Huset Elliot

Tränade två lydnadspass med den lille fläckige igår. Eller tränade och tränade, lydnad och lydnad. Först följde alla hundar med till Luddes fotbollsträning. Vi gick en promenad och sedan fick den lille fläckige sitta med vid sidan om för mijöträningens skull. Ingen höjdare, tyckte han. Att se ett tjugotal killar springa runt med en boll medan den kuligaste killen av dem alla sitter kopplad bredvid, det måste vara höjden av orättvisa! Den lille killen klagade också högljutt på detta, varpå matten bestämde sig för att aktivera gossen lite. Vi gick avsides och tränade först lite positionsträning och därefter lite läggande. Matten hade för avsikt att träna lite grundläggande platsliggning men Morris tycker att det momentet är klart överdrivet. Varför 2 minuter, undrar han? Två seknder tycker han borde räcka! Matten hade tänkt sig lite längre, även om vi är precis i början av inlärningen, men insåg efter en stund att vi inte var mogna för träning av momentet med störning. Efter det lilla passet var killen i alla fall i ett lite lugnare modus och kunde beskåda resten av fotbollsträningen utan ljudliga kommentarer.

Nu är hundsäsongen igång för vår del! Eller i alla fall för dotterns del, som har tävlat i dagarna två medan morsan som vanligt kör taxiservice. Vi hoppas dock att starten inte ska sätta ribban för hur resten av säsongen ska gå, i så fall kan vi bespara oss en hel del i anmälningsavgifter.

Igår hade jag en nära döden-upplevelse. Tog hundarna på långrunda, alla fem vilket bara det borde rendera i en tapperhetsmedalj. På slutet av rundan passerar vi en äng, alldeles innan vi är hemma, och där brukar jag låta hundarna springa lösa. Jag har noterat att en viss jubileumshund gärna vill gräva lite där och har förmodat att han grävt i råttgångar eller liknande, men jag har sett det som en hobby för den lille killen har aldrig förr visat någon större jaktlust, till skillnad från sin trefärgade lilla syssling. Tills nu. Igår sprang de som vanligt omkring och jagade varandra i olika konstellationer. Melvin och Idefix började busa med en torva, först studsade de lite runt den och så plötsligt kastade de upp den i luften. Andra gången den fick en luftfärd så insåg jag att den levde, den försökte nämligen springa iväg när den landade! Jag skrek som besatt i vild panik, varpå Melvin snopet kom lommandes. Men den lille fläckige jubileumshunden gav mig bara ett förstrött ögonkast, han hade fullt upp med annat insåg jag. Han fångade, kastade upp och lekte med en fet, äcklig sork!!! Jag insåg att jag kunde stå kvar och beskåda eländet (och förmodligen få se honom sluka den också) eller kuta dig och rädda sorkeländet/kanske behöva ta den ur jubileumshundens gap. Jag valde det senare och har nog inte sprungit så fort på länge. Arg som ett bi var jag också. Kastade mig över den lille jubileumshunden och sög honom i nackskinnet. Noterade att han hade blodstänk på nosen och i halskråset och vände mig om för att kolla skicket på den arma (men äckliga) sorken. Men den var puts väck, antagligen nere i ett hål i marken och slickade sina sår. Jubileumshunden kopplades och lät sig motvilligt släpas hem. Hädanefter går han i koppel varenda meter tillsammans med mig. Skithund!!!

Vi har haft trevligt besök här i några dagar av Helena från kennel Mixangels med sin helt underbara tricolortik Blinka. Två kalasbra parningar fick vi till, det känns alltid toppen när hundarna är sunda och fixar det hela på egen hand med endast lite "hållhjälp" från oss tvåbenta. Nu är det bara att vänta och hoppas på att det ger resultat. Många fina små flickor vill vi att det ska bli ;)

I fredags tog vi lite nya bilder på husets ålderman, LP1 Gråsidingens Idefix, sju år och tre månader gammal. Fortfarande hjärtfrisk liksom samtliga sina fyra kullsyskon och inte ett grått strå i pälsen. Nästa år blir han veteran men det vet han inte om. :)

Jag har ju glömt att meddela den glada nyheten att Idefix kullbror har gjort en hälsoundersökning efter fyllda sju år och även han var hjärtfrisk. Nu tillhörde visst inte veterinären en av dem som får utfärda officiella intyg men faktum kvarstår - inget blåsljud. Det innebär att hela kullen på fyra individer nu är hjärtfriska efter sju års ålder och det är banne mig inte illa. Vilket litet järngäng! Hoppas att Idefix har fört sina goda anlag vidare till sina avkommor.

