fungerade allt som en dans igen. För säkerhets skull hade matte med lite extra gott godis i fickan också, Morris är väldigt mutbar. Vi har också jobbat på med lite små lydnadsövningar i några dagar för att stärka förhållandet och det verkar ha gett resultat.

 

Så här såg han ut när han var billig:

 

 

Mattes hjärtegryn, rakt in i hjärtat har han gått som alla andra av mina hundar. Jag vet uppfödare som omplacerar hundar hit och dit av olika skäl. För mig är det obegripligt! Vem kan titta in i den här gossens ögon och säga "jag vill inte ha dig mera"..?

 

 

Nog är hon pigg, den svarta! Pratade med mamma i mobilen samtidigt som jag tog ut de egna hundarna i skogen på en eftermiddagspromenad. Var på väg hem längs vattnet när BÅDA de svarta plötsligt drar iväg som jehun och  -försvinner! Hann ropa ett par gånger innan Melvin kom tillbaka men Visa var borta. Såg att han kom nerifrån vattnet så jag anade ju att hon inte var långt borta men det tog en stund innan lilla tanten behagade återvända, väldigt nöjd med sig själv. Matten var inte lika nöjd... Ingen av dem var blöt så något bad var det inte fråga om. Det händer ju att det går en räv därnere, så jag funderar på om det kan ha varit det som fick dem att försvinna lika fort som en löning. Kan inte ens påminna mig när Visa stack så där, möjligtvis när hon var unghund, så något väldigt lockande var det. Ibland är de billiga!

 

Har investerat i en billig hundsäng idag, en biabäddskopia som är tänkt att vara till småhundarna inne i tv-rummet i hopp om att ingen av dem ska smyga upp i den nya soffan. Få se hur länge det dröjer innan Morris har satt klorna i den och grävt sönder sömmarna...

Har varit i Skellefteå med Idefix och Maya idag, Maya skulle operera bort sina analsäckar som krånglar och Idefix har fått besvär med sitt öga igen. Det kan tyckas märkligt att åka 13 mil enkel väg för veterinärbesök men dels gjorde vi första besöket för bådas åkommor där och vill fortsätta på samma ställe och dels är de klart prisvärda (när sedan försäkringsbolaget krånglar med ersättningen är jag glad att jag åkte ner, jag sparar tusenlappar på det). Att de dessutom är otroligt trevliga och kompetenta gör inte saken sämre. Rekommenderas varmt!

 

Det är inte kul att ha sjuka djur och inte har det blivit roligare efter avregleringen. Maya ska ha smärtstillande och en helt vanlig antibiotika efter operationen, Idefix har ett sår på hornhinnan och ska ha två sorters ögondroppar. Begav mig till ett apotek i Skellefteå som rekommenderats mig och hade tur, tre av fyra fanns inne. Nytt rekord tror jag banne mig! Den fjärde fick jag hämta i centrala Luleå på hemvägen, en liten omväg på två mil eller så bara. Min lyckodag! Men visst är det eländigt att man ska behöva oroas över om man ska få tag på medicin eller inte? Jag tycker inte att det mesta var bättre förr men det var helt klart enklare att vara djurägare innan avregleringen, då visste man att medicinen fanns inne. Nu är det rena lotteriet...

 

Det blev några timmar att slå ihjäl i Skellefteå. Idefix och jag promenerade en stund uppe på Vitberget (tror jag det heter) med hela sta'n för våra fötter. Idefix tyckte det var kul att trampa (och pinka in) nya marker. Han är en väldigt mysig kille att vara ensam med, han varvar betydligt mindre då och är mer hörsam på matte. Fast när det dök upp en cavalierbrutta i väntrummet var han varken cool eller hörsam, då körde han hela raggarregistret. Han hade helt andra tankar än ögonundersökning då, kan meddelas. Vår lille Don Juan...

