Tog som alltid med mobilen ut på förmiddagens promenad med hundarna. Min gamla Nokia har dock fått stryka på foten, jag har fallit för trycket och skaffat mig en android. Min nya följeslagare heter Samsung Galaxy III. En kulig sak, det måste medges. Men nu blir det också tydligt vem som är absolut minst teknisk i huset. Fick för mig att jag skulle filma pojkarna när de busade på isen men hur tusan gör man? Allt jag fick till var ett foto på en mindre road Melvin (ja, det tog lite tid innan det blev som jag hade tänkt mig).
Väl hemkommen frågade jag Ludde om hur man gör, eftersom jag sett honom filma sina undulater. "Man gör bara så här" sa han och visade på sin mobil (modellen före min). "Hur vet du det?" frågade jag. "Jag prövade mig fram" svarar han. Det hade ju nu jag också gjort men utan resultat. Bara att inse, morsan är inte så haj på den mobila tekniken.
Med mobilen kom också möjligheten att spela Word Feud och Ruzzle som jag hört så mycket om. Och det var ju kul, en dag eller så... Eller nä, WF var faktiskt aldrig kul. Jag kämpar på med några matcher nu men saknar helt tålamodet. Så ni behöver inte skicka några inbjudningar, jag kommer lägga ner den verksamheten fortare än kvickt. Jag läser hellre en bok eller stickar en vante. :)
Visa är i slutet av höglöpet nu. Melvin är liiite mer på, vill gärna nosa och har faktiskt testat att kliva på (OK, morsan bjöd in honom ganska så rejält) en gång men studsade fort ner när matte hojtade. Jämfört med hur det var innan är det dock lugna gatan. Det som också är tydligt är att koncentrationen är en helt annan. Vi tränade lite stoppsignal under en promenad, han stannade direkt jag blåste och snodde samtidigt runt och satte sig. Allt gick i ett huj och allt fokus var på matte! Tidigare kunde han liksom spana runt, "vem kommer? varför stoppar hon mig", och satte sig långsamt. Inget mer spanande efter andra hundar på promenaderna heller, mer fokus på matte. Underbart!
De små fläckiga gossarna bryr sig fortsatt inte ett dyft, ingen av dem. Ingen av killarna roar sig heller med att markera revir inomhus (de skulle bara våga...) utan allt är lugnt och stilla. Jag är ju av den åsikten att man som uppfödare/hanhundsägare inte ska härda ut med eländet utan flocken ska fungera. Allra helst ska man styra hormonerna genom avel, hanhundar ska inte behöva kastreras för att vara hanterbara utan de ska fungera normalt ändå, precis som mina fläckiga gossar gör. Hanar med för mycket hormoner ska inte gå i avel, jag är fullt och fast övertygad om att det finns en stor arftlig faktor. Att en ung hane är lite "på" och intresserad av brudar är en sak men läget ska stabilisera sig och matte ska alltid vara nummer ett. När arbetet inte fungerar och livet blir smått olidligt, som det varit hos oss under hösten, då är kastrering en lösning att ta till. Men det ska inte vara ett måste. Kanske borde vi alla uppfödare tänka lite på det, i synnerhet nu när hanvalpar av någon anledning är mindre attraktiva? I min värld ska det vara enklare att ha en hane än en tik, en tik har oundvikliga hormonsvängningar i samband med löp medan en hane är mer stabil.
Den lille fläckige älsklingen har roat sig med att testa gränser under ett par dagar, till mattens förtret. Varför komma när matte ropar om man har det roligt när man är lös? Och när matte då låter lite arg på rösten, nej då vill man verkligen inte komma! Så det har varit koppel på i ett par dagar och vid dagens släpp fungerade allt som en dans igen. För säkerhets skull hade matte med lite extra gott godis i fickan också, Morris är väldigt mutbar. Vi har också jobbat på med lite små lydnadsövningar i några dagar för att stärka förhållandet och det verkar ha gett resultat.
Så här såg han ut när han var billig:
Mattes hjärtegryn, rakt in i hjärtat har han gått som alla andra av mina hundar. Jag vet uppfödare som omplacerar hundar hit och dit av olika skäl. För mig är det obegripligt! Vem kan titta in i den här gossens ögon och säga "jag vill inte ha dig mera"..?