Här sitter jag och skriver en massa goja och så glömmer jag det viktigaste! Idefix kullsyster Gråsidingens Miraculixa fick nytt intyg om hjärta utan anmärkning idag. Därmed är tre av fyra kullsyskon kollade efter sju års ålder och alla tre är friska. Vilket litet järngäng! Grattis till Lena på kennel Gråsidingen för ett gott uppfödararbete! Må de leva länge och hjärtfriskt, de underbara små fläckisarna.

Året fick en underbar start! Idefix fyllde sju år i torsdags och idag var vi och kollade lill-hjärtat. Och jodå, gossen är fortfarande frisk som en fisk och fick nytt intyg om hjärta ua. Helt underbart var det! Nu tror vi att det sätter ribban för resten av året, detta ska bli ett toppenår!

Vi har fått en marodör i huset! Den nya biabädden har han tagit sig an med liv och lust och det med besked! Två sömmar är uppgrävda och innehållet är på väg ut. Ska försöka rädda den med hjälp av ett lakan (tack Monica för tipset!). De små tänderna är sylvassa och gör mer åverkan än man kan tro. Ingen som ser den lille sötnosen och aldrig har haft en cavalier kan tro att det är så mycket energi och bus i något så litet. Han har många järn i elden - familjens skoförråd ser han över och den som glömmer att ställa undan skorna kan hämta dem på vardagsrumsmattan (den vita, snart grå, med svart mönster...). En riktig liten tjyv är han och påhittig som sjutton!

November är verkligen årets absolut sämsta månad. Grå, mörk och allmänt deppig sänker den sitt mörker över oss. Jag tappar precis all energi, helst av allt vill jag gå i ide och ta hundarna med mig. De små kilon jag tappade under sommaren kommer garanterat att komma tillbaka nu, om de inte redan har gjort det. Nu när vi inte har snö heller, är det så mörkt och eländigt så det känns som om det aldrig blir dag. Man kliver upp, väntar på att morgonen ska gå över i dag och inser efter ett tag att det blev kväll igen. Usch!

Ja, så har de små blivit åtta veckor och idag har lilla Majken flyttat hemifrån. Lite vemodigt känns det allt trots att det varit bestämt sedan innan tillverkningen. Men det är första gången vi har sådana här små lurvtussar till valpar och de ser så små och leksaksaktiga ut så man undrar ju om de verkligen är rustade för ett liv på egen hand. Samtidigt ska jag erkänna att jag fått samma känsla som med labbevalparna de senaste dagarna, känslan av att inte kunna erbjuda dem båda tillräcklig stimulans utan de behöver något mer. Det är helt enkelt dags. Nyfiken som jag är var jag tvungen att ringa och kolla läget ikväll och jodå, det gick bra.

Idag säger vi kort och gott GRATTIS till Idefix-barnen från kennel Tizitas som fyller ett år idag. Vi har hört att de är ganska livade och busiga och hoppas att de har haft en riktigt rolig dag idag. Pappa Idefix hälsar.

Svårt att fatta att småttingarna blir fem veckor i morgon. Sina fyra första veckor i livet gjorde de inte mycket väsen av sig men nu är de som vilka valpar som helst. Den stora skillnaden mot labbevalpar är att de sover längre på morgnarna och är tystare (antagligen för att de är så få, ingen blir störd om man går upp och kissar på natten och det finns gott om plats att göra det på). Annars är det många likheter nu också - samma förtjusning i att riva i tidningspapper, smaka på köksmöbler osv. En stor skillnad är nog att Maya leker mer burdust med sina barn än vad Visa gör, Visa leker inte så jättemycket och när hon gör det sträcker det sig oftast till dragkampslekar. Men Maya lägger ner dem och härjar på, i morse avbröt jag det hela när det kändes välan häftigt för deras koordination. Nu kommer Mayas bästa tid, den saken är klar.

Igår var de ute på köksgolvet en stund och Pigge filmade. Förhoppningsvis kommer det en film ganska snart, jag ska lägga länken här så håll utkik.