Skulle glädja och förvåna familjen på fredagen genom att ägna den åt köksrenoveringen. Framför mig såg jag hur alla skulle oooh:a och aaaah:a när de kom hem och konstatera att morsan minsann inte alls är teknisk som en guldfisk. Verkligheten blev något helt annat... Inte en grej jag tog i blev rätt! Skåpsluckorna jag monterade så fint blev sneda, av lådorna jag satte upp var det två som gick omlott med de andra och den nedersta hamnade en cm för lågt. Misslyckades totalt med ett skåp som såg busenkelt ut och lyckades till sist få på en skåpslucka perfekt, bara för att sedan inse att den inte alls skulle sitta där på det viset... Ridå! Sedan visade det sig ju att det mesta var rätt lättfixat, felvända lådfronter och monterat i fel skruvhål. Men det kändes surt att maken var tvungen att rätta till mina fadäser. Och att jag ägnat en hel ledig dag åt att bara misslyckas!

 

Till råga på allt så avbokade jag måndagens veterinärbesök för Idefix (öga) och Visa (bakben). Idefix har varit utan tratt i närmare två veckor utan bekymmer och Visa jagar Melvin som en tok över ängarna på våra promenader så det hela kändes lite hysteriskt (dvs typiskt mig). Och vad händer? Jo, på lördagsförmiddagen börjar Idefix plötsligt att klia i det förb... ögat igen som en tok och innan vi hinner rycka ut så skriker han till och kniper ihop hela ögat igen. Tillbaka till ruta ett, med andra ord. Nu har jag ju tid för operation av Mayas analsäckar i morgon kl 8 så jag får ta med mig Idefix på vinst och förlust och se om de kan klämma in honom. Det innebär i värsta fall två resor till Skellefteå den här veckan men det får det vara värt, det är lättare att få tid där och man får en fantastisk vård. Synd att det ska vara så långt för jag älskar verkligen den djurkliniken! I den mån man nu kan älska sådana ställen...

 

Har tovutrett den trefärgade gossens öron idag. Själv är han mycket skeptisk till hela arrangemanget och tycker att tovigt är snyggt, men matten vill gärna att han är silkesörad. Han har fruktansvärt tjocka öron och som han far fram så får han tovor i ett nafs. Hans hämnd på mattens kardande är att han sedan försöker välta papperskorgen i jakten på den utkardade pälsen som han sedan försöker tugga i sig. Knäpphund!

 

Apropå tovor och pälsvård så såg jag bilder på nedklippta och rakade cavalierer på Facebook. Så vansinnigt fult! Hela uttrycket försvinner och de ser närmast dumma ut. Även om jag tycker att det är jättetrist att reda ut öronen så finns det inte i min värd att klippa eller raka ner dem. Orkar man inte sköta pälsen ska man inte ha en pälshund, det är min bestämda uppfattning. Det finns så många raser att välja på så det är bättre att skaffa sig en som passar ens behov. En cavalier ska vara söt. 

Så här ser en billig liten kille ut:

 

Idag firar vi att Idefix har nytt hjärtintyg, sju år och nio månader gammal, och att Maya har nytt hjärtintyg, fem och ett halvt år gammal. Samt att Morris är utan anmärkning på ögon och knän. Så svär vi lite över apotekets avreglering som verkar göra att man numera verkar måsta fara land och rike kring för att få ut något så enkelt som en ögonsalva av välkänd sort. Och så pysslar vi om lilla Maya som spolat analsäckarna och dragit ut några tänder. De där analsäckarna får vi operera bort framöver, de verkar inte fungera riktigt bra längre.

Igår var min fläckige lille kompis billigare än billigast. Tog en långpromenad i härlig höstsol med de tre grabbarna. Gick där och njöt av att se dem och tänkte att när jag kom hem skulle den lille gossen borstas och fotograferas så att världen fick se hur snygg han är. Kanske läste han mina tankar och ville något annat, för fem minuter senare rullade han sig frenetiskt i en väldigt död groda. Liksom riktigt gnuggade in den mot kroppen, ja, ni vet. Matten var inte lika glad i sin stjärna. Själv var han desto nöjdare och tyckte att det hela var en riktigt bra idé så innan rundan var slut hann han hitta en intressant fläck till att vältra sig i. Matten förvandlades till ett väldigt mörkt moln och lommade hem med de ystra gossarna. Väl hemma placerades den trefärgade gossen på bron iförd koppel medan matten gick in för att lägga i badkarsmattan i badkaret. Hallen är tio steg från ytterdörren så det hela var fort fixat men när jag vände åter mot bron fanns där - ingen hund! Inte en svans, inte ens ändan av kopplet syntes till. Däremot hördes en bil tuta från vägen utanför... Matten och dottern ilade dit och jodå, en bil hade stannat. Tack och lov var bilföraren en bekant och i handen höll han ett koppel med en uppspelt fläckig gosse i andra ändan. Behöver jag säga att matten var arg!?!?

 

Nåväl, nu luktar den fläckige gossen inte groda utan ljuvt av schampo och balsam. Så länge det nu varar... Under gårdagskvällen fick han sig också ett lydnadspass med inriktning på stanna-övningar. Kan väl säga att det var ystra små ben i början men så blev matte heligt förb... och då, vips, kunde den lille fläckige gossen sitta stilla som ett tänt ljus. Få se nu, jo, han blev ett år i början av september och vi upplever helt klart en period av hormonsvall och testande av gränser. Men han är min sockerpojke i alla fall. Nästan jämt.

 

Den svarte gossen är inte riktigt någon sockerpojke just nu. Där svallar hormonerna över alla gränser och gör honom helt hopplös att försöka träna med. Stress och okoncentration präglar vår vardag, ingetdera är särdeles konstruktivt. Det ledsamma är ju att han inte alls har visat upp detta tidigare utan först nu när han är fyra och ett halvt år. Så frågan är ju om en kastration gör någon skillnad..? Jag överväger att pröva en kemisk kastrering och se om det har någon effekt, så här kan vi inte ha det.

 

Idefix är coolingen själv mitt i allt hormonsvall. Han hetsar inte upp sig i onödan utan vet när det är dags och när man har ett bra läge. Det har man inte om det är en grind emellan och alltså kan man lika gärna göra något annat. 

 

En rolig nyhet har vi i alla fall. Morris syster Majken (H. E Mini-May) har varit och gjort sin första hälsokoll, dvs ögonlyst och tagit patellaintyg. Både ögon och knän var utan anmärkning och det glädjer vi oss åt. Tack Maria för att du fixade detta så snabbt! Den slöa uppfödaren måste också masa sig iväg med sockerpojken...

 

Efter en långpromenad med efterföljande bad sover man i alla fall gott på köksgolvet trots höglöpande brudar i huset.

Tog ett par bilder på Stinas fläckisar igår efter morgonrundan. Helt ofixade är de, som synes, med trassliga öron och allt. Men ganska söta!

 

Idefix blir åtta vid årsskiftet, vem kan tro det? Inte han själv heller, det är full fart framåt som gäller. Vi ska försöka fixa till ett nytt hjärtintyg nu också, det är dags för det igen. Håll tummarna!

 

Lilla Maya, söt som socker. Just nu arg på grabbarna som envisas med att kolla henne i rumpan. Maya är dock ingen mes som Visa utan spottar och fräser när de närmar sig. Annars går hon mest runt och vill bli pussad, kramad och matad just nu. Agilitytävlingar till helgen, blir spännande att se hur det går nu när hon löper...

När den egna inspirationen lyser lite med sin frånvaro är det tur att man har duktiga valpköpare. Ebba och Raya (H. E Pi) gjorde sin jaktprovsdebut i Piteå igår och det med den äran. Resultatet blev ett första pris i nybörjarklass. Otroligt bra jobbat, stort GRATTIS till er! Den här säsongen har verkligen gått som smort, allt de tar sig för faller väl ut. Fantastiskt...