Telefonen är helt död när det gäller hanvalpen, det är lite trist. Det bär mig emot att annonsera ut honom i lokaltidningen, jag har inga goda erfarenheter av det. Jag har försökt att använda mig av andra forum men hittills utan resultat. Båda valparna har en mentalitet som är otroligt trevlig, de är orädda, nyfikna, framåt och väldigt sociala. Därtill ser de så här långt väldigt trevliga ut och jag skulle så önska att båda två fick komma ut litegrann, på utställning och kanske också aktiveras i någon form. De borde hålla väl för det. I värsta fall lär väl gossen bli kvar här och alla tankar på fortsatt cavalieruppfödning skrinläggas. Och tja, det är ingen omöjlig tanke, jag gillar hanar bäst och jag trivs med att vara hanhundsägare. Lite opraktiskt dock eftersom planen är att spara en tikvalp från Visas sista kull. Men dyker inte rätt person upp så får det bli så.

Idag på morgonen har de härjat i köket igen och också träffat på de båda nyfikna svarta. Melvin är lite fundersam på de här små liven som så glatt kastar sig över hans tassar med viftande små rumpor, helt obekymrade om att den svarte är en jätte bredvid dem. Visa är väldigt road av dem, nosar och kollar att Maya sköter dem ordentligt. ;) Jag trodde att hon skulle vara helt obrydd men nej, tvärtom, hon skulle nog inte banga för att vara med och pyssla lite. De små har inga hämningar utan tycker att det är jättekul med nya bekantskaper. Majken viftar på lill-rumpan all vaken tid, känns det som. Den lilla svansen går som en propeller. Hon kommer också och tankar lite närhet med jämna mellanrum, hon drar iväg på en repa och så kommer hon viftande för att hälsa och pussas lite innan hon drar iväg igen. Morris drar lite längre och har inte riktigt tid att hålla koll på var jag är. Däremot kommer han när det är dags att sova, då rullar han ihop sig och somnar på fem sekunder medan Majken gärna blir lite rastlös och pipig och försöker hålla sig vaken. Olika personligheter men samma trevliga inställning till livet. Helt enkelt två alldeles ljuvliga små varelser!

Ätandet går sisådär, det är väl den stora skillnaden mot labbarna. Har serverat dem rå köttfärs med äggula (från egna hönor) i helgen. Med labbevalpar är det fara för att fingertopparna ryker om man serverar sådana läckerheter men här, nja. Lite förstrött slickande och visst, lite åkte ner men inte med någon glupande aptit. Maya är nöjd, det är hon som får alla resterna. Nåväl, två mål om dagen försöker jag servera dem nu och vi gör framsteg, de har faktiskt ätit kulor ur skålen nu och inte ur handen. Morris är bäst på att äta, Majken blir lätt distraherad och måste kolla in något trots att maten serveras i hagen. Ingen av dem kan väl klassas som storätare dock.

Maya har i helgen också lämnat dem under natten för att sova med Stina. Klockan sex klev hon upp för att ge dem mat, vilket innebar att jag också fick gå upp då för att försöka hinna servera valpmat innan och för att sedan släppa in Maya till dem. Så här långt sköter hon dem fantastiskt, jag är nyfiken på om hon ska sköta avvänjningen själv också och visa att det räcker eller om jag måste styra det mer. Mina labbar är ganska dåliga på det, det vore ju fascinerande om en liten cavaliertik skulle besitta mer instinkter. Men med Maya är väl inget förvånande egentligen, det bor mycket hund i den lilla kroppen.

Nu börjar ögonen att spricka upp. Det glittrade i små ögonspringor när vi kollade morgonens matchvikt. Den var som vanligt rejäl, dagens invägning visade på 800 gram för båda. De ser ut som små "buddha babies" där de ligger i lådan med sin mamma, som i gengäld ser ut att krympa för varje dag som går.

Namnfrågan är ännu inte löst. Just nu går de under namnen Tjorven och Korven på grund av formatet, men det kan vi ju inte döpa dem till. Man måste försöka tänka att det ska bli supersöta cavalierer av de här små korvarna ändå.

Maken var med vid morgonens invägning och höll ena valpen. Lyriskt förkunnade jag att de var så underbara och fina. Maken fick en rynka i pannan, studerade valpen han höll och sa eftertänksamt: "Eller väldigt fula...". Och OK, just nu är de inte sötast med sina rynkiga, rosa och allt plattare små nosar. Men det är något rörande och bedårande över dem så jo, de är fina. Världens finaste, faktiskt!

Strålande sol här idag och förkylningen retirerar så sakteliga. Idag SKA här tränas hund! Och ja för all del, klippas häck och annat nödvändigt också. Hönorna ska få komma ut i buskarna lite också, de trädgårdsarbetar på sitt eget lilla vis men det är mysigt, det med. Apropå hönor, ingen som vill ha en rar liten isbartupp?