 

 

Dottern har varit lite sliten men samlade ihop sig och åkte på hemmaklubbens agilitytävlingar med avsikt att i alla fall vara funkis. Väl där blev hon taggad och startade i alla fall med Maysan. Det resulterade i två lopp med fem fel, en disk och ett nollat lopp med en tredje plats och förstås ingen pinne. Det verkar smått omöjligt att få den att trilla in! Nu är Maysan dessutom lite småseg innan löp, det gör väl inte saken bättre. Men kul ändå att de kom till start och nosade på den där pinnen.

 

Idefix har lyckats få till det igen. Han har varit lite knipig med ena ögat så vi har droppat med ögondroppar. Nu är han istället lite irriterad i det andra ögat, på med tratt och droppar även där. I fredags var han plötsligt halt på ena bakbenet, det som inte är opererat, så då blev det raskt metacam och vila i kombo med promenader i skritt. Det senare tycker han själv är helt onödigt och gör vad han kan för att härja på som vanligt. Det har gått åt en person till att punktmarkera honom i helgen. Ibland är han riktigt billig... Nåväl, det verkar gå åt rätt håll. Få se hur länge det dröjer innan han hittar på något annat galet, han kan verkligen få till det, den hunden.

 

Kisse har varit i slaggis och fick ha tratt och käka antibiotika i några dagar, han också. Det var han inte så glad över. Inte matte heller... Men nu är han frisläppt, såret läkte fint. Hoppas att han klarar sig undan fler bett nu. Igår var han för övrigt billig, han satt och käkade på en ekorre när Pigge och Ludde kom från fotbollen. Pigge ryckte ut och tog hand om resterna. Tydligen gillade inte magen ekorre för delar av måltiden kom upp på allrumsmattan. Äckeldjur!!!

 

Måste skryta lite om dottern och min lille fläckige prins. I förra veckan började de på allvar träna slalom (jo, tanken är att hon ska låna honom och köra agility). Och igår gick han ett åtta pinnars slalom som inken tinken! Fort går det också, i alla fall för att vara så grön. Det märks att han gillar det, det och att belönas med Frolic. Han är kvicktänkt, den gossen!

 

Blåbär förstår han sig däremot inte på. Två dagar på raken har vi haft en liten burk med oss ut för att fylla den med blåbär under morgonrundan. Ingen stor burk, bara ett par deciliter, precis lagom för en sats muffins i vinter, eller kanske en paj. Labbarna blir alldeles lyckorusiga över att få plocka blåbär utan att matte sjasar på dem medan den fläckige är helt oförstående. Han studsar runt, runt och kollar vad alla gör, han nosar intresserat på bären men äta, nej. Hellre äter han på riset eller tar en god pinne men ganska fort blir han less och pipig. Sådant trams, detta med blåbär, hälsar han.

 

Det har också blivit en hel del badande för den lille trefärgade på sistone, ofrivilliga sådana. Matten har inte varit tillräckligt mycket på hugget under rundorna och det måste man vara med två gossar, i synnerhet när den ene heter Melvin. Han är inte känd för att vara någon finlirare direkt. Alldeles för ofta händer det att den lille fläckige undersöker en spännande fläck när den svarte kommer seglande och innan någon hinner blinka (minst av allt matten) så är svisch, är bakbenet uppe. Resten får ni räkna ut själva... :(

 

Lite reklam igen också för Idefix underbart söta valp hos kennel Mixangels. Kan någon motstå denne lille kille? Så fin!!!

 

Nu ska jag göra lite reklam för Idefix hanvalp nere på kennel Mixangels. Han är så söt att bara tanken på att han skulle "försvinna" som familjehund och aldrig hälsokollas eller meriteras får det att göra lite ont i hjärtat, i synnerhet som han dessutom har fantastiskt fina hjärtlinjer och därför kanske kunde vara ett hälsosamt tillskott till den långsiktiga cavalieraveln. Men det blir han ju inte om han inte syns! Nu är han fem veckor gammal och ännu har ingen lämplig blivande ägare hört av sig. Ni ser ju själva vilken liten guldklimp han är, jämnt och fint tecknad och allt.

 

 

Inte riktigt van att stå på bordet ännu, han är ju trots allt bara fem veckor gammal. Men håll med om att han är söt?

 

Mamma Blinka har en fantastiskt trevlig mentalitet - lugn, vänlig, orädd och stabil. Pappa Idefix tillhör de aktivas skara och är en av de mest lättlärda hundar jag har stött på under min hundaktiva tid. Blinka har ett cert på utställning, Idefix är sparsamt utställd men har ett CK. Båda är förstås hjärtfriska, Idefix har godkänt hjärtintyg efter sju års ålder, och har en finfin hjärt- och hälsobakgrund. Det skulle vara så roligt om denna lille kille kunde komma ut i ringarna lite grann och kanske också meriteras eller i varje fall aktiveras på annat sätt. Förutsättningarna bör helt klart finnas, åtminstone av vad man kan se så här långt. Kontakta Helena på kennel Mixangels för mer information. Har du funderingar på att bli med cavalier och är intresserad av att ställa ut och meritera, då tycker jag inte att du ska fundera så länge till.

Idefix valpar på kennel Mixangels är helt bedårande. Nu har de hunnit bli drygt fyra veckor och de är som små karameller. Tiken blir kvar hos uppfödaren men ingen lämplig köpare har dykt upp till hanvalpen. Funderar du på att skaffa cavalier så kan jag varmt rekommendera både Helena som uppfödare och den här lille gossen i synnerhet. Hade jag inte nog med gossar i huset redan så hade jag tagit honom själv, han är så himla fin.

 

Hanen till vänster, tiken till höger.

 

Hanvalpen, Mixangels Ímar, 4 veckor.

 

Pappa till valparna är vår egen gosse LPI Gråsidingens Idefix, med Ck på utställning och lydnadsprovsdiplom i lydnadsklass I. Han är nu drygt sju år och fortfarande hjärtfrisk, faktiskt något av det friskaste jag har träffat på i hundväg. De gånger vi varit hos veterinär har han råkat ut för något när han far fram, som när han nu senast lyckades få in ett grässtrå i näsan. Han är kärnfrisk, otroligt smart och arbetsvillig. Dessutom en riktig simmarkung. Han har långlivade, hjärtfriska och sunda föräldrar bakom sig, hans pappa var hjärtfrisk vid 10 år och levde tills han var drygt 13 år gammal (hans farmor blev 15 1/2 och var då fortfarande hjärtfrisk). Hans mamma lever än, är på sitt trettonde år och var hjärtfrisk vid sju års ålder.

 

Mamma till valparna heter Tillpix Twinkle Little Star, en otroligt söt trefärgad tik som har cert på utställning. Hon har ett fantastiskt behagligt temperament, är orädd och balanserad. Hon är efter Cavaliertorpets Hank och Tillpix Easter Kiss, båda hjärtfriska efter fyra års ålder och med gamla, friska linjer bakom sig, både farmor och morfar var exempelvis fortfarande hjärtfriska efter tio år.

 

Idefix har så här långt lämnat väldigt friska valpar med en trevlig exteriör. Två av dem är utställda med CK, av de som kollat knän och ögon har alla varit ua. De har blivit fartiga och framåt med både energi och uppfinningsrikedom, precis som jag vill att en cavalier ska vara. Riktigt roliga små krabater! 

 

Du som tycker att detta låter intressant kan ta kontakt med Helena på kennel Mixangels för mer information. Det skulle vara så otroligt roligt om någon med intresse för utställning ville ha gossen. Vill man sedan jobba med honom är det förstås ett plus, jag ställer gärna upp med tips och råd. :)

Idag var det de trefärgades tur. Ja, Morris fick en dos igår också, inte av lydnad som jag hade tänkt utan agility med Stina. De har börjat träna så smått på slalom, tror inte han fattar det riktigt än men han får ju godis. ;) Och så har han hoppat lite över väldigt låg hinderhöjd. Tekniken är urusel, han hoppar skyhögt och ibland med raka ben, liksom studsar rakt upp. Han är så ivrig och kastar sig fram så några stilpoäng får han inte. Men killen gillar det och ger järnet, det bådar gott. Han är överlag en fantastiskt träningsvillig liten kille.