Funderar på om de små i lådan funderar på att slå rekord. Födelsevikten dubblades idag, på dagen en vecka efter att de föddes. Som små minibuddor ligger de i lådan bredvid sin allt mindre mamma. Åtminstone är det så ögat upplever det hela. Maya är dock ganska tunn, jag ökar hennes ranson men inser att det i sin tur också ökar somliga andras ranson. Nåväl, de ser tämligen välmående ut kan konstateras. Och Lena, du fick ju rätt - igen. :) Nedan en bild från gårdagen på de små korvarna. Tiken till vänster och hanen till höger. Tikvalpen är tingad men till hanen söker vi ett aktivt hem dit han kan flytta när han har åldern inne.



Idefix är på djursjukhuset idag. Han har besvär med analsäckarna och ska få dem spolade. Det lutar väl åt att de ryker här så småningom, men först måste han bli besvärsfri. Lill-hjärtat!

Annars snorar vi vidare, nu gör Stina mig sällskap i förkylningshelvetet. Jag var faktiskt hos läkare igår, nästan fyra veckors förkylning med feber av och till känns inte rimligt. Men jodå, det var rimligt, eller i alla fall virus och inget att göra åt. Lite slemlösande fick jag med mig hem. Bara att bita ihop då men nu är jag less. Hoppas att Stina blir av med sin lite fortare. Maken påstår att Maya och jag har snarkat ikapp i natt men det tror vi inte på. Inte snarkar vi!

Valparna växer så det knakar, hanen vägde in sig på 385 gram idag och tiken "bara" 360. Helt otroligt runda och goda är de! Man brukar säga att valpar ska dubbla sin födelsevikt under den andra levnadsveckan, jag trodde inte att det skulle vara möjligt i det här fallet men de jobbar hårt för att överbevisa mig.


Bilden är lite suddig, kamerakvinnan är inte i bästa form. Fattar inte varför jag inte blir av med förkylningen, den går in på fjärde veckan nu och jag är alldeles slut. Skit, skit, skit!

Idag har jag också planerat för Visas sista kull. Om allt går som jag tänkt så blir det en otroligt spännande kombination. Jag ska ge mig ut på lite nya äventyr och vidga vyerna en smula. Mer säger jag inte förrän allt är i hamn. Håll tummarna!

Nu ska jag hälla upp en whisky, sätta mig i soffan och kurera mig!

Allt går bra med de små, de äter och växer och blir ompysslade av sin lilla mamma. Lilla mamma förväntar sig i sin tur att bli lite ompysslad av mig, det är inte som med labbarna där man inte får vara och pillra alltför mycket för då blir mamma hund irriterad och lägger huvudet över valparna. Nej, här är det tvärtom. Ingen stress vid vägning, Maya litar blint på att jag tar hand om de små. Vi har någon form av delad vårdnad, känns det som, även om min roll mestadels består i att servera den lilla mamman mat, filmjölk eller ta ut henne så att hon får kissa eller för all del att bara klia en stund på magen. Igår ville hon knappt ut alls men idag har vi varit ute flera vändor så att hon får röra lite på sig och får igång magen. Hungrig är hon också, det gäller att passa på henne så att hon inte smiter ner om hon tror att det vankas mat. Jag försöker att dela upp hennes mat i småportioner och sväller den väl innan servering för att försöka ta hand om magen. Jag har dock en svag känsla av att hon själv skulle kunna ställa sig i tunnan och bara vräka i sig om hon fick chansen... Nu när magen har ramlat in efter valpningen är det inte mycket Maya kvar så jag har absolut inte gett henne för mycket mat under dräktigheten. Ändå blev de små så stora i förhållande till liten Maya! Det är ganska mycket att klämma ut valpar på 300 gram när man själv bara väger 6,5 kg...


Så här ser de ut idag, drygt 30 gram har de ökat sedan valpningen. Trinda och goda och alldeles underbara att titta på.

Min förkylning vill inte släppa och inte blir det bättre av att det just nu är lite si och så med sovandet. Jag störs verkligen inte av valparna trots att de bor nedanför sängen. Dels är de bara två och dels är de för det mesta alldeles väldigt mätta och nöjda, det är mest enstaka små grymtanden som hörs. Men jag är nog fortfarande lite hög efter valpningen och har svårt att riktigt komma till ro. Då passar förkylningen på att slå tillbaka för tredje gången. Lite oschysst, tycker jag allt. Får kanske ta och kurera mig med honung, C-vitamin och whisky en vända till. Dock inte samtidigt...