 

Idag åkte vi då ut till klubben. Stina ville köra igenom Maya innan helgens tävlingar och jag behöver ju miljöträna Morris och träna på annan plats än hemma. Vi träffade någon ur syster Majkens fan club, Morris hälsade om än försiktigt. Hemma hälsar han ju med stor iver på de flesta besökare men än är han lite osäker på bortaplan. Det tror jag ger sig i takt med att vi kommer ut mer, nu är ju åksjukan tack och lov helt borta. Ska kanske dela ut frolicbitar till alla vi möter, han är ju klart mutbar, gossen.

 

Knorrbert och jag tränade lydnad medan Stina körde Maya. Han var som ett tänt ljus, hyfsad startposition och fin kontakt de få steg vi går. Tempot i inkallningen kan ingen klaga på, ingångarna jobbar vi vidade med. Körde platsliggning och sitt-stanna också, jobbiga moment för Morris, speciellt sittande. Varför ska man sitta ibland och komma ibland, varför kan man inte alltid få komma skuttande när man själv vill och få godis ur mattes ficka? Och varför måste man ligga kvar på platsliggningen när matte kommer tillbaka? Som sagt, vi jobbar vidare...

 

Mitt i alltihop kom en överspeedad Maya farande på ett ärevarv, trots att vi var långt från agilitybanan. Jag tror hon blev alldeles glädjerusig av att få träna, hon älskar verkligen agility, den lilla hunden. Grymt snabb är hon, det gäller för Stina att hänga med i svängarna.

 

När Maya var klar körde vi lite bomträning med Morris. Första vändan var den lite läskig men så fick man ju Frolic och då glömde han raskt det läskiga. Efter andra vändan tog vi bort godisen framför näsan, han såg överhuvudtaget inte vad han gjorde och tenderade att trampa bredvid med baktassarna stup i ett. Då gick det bättre. Lite tunnelträning fick han också. Måste säga att han visar klara agilitytalanger så här långt, tror att jag får passa mig så att han inte blir Stinas hund. ;)

 

Idag blev det vilodag för labbarna rent träningsmässigt men i morgon är det nya tag igen. Tror vi fortsätter att nöta lite på rutan då, åtminstone är det planen just nu.

Så här ser de ut, Idefix och Blinkas valpar på kennel Mixangels. På bilderna är de tre veckor gamla, i dagarna blir de fyra.

 

Hanvalpen syns överst på bilden, han kan ännu tingas till rätt köpare. Båda två är verkligen otroligt vältecknade och bakom föräldrarna finns hjärtfriska, långlivade och sunda linjer. Det skulle vara jätteroligt om han kom till någon med intresse för utställning och kanske något mer. Idefix har överlag lämnat friska, robusta och fartfyllda valpar med glimten i ögat.

 

Här syns tikvalpen som stannar kvar på kenneln. En liten karamell!

Med Idefix i huset får man det aldrig tråkigt, den saken är klar. I veckan har han bjudit på ny spänning. Det hela började när Vigdis var här i förra veckan, vi gick en härlig runda med alla hundar ute vid Lulnäset. Idefix sprang lös och var för ovanlighetens skull väldigt lyhörd på inkallningar, normalt lyder han mest sin matte och tittar på mig med en blick som liknar Manuel i Fawlty Towers - "Que????" I alla fall, när vi kom hem så började Idefix att snorkla. Han snorklade och nös och snarkade rätt ljudligt på natten, vi misstänkte att han fått in något i snoken under promenaden. Han fortsatte i samma stil nästa dag så på fredagen ringde jag djurkliniken som rådde mig att avvakta och se om det kom ut av sig självt, annars kunde vi komma in på jouren på söndagen (vi planerade ju vår lilla tripp till Finland på måndagen, med hundar och storbarn hemma). 

 

På fredagskvällen tyckte vi att gossen var ovanligt olydig och på lördagen insåg vi varför - han var stendöv! Inte ett ljud nådde hans små öron. Positivt så till vida att han heller inte skällde när någon kom eller väcktes av de andra hundarna men i övrigt inte så kul, minst av allt för honom själv. Han var ganska olycklig och otrygg och ville vara med matte hela tiden. Alltså stundade jourbesök på djurkliniken på söndagen. Veterinären hade aldrig varit med om en hund som snorklade och plötsligt blev döv på samma gång men man sövde gossen för att kolla orsaken. I näsan fanns ett 12 cm långt, styvt grässtrå där ena änden hängde ner i mjuka gommen medan den andra börjat äta sig igenom hårda gommen och stack ut bakom framtänderna! Snitt i gommen, utdraget grässtrå och antibiotika samt cortison till gossen. Redan på kvällen samma dag kom hörseln tillbaka och nu är han precis som förut, minst lika pigg och med väldigt bra hörsel - när han vill... Tur i oturen att vi åkte in på jouren, annars kunde det ha slutat riktigt illa med infektion och annat otäckt. På köpet fick vi veta att hjärtat låter hur bra som helst och att trumhinnorna är finfina. Kul att veta i och för sig men omständigheterna för informationen kunde kanske varit lite trevligare...

 

Veckan med Vigdis och hundarna på besök försvann i ett nafs. Vi tränade hund, gick promenader och surrade. Vigdis hjälpte mig med Melvins spår, nu har jag en plan att jobba vidare på och det känns bra. Någon SEVCH som moster Vimsa blir han nog aldrig, vi slopar viltspårandet helt och hållet och satsar på bruksspår istället. Där har jag mer hopp! När det gäller spårarbete är han nog mer lik en schäfer än en labbe...

 

Så har vi varit några dagar i Finland, Pigge, Ludde och jag. Det var trevligt, jag gillar Finland. Önskar bara att jag kunde något av språket, det är verkligen helt obegripligt. Jag har ju levt i tron att Finland är tvåspråkigt och att den yngre generationen behärskar svenskan. Men där har jag helt klart fel! Fick veta av en expedit att man lär sig svenska från 12 års ålder och kämpar med det i skolan men sedan pratar ingen det utan alla glömmer det lika fort. Så otroligt synd, tycker jag. Engelskan gick bra överallt men nog hade jag trott att i alla fall hotellpersonalen skulle prata lite svenska.

 

Vi har använt oss av gps under resan, inte en kartbok hade vi med oss. Ibland kan jag sakna vägatlasen, då fick man en uppfattning om hur vägarna gick - och vilken storlek de hade! Jag ville prompt förbi en gigantisk garnaffär jag hade läst om och ställde in gps:en dit. Valde kortaste väg och den var tydligen på ett par riktigt små grusvägar, inte helt vad jag hade väntat mig. Känslan i magen var inte bra där vi kröp fram på den finska landsbygden i max 50 km/h. Men vi kom fram, mirakulöst nog! Sämre gick det när Pigge halkade lite med fingrarna när han skulle ställa in adressen till hotellet i Uleåborg. Jag hade läst att det skulle ligga centralt men vi liksom rundade hela staden och landade vid infarten till något som mer liknade en ungdomsgård med ett gäng mopeder utanför. Lite komiskt, han har fått äta upp det några gånger under resan. Skönt har vi i alla fall haft det, hunnit med djurpark i Ranua, shopping, museum, god mat och Särkenniemi i Tammerfors (den bästa nöjespark vi upplevt) och så Kalajoki där det var inplanerat bad och fiske men tyvärr blev Ludde sjuk så det blev bara en snabb övernattning. Lika bra det, hotellrummet där var resans dyraste men också resans absolut sämsta. Vilket skämt!

 

Väl hemkomna bjöd dottern på sagolik middag. Vilken klippa den tjejen är! I morgon ska hon och jag nog spåra lite med hundarna. Det ska bli kul att komma igång med lite hundträning igen, nu när hostan äntligen verkar ha gett med sig. Viltspår för Morris och Idefix och personspår för Melvin, hur låter